Livets mysterium löst?

[Pilatus]

Cogito-satsen säger inte att "något" existerar, den refererar direkt till René Descartes själv. Det var ju genom sitt tvivel han kom fram till slutsatsen om att han existerade. Jag tvivlade då på att detta var en självevident proposition. Jag antar att det (logiskt) krävs någon slags observation för att komma fram till Descartes slutsats. Den anger ju tvivlet som orsak till slutsatsen om existensen av René Descartes. En syntetisk sats sanning avgörs genom att kontrollera den mot ett sinnesinytyck.

Kan tvivel finnas utan någon som tvivlar? Förutsätter inte förekomsten av tvivel någon som tvivlar?

Jodå, det är en helt korrekt slutsats. "Detta eftersom logiska (deduktiva) slutledningar i någon mening alltid är självevidenta (de säger sig själva) och nödvändiga (det kan inte vara på något annat sätt). Vi behöver inte gå ut i världen för att veta om en logisk slutledning stämmer eller inte, det räcker att vi "blickar inåt" och använder vårt förnuft. I detta säger rationalismen att vi har viss medfödd kunskap." Det är rationalismens, Descartes, uppfattning.

Men jag tvivlade på att detta var en självklar slutledning. Cogito-satsen är inte analytisk till sin karaktär.

Analytiska satser antas ofta vara detsamma som ”begreppsliga sanningar”, dvs. språkliga satser som på något sätt är, eller kan inses vara, sanna i kraft enbart av sin betydelse (inklusive betydelsen av de ord de innehåller).

Lars Bergström, Analytiska satser

Därför antog jag att cogito-satsen utgår från en observation av medvetandets innehåll, tvivel, alltså en sats som förutsatte Descartes erfarenhet av tvivel. En syntetisk sats.

[Smisk]

Cogito-satsen säger inte att "något" existerar, den refererar direkt till René Descartes själv. Det var ju genom sitt tvivel han kom fram till slutsatsen om att han existerade. Jag tvivlade då på att detta var en självevident proposition. Jag antar att det (logiskt) krävs någon slags observation för att komma fram till Descartes slutsats. Den anger ju tvivlet som orsak till slutsatsen om existensen av René Descartes. En syntetisk sats sanning avgörs genom att kontrollera den mot ett sinnesinytyck.

Sum handlar om existens och det är det jag syftar på.

Det finns många saker att säga om detta projektet. Att han noterar tvivlet och drar slutsatsen att tvivlet existerar så kan precis vad som helst han noterar existera existera. Om slutsatser av saker leder till att han vet vad existens är kan inte existensens natur behöva noteras, oavsett om det är tvivel eller något annat. Allt kan vara en dröm, existera på andra sätt än han tänker sig eller upplever det och många missuppfattningar kan finnas.

Som jag tänker mig detta så verkar det logiskt att sakers existens i världen påverkar varandra och vi existerar eftersom vi erfar saker från världen där vi är. Våra förmågor har alltså ett förhållande till sakerna förmågorna är gjorda för, så som syn och hörsel. Samtidigt så är det givetvis inte så att bara för att vi erfar saker som vi gör, med bilder och musik, så betyder inte detta att dessa existerar helt "utanför oss" utan just därför genom relationer mellan olika saker. Därför får vi tänka oss att vi med erfarenheter av inre och yttre saker samtidigt finns som delar av saker i världen och därav existerar andra personers inre.

Idealismen och fysikalismen är alltså falska.

[Pilatus]

Cogito-satsen säger inte att "något" existerar, den refererar direkt till René Descartes själv. Det var ju genom sitt tvivel han kom fram till slutsatsen om att han existerade. Jag tvivlade då på att detta var en självevident proposition. Jag antar att det (logiskt) krävs någon slags observation för att komma fram till Descartes slutsats. Den anger ju tvivlet som orsak till slutsatsen om existensen av René Descartes. En syntetisk sats sanning avgörs genom att kontrollera den mot ett sinnesinytyck.

Sum handlar om existens och det är det jag syftar på.

Visst, men det du skriver kan knappast ses som en kommentar till det jag skriver om cogito-satsen. Alltså huruvida det handlar om en självklar analytisk sats, eller en syntetisk sats som förutsätter Descartes funderingar och tvivel för att kunna komma till slutsatsen att han, personen René Descartes existerar. Ett syntetiskt omdöme, eller hur?

[Smisk]

Visst, men det du skriver kan knappast ses som en kommentar till det jag skriver om cogito-satsen. Alltså huruvida det handlar om en självklar analytisk sats, eller en syntetisk sats som förutsätter Descartes funderingar och tvivel för att kunna komma till slutsatsen att han, personen René Descartes existerar. Ett syntetiskt omdöme, eller hur?

Inget är självklart med detta. Hur vida något existerar och hur vi kommer fram till det med analytiska resonemang eller empiriska observationer kan alltid ifrågasättas. Det är helt oförklarat hur vida man faktiskt vet att något existerar oavsett vilken metod man använder.

Det jag skrev är att han utgår ifrån att något existerar och satsen beskriver att så är fallet eftersom slutsatsen handlar om det, alltså "sum".

Hur som helst är dessa semantiska frågor som handlar om vad man menar med sakerna man säger.
Vi kan direkt med våra förmågor observera och lära oss att inre och yttre saker existerar eftersom vi är medvetna om saker som tankar och fysiska förnimmelser. Vi kan genom livet experimentera och lära oss att andra människor existerar så frågan om andra medvetanden existerar tycker jag inte är så klurigt.

Däremot måste vi vara försiktiga med att dra förhastade slutsatser om helt andra saker, som om existensens natur i sin helhet eller om saker vi inte har möjlighet att ha någon kunskap om analytiskt eller empiriskt.

Många verkar snöa in på att Descartes just talar om "jag existerar" och att just "jaget" är problematiskt. David Hume kritiserade väl det exempelvis.

AIn summerar Humes kritik:

Självets existens: Hume ifrågasatte Descartes’ slutsats att tanken på något sätt bevisar existensen av ett stabilt, kontinuerligt “jag”. Hume argumenterade att vi inte har någon direkt erfarenhet av ett sådant “jag”. Istället upplever vi bara en ström av separata, tillfälliga perceptioner och känslor1.

Empiricism: Hume var en empirist och trodde att all kunskap kommer från sinneserfarenhet. Han menade att Descartes’ metod att använda ren rationalism och tvivel för att nå säker kunskap var felaktig. För Hume är det inte möjligt att dra slutsatser om verkligheten enbart genom att tänka2.

Skepticism: Hume var skeptisk till Descartes’ påstående att “jag tänker” är en obestridlig sanning. Han menade att även om vi upplever tankar, kan vi inte säkert säga att det finns ett enhetligt “jag” som tänker dessa tankar

Jag håller med om allt detta men tänker att det intressanta inte är jaget utan existensen som utgås ifrån som genererar tänkandet.

AIn säger även:

Descartes argumenterade att även om en ond demon försökte lura honom att tro att han existerar när han inte gör det, så skulle själva handlingen att bli lurad fortfarande kräva att han existerar för att kunna bli lurad2. Därför, när han tvivlar, tänker eller blir lurad, bevisar det att han existerar på något sätt

Hela grunden är att "något existerar" och det kan alltid ifrågasättas eftersom både det att något existerar och att man vet vad detta något är kan vara drömlikt/illusion.

För mig är allt detta intressant och det är inte nonsens, det har filosofiskt värde. Slutsatserna att vi alltid kan tvivla och se nya perspektiv är givande och detta betyder inte att vi inte vet något, utan att fler perspektiv finns tillgängliga.

[Pilatus]

Visst, men det du skriver kan knappast ses som en kommentar till det jag skriver om cogito-satsen. Alltså huruvida det handlar om en självklar analytisk sats, eller en syntetisk sats som förutsätter Descartes funderingar och tvivel för att kunna komma till slutsatsen att han, personen René Descartes existerar. Ett syntetiskt omdöme, eller hur?

Inget är självklart med detta.

Det du skriver är korrekt, men det är inte något som jag argumenterat emot. Allt jag säger är att cogito-satsen är syntetisk, att jag uppfattar den så. Det du skriver håller jag med om, men det missar målet. Eller anser du fortfarande att cogito-satsen är självevident, en logisk självklarhet? Hur då om Hume hade en poäng med sin kritik?

[Vertumnus]

Cogito-satsen säger inte att "något" existerar, den refererar direkt till René Descartes själv. Det var ju genom sitt tvivel han kom fram till slutsatsen om att han existerade. Jag tvivlade då på att detta var en självevident proposition. Jag antar att det (logiskt) krävs någon slags observation för att komma fram till Descartes slutsats. Den anger ju tvivlet som orsak till slutsatsen om existensen av René Descartes. En syntetisk sats sanning avgörs genom att kontrollera den mot ett sinnesinytyck.

Kan tvivel finnas utan någon som tvivlar? Förutsätter inte förekomsten av tvivel någon som tvivlar?

Jodå, det är en helt korrekt slutsats. "Detta eftersom logiska (deduktiva) slutledningar i någon mening alltid är självevidenta (de säger sig själva) och nödvändiga (det kan inte vara på något annat sätt). Vi behöver inte gå ut i världen för att veta om en logisk slutledning stämmer eller inte, det räcker att vi "blickar inåt" och använder vårt förnuft. I detta säger rationalismen att vi har viss medfödd kunskap." Det är rationalismens, Descartes, uppfattning.

Men jag tvivlade på att detta var en självklar slutledning. Cogito-satsen är inte analytisk till sin karaktär.

Analytiska satser antas ofta vara detsamma som ”begreppsliga sanningar”, dvs. språkliga satser som på något sätt är, eller kan inses vara, sanna i kraft enbart av sin betydelse (inklusive betydelsen av de ord de innehåller).

Lars Bergström, Analytiska satser

Därför antog jag att cogito-satsen utgår från en observation av medvetandets innehåll, tvivel, alltså en sats som förutsatte Descartes erfarenhet av tvivel. En syntetisk sats.

Ett analytiskt omdömme definieras på så vis att predikatet ingår i subjektet. Kroppar har utbredning: kropp subjekt, utbrednng predikat.

Tvivel förutsätter någon som tvivlar: tvivel subjekt, någon som tvivlar predikat.

Descartes finner tvivlet inom sig själv.

[Pilatus]

Ett analytiskt omdömme definieras på så vis att predikatet ingår i subjektet. Kroppar har utbredning: kropp subjekt, utbrednng predikat.

Tvivel förutsätter någon som tvivlar: tvivel subjekt, någon som tvivlar predikat.

Descartes finner tvivlet inom sig själv.

Nej inte någon som tvivlar, René Descartes var det. Cogito = första person singular. Och visst, René var rationalist. Enligt Kant borde Descartes fundering handla om en syntetisk proposition. För att komma fram till detta krävs en syntetisk koppling mellan tänkandet och existensen – existens är inte implicit i själva begreppet tänkande på samma sätt som predikatet är i en analytisk sats.

[Vertumnus]

Ett analytiskt omdömme definieras på så vis att predikatet ingår i subjektet. Kroppar har utbredning: kropp subjekt, utbrednng predikat.

Tvivel förutsätter någon som tvivlar: tvivel subjekt, någon som tvivlar predikat.

Descartes finner tvivlet inom sig själv.

Nej inte någon som tvivlar, René Descartes var det. Cogito = första person singular. Och visst, René var rationalist. Enligt Kant borde Descartes fundering handla om en syntetisk proposition. För att komma fram till detta krävs en syntetisk koppling mellan tänkandet och existensen – existens är inte implicit i själva begreppet tänkande på samma sätt som predikatet är i en analytisk sats.

Om tänkande kan existera utan någon som tänker så måste vi dra slutsatsen att tankar, tänkandets produkt, inte har sitt ursprung i någon som tänker.
På samma vis med handlande: handlingens ursprung är inte någon som handlar. VI kan då inte längre hävda att något har sitt ursprung i någon enskild individ. Det är inte René Descartes som tvivlar utan ett tvivel som har bemäktigat sig René Descartes.

[Pilatus]

Om tänkande kan existera utan någon som tänker så måste vi dra slutsatsen att tankar, tänkandets produkt, inte har sitt ursprung i någon som tänker.
På samma vis med handlande: handlingens ursprung är inte någon som handlar. VI kan då inte längre hävda att något har sitt ursprung i någon enskild individ. Det är inte René Descartes som tvivlar utan ett tvivel som har bemäktigat sig René Descartes.

Analytiska satser är sanna per definition. Det räcker med att veta vad påståendet betyder för att veta att det är
sant. Ex. ” oftalmologer är doktorer”, ”alla ungkarlar är ogifta”, ”en sommelier är expert på vin”.

Syntetiska satser. Vi kan veta vad påståendet betyder utan att veta om det är sant eller falskt. Ex. "Kung Carl XVI Gustaf är Sveriges nuvarande statschef", "Jag tänker, alltså är jag". Detta är påståenden som vi måste undersöka till exempel genom erfarenhet, eller genom att konsultera någon källa, t ex Successionsordningen. Och vi måste inse att existens (att vara) inte är implicit i själva begreppet tänkande (en kognitiv process).

[Maat]

Hm...
Som vanligt ser jag behov att kasta in en sten i maskineriet för att föröka bryta det så förutsägbara stereotypa tankemönstret.

"Livets mysterium löst?"

Den direkta följdfrågan är då...

VAD är "livet"?
Hur definierar man "liv"?
Har "du" överhuvudtaget insett till fullo vad det är du talar om?

Jag hävdar med bestämdhet att liv är något betydligt mer än en teknisk funktion, innehållande och innebärande betydligt... mer än bara "medvetande".

Människor har en tråkig tendens att diskutera frågor och ämnen utan att det är speciellt klart att de till fullo har insett innebörden av det de diskuterar.

[Vertumnus]

Om tänkande kan existera utan någon som tänker så måste vi dra slutsatsen att tankar, tänkandets produkt, inte har sitt ursprung i någon som tänker.
På samma vis med handlande: handlingens ursprung är inte någon som handlar. VI kan då inte längre hävda att något har sitt ursprung i någon enskild individ. Det är inte René Descartes som tvivlar utan ett tvivel som har bemäktigat sig René Descartes.

Analytiska satser är sanna per definition. Det räcker med att veta vad påståendet betyder för att veta att det är
sant. Ex. ” oftalmologer är doktorer”, ”alla ungkarlar är ogifta”, ”en sommelier är expert på vin”.

Syntetiska satser. Vi kan veta vad påståendet betyder utan att veta om det är sant eller falskt. Ex. "Kung Carl XVI Gustaf är Sveriges nuvarande statschef", "Jag tänker, alltså är jag". Detta är påståenden som vi måste undersöka till exempel genom erfarenhet, eller genom att konsultera någon källa, t ex Successionsordningen. Och vi måste inse att existens (att vara) inte är implicit i själva begreppet tänkande (en kognitiv process).

Hur skulle ett tänkande kunna försigå utan ett medvetande?

[Pilatus]

Analytiska satser är sanna per definition. Det räcker med att veta vad påståendet betyder för att veta att det är sant. Ex. ” oftalmologer är doktorer”, ”alla ungkarlar är ogifta”, ”en sommelier är expert på vin”.

Syntetiska satser. Vi kan veta vad påståendet betyder utan att veta om det är sant eller falskt. Ex. "Kung Carl XVI Gustaf är Sveriges nuvarande statschef", "Jag tänker, alltså är jag". Detta är påståenden som vi måste undersöka till exempel genom erfarenhet, eller genom att konsultera någon källa, t ex Successionsordningen. Och vi måste inse att existens (att vara) inte är implicit i själva begreppet tänkande (en kognitiv process).

Hur skulle ett tänkande kunna försiggå utan ett medvetande?

Tänkande (kognitiva processer) är inte implicit i själva begreppet medvetande (föreställningar och intryck om sin situation, att vara). Descartes visste emellertid att hjärnan är en förutsättning för ett medvetande och tänkande. Och slutsatsen om jagets existens kom han fram till genom sitt tänkande, sitt själv. Men är det en analytisk sats, enligt Kant?

Descartes' cogito-sats handlar inte om en logisk definition, det är en existentiell insikt.

[Pilatus]

Den direkta följdfrågan är då... Hur definierar man "liv"?

Jag hävdar med bestämdhet att liv är något betydligt mer än en teknisk funktion, innehållande och innebärande betydligt... mer än bara "medvetande".

Det är oklart vad du tänker dig att liv är mer än det rent tekniska. Klargör gärna. -Det finns några egenskaper som definierar liv. Jag tror inte alla delar uppfattningen, det saknas en standard, men så här:

Cellulär organisation är grundläggande.
Metabolism, förmågan att omvandla energi genom kemiska processer, t ex andning.
Homeostas, förmågan att upprätthålla en stabil inre miljö.
Reproduktion, förmågan att reproducera sig själva.
Genetisk information och evolution (i form av DNA eller RNA).

[Vertumnus]

Analytiska satser är sanna per definition. Det räcker med att veta vad påståendet betyder för att veta att det är sant. Ex. ” oftalmologer är doktorer”, ”alla ungkarlar är ogifta”, ”en sommelier är expert på vin”.

Syntetiska satser. Vi kan veta vad påståendet betyder utan att veta om det är sant eller falskt. Ex. "Kung Carl XVI Gustaf är Sveriges nuvarande statschef", "Jag tänker, alltså är jag". Detta är påståenden som vi måste undersöka till exempel genom erfarenhet, eller genom att konsultera någon källa, t ex Successionsordningen. Och vi måste inse att existens (att vara) inte är implicit i själva begreppet tänkande (en kognitiv process).

Hur skulle ett tänkande kunna försiggå utan ett medvetande?

Tänkande (kognitiva processer) är inte implicit i själva begreppet medvetande (föreställningar och intryck om sin situation, att vara). Descartes visste emellertid att hjärnan är en förutsättning för ett medvetande och tänkande. Och slutsatsen om jagets existens kom han fram till genom sitt tänkande, sitt själv. Men är det en analytisk sats, enligt Kant?

Descartes' cogito-sats handlar inte om en logisk definition, det är en existentiell insikt.

Descartes kom fram till sin slutsats genom självreflektion, hans tankeström var den den var och dess existens kunde inte betvivlas. I det avseendet kunde han vara fullkomligt säker. Han behöver inte lämna sig själv för att övertygas om existensen av sitt medvetande och att medvetandets innehåll var oförfalskat.

[Pilatus]

Descartes kom fram till sin slutsats genom självreflektion, hans tankeström var den var och dess existens kunde inte betvivlas. I det avseendet kunde han vara fullkomligt säker. Han behöver inte lämna sig själv för att övertygas om existensen av sitt medvetande och att medvetandets innehåll var oförfalskat.

Visst var det så Descartes tänkte. Men det jag diskuterade var att Descartes' cogito-sats inte handlar om en logisk definition, det är en existentiell insikt.