Vad tänker du på?

[Fornax]

När man går mot ett objekt, låt säga mot ett första trappsteg när man ska gå upp för en trappa, så känner man ofta 7-9 steg innan vilken fot det är som först kommer nå trappsteget. Det är en väldigt stark känsla som man vet stämmer och inte bara är inbillning och det visar sig nästan jämt stämma.
Vad är det för funktion eller egenskap i hjärnan som får en att känna av i förväg vilken fot som kommer nå det utsatta målet så långt i förväg? Är det främst erfarenhet och känsla? Att man tydligt ser hur långt det är till målet och hjärnan minns helt enkelt att det borde vara x antal steg kvar, så som det alltid har varit förut.
Eller gör hjärnan lite mer omedvetna komplicerade matematiska beräkningar, att den känner av att varje steg är 40 cm långt gånger x antal steg = si och så många steg bör det bli? Alltså att vi tittar noggrant på den tänkta vägen fram emot målet och tänker oss höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben osv... och så att säga ser hela vägen fram till målet?

[Zokrates]

Fan, det här är andra inlägget jag svarar på, stryker allt, jag tror att jag har tappat tron på kommunikation med andra, så detta är egentligen bara en text avsedd till mig själv.

[Fornax]

Varför inte fråga om något man funderat på länge? Var svaret för självklart? Eller frågan för naiv? För långt ifrån kopplad till allvarliga problem, mänsklighetens förfall osv där fokus bör ligga?

Du är inte ens lite fascinerad av att hjärnan i förväg kan känna av vilken fot som kommer passera en linje ca 8 steg längre fram?

[Anders]

Fan, det här är andra inlägget jag svarar på, stryker allt, jag tror att jag har tappat tron på kommunikation med andra, så detta är egentligen bara en text avsedd till mig själv.

Och nu blir man nyfiken.
Men kommunikation med andra är da shit, men av karaktären vaska guld. Mycket grus för att få fram guldkornen. Och livet är bra trist utan guldkornen.

[Anders]

När man går mot ett objekt, låt säga mot ett första trappsteg när man ska gå upp för en trappa, så känner man ofta 7-9 steg innan vilken fot det är som först kommer nå trappsteget. Det är en väldigt stark känsla som man vet stämmer och inte bara är inbillning och det visar sig nästan jämt stämma.
Vad är det för funktion eller egenskap i hjärnan som får en att känna av i förväg vilken fot som kommer nå det utsatta målet så långt i förväg? Är det främst erfarenhet och känsla? Att man tydligt ser hur långt det är till målet och hjärnan minns helt enkelt att det borde vara x antal steg kvar, så som det alltid har varit förut.
Eller gör hjärnan lite mer omedvetna komplicerade matematiska beräkningar, att den känner av att varje steg är 40 cm långt gånger x antal steg = si och så många steg bör det bli? Alltså att vi tittar noggrant på den tänkta vägen fram emot målet och tänker oss höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben osv... och så att säga ser hela vägen fram till målet?

Tror att det dräller av såna här, bara det att vi tar dem för givna. Man vet ju alltid vad klockan är när man vaknar, och behöver man vakna ett visst klockslag så gör man det, till exempel. Jag tror definitivt att hjärnan gör beräkningar, kanske inte så matematiskt inriktade, mer mönstrerigenkänning.

[Zokrates]

Varför inte fråga om något man funderat på länge? Var svaret för självklart? Eller frågan för naiv? För långt ifrån kopplad till allvarliga problem, mänsklighetens förfall osv där fokus bör ligga?

Du är inte ens lite fascinerad av att hjärnan i förväg kan känna av vilken fot som kommer passera en linje ca 8 steg längre fram?

Jo då, visst är det intressant, men det du tar upp handlar ju om att upprätthålla en balans, styrt av våra nerver som kan ses som ingående input, registrering, bearbetning av information, vilket leder till reaktion, output. Som organism är det hela en del av hur vi överlever som varelse då kopplat till motoriken i hjärnbarken som via nervsystemet kan agera utan att vi behöver tänka särskilt aktivt på det, avstånd som mäts av ögat blandas med intryck från fötternas sensoriska nervsystem, dubbelkollas via balansorganen i örat, signalerna skickas fram och tillbaks, sammanvägs, skickar ut en reaktion till musklerna, det ena resultatet påverkar nästa, svårare beslut skickas vidare uppåt till den medvetna hjärnan som aktivt kan påverka nästa steg, klart fascinerande, men, plast i världshaven som gör fiskars hjärnor svampiga - Är ett större problem i min hjärna just nu, liksom samhällsutvecklingen i stort.

[klorofyll]

Är det inte människors välbefinnande som är viktigast?

Eftersom vi lever i en gemenskap så är det viktigt att alla människor känner välbefinnande, inte bara någon eller några. Det är väl moralens grund..

Är inte begreppen hyggligt fasta i sin grund.

Det är en bra fråga som jag egentligen inte har något svar på... Men en sådan sak som att människor kan tala om samma sak fast på olika språk?

[klorofyll]

kan vi överhuvudtaget nå en föreställning om något med enbart känsla eller förnuft?

I grunden tror jag att det är så enkelt att vi känner igen oss själva i omgivningen. Om någon skadar sig så lever vi oss in i den andres smärta. Om man sedan har skapat en föreställning om att det kommer något positivt ur den andres smärta, t.ex. att motståndarlagets målvakt brutit benet i en viktig match (för att vara extrem), så lyckas vi delvis undvika att identifiera oss med den andres smärta.

[Antic]

Citerar Pilatus

Är det inte människors välbefinnande som är viktigast?

Inte alls. Både planetens välmående och de varelser som gör nytta är långt viktigare än oss. Den dagen vi byter livsstil och börjar göra riktig nytta så blir vårt välbefinnande lika viktigt.

[Pilatus]

Citerar Pilatus

Är det inte människors välbefinnande som är viktigast?

Inte alls. Både planetens välmående och de varelser som gör nytta är långt viktigare än oss. Den dagen vi byter livsstil och börjar göra riktig nytta så blir vårt välbefinnande lika viktigt.

Återigen denna misantropi, skall Antic finna något som helst fördrag med mänskligheten så får den rätta och packa sig efter vad som är bäst för planeten och några odefinierade varelser som Antic finner nyttiga. För mig framstår det som Gaia-flum.

[Fornax]

När man går mot ett objekt, låt säga mot ett första trappsteg när man ska gå upp för en trappa, så känner man ofta 7-9 steg innan vilken fot det är som först kommer nå trappsteget. Det är en väldigt stark känsla som man vet stämmer och inte bara är inbillning och det visar sig nästan jämt stämma.
Vad är det för funktion eller egenskap i hjärnan som får en att känna av i förväg vilken fot som kommer nå det utsatta målet så långt i förväg? Är det främst erfarenhet och känsla? Att man tydligt ser hur långt det är till målet och hjärnan minns helt enkelt att det borde vara x antal steg kvar, så som det alltid har varit förut.
Eller gör hjärnan lite mer omedvetna komplicerade matematiska beräkningar, att den känner av att varje steg är 40 cm långt gånger x antal steg = si och så många steg bör det bli? Alltså att vi tittar noggrant på den tänkta vägen fram emot målet och tänker oss höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben osv... och så att säga ser hela vägen fram till målet?

Tror att det dräller av såna här, bara det att vi tar dem för givna. Man vet ju alltid vad klockan är när man vaknar, och behöver man vakna ett visst klockslag så gör man det, till exempel. Jag tror definitivt att hjärnan gör beräkningar, kanske inte så matematiskt inriktade, mer mönstrerigenkänning.

Bra poäng, det lär finnas en hel del "hjälpsamma funktioner" som ger oss stöd utan att vi ens är medvetna om det. Undrar hur många.. och hur "styrda" vi egentligen är. Är det våra varma jag eller den kallt beräknande hjärnan som framförallt styr båten? Eller är det oftast en samverkan i harmoni?
Mönsterigenkänning kan nog vara vad det handlar om, så erfarenhet och känsla borde alltså vara några av de bakomliggande faktorerna (?).. för jag antar att det krävs både erfarenhet och känsla för att utveckla ens mönsterigenkänning.

[Fornax]

Varför inte fråga om något man funderat på länge? Var svaret för självklart? Eller frågan för naiv? För långt ifrån kopplad till allvarliga problem, mänsklighetens förfall osv där fokus bör ligga?

Du är inte ens lite fascinerad av att hjärnan i förväg kan känna av vilken fot som kommer passera en linje ca 8 steg längre fram?

Jo då, visst är det intressant, men det du tar upp handlar ju om att upprätthålla en balans, styrt av våra nerver som kan ses som ingående input, registrering, bearbetning av information, vilket leder till reaktion, output. Som organism är det hela en del av hur vi överlever som varelse då kopplat till motoriken i hjärnbarken som via nervsystemet kan agera utan att vi behöver tänka särskilt aktivt på det, avstånd som mäts av ögat blandas med intryck från fötternas sensoriska nervsystem, dubbelkollas via balansorganen i örat, signalerna skickas fram och tillbaks, sammanvägs, skickar ut en reaktion till musklerna, det ena resultatet påverkar nästa, svårare beslut skickas vidare uppåt till den medvetna hjärnan som aktivt kan påverka nästa steg, klart fascinerande, men, plast i världshaven som gör fiskars hjärnor svampiga - Är ett större problem i min hjärna just nu, liksom samhällsutvecklingen i stort.

Jaa.. kanske kan man inte begränsa det till att vissa händelser och sammanhang har att göra med en viss typ av funkioner och egenskaper i hjärnan, och att andra händelser är enbart styrda av andra funktioner/egenskaper. Vem vet... oavsett vad vi ser i hjärnaktivitet i olika test, hjärnan kanske mer eller mindre behöver använda nästan hela sin kapacitet även för mindre påfrestande ändamål/beräkningar.
Det blir ev. en mix av allt.. för att beräkna avståndet till ett föremål så kanske hela hjärnans kapacitet indirekt behövs för att nå fram till ett vettigt resultat.
Bara en sån sak som att vi bestämmer oss för att näää.. vi behöver inte använda det, det och det där för att beräkna den aktuella uppgiften så är ju det inget som märks i ett test för hjärnaktivitet trots att det faktiskt handlade om aktiva val. Det som märks är områdena vi använder. Men att välja att inte handla är som bekant ett val.

Hursomhelst, jag ser inget fel i att kunna finna njutning både i det lilla och det stora. Vi måste väl kunna diskutera mer än bara det hemska som sker i världen? Det tror jag du håller med om också.
Kanske är det provocerande att jag så sällan diskuterar det som de flesta lägger stort värde i att diskutera? Hur kan jag välja att stå utanför det mest angelägna?
Jag diskuterar sällan världsliga problem trots att jag är en stor nyhetsnarkoman (kollar vissa nyhetssidor mer än 10 gånger om dagen) och är faktiskt någorlunda insatt i vad som händer i världen, framförallt de "största" nyheterna som jag tenderar att dras till. Tror det handlar om att vi alla har våra unika sätt att tackla den här på många sätt hemska världen. Det händer så otroligt mycket vidriga saker varenda sekund för både människor och djur att det krävs en distans till det för att stå ut och kunna ta sig framåt, och det är något andra får lov att acceptera. Annars finns risken att vi går in i det totalt och inte ser annat än elände och hemskheter och så vill vi väl inte ha det? Vissa behöver mer distans än andra och det måste få vara ok. Frågan är om det inte är just det den mesta misären orsakas av... att mer känsliga individer tvingas ta till sig av mer hat och våld än vad de är rustade för. Förr eller senare kommer en reaktion och fan vet vad det kan innebära.
Gissningsvis är det de människorna vi läser om till morgonkaffet.

Jag tycker vi ska kunna fokusera både på glädjande ämnen och mer dystra så vi får en rättvis bild av verkligheten. Känner någon för att i perioder fokusera mer på det dystra så är väl det ok, på samma sätt som att det är ok om det fokuseras mer på det glädjande i perioder. Går någon all in på ena eller det andra kan vi väl påminna varandra om att det kanske är dags att hitta fler influenser så att vi varken blir för olyckliga eller naivt lyckliga?
Bäst vore det väl om vi kan samarbeta och ge varandra influenser från där vi befinner oss just nu? Den här tråden "Vad tänker du på?" borde vara helt perfekt för ändamålet. Vi är alla på olika humör och i olika unika situationer och kan bidra med influenser från alla möjliga håll och det hade väl varit bra om vi tillsammans kunde skapa både balans och harmoni när våra positiva och negativa upplevelser möts.

[Fornax]

Om man sedan har skapat en föreställning om att det kommer något positivt ur den andres smärta, t.ex. att motståndarlagets målvakt brutit benet i en viktig match (för att vara extrem), så lyckas vi delvis undvika att identifiera oss med den andres smärta.

Eller så är det just identifiering med den andres smärta vi lyckas uppnå.
Om någon har gått så långt att de finner glädje i andras smärta så hoppas jag att det beror på att de känner att den som utsätts för smärtan verkligen förtjänar smärtan. Det är lätt att sitta här med våra goda hjärtan på säker kant och mena att det aldrig är rätt att tilldela någon smärta... eye for an eye är alltid fel.. men det var innan dagen våra nära och kära blev utsatta för långdragen smärta från de här vidriga personerna. Så länge det är andras anhöriga som är drabbade så är det lätt att vara civiliserad.
Jag har själv länge varit inne på tankegången att vi enbart ska avlägsna hotet och låsa in de som är en skada mot samhället utan att det minsta blanda in personliga känslor och hämnd i det hela, men på senare tid har jag (kanske tyvärr?) gått över till en mer amerikansk synvinkel på det hela. Jag brottas mellan vad som är bäst för samhället (att vi bara avlägsnar hotet, allt annat är väl kontraproduktivt?) och att hämnd kanske borde ha en roll i det hela, via lagen och straffrätten. Kalla mig pucko hur mycket ni vill men jag kan inte bestämma mig. Den dagen någon anhörig blir ordentligt plågad under lång tid av en ondsint människa så kan ni räkna med att jag bryter mot alla lagar och tidigare värderingar för att få tag på personen så jag får ge tillbaka på ett eller annat sätt.
Känner mig äckligt amerikansk och jag vet att det inte skulle hålla i längden om alla resonerade så här men jaa... det är så jag känner. Tror de flesta hade reagerat på samma sätt...
Det räcker nog med att man ser någon plåga ett djur för att man i många fall hade tagit till våld. Vackert? Mestadels nej.

Sen ska vi inte inbilla oss att alla vill oss en massa smärta. Oftst är det ju så att vi försöker dela ut smärta eller smärtsamma sanningar till de som försöker skada oss. Det går såklart att dra hur långt som helst... vem var det som började? Det kan man nog fråga sig inom de flesta långdragna konflikter. Ibland är det bara bäst att lägga ner stridsyxan och strunta i vem som började. Kolla Palestina-Israel-konfilkten så vet ni vad jag menar. Spela roll vem som började... lägg ner aggressiviteten och allt dividerande så ska ni se att det bjuds på mer positiva förändringar.

Men då krävs det att man inte är för amerikansk........

[Antic]

Återigen denna misantropi, skall Antic finna något som helst fördrag med mänskligheten så får den rätta och packa sig efter vad som är bäst för planeten och några odefinierade varelser som Antic finner nyttiga. För mig framstår det som Gaia-flum.

Vi lever på planeten? Förstörs den så begår vi kollektivt självmord förutom att förinta alla andra som lever på den som istället gjorde nytta.

Pilatus, get real och kom ned på jorden istället för att sitta och överskatta dig själv och människan som art.

Sätt ett skott i pannan på hela den mänskliga rasen. Tala sedan om för mig vilken stor förlust det var i det stora hela. Det kan jag göra, ingen som helst förlust, det var snarare en stor vinst att bli kvitt den nedskitande parasiten människan.

Det jag säger är...

Det är vår livsstil som gör oss så fruktansvärt dödliga och onödiga.

Istället för att sitta och gnälla på kritik och spela lycklig eller viktig.

Byt ut den destruktiva livsstilen och var rädd om planeten och de övriga som bor på den.

Ingen blir glad av avgasstinkande äckliga parkeringar, stora förgiftande skorstenar, djurfabriker, hav fulla med plast, massdöd bland djur, skyhöga orättvisor, egoism, totalt onödiga krig och masstänkande.

Börja tänk istället.

[Pilatus]

Återigen denna misantropi, skall Antic finna något som helst fördrag med mänskligheten så får den rätta och packa sig efter vad som är bäst för planeten och några odefinierade varelser som Antic finner nyttiga. För mig framstår det som Gaia-flum.

Sätt ett skott i pannan på hela den mänskliga rasen. Tala sedan om för mig vilken stor förlust det var i det stora hela. Det kan jag göra, ingen som helst förlust, det var snarare en stor vinst att bli kvitt den nedskitande parasiten människan.

Man får skilja på vad som är ett primärt värde och vad som kommer efter. Det mänskliga livet och mångfalden av arter på jorden är primära mål att upprätthålla. På sikt kommer jordens nuvarande mineralkällor att samlas på soptippar och i haven. I de fall det går att återvinna dem blir det kostsamt. Men vi har börjat. Gas och olja kommer efterhand att minska. Vi får finna bättre lösningar, bränsleceller. Kanske kan vi lära oss borra djupare och utnyttja den värmeenergi som finns i djupare lager.

Kort sagt, jordens resurser utnyttjas medan livet går vidare. Vill vi bränna allt på en gång, eller försöka leva länge på jorden är en fråga som kommer efter. Lever vi sparsamt men startar ett storskaligt krig för att vi anser att naturens mineraltillgångar skall kontrolleras av västländerna, så var det ingen glädje med våra strävanden att spara på jordens tillgångar och hålla haven rena.

För de flesta har mänskligt liv ett högre värde än att jorden förblir en jungfrulig planet (Gaia-flummet).