Vad tänker du på?

[Fornax]

Det var precis vad jag förväntade mig, inget händer, allt är stelt, kallt och dystert, vanligt.
Vi vandrar livets stig och kryddar den bäst vi kan, med bekräftelse, kramar, kemikalier.
Jag har lyckats mer än andra, jag har vunnit, jag är nästan världens lyckligaste!
Jag är miljardären på den öde ön där inga bankomater finnes.

[Pilatus]

Det var precis vad jag förväntade mig, inget händer, allt är stelt, kallt och dystert, vanligt.
Vi vandrar livets stig och kryddar den bäst vi kan, med bekräftelse, kramar, kemikalier.
Jag har lyckats mer än andra, jag har vunnit, jag är nästan världens lyckligaste!
Jag är miljardären på den öde ön där inga bankomater finnes.

Det verkar litet ensamt att ströva omkring på en öde ö. Men jag antar att du följer världens yra genom radio och teve. Har du någon idé om varför det här forumet är enkönat? Filosofi intresserar ju även kvinnor, Hypatia var tidigt ute.

[Fornax]

Det verkar litet ensamt att ströva omkring på en öde ö.

Hur rik är man om man når det man själv ser som en större förståelse inom ens intresseområden men inte kan dela det med någon? Påstår inte att jag förstår något utöver det vanliga men ställer frågan ändå.
Har sen snart fyra år tillbaka inte längre kontakt med min närmste vän sen 25 år. Jag har ett par nära vänner idag som betyder mycket för mig (utöver många andra ytligare vänner) och som jag kan prata väldigt vidlyftigt med, men det var ändå något utöver det vanliga det jag hade med min "bäste vän". Vi kunde inte bara prata om allt.. vi kunde trigga varandra att gå djupare och djupare i samtalsämnena tills vi var inne på nivåer jag aldrig varit inne på med någon annan, eller ens hört att andra vänner varit inne på med sina bekanta.
Det är svårt att förklara hur vi funkade tillsammans men jag undrar om det inte var så att jag till stor del bidrog till diskussionen med mitt "känslomässiga" analyserande av detaljerna, känslomänniska som jag är, medan han stod för den råbarkade logiska, "matematiska" intelligensen. Tillsammans kunde vi ta tankarna och samtalsämnena längre än jag nånsin lyckats ta själv, framförallt med LSD i kropparna. Nu när jag inte har honom omkring längre så är det en stor viktig del i mitt liv som jag saknar, och oavsett hur mycket jag vet vad som gäller där ute.. hur mycket jag inser att livet, naturen och existensen är vacker/fantastisk och skall uppskattas så känner jag det inte ut i fingerspetsarna i vardagen på samma sätt utan den där fortgående "djupa" diskussionen som vi alltid tillsammans lyckades hålla i liv. Jag vet att jag borde leva utefter reglerna jag själv satt upp, men jag dras, liksom resten av mänskligheten, in i den gråa vardagen igen när de verklighetsförvrängande hjälpmedlen inte längre är en del av livet och kan färga av sig på psyket.
Rent socialt så var de djupa samtalen med min f.d. vän det mest betydelsefulla jag hade och nu när jag inte längre har det i mitt liv så är det något som på sätt och vis får mig att känna mig ensam med mina tankar, ungefär som att jag är strandad på en öde ö med min potential, som jag hintade om i mitt förra inlägg. Jag har massor av tankar som jag vet att jag kan spinna vidare med, men mitt viktigaste bollplank är borta, så tankarna stannar outvecklade och ogenomtänkta. De omkring mig idag har annat att tänka på. Det känns såklart inte så tillfredsställande.

Men jag antar att du följer världens yra genom radio och teve.

För att svara bokstavligen på din fråga..
Jag lyssnar sällan på radio och kollar bara på TV någon gång i veckan hos min mamma.
Har en 60-tums-TV sen ett par år tillbaka som jag enbart använder till internet och att kolla film. Har inte ens ställt in TV-kanalerna. När jag väl försöker kolla TV hos min kära mor blir det mest att jag hoppar mellan Simpsons, nån matkanal, finsk TV, Kardashians och en hiskelig massa reklam innan jag ger upp.
Det lockar inte ens lite grann att ta in det i mitt liv här hemma.

Har du någon idé om varför det här forumet är enkönat? Filosofi intresserar ju även kvinnor, Hypatia var tidigt ute.

Varför är filosofi öht så enkönat?
Tror anledningen till att det är "enkönat" på sätt och vis är kopplat till samma anledning att forumet har så få medlemmar. Tidigt förra sommaren flög jag mellan Stockholm och Ängelholm och väl uppe i luften när jag tittade ut över Sverige kunde jag inte låta bli att tänka tanken att det bara är jag och ca 20 till i det här enorma landområdet som intresserar oss för filosofiforum.com. Vi hade alla fått plats runt ett lite större bord i ett litet hus där nere i skogsbrynet.
Resten av Sverige bryr sig inte.
Varför är människor så intresserade av vetenskap men så ointresserade av filosofi? Visst, det finns andra forum där filosofi diskuteras, men det är som bekant ingen större aktivitet.

Och hur kan, precis som du frågar om, kvinnor vara så till synes ointresserade av filosofi?
Varför har det här forumet bara haft ett fåtal kvinnliga medlemmar genom åren?
Det är inte lätt att komma med något svar på det utan att bli anklagad för att ha fördomar mot kvinnor.
Utgår jag inte från faktum genom att gissa att det i allmänhet helt enkelt inte ligger i kvinnors intresse? Vi har snart 5 miljoner kvinnor i Sverige och det är väl bara någon handfull som gör sig riktigt hörda i de kretsarna (om ens det).

Vet att det finns ett intresse för både vetenskap och filosofi där ute men att intressena helt enkelt inte är tillräckligt starka för att folk ska registrera sig på forum och diskutera ämnena. Tar vi vetenskap som exempel så vet vi ju alla att folk i allmänhet är intresserade av det, men det innebär inte att VoF eller andra forum blomstrar och har mängder med medlemmar för det.
Jag är t ex. ett stort fan av natur, vetenskap, fysik, djur, väder, samhälle, politik, motorfordon, astronomi, biologi, historia och till viss del ekonomi.. men det innebär inte att jag har registrerat mig på en massa forum för att diskutera dessa ämnen. De är mina "stora" intressen, men jag diskuterar dem inte särskilt mycket.
Det finns nog tusentals filosofiintresserade kvinnor där ute som filosoferar för fullt, men utanför internet och utan samverkan med andra människor.

Men du pekar såklart på en väldigt intressant fråga - hur kommer det sig att vi inte har 20 kvinnor här och 1 man diskuterandes filosofi?
Om vi tänker det ur biologisk synvinkel... kanske är det till evolutionär nackdel att skapa osäkerhet omkring oss och våra barn genom att filosofera och rycka mattan under våra egna fötter med våra ifrågasättanden? Varför inte lura oss själva in i en falsk trygghet istället som får oss att fokusera på det allra viktigaste - mat, värme, förökning.
Vad tjänar vi på att hålla till på det här forumet mer än att det fyller en funktion som tidsfördriv?
Vi som inte i samma utsträckning har inprogrammerat i generna att vi bör fylla nappflaskor, byta blöjor, läsa godnattsagor, posa med ytliga duckfaces och vagga ledsna bebisar har såklart mer tid att flumma bort i tankarna. För vår allas överlevnads skull är det kanske tur att kvinnor i allmänhet fokuserar mer på sina utseenden och att mata barnen.

EDIT: ska väl förtydliga att jag fattar att det finns många tusen människor som intresserar sig för filosofi, studerar det, och har nytta av det både privat och inom sina yrkesliv. Och att bara för att det inte finns så många just på det här forumet så innebär det inte att det inte finns ett stort intresse för det. Tycker bara att det är konstigt att det inte spiller över mer folk från den gruppen till det mest självklara av alla forum inom det området.

[Fornax]

Hittade info här:

Varför så få kvinnor?
Könsfördelningen inom den akademiska filosofin

http://www.politiskfilosofi.se/fulltext ... reuter.pdf

Det tas upp flera hypoteser till varför så få kvinnor väljer filosofi som huvudämne, tyckte den här var intressant.

"Calhoun (2009) och Dougherty, Baron och Miller (2015a) intresserar sig i första hand för hur kvinnor redan innan de inleder sina studier anammat implicita kulturellt och socialt formade förhandsuppfattningar, så kallade kulturella schema, som gör att de ser filosofin som en manlig sysselsättning och har svårt att se sig själva i rollen som filosof (jmf. Haslanger 2008, Saul 2013). Dougherty, Baron och Miller betonar dock avslutningsvis att man i stället för att fråga varför kvinnor inte väljer filosofi kanske borde fråga varför de väljer andra ämnen. Calhoun bygger vidare på denna infallsvinkel i en senare artikel, där hon granskar kvinnliga studenters obenägenhet att välja filosofi som huvudämne i en vidare kontext av kvinnors yrkesval på en könssegregerad arbetsmarknad (Calhoun 2015).
Hon påpekar att då universitet i USA betonar nyttan av en kandidatexamen i filosofi, lyfter man ofta fram yrkesval inom mansdominerade sektorer, såsom data- och konsultbranscherna, medan andra plausibla exempel, såsom utbildningssektorn, barnomsorgen och vårdbranschen, lyser med sin frånvaro. Härav följer att medan alla presumtiva studentar kan ha svårt att se vilken nytta de kan ha av att studera filosofi, så är det extra svårt för kvinnliga studenter att föreställa sig hur filosofistudier kunde stöda deras yrkesval."

[klorofyll]

Fornax, jag tänker lite kring det du skrev..

Ena dagen kan någon förefalla vara en idiot, andra dagen superskarp.
Man känner sig inte så särskilt begåvad när man gör den erfarenheten.

Om man varit med om något omvälvande positivt, så kan man antingen säga att det var ren tur och ha någon slags förklaring till varför tillståndet inte längre varar (jag tänker på din vän), eller, att händelseförloppet berodde på hjärnans psykologi och att man mentalt kan framkalla den psykologin igen.

Jag hörde någon säga att Dalai Lama talade om 12 trappsteg, alla kommer inte ända upp under sina liv, men livet pågår ju så länge man lever och jag ser ingen anledning till att det någonsin skulle vara omöjligt att ta sig upp för de tolv stegen.

[Fornax]

Ena dagen kan någon förefalla vara en idiot, andra dagen superskarp.
Man känner sig inte så särskilt begåvad när man gör den erfarenheten.

Tror det handlar om att man inte kan vara superskarp inom alla områden. Vi har våra intresseområden som vi specialiserar oss inom där vi kan vara skarpa, sen kan vi förefalla vara idioter inom områden vi inte vet mycket om när vi spekulerar och testar oss fram.
Sen påverkas andras uppfattning om vad som är idiotiskt och inte av språkliga barriärer. Tycker det är sällan man lyckas förmedla en känsla eller tanke tillräckligt väl varken i tal eller skrift för att den man kommunicerar med fullt ut ska förstå vad man menar och verkligen känna det man själv känner. Undrar om inte de flesta konflikter egentligen handlar om just det, bristen på tydlighet. Idioter är kanske inte så vanliga ändå, ofta har båda parter rätt ur sin synvinkel.

Kan ta som exempel mina lite plumpa tankar om det kanske turliga i kvinnors fokusering på sina utseenden och barnamatandet. Tar jag mig en sväng på facebook och tittar in på 100 kvinnliga profiler och tittar på deras foton och läser några av deras inlägg så står det helt klart för mig varför vi stöter på så få kvinnliga filosofiska tankar. Där har jag en poäng, fokus ligger helt uppenbart oftast på andra saker. Men i min otydlighet låter det på mig som att jag drar alla kvinnor över en kam och att jag har noll insikt i den stora skara intelligenta kvinnor som faktiskt både filosoferar privat, i studiesammanhang och inom yrkeslivet. Dessutom ser det inte helt lovande ut om man kikar in på 100 manliga profiler heller...

Det är väl bara till att anstränga sig att försöka bli tydligare.

[Pilatus]

Har sen snart fyra år tillbaka inte längre kontakt med min närmste vän sen 25 år.

Varför inte, det låter som någon tråkig händelse fick denna kontakt att upphöra?

Jag lyssnar sällan på radio och kollar bara på TV någon gång i veckan hos min mamma. ... Kardashians.

En person som Kim K. har jag litet svårt för, Kim gav t ex ut en bok med sina egna "selfies" 2015.

Varför är filosofi öht så enkönat? Tror anledningen till att det är "enkönat" på sätt och vis är kopplat till samma anledning att forumet har så få medlemmar. Tidigt förra sommaren flög jag mellan Stockholm och Ängelholm och väl uppe i luften när jag tittade ut över Sverige kunde jag inte låta bli att tänka tanken att det bara är jag och ca 20 till i det här enorma landområdet som intresserar oss för filosofiforum.com.

Jo, det kan ju vara riktigt. Filosofiforum har dock viss konkurrens från andra forum med filosofiinnehåll.

Och hur kan, precis som du frågar om, kvinnor vara så till synes ointresserade av filosofi?
Varför har det här forumet bara haft ett fåtal kvinnliga medlemmar genom åren?

Ja, det är en mycket bra fråga. Kanske har de behandlats på något speciellt könsrelaterat sätt?

Vi har snart 5 miljoner kvinnor i Sverige och det är väl bara någon handfull som gör sig riktigt hörda i de kretsarna (om ens det).

Men snart sagt alla människor tänker ju på frågor om sina livsmål, om det finns någon mening, varför världen i så många avseenden tycks ond, inte minst mot kvinnor. Feminism är en jättefråga, och Valerie Solanas satte verkligen fyr på många med sitt Scum-manifest.

Men du pekar såklart på en väldigt intressant fråga - hur kommer det sig att vi inte har 20 kvinnor här och 1 man diskuterandes filosofi?

Just så, eller varför det ofta inte finns någon.

Vad tjänar vi på att hålla till på det här forumet mer än att det fyller en funktion som tidsfördriv?

Ett slags terapi, eller så är det bara en redovisning av litet olika åsikter om olika frågor.

ska väl förtydliga att jag fattar att det finns många tusen människor som intresserar sig för filosofi, studerar det, och har nytta av det både privat och inom sina yrkesliv. Och att bara för att det inte finns så många just på det här forumet så innebär det inte att det inte finns ett stort intresse för det. Tycker bara att det är konstigt att det inte spiller över mer folk från den gruppen till det mest självklara av alla forum inom det området.

Ja, det var även min tanke. Vi får väl hoppas på fler deltagare och tillskott av kvinnor.

[Fornax]

Varför inte, det låter som någon tråkig händelse fick denna kontakt att upphöra?

Han har pga omständigheter i sin uppväxt drabbats av ett enormt bekräftelsebehov som gick ut över vänskapen på ett negativt sätt. Det ledde till lögner i en omfattning att jag länge var övertygad om att han var mytoman. Det ljögs om allt möjligt men alltid med den gemensamma nämnaren att han och hans "image" skulle stärkas eller undvika att försvagas.
Det spelade ingen roll hur bra argument jag kom med när vi diskuterade något vi var oense om och som jag hade rätt i. Jag bemöttes bara av förnekelse.. hade han väl valt spår gick det inte att rubba på den ståndpunkten hur löjligt det än blev när han inte kunde möta mina argument. Inte en enda gång minns jag ett "jaha... du menar så, ok, ja då håller jag med". Det var bara förnekelse, förnekelse, förnekelse.
Det innebär att det finns otaliga exempel på tillfällen när både han och jag varit övertygade om att jag hade rätt i sak, men som han ändå lagt skulden på mig bara för att han inte kunde erkänna ett nederlag och "förminska sig själv", som han nog skulle se det som.
Han insåg inte att det förhåller sig precis tvärtom, att min respekt för honom hade växt om han vore ärlig och stod för sina snedsteg eller misstag.
Nu känns det som att jag äntligen tagit mig ur en 20-årig relation av lögner och svek och jag är rädd att närma mig det och dras in i tjafsen och ångesten igen.
Han är överlägset den mest intelligenta människa jag haft nära i mitt liv.. han var med mig i de mest omtumlande ögonblicken ute på de där fälten. Han förstår precis vart jag var och vart jag är idag. Han kände också, i "de mest objektiva" ögonblicken i våra liv den enorma ensamheten då vi satt där i skogsgläntan och kände det som att vi just blivit nedhissade till en främmande planet, alla förutfattade meningar, alla föreställningar om rätt, fel, vackert, fult och normalt var som bortblåsta. Det var bara att börja om från början igen. Det är en gemenskap och förståelse om existensen jag nog aldrig kommer kunna nå med någon annan. Vi kände oss som två medvetna klumpar av organiskt material, listigt framavlade av evolutionen. Det normala tillståndet var länge encelliga organismer.. tills vi muterade fram till det vi är idag, medveten cancer. Vi insåg det fantastiska i det, kunde diskutera det och som sagt ta diskussionerna djupare och djupare tills vi nästan började undra om vi förstod vad liv "egentligen" är för något.

Jag i min tur var inte direkt heller den perfekta vännen.
Som även ni här blivit varse så har jag pga cannabisen haft perioder av extrem självkritik, när jag såg fel i det mesta, klagade, hackade och sänkte mig själv. Jag gjorde det i syfte att utvecklas. Att ta tjuren i hornen och möta verkligheten med "ärlighet". Man kan inte lösa problem om man inte låter bli att lura sig själv om vad som faktiskt är problemet, oavsett hur obekvämt det blir.
Den inställningen ledde inte bara till självkritik utan det drabbade i allra högsta grad mina närmsta vänner och familj. Jag var lika duktig på att kritisera mig själv som att hitta fel hos dem. Det kan inte ha varit en barnlek att ha umgåtts med mig när det var som värst...
Kombinationen av hans beteende som fullkomligt grusade tilliten vi hade för varandra och mitt eviga jagande efter detaljer att kritisera gjorde det ohållbart att fortsätta umgås.

Ser lite hopp om att kunna återuppta en kontakt i framtiden igen, på neutral mark. Kanske över några öl eller cola på krogen.
Bara vi bibehåller en viss distans så vi inte dras in i gamla ovanor igen.

Men snart sagt alla människor tänker ju på frågor om sina livsmål, om det finns någon mening, varför världen i så många avseenden tycks ond, inte minst mot kvinnor. Feminism är en jättefråga, och Valerie Solanas satte verkligen fyr på många med sitt Scum-manifest.

Ja.. och ska sanningen fram är det inte så många manliga filosofer som gör sig hörda heller.
Som du är inne på så filosoferar vi alla. Men att filosofiskt inriktade människor inte har mer framträdande roller i samhället, i politiken, skolväsendet, inom media osv. tycker jag skvallrar lite om hur människor värderar knasigt.
Ingen kan väl säga att ett större inflytande av filosofer i samhället vore till skada, tvärtom tror jag de allra flesta hade uppskattat det om vi hade gjort en enkät om det. Så varför får de inte en större plats?
Gemene man stöter väl i stort sett bara på Ann Heberleins tankar nån gång om året... vi är alla överens om att det är lite väl sparsmakat.. men vad är det då som hindrar ett större inflytande?

[Antic]

Var och tränade lite gitarr själv idag och använde surfplattan som inspelning. 22 års rost som börjar släppa lite i alla fall.

Gillar ni rak enkel musik?

Då är denna träningen inget för er tror jag.
http://picosong.com/ES9f

[Ben]

Det var bra spelat, Antic!!

[Antic]

Tack.

Jag är lite rostig än men det kommer tillbaka gång för gång.

[klorofyll]

Tror det handlar om att man inte kan vara superskarp inom alla områden.

Om man tittar tillbaka i tiden, på de beslut man ville fatta och fattade, så känns de inte alltid så logiska. Att vara högmodig är inte berättigat någon.

Idag har jag kommit till insikt om att jag själv avgör vilka som känner mig. Tidigare har jag haft inställningen att det är andra som bestämmer om de känner mig, oberoende av vad jag tycker. Men tanken är nu att jag vet vilka som känner mig utan att behöva ha det bekräftat, till stor del beroende på vad jag vill och känner.

[klorofyll]

Vad tjänar vi på att hålla till på det här forumet mer än att det fyller en funktion som tidsfördriv?

Ett slags terapi, eller så är det bara en redovisning av litet olika åsikter om olika frågor.

Jag tror att det handlar mycket om acceptans. Att man accepterar att man gör det man vill göra. Många vill nog ha ett för dem relevant forum att skriva på, men de kan kanske inte acceptera ett sådant beteende, därför att de är begränsade av någonting, dåligt självförtroende eller upplevd tidsbrist.

[Fornax]

Idag har jag kommit till insikt om att jag själv avgör vilka som känner mig. Tidigare har jag haft inställningen att det är andra som bestämmer om de känner mig, oberoende av vad jag tycker.

Själv har jag kommit till den motsatta insikten, att man inte kan välja vad någon uppfattar, tror och vet om en.
Har t ex. förstått att jag känner min mamma bättre än hon tror att jag känner henne, och att hon känner mig bättre än jag länge har trott. Det betyder såklart inte att man känner andra utan och innan för det, men det brukar inte krävas ett så väldans långvarigt umgänge med andra människor innan man till stor del förstår vad de har för behov och vad som ligger bakom många av deras beteenden.

[klorofyll]

Idag har jag kommit till insikt om att jag själv avgör vilka som känner mig. Tidigare har jag haft inställningen att det är andra som bestämmer om de känner mig, oberoende av vad jag tycker.

Själv har jag kommit till den motsatta insikten, att man inte kan välja vad någon uppfattar, tror och vet om en.
Har t ex. förstått att jag känner min mamma bättre än hon tror att jag känner henne, och att hon känner mig bättre än jag länge har trott. Det betyder såklart inte att man känner andra utan och innan för det, men det brukar inte krävas ett så väldans långvarigt umgänge med andra människor innan man till stor del förstår vad de har för behov och vad som ligger bakom många av deras beteenden.

Men om man tänker såhär: Jag kan göra väldigt många olika val i mitt liv... Ett val kanske min moster tror att jag kommer göra, ett annat val tror kanske min bror att jag kommer att göra; båda tror att de känner mig och själv bestämmer genom mina val vem jag skall vara... vem som skall känna mig. Förstår du vad jag menar? Jag väljer vem jag är och därigenom vem som känner mig, genom mina val.. till 90% kanske jag gör val enligt vad min bror tror, till 10% vad min moster tror; då känner min bror mig till 90% och min moster mig till 10%.