Zokrates skrev:Jag skulle inte kalla medvetandet i sig för en transformerad illusion, då man gott och väl kan utgå från följande
1: Utvecklingen sker stegvis, för de enklaste organismerna utgörs medvetandet av en selektering av molekyler,
dessa i sin tur svarar mot någonting som fysiskt existerar.
2: I takt med att organismen blir alltmer komplex tillkommer fler urskiljningsbehov, olika proteiner som även
de svarar mot något yttre fysiskt ges större betydelse.
3: Nya organ utvecklas, förmågan att skilja mellan rörelse och ljus kontra mörker, svarar även det mot något
yttre existerande, fortfarande kan inget av dessa 3 punkter kallas för en illusion.
4: Behovet av att minnas utvecklas då behovet av att särskilja samt underlätta var föda finns samt därtill risker
gör att alla minnen tidstämplas och lagras i cellerna, detta i sin tur ökar behovet av en mer avancerad styrning
i form av en hjärna.
Vad skulle jag istället ha kallat det? Utgår jag från hur jag upplever mitt eget medvetande, hur det känns när jag tänker
samt var denna processen är placerad, så kan jag sträcka mig så långt till att kalla medvetandet för en transporterad
projektion, där det som transporterar medvetandet helt är bundet till det organiska, medan själva projektionen är
virtuell till sin natur, ja abstrakt. Kroppen som helhet återges som en minitatyr i projektionen, givetvis med allt som
finns i kroppen och dess sinnesorgan, jag finns därmed som en fungerande virtuell miniatyrbild av mig själv i mitten
av mitt huvud, dock är alla handlingar låsta till kroppen, tankeprocessen är även den låst till kroppen med den skillnaden
att munnen medvetet är avstängd om jag bara tänker utan avsikt att kommunicera med någon annan, dock hör jag ju
tankens ord som ej passerat läpparna, vilket bevisar att det är en inre process som gör att jag kan höra utan att
involvera mina "riktiga" öron. På samma sätt kan jag visualisera för mitt inre utan att involvera mina "riktiga" ögon".
När jag är precis i gränslandet mellan sömn och vakenhet händer det ibland att jag ser mig gå, eller rör på mig,
varpå det brister i kontrollen och kroppen skickar iväg ett ben åt det hållet, eller en arm. Det är i vaket tillstånd följden
av en tvåvägskommunikation där det yttre går in, tolkas och ett svar skickas ut, men i drömtillståndet är allt däremot
en envägskommunikation, från det inre till det inre. Kroppen som sådan fungerar som ett fängelse för det inre jaget,
den låser fast jaget vid det rent fysiska planet, allt är bundet och atomärt fixerat. Om den fysiska hjärnan skadas
så kommer den virtuella projektionen att skadas, fram till dess att låsningen avtar, varpå projektionen kan återställa
sig självt. I själva projektionen finns all information lagrad om mig själv, även delar av minnet existerar där,
detta innebär att en gravt dement människa kort före sin död i samband med att kroppens låsning släpper, kan
återfå sitt minne och för de anhöriga framstå som helt "normal", om minnet enbart hade varit placerat i den organiska
hjärnan så är jag tveksam till att detta hade fungerat om hjärnan var kraftigt skadad. Inte heller tror jag att trasiga
synapser plötsligt hittar "rätt" igen, då det i sig skulle vara lika gåtfullt.
Jag tror att det virtuella medvetandet är en följd av evolution, men att funktionen som sådan och orsaken till
att det fungerar ligger i en annan slags verklighet bortom den fysiska, jag tror även att vi kollektivt kan kommunicera
på ett undermedvetet plan där alla står i kontakt med varandra men att detta är dolt i strukturen så att endast stora
drag kan skönjas medvetet i vaket tillstånd av dess effekter, mängden av samtliga medvetanden skapar förmodligen
ett brus som lägger sordin på det mesta. Själva medvetandet som projektion är detssamma som själen, därav ser
jag inga hinder för att den inte skulle kunna frigöra sig från kroppen under vissa omständigheter, som t.ex döden.
Vid frigörandet skapas en upplevelse av en tunneleffekt då alla band till kroppen släpper, samtidigt förflyttar sig
medvetandet från kroppen varpå det hela kan jämföras, eller kan vara som så att projektionen av en själv reser
genom ett maskhål, väl framme blir den virtuella projektionen fysisk igen men då som en helhet utan ytterligare
ett nytt medvetande i form av ännu en projektion, därav blir alla upplevelserna mycket starkare då allt är direkt.