Hubert skrev:Jag antar att du menar att vetenskap inte ger svar - och kanske inte heller KAN ge svar - på frågor om livets mening.
Vad du menar med "den ultimata sanningen" vet jag inte.
Innan vi talar om livets mening är det viktigt att understryka att människor lever (och dör) liksom delfiner, fästingar, elefanter, tsetseflugor och mycket, mycket annat.
I det perspektivet är livets mening - även ditt och mitt - att fortleva och reproducera.
Vetenskap har alltså svar på frågan om livets mening.
Tror jag att meningen med mitt eget liv är mer än fortleva och reproducera?
Ja, men den meningen är helt upp till mig som tänkande och kännande subjekt att avgöra utifrån etiska, förnuftsbaserade, känslomässiga och okända grunder.
Tror du att människa har en utvald plats i tillvaron?
Ett rannsakat sinne skrev:Jag brukade vara rädd för det här med döden. Varje dag var ett helvete. Konstant i mitt bakhuvud så låg tankar om döden och hur oundvikligt det är. Men precis som alla andra blev jag äldre och lärde mig hantera det.
Men efter att jag accepterade min egen dödlighet kom ett annat dilemma: mänsklighetens existens. Mera specifikt det faktum att all vetenskap pekar mot ett oundvikligt slut. Global uppvärmning, atombomber, solens övergång till en röd jätte, gigantiska asteroider.
Även om vi lyckas överleva allt det som specifikt hotar vår planet så finns det ännu mer oundvikliga problem: universums död. All fakta vi har just nu pekar mot att vårt universum blir kallare och kallare, vilket betyder att det en dag kommer bli så kallt att inget liv kan existera. Det kommer finnas ett universum, men inget liv.
Så jag frågade mig själv vad meningen med livet ens är – varför bygga upp ett samhälle vi vet kommer dö ut? Det var så jag brukade tänka, innan jag dök djupare in på vetenskapen kring universum.
Jag insåg med tiden att vetenskap sällan är den ultimata sanningen, oavsett hur mycket bevis som samlats in. Nej, vetenskap är inte fakta – vetenskap är slutsatser vi dragit baserat på tillgänglig information. Gång på gång genom historien så har vad man trott varit vattentäta teorier visat sig vara fel.
En gång I tiden så var man säker på att jorden var platt. En gång I tiden trodde man att jorden var universums mittpunkt. Sen trodde man solen var universums mittpunkt och att vårt solsystem var hela universum. Sen trodde man att vintergatan var allt som fanns. Du fattar vad jag menar.
Poängen är att vi har observerat rymden på riktigt i bara 400 år mer eller mindre. Vår planet har existerat i miljarder år. Det finns en oändlig mängd tid kvar att upptäcka något som helt förändrar vår vetenskapliga syn på rymden.
Det betyder inte att teorier som visat sig vara fel är helt värdelösa: Einstein byggde vidare på Newtons grund och moderna forskare bygger i sin tur vidare på det som Einstein grundade. Detta är en process som vi troligen alltid kommer hålla på med.
Det du sällan hör om vetenskap kring rymden är att Einsteins relativitetsteori har sina brister, trots att den är mycket imponerande. Men matematiken i hans ekvation kollapsar när det kommer till händelsehorisonten kring svarta hål.
Vissa forskare tror att allt som går över händelsehorisonten är fast där för evigt. Men sanningen är att den slutsatsen dragits för att matematiken inte längre fungerar, och så vitt jag vet så har man inte hittat en bra förklaring till varför än. Vi vet helt enkelt inte.
Utöver det så har vi också det faktum att vi endast kan utforska en begränsad del av vårt universum. 46 miljarder ljusår bort är gränsen till vad vi kan observera. Forskare resonerar att det som ligger utanför det vi kan observera är irrelevant för att det är onödigt att lägga tid på något vi aldrig kan bevisa.
Det jag har ett problem med är när nån säger att universum slutar där våra observationer inte längre kan nå. Den vetenskapliga sanningen är att vi inte vet om det finns något utanför det vi kan observera.
Ursäkta om det här blev ett lite rörigt inlägg, men vill gärna höra vad andra har att säga om det här.
