531bts skrev:Pilatus skrev:531bts skrev:Vad har jag att förlora på att tänka universum som ett meningsfullt uttryck från ett medvetet väsen, Gud?
Men inte resonerar du väl från ett hypotetiskt antagande om Guds existens. Det påminner mig om en gammal vän som anser att med antagandet om (tro för den händelse) att Gud existerar så slipper han hamna i ett brinnande helvete.
531bts skrev:Kan jag lika gärna utgå från det antagandet, som antagandet att universum är ett dött mekaniskt fungerande något, utan mening, utifrån egna sinneserfarenheter o det den moderna vetenskapen presenterar?
Universum är väl vad det är. Personligen liknar jag det inte vid ett dött mekaniskt fungerande något. Men jag besjälar det inte heller. Det existerar och jag liksom många andra finner det vackert, speciellt på hösten då kvällarna blir mörka och Vintergatan blir synlig. Vår galax är inte meningslös för oss, vi vill ju förstå hur den utvecklats och vi vill veta något om dess framtid. Vi skulle, som jag förmodar, inte lägga så mycket pengar på forskning om vi fann universum utan mening. Det finns ju fler meningsskapande förhållanden i naturen än att se en styrande hand över tingen.
Det är oundvikligt att se skönheten, ordningen i universum, när man ger den sin fulla uppmärksamhet. Att ta emot o beröras av naturens, universums ordning o skönhet o samtidigt avstå att filosofiskt begrunda o ta ställning i meningsfrågan, är i sig ett ställningstagande. Att beundra solnedgången o sedan med en axelryckning tänka "det är väl vad det är" antyder en naivitet o viss arrogans. Naivitet i meningen att den angenäma beröringen i det medvetna sinnet är "gratis", utan förpliktelser. Det är den med visst förbehåll. Naturen bjuder frikostigt o i överflöd på skönheten i skapelsens ordning så länge du inte gör upplevelsen till "din". Dvs så länge beröringen inte förstärker illusionen av dig själv som en isolerad, unik, utanförstående, oberoende o anonym iakttagare. Identiteten som ett "jag" hänger samman med tanken, omdömet, språket o kroppsliga aktiviteter. Det du tänker om det största får således följder i tal o kroppslig gärning. Så tanken om ett "jag" som reagerar på valda delar i tillvaron som antingen angenäma, neutrala eller motbjudande hamnar i en situation där hon ställs inför en ständig bekräftelse av sitt "själv" i förhållande till skapelsen o medmänniskor. Man delar in mänskligheten i vänner o fiender. Inte ens i vänskapen finns ngn egentlig vila; det måste ständigt avgöras vad/vem som för tillfälligt är referens. Inte sällan som bundsförvanter i förhållande till andra med samma dilemma. Arrogans i meningen att man är oberoende skapelsen, att den saknar mening o står till mitt förfogande för min underhållning o självförverkligande.
Människan står mot varandra så länge hon inte gemensamt avgjort vem som underordnar sig vem. Antingen med självcentrering som utgångspunkt o då med religiösa o politiska hierarkier som sammanhållande faktorer.
Det yttersta målet för ett hållbart optimalt utbyte av mänsklig samlevnad är att med filosofi som verktyg komma fram till en självklar o för förståndet klar Gudsmedvetenhet som stämmer med allas sinneserfarenheter, vetenskapliga rön o som kan kommuniceras klart med det mänskliga språket. Det är i en begriplig klar Gudstro människan får sin allmängiltiga identitet som inordnad, på samma sätt medveten, del i skapelsen o Gud. Där börjar verklig dialog o möjlighet till ett liv i ömsesidig kärlek.
Förhåller det sig verkligen så att,
"Det är oundvikligt att se skönheten, ordningen i universum, när man ger den sin fulla uppmärksamhet." ?
Att försöka få någon, som inte hör det vackra i musiken, och inte uppfattar det sköna i konsten, att förstå att t ex Mozart och
Michelangelo av ”naturen” tilldelats gåvor som var unika, är sannolikt en otacksam uppgift.
På samma sätt tror jag det förhåller sig med vår syn på vad Gud representerar. Vissa tycker sig skönja fascinerande samband
utöver det alldagliga, som krävt mer än mänsklig förmåga, andra inte. Krasst uttryckt tror jag att ateisten saknar förmåga att
uppfatta universums ”skönhet och musik”, och ställa detta i relation till behov och innebörd av begreppet Gud.
/ Illusionen
Pax vobiscum.
