Hur får man en relation som man vill ska vara att vara?

[Anders]

Hur menar du då?

Vem är Esther?

Jag skämta bara...

Klart jag minns Esther.

Undrar var hon tog vägen. Hur det nu var fick hon lite sprutt på diskussionerna.

[Anders]

"Tvåsamhet" är en illusion. Det som finns är ensamhet med eller utan samförstånd om det som är allmängiltigt.
Att ha en dunkel förväntan på sin partner, att "tvåsamhet" ska infinna sig, utifrån romantik, passion eller erotik är naivt o en djupt rotad illusion o som oftast leder till tillfälliga förbindelser o separation.

Äsch så ljuvligt behöver det inte vara. Men man blir ett par. Även om det sen kan spricka. Lätt har det nog aldrig varit. Ibland spricker det nog för att det inte finns några förutsättningar för någon form av tvåsamhet.

Sen, eventuellt , ännu starkare, familj.

[531bts]

Anders: alldeles riktigt; förutsättningar för att idén "tvåsamhet" ska förverkligas är noll. Eftersom den, liksom idéerna "jämlikhet” o "frihet" bygger på personliga åsikter o har således ingen verklighetsförankrad referens. Däremot när man inom alla kulturer viger ett par kan det i ceremonin finnas hänvisningar till att "de två ska bli ett". Det innebär att de två individerna viger sitt liv åt en gemensam, allmängiltig, naturlig o högst påtaglig ordning: artens fortbestånd. Sysslorna kring föräldraskapet kräver samförstånd o samarbete för att det ska fungera harmoniskt. Man har då EN gemensam förståelse om naturens behov, de två verkar o hör samman i tanke, tal o kroppslig gärning utifrån ETT behov med EN förståelse, "de två har blivit ett".

[förstår mig själv]

Älska enligt min mening betyder att vara bra för/tycka om. Det kan vara lätt att älska i sin ensamhet i kammaren men inte lika lätt i verkligheten ute då man möter massa människor.
Kärlek får man av någon som älskar (dvs tycker om/är bra för), eller föreställningen av att någon älskar en.

[Anders]

Anders: alldeles riktigt; förutsättningar för att idén "tvåsamhet" ska förverkligas är noll. Eftersom den, liksom idéerna "jämlikhet” o "frihet" bygger på personliga åsikter o har således ingen verklighetsförankrad referens. Däremot när man inom alla kulturer viger ett par kan det i ceremonin finnas hänvisningar till att "de två ska bli ett". Det innebär att de två individerna viger sitt liv åt en gemensam, allmängiltig, naturlig o högst påtaglig ordning: artens fortbestånd. Sysslorna kring föräldraskapet kräver samförstånd o samarbete för att det ska fungera harmoniskt. Man har då EN gemensam förståelse om naturens behov, de två verkar o hör samman i tanke, tal o kroppslig gärning utifrån ETT behov med EN förståelse, "de två har blivit ett".

Nja... det där är nog i den ideala världen. Morsan och Farsan funkade lite så, för att allting skedde som farsan ville ha det. Mer normalt är det väl att man har lite småolika förståelser, lite olika behov, men de kan kommunicera och funka.

[531bts]

Anders: dagens parförhållande är för det mesta ett led i självförverkligande. För beta-män som ett substitut för en undermedveten saknad av sin moder. Naturligtvis rationaliserat till idéer som "tvåsamhet". För kvinnan ett mer eller mindre undermedvetet sökande till män med god genbank o välfyllt bankkonto, dessutom att mannen passar in i det stylade hemmet. När naturen gör sig påmind genom föräldraskapet, hamnar alla dessa mer eller mindre undermedvetna idéer/vanföreställningar i bakgrunden, o man har ingen eller mycket vag tanke- o handlingsberedskap inför parförhållandets naturliga mening: artens fortlevnad. Den individuella o väl etablerade tanke-separationen från det naturliga o allmängiltiga ställs på sin spets när självförverkligandet inte längre har ngt mandat. Inte sällan med skilsmässa som följd.

[Anders]

Anders: dagens parförhållande är för det mesta ett led i självförverkligande. För beta-män som ett substitut för en undermedveten saknad av sin moder. Naturligtvis rationaliserat till idéer som "tvåsamhet". För kvinnan ett mer eller mindre undermedvetet sökande till män med god genbank o välfyllt bankkonto, dessutom att mannen passar in i det stylade hemmet. När naturen gör sig påmind genom föräldraskapet, hamnar alla dessa mer eller mindre undermedvetna idéer/vanföreställningar i bakgrunden, o man har ingen eller mycket vag tanke- o handlingsberedskap inför parförhållandets naturliga mening: artens fortlevnad. Den individuella o väl etablerade tanke-separationen från det naturliga o allmängiltiga ställs på sin spets när självförverkligandet inte längre har ngt mandat. Inte sällan med skilsmässa som följd.

Jag och min hustru har ju praktiskt erfarenhet av det här "artens fortlevnad", låt vara att det var en process som påbörjades i ett svunnet millenium. Väldigt många av våra vänner hamnade i föräldraskapet samtidigt, och man sökte sig till nya grupper med nyblivna föräldrar. Låt vara att det mest rörde sig om "trygga" nyblivna familjer. Det var inte enkelt för någon. Men ingen hamnade i det här med skilsmässa. Skulle påstå rätt långt ifrån.
Grejen är den, att få ett barn är tämligen mycket mer dramatiskt än man kan tänka sig, framför allt just för såna som just har ideer om självförverkligande. Man tas ned på jorden ganska effektivt, och man ikläder sig föräldrarollen. De här vassa kanterna som du antyder slipas av. Och, det var inte ett enda par som avskräcktes så pass att man inte fixade ett syskon åt första barnet.

Det är min erfarenhet, ifrån en relativt "stabil" grupp av föräldrar, säg ett par dussin familjer man kom i kontakt med. Samtliga med någon form av trygg anställning, de flesta akademiker.

Det skall inte förnekas att det finns en dimension av "lika barn leka bäst", det har sina sidor om man inte har samma intressen, i mitt fall är jag betydligt mindre extrovert än min hustru, men det är inte värre än att det har gått att hantera.

[531bts]

Anders: ja, går man in i parförhållandet utan hänsyn o förståelse till dess naturliga mening, är man ju självklart hänvisad till att "hantera"/manipulera varandra inför det självklara man ställs inför. Ställer man det i jämförelse med ett parförhållande där båda är införstådda med den naturliga passionen som drivit dom i famnen på varandra o lika införstådda o välkomnande till de naturliga konsekvenserna: att vara förälder. Jag menar att förutsättningarna för ömsesidighet, samförstånd, gemenskap, glädje o harmoni ligger närmare till hands med ett sådant förhållningssätt än "hantering"/manipulation som är istället för kärlek.

[hakkapeliitta]

Idag kan folk vara mer selektiva när det gäller partner. Annat var det förr, mina föräldrar passade särdeles illa ihop. Än idag kan jag inte riktigt förstå varför de gifte sej. Men kanske var det dåtidens sociala grupptryck att alla måste gifta sej och bilda familj och vara nyttiga idioter.

[Anders]

Idag kan folk vara mer selektiva när det gäller partner. Annat var det förr, mina föräldrar passade särdeles illa ihop. Än idag kan jag inte riktigt förstå varför de gifte sej. Men kanske var det dåtidens sociala grupptryck att alla måste gifta sej och bilda familj och vara nyttiga idioter.

Det är nog långt ifrån alla äktenskap som är klockrena nu också. Det som är bra är att man kan bo ihop ett tag, stöta och blöta lite på varandra, ta lite kriser innan man betämmer sig för att permanenta. Inget att rusha in i.

[klorofyll]

Man slutar upp med att vara en Wannabe, eller en person som bara lever i det förgångna, man börjar acceptera tillvaron, som den är här och nu. Man ska inte springa å gömma sig, eller dölja sin känslor med droger. Det är inte otur, eller något du förtjänar, utan något du ska lära av...

[531bts]

Här instämmer jag med Hakkapeliitta: självförverkligande är ett fiktivt o hopplöst projekt eftersom idén om att skapa ett "jag", "själv" är omöjligt. Det finns redan klart sedan födseln som ett stycke medvetande anknutet till en kropp.
Självförverkligande är i alla avseenden artificiellt, som ett bottenlöst hål som ständigt måste fyllas. Ett Sisyfos-göra där man antingen flackande vänder kappan efter vinden eller med en adrenalinstinn ångvältsmentalitet ägnar sig åt att skapa eller följa trender. Det kan vara allt från aktier till yoga. I denna iver att vara självständig, unik, originell o "oberoende" blir man allt annat än det. Man följer omedvetet o snällt med i samhällets charader o blir en "duktig idiot", en god konsument av idéer o produkter.

Med det önskar jag er alla en covidfri, fridfull o god jul!

[klorofyll]

Här instämmer jag med Hakkapeliitta: självförverkligande är ett fiktivt o hopplöst projekt eftersom idén om att skapa ett "jag", "själv" är omöjligt. Det finns redan klart sedan födseln som ett stycke medvetande anknutet till en kropp.
Självförverkligande är i alla avseenden artificiellt, som ett bottenlöst hål som ständigt måste fyllas. Ett Sisyfos-göra där man antingen flackande vänder kappan efter vinden eller med en adrenalinstinn ångvältsmentalitet ägnar sig åt att skapa eller följa trender. Det kan vara allt från aktier till yoga. I denna iver att vara självständig, unik, originell o "oberoende" blir man allt annat än det. Man följer omedvetet o snällt med i samhällets charader o blir en "duktig idiot", en god konsument av idéer o produkter.

Antingen så svarar jag bara att - allt är tvärt om, men det skulle inte falla i god jord, så jag bestämmer mig istället för att fråga om en definition på vad "självförverkligande" är??

[531bts]

Klorofyll: självförverkligande i betydelsen att "bli någon", identifikation, personlighetsutveckling. Att förbise att vi redan är någon från födseln, att människan föds med en naturlig o allmängiltig grundidentitet som är den samma livet ut o som vare sig blir mer eller mindre oavsett vad vi identifierar oss som. Likasinnade oavsett utseende o färdigheter vi föds med o utvecklar under livets gång.

[Anne]

Vad har du för belägg för att vi föds med en "naturlig o allmängiltig grundidentitet som är den samma livet ut"? Vad menas specifikt med "grundidentitet"?