Meningen med livet

[Algotezza]

Problemet med det "av samvete påbjudet" är att samvete är formbart
... Det som är rätt och sant är oföränderligt.

Men hur kommer du fram till detta? Vilka är dina källor för det sanna och det rätta? Hur vet du att dessa källor är pålitliga?

Att samvetet är formbart och vi kan lära människor att det rätta är det som är felaktigt ser vi som ett lysande exempel i Tyskland under H. ATT Jackson (åklagaren) kunde ställa dem inför rätta beror inte på att de inte - för det hade de - hade handlat enligt tysk lag. De hade alla när de exterminerade, effektivt och rättvist och via rättssystemet och den allmänna koncensus som rådde - judarna ... handlat enligt tysk lag.
En lag som visserligen hade blivit ändrad under H - men ändå var giltig och det tyska folket via demokratiska val hade valt. Inget fel där med andra ord.
Så hur tänkte åklagaren från USA ?---Eftersom, även om det fanns gott om människor i både Holland, Frankrike, England, Sverige och överallt i världen (även USA) som tyckte att det som Hitler gjorde och det tyska folket var helt rätt. De hade nämligen stort internationellt stöd för sina saker - även om inte den stora allmänheten som stödde dem - visste vad som försiggick egentligen i lägren och ugnarna (ungefär som när Plan Parenhood både säljer bebisdelarna - kroppsdelarna av aborterade barn och alla tycker abort är toppen fint och en sann rättighet).

Så hur tänkte Jackson? Jo, han sa att det finns en naturrätt. Enligt denna naturrätt (detta är då botten på de internationella domstolarna som numer aldrig fungerar) så kunde man döma dem.
Vilket också skedde.
Vad säger du - är det som Jackson tänkte rätt eller fel? Finns det eviga sanningar för vad som är rätt beteende mot en annan människa eller inte? Är nationella lagar (som i Sverige där man bortser totalt från den grundlagsstiftande rätten till samvetsfrihet som också finns i EU) de som ska stå över folkrättens grundläggande människosyn?

Du har fortfarande inte svarat på frågorna jag ställde. I stället målar du upp ett nytt scenario och talar om naturrätten och ställer en fråga till mig.

Om sanning och rätt är oföränderliga, hur kommer du själv fram till vad som är sant och rätt? Vilka sanningar talar du om? Vad slags rätt talar du om? Naturrätten - har den entydiga svar i alla moralfrågor? Menar alla samma sak med naturrätten? Vilka källor har du när du kommer fram till det oföränderligt sanna och rätta? ? Hur vet du de källorna är pålitliga.

[Esther]

Du har fortfarande inte svarat på frågorna jag ställde. I stället målar du upp ett nytt scenario och talar om naturrätten och ställer en fråga till mig.

Om sanning och rätt är oföränderliga, hur kommer du själv fram till vad som är sant och rätt? Vilka sanningar talar du om? Vad slags rätt talar du om? Naturrätten - har den entydiga svar i alla moralfrågor? Menar alla samma sak med naturrätten? Vilka källor har du när du kommer fram till det oföränderligt sanna och rätta? ? Hur vet du de källorna är pålitliga.

Jo jag har svarat på dina frågor.

Naturrätt (latin: ius naturale, lex naturalis) är ett fundamentalt begrepp inom politiska ideologier och filosofi. Med naturrätt åsyftas uppfattningen att det existerar absoluta rättsprinciper nedlaggda i människans natur, antingen av gudomligt ursprung eller med icke-religiösa förklaringar.

[Esther]

Det är ju oerhört mycket lättare att man helt enkelt säger: jag är inte bekant med naturrätten och vet inte vad den innebär - än att säga till mig att jag inte svarat. Det blir lite dumt och en smula --- märkligt.

[Algotezza]

Det är ju oerhört mycket lättare att man helt enkelt säger: jag är inte bekant med naturrätten och vet inte vad den innebär - än att säga till mig att jag inte svarat. Det blir lite dumt och en smula --- märkligt.

Inga retoriska knep tack. Jag vet vad naturrätten är. Jag är leg. filosofilärare, Jag frågade inte Vad är naturrätten är. Eller ens att jag ifrågasatte en sådans existens. Jag frågade bara hur du, just du, kommer fram till det evigt/oföränderligt sanna och rätta. I stället berättar du om naturrätten. Ja, att det finns något som kallas naturrätt stämmer, men hur är det svaret på frågorna nedan?

Om sanning och rätt är oföränderliga, hur kommer du själv fram till vad som är sant och rätt? Vilka sanningar talar du om? Vad slags rätt talar du om? Naturrätten - har den entydiga svar i alla moralfrågor? Menar alla samma sak med naturrätten? Vilka källor har du när du kommer fram till det oföränderligt sanna och rätta? ? Hur vet du de källorna är pålitliga.

[Esther]

Det är ju oerhört mycket lättare att man helt enkelt säger: jag är inte bekant med naturrätten och vet inte vad den innebär - än att säga till mig att jag inte svarat. Det blir lite dumt och en smula --- märkligt.

Inga retoriska knep tack. Jag vet vad naturrätten är. Jag är leg. filosofilärare, Jag frågade inte Vad är naturrätten är. Eller ens att jag ifrågasatte en sådans existens. Jag frågade bara hur du, just du, kommer fram till det evigt/oföränderligt sanna och rätta. I stället berättar du om naturrätten. Ja, att det finns något som kallas naturrätt stämmer, men hur är det svaret på frågorna nedan?

Om sanning och rätt är oföränderliga, hur kommer du själv fram till vad som är sant och rätt? Vilka sanningar talar du om? Vad slags rätt talar du om? Naturrätten - har den entydiga svar i alla moralfrågor? Menar alla samma sak med naturrätten? Vilka källor har du när du kommer fram till det oföränderligt sanna och rätta? ? Hur vet du de källorna är pålitliga.

Du menar att om jag hänvisar till naturrätten så menar jag att den inte finns nedlagd i mig också? Att jag - eller just jag - inte kan finna de eviga principerna där? Och att jag kan se om det som finns nedlagt i mig då överensstämmer med det den ger uttryck för?
Ärligt sagt begriper inte vad du frågar om då.
Du menar att jag inte kan avgöra om det som finns nedlagt i mig och det jag kan stämma av med i naturrätten kan påvisa att dessa då är pålitliga eller mina egna handlingar då är pålitliga?

Det exempel jag gav dig var ett exempel på motsatsen. Människor som inte - via den undervisning och det som de menade var rätt i deras stat - följde varken sitt inre samvete mer och därmed inte heller naturrätten.

[Algotezza]

Det är ju oerhört mycket lättare att man helt enkelt säger: jag är inte bekant med naturrätten och vet inte vad den innebär - än att säga till mig att jag inte svarat. Det blir lite dumt och en smula --- märkligt.

Inga retoriska knep tack. Jag vet vad naturrätten är. Jag är leg. filosofilärare, Jag frågade inte Vad är naturrätten är. Eller ens att jag ifrågasatte en sådans existens. Jag frågade bara hur du, just du, kommer fram till det evigt/oföränderligt sanna och rätta. I stället berättar du om naturrätten. Ja, att det finns något som kallas naturrätt stämmer, men hur är det svaret på frågorna nedan?

Om sanning och rätt är oföränderliga, hur kommer du själv fram till vad som är sant och rätt? Vilka sanningar talar du om? Vad slags rätt talar du om? Naturrätten - har den entydiga svar i alla moralfrågor? Menar alla samma sak med naturrätten? Vilka källor har du när du kommer fram till det oföränderligt sanna och rätta? ? Hur vet du de källorna är pålitliga.

Du menar att om jag hänvisar till naturrätten så menar jag att den inte finns nedlagd i mig också? Att jag - eller just jag - inte kan finna de eviga principerna där? Och att jag kan se om det som finns nedlagt i mig då överensstämmer med det den ger uttryck för?
Ärligt sagt begriper inte vad du frågar om då.
Du menar att jag inte kan avgöra om det som finns nedlagt i mig och det jag kan stämma av med i naturrätten kan påvisa att dessa då är pålitliga eller mina egna handlingar då är pålitliga?

Det exempel jag gav dig var ett exempel på motsatsen. Människor som inte - via den undervisning och det som de menade var rätt i deras stat - följde varken sitt inre samvete mer och därmed inte heller naturrätten.

Jag frågade bara hur du går till väga. Hur finner du de eviga principerna inom dig? Hur finner du det evigt rätta och evigt sanna där i ditt inre om det inte är via samvete och/eller intuition? Hur vet att du funnit det evigt sanna och rätta? Jag ifrågasätter inte att det finns eviga sanningar och det evigt rätta. Jag undrar bara hur man når dit till dem i sitt inre och sedan verifierar det man funnit.

Det evigt sanna, rätta och sköna är ju bl.a. vad filosofin handlat om sedan antiken. Om sökandet efter dem.

[Esther]

Jag frågade bara hur du går till väga. Hur finner du de eviga principerna inom dig? Hur finner du det evigt rätta och evigt sanna där i ditt inre om det inte är via samvete och/eller intuition? Hur vet att du funnit det evigt sanna och rätta? Jag ifrågasätter inte att det finns eviga sanningar och det evigt rätta. Jag undrar bara hur man når dit till dem i sitt inre och sedan verifierar det man funnit.

Det evigt sanna, rätta och sköna är ju bl.a. vad filosofin handlat om sedan antiken. Om sökandet efter dem.

Naturligtvis är det via mitt samvete - där finner jag dessa principer. Sedan (som jag sa) stämmer jag av dem mot naturrätten (i mitt specifika fall - inte alla andra då - utan jag personligen) stämmer av med katolska kyrkans morallära.
Men enklast är nog också att stämma av samvetet mot Moselag - de 10 budorden. Eftersom nästan alla lagar baseras på dessa bud.

[Anders]

Vacker dialog här..

Men har någon någonsin verkligen "funnit den eviga sanningen" om nånting? Är det ens något man önskar? Vad skulle man då ha uppnått?

Jag nöjer mig med att "fatta" grejer.

[Pilatus]

Men har någon någonsin verkligen "funnit den eviga sanningen" om nånting? Är det ens något man önskar? Vad skulle man då ha uppnått?

Jag nöjer mig med att "fatta" grejer.

Skall vi yttra oss om livets eventuella mening blir det svårt.

Livets mening är att fylla det med meningsskapande innehåll.

Livspartner, arbete, vänner och hobby, kan för någon vara tillräckligt. Att bestiga K2 vintertid är ett mål för en svensk alpinist. Mer basala krav gäller för många i andra länder.

Fler förslag?

[Esther]

Vacker dialog här..

Men har någon någonsin verkligen "funnit den eviga sanningen" om nånting? Är det ens något man önskar? Vad skulle man då ha uppnått?

Jag nöjer mig med att "fatta" grejer.

... det finns något intressant här med troende... kristna troende...
Ska berättat.
Men först en lite utsvävning kring begreppet mening. Att något har mening innebär att du först kan hantera dess betydelse (det är vad du beskriver), meningen är djupare.
Du kan se det om du ser att till exempel: sökandet efter din egen djupare inre varelse (vem du är egentligen) bär mening för dig, sökandet efter den "sanna" friheten bär mening för nästintill alla människor, vårt "öde" eller det som vi tror ännu ligger framför oss av förväntan och hopp - själva hoppet i sig bär mening... osv.

MEN för en kristen finns något intressant. Det är nämligen detta att Kristus Jesus sa om sig själv: JAG är Sanningen. Det vill säga den ULTIMATA sanningen.
hmmm detta är en karamell man kan suga på länge.

Det är en av dessa djupa livsgåtor som är som en karamell man vecklar ut långsamt för att man vet att där inne finns något som man kan både få och förstå och som kan vara den sanna meningen - även med mig själv.

[Esther]

Men har någon någonsin verkligen "funnit den eviga sanningen" om nånting? Är det ens något man önskar? Vad skulle man då ha uppnått?

Jag nöjer mig med att "fatta" grejer.

Skall vi yttra oss om livets eventuella mening blir det svårt.

Livets mening är att fylla det med meningsskapande innehåll.

Livspartner, arbete, vänner och hobby, kan för någon vara tillräckligt. Att bestiga K2 vintertid är ett mål för en svensk alpinist. Mer basala krav gäller för många i andra länder.

Fler förslag?

Jag tänker ta mig friheten att utveckla lite av vad du skriver - delvis genom frågor...(hoppas du inte har något emot det).
Många av de saker du tar upp är verkligen djupt meningsfulla och har även bäring på hur vi mår - om dessa saker är sant betydelsefulla för oss. Det finns de som väljer bort en livspartner, det finns de som inte ser arbete som meningsfullt, eller att ha vänner etc etc --- de gör aktiva val att ta bort en eller flera av dessa saker för det ligger i deras natur att inte önska nära kontakt eller att ha specifika intressen de vill utveckla genom arbete mm.
Bortsett detta...

För en majoritet av människor är de saker du nämner ovan grundläggande och viktiga och bär mening. Nu kommer min fråga.
OM en individ inte sökt utröna vem man är, hur man är - egentligen - utan lever och har levt på ytan av sig själv och förlagt hela sin verksamhet och allt utanför sig själv på andra och annat för att på så sätt undvika att "möta sig själv" - hur vet man då vem man passar med, vilket arbete som passar en och där man kan göra mest nytta och finna glädje, vilka vänner som är verkliga vänner och vilka är "intressenter" mm?

[xion]

Naturrätt. Det måste vara när vi agerar i enlighet med vår natur. Vi är mer än sju miljarder på Jorden så om vi tar ett genomsnitt så är det sannolikt detta som är "vår natur".
Desmond Morris menade att vi inte beter oss enligt vår natur i det moderna samhället utan istället som djur i bur.

[Anders]

Vacker dialog här..

Men har någon någonsin verkligen "funnit den eviga sanningen" om nånting? Är det ens något man önskar? Vad skulle man då ha uppnått?

Jag nöjer mig med att "fatta" grejer.

... det finns något intressant här med troende... kristna troende...
Ska berättat.
Men först en lite utsvävning kring begreppet mening. Att något har mening innebär att du först kan hantera dess betydelse (det är vad du beskriver), meningen är djupare.
Du kan se det om du ser att till exempel: sökandet efter din egen djupare inre varelse (vem du är egentligen) bär mening för dig, sökandet efter den "sanna" friheten bär mening för nästintill alla människor, vårt "öde" eller det som vi tror ännu ligger framför oss av förväntan och hopp - själva hoppet i sig bär mening... osv.

MEN för en kristen finns något intressant. Det är nämligen detta att Kristus Jesus sa om sig själv: JAG är Sanningen. Det vill säga den ULTIMATA sanningen.
hmmm detta är en karamell man kan suga på länge.

Det är en av dessa djupa livsgåtor som är som en karamell man vecklar ut långsamt för att man vet att där inne finns något som man kan både få och förstå och som kan vara den sanna meningen - även med mig själv.

Jag marinerades i kristendom från vaggan, har både missionsförbundare, katoliker och svenska kyrkan två generationer bakåt, och mitt sötsug nu härstammar från att de gav mej russin under predikan så jag skulle sitta snäll och tyst. Då jag blev lite äldre satt jag och tog tid på predikan, ju kortare ju bättre. Kyrkan gav mej inte ett skit. Kristendomen sade jag tack och hej till då jag förstod vad evighet innebär. Elva var jag då. Och jag kände aldrig kontakt med något andligt trots att jag tog i så jag höll på att skita på mej. Det var väl bra på det sättet att vare sig pappa, farfar eller morfar söp. Gudsgestalten, och de gamla berättelserna, Syndafallet, Abraham har alltid intresserat mej, och Jordan Petersons Biblical Series är klockren. Däremot har jag aldrig känt någon dragning till Jesusgestalten trots att hela min barndom gick i lovsångens tecken över att han kunde gå på vattnet och var snäll. Säg så här, finns jesus har han inte gett sig tillkänna för mej. Men, vem vet.

Angående ditt sista stycke, från MEN
Det är det som de mer intelligenta av mina många kristna släktingar kör på. De köper paketet och slutar fundera. Skall man uttrycka det lite snällare så iakttar de väl den här ödmjukheten som Kant talar så varmt om.

[Anders]

Naturrätt. Det måste vara när vi agerar i enlighet med vår natur. Vi är mer än sju miljarder på Jorden så om vi tar ett genomsnitt så är det sannolikt detta som är "vår natur".
Desmond Morris menade att vi inte beter oss enligt vår natur i det moderna samhället utan istället som djur i bur.

Tja, vad nu då det naturliga skulle bestå i. Det är en helvetes bra fråga, men frågan är om den har något vettigt svar, eller ens om den skall ha det. Jag gillar Kant där, med det kategoriska imperativet. I stunden, känn efter.

[Esther]

Vacker dialog här..

Men har någon någonsin verkligen "funnit den eviga sanningen" om nånting? Är det ens något man önskar? Vad skulle man då ha uppnått?

Jag nöjer mig med att "fatta" grejer.

... det finns något intressant här med troende... kristna troende...
Ska berättat.
Men först en lite utsvävning kring begreppet mening. Att något har mening innebär att du först kan hantera dess betydelse (det är vad du beskriver), meningen är djupare.
Du kan se det om du ser att till exempel: sökandet efter din egen djupare inre varelse (vem du är egentligen) bär mening för dig, sökandet efter den "sanna" friheten bär mening för nästintill alla människor, vårt "öde" eller det som vi tror ännu ligger framför oss av förväntan och hopp - själva hoppet i sig bär mening... osv.

MEN för en kristen finns något intressant. Det är nämligen detta att Kristus Jesus sa om sig själv: JAG är Sanningen. Det vill säga den ULTIMATA sanningen.
hmmm detta är en karamell man kan suga på länge.

Det är en av dessa djupa livsgåtor som är som en karamell man vecklar ut långsamt för att man vet att där inne finns något som man kan både få och förstå och som kan vara den sanna meningen - även med mig själv.

Jag marinerades i kristendom från vaggan, har både missionsförbundare, katoliker och svenska kyrkan två generationer bakåt, och mitt sötsug nu härstammar från att de gav mej russin under predikan så jag skulle sitta snäll och tyst. Då jag blev lite äldre satt jag och tog tid på predikan, ju kortare ju bättre. Kyrkan gav mej inte ett skit. Kristendomen sade jag tack och hej till då jag förstod vad evighet innebär. Elva var jag då. Och jag kände aldrig kontakt med något andligt trots att jag tog i så jag höll på att skita på mej. Det var väl bra på det sättet att vare sig pappa, farfar eller morfar söp. Gudsgestalten, och de gamla berättelserna, Syndafallet, Abraham har alltid intresserat mej, och Jordan Petersons Biblical Series är klockren. Däremot har jag aldrig känt någon dragning till Jesusgestalten trots att hela min barndom gick i lovsångens tecken över att han kunde gå på vattnet och var snäll. Säg så här, finns jesus har han inte gett sig tillkänna för mej. Men, vem vet.

Angående ditt sista stycke, från MEN
Det är det som de mer intelligenta av mina många kristna släktingar kör på. De köper paketet och slutar fundera. Skall man uttrycka det lite snällare så iakttar de väl den här ödmjukheten som Kant talar så varmt om.

Jag kom ifrån lite motsatsen. Fick en fri uppfostran där man inte talade eller försökte ge mig eller min bror något av detta. Kommer alltså inte från en bakgrund av troende människor på det sättet att man skulle - si eller så.
Mina föräldrar levde mycket för att ge till andra och vara där för andra - även oss barn. Vilket långt senare - när jag i mitten av livet fick vad man kallar en personlig gudsupplevelse. Det var liksom en upptäcktsfärd där jag utan förutfattade meningar eller med avsmak från något från min barndom - kunde närma mig allt med en nyfikenhet.

Hade en mycket god manlig förebild i min far - och något som därmed underlättade för mig.
Oavsett vad man tror eller tycker - fördomar eller rädslor eller avvisande känslor för religion - kan man nyktert närma sig vissa saker och fråga sig: HUR KAN MAN SÄGA SÅ?
Vad betyder detta?
Hur kan det ens vara möjligt?
Vad menade människan?
Vad innebär detta om det ens är sant?
Hur kan detta vara sant?

Det är frågor jag hade.