Meningen med livet

[Rafael]

Har inte orkat läsa så många svar för klockan är så mycket. Jag är ny här, råkade bara kolla in och tyckte det verkade vara ett kul ställe ;P

I vilket fall, Krub:
Dina tankegångar känner man igen, har själv tänkt mycket på det. Men låt oss ta lite hjälp av vår gode vän "logiken".
Om vi antar att det finns en konkret mening med livet, d.v.s. t.ex. att all vår existens är grundad på att "du skall äta fisk", blir det paradoxalt att veta den. Vet du den så är den inte längre meningsfull, då du alltid kan ersätta den med någon annan mening (lite för trött för att precisera, men jag tror du förstår). Därför kan livets mening inte vara konkret, för är den det så är den inte "total". Det konkreta är i sin natur begränsat, satt inom sina gränser, medan det okonkreta är fritt, okuvat.
Men, kan man fråga sig, är en objektiv mening nödvändigtvis grundad på att den är konkret? Enligt min är det nödvändigtvis inte så. I detta fall blir en objektiv mening med livet omöjlig att veta, i det fall den inte längre är konkret. Den har då fallit utanför logikens ramar.

Apropå att du vill döda andra för att de ska slippa livets pina. En grekisk Hedonist (orkar inte kolla upp vem just nu för klockan är så mkt) hävdade precis det du själv tänker/tänkt, att "Livets mening är att finna lyckan. Men, då inte lyckan går att finna i detta livet, är den enda vägen självmord".
En subjektiv mening är just vad den är, subjektiv. Därför kan du gå ut och hitta den. =)

[Fication]

Så enligt Rafael ska meningen uppfylla samtliga av följande krav:
Konkret, men ändå
obegränsad,
objektiv,
subjektiv.

Är det en tillåten tolkning?

Att man kan ersätta "äta fisk" med "äta växter istället" är väl klart eftersom vi har fri vilja (om man nu är med på det). Att man kan välja bort ett val av mening diskvalificerar väl inte alternativet?!

[Rafael]

Nej det var inte det jag syftade på. Jag spekulerade i olika möjliga scenarion. D.v.s. t.ex. en konkret mening (som är uppfångad i ord). Det jag tänkte var att en "objektiv" mening i de flesta scenarion inte logiskt kan vara konkret.
Denna s.k. objektiva mening kan relateras från en objektiv verklighet. Denna kan hämtas redan från Platons idévärld, och har genomsyrat västerländsk filosofi genom decenierna.

"Att man kan ersätta "äta fisk" med "äta växter istället" är väl klart eftersom vi har fri vilja (om man nu är med på det). Att man kan välja bort ett val av mening diskvalificerar väl inte alternativet?!"

Förstår inte exakt vad du menar här men återigen, jag syftade på att en konkret mening fångad i ord, t.e.x. "du skall äta fisk", är orimlig då den per automatik blir begränsad. Därför kan inte en objektiv mening i logisk bemärkelse vara konkret (enligt mina tankar just vid detta tillfälle). Om en objektiv konkret mening går att byta ut, är den ju knappast objektiv utan subjektiv (syftar på det du skrev).
Kort och gått, jag försökte belysa fenomenent mening ur olika perspektiv. Ett teoretiskt, "objektivt", perspektiv, och ett mer tydligt, subjektivt.

[Fication]

Finns det inget som är både objektivt och subjektivt samtidigt då?

Jag förstår inte varför allt som är konkret automatiskt blir begränsat.

[Rafael]

Vad jag tänker är att:
"Finns det inget som är både objektivt och subjektivt samtidigt då?"
För att svara på detta måste jag först förklara mina tankar om att en objektiv verklighet inte kan vara konkret. Om något är konkret, är det bundet. Varför? Jo därför att det är satt i en form. Liksom livet har det sina gränser, och det som har sina gränser är inte fritt. Det fria har inga gränser, och det som har gränser kan därför inte vara fritt, ok?
D.v.s. "Detta är livets mening, du skall dyrka det stora spaggettimonstret"
är bundet av språk. Det är inte längre objektivt, när du läst det. Det är subjektivt, både för dig och mig. Därför kan en objektiv mening varken vara konkret eller förstådd i dess "fullhet" av varken mig eller dig, då den då är bunden av subjektets "bojor".
Därför kan det subjektiva aldrig vara objektivt i den mening jag teoriserade om. Om man å andra sidan menar något annat, ja då...
Man kan ju t.ex. intala alla människor på jorden att ost är gott. Då kan man tycka att en objektiv inställning till ost är tagen, men det är egentligen allas subjektiva mening om ost som satts ihop till en stor klump. Detta är fortfarande något konkret.

[Fication]

Jag läser dina inlägg och förstår orden och meningarna, men jag får ändå inte riktigt in det i skallen. Jag testar igen med egna ord.

Om jag har valt att dyrka Spaghettimostret så klär jag det i ord och det blir då subjektivt. Ok. Men det gäller ju bara om jag förstår Spaghettimonstret till fullo. Då är det begränsat.

Men om jag iställer väljer att meningen med livet är att till fullo förstå alla aspekter av Spaghettimonstret, då borde det väl vara obegränsat. Spaghettimonstret kanske kan manifestera sig på oändligt många vis. Precis som folk säger att meningen med mitt liv är inte att tro på Gud utan att söka Gud. Som KG Hammar "Jag har inte sanningen, jag söker den."

Tack för ditt tålamod.

[Rafael]

Hehe, tvärtom.
Det var intressant det sista du skrev. Vad jag tänte var att allt som är konkret, är per automatik subjektivt. Om man ser på det från en logisk vinkel
Om vi tar det största talet som någonsin kan finnas. Detta tal är aldrig störst när du kallar det x. För matematikens regler säger att x + 2 = x + 2. Hur kan det största som kan finnas bli större?
Samma sak gäller det med det objektiva, och det subjektiva. Det
objektiva är bara objektivt så länge det inte är konkretiserat kring. Så fort du kallar det objektiva x, är det ej längre objektivt. Med andra ord, vi kan aldrig få kunskap om en objektiv mening eller verklighet (inget nytt i det antar jag).
Spagghettimonstrets alla manifestationer kan vara konkreta utan att spagghettimonstret i sig behöver vara det, det känns rimligt. Och visst kan Spagghettimonstret manifestera sig i ett oändligt antal former, förutsatt att Spagghettimonstret är evigt.
"Men om jag iställer väljer att meningen med livet är att till fullo förstå alla aspekter av Spaghettimonstret, då borde det väl vara obegränsat."
Till att börja med kan man ju orimligen förstå alla aspekter av något som kan ta sig ett oändligt antal uttryck, det känns som ett Sysifosarbete. Men i övrigt har du delvis rätt (kanske mycket mer än jag ). Meningen, spaghettimonstret, kan vara obegränsad. Men alla de uttryck det tar är konkreta, och rimligen högst subjektiva.
Detta kan härledas ur Spaghettimonstrets oändlighet, det är evigt. Men våra liv, allt det vi SKAPAR (tänker, upfattar m.m.), är ändligt. Vår uppfattning kan aldrig bli allomfattande, och alla våra bilder av spagghettimonstret är förvanskningar, konkretiseringar och gränsdragningar av det eviga. Hos det eviga kan det ändliga existera, men hos det ändliga kan inte det eviga existera.

(Reservationer för att låta som någon Pythagoras. Detta är bara mina tankar, och inte någon "sanning")

[Fication]

Hehe, tvärtom.
Detta kan härledas ur Spaghettimonstrets oändlighet, det är evigt. Men våra liv, allt det vi SKAPAR (tänker, upfattar m.m.), är ändligt. Vår uppfattning kan aldrig bli allomfattande, och alla våra bilder av spagghettimonstret är förvanskningar, konkretiseringar och gränsdragningar av det eviga. Hos det eviga kan det ändliga existera, men hos det ändliga kan inte det eviga existera.

Om man tänker tillbaka på när man var barn och växte upp och utvecklades så var det väl ungefär så. När man är x år gammal så har man ett iof begränsat liv, man ser man världen på ett visst sätt. Men vid x+1 år så har ens liv, alltså världsbild, begreppsapparat, självbild osv, utvecklats. Alltså är det som man vid x år tycker är begränsat i själva verket inte är begränsat, det växer med tiden.

Ju mer man ser av Flygande Spaghettimonstret desto mer förstår man det och desto mer förstår man också sig själv, den vi kanske kan kalla "den som iakttar Flygande Spaghettimonstret".

[Rafael]

"Om man tänker tillbaka på när man var barn och växte upp och utvecklades så var det väl ungefär så. När man är x år gammal så har man ett iof begränsat liv, man ser man världen på ett visst sätt. Men vid x+1 år så har ens liv, alltså världsbild, begreppsapparat, självbild osv, utvecklats. Alltså är det som man vid x år tycker är begränsat i själva verket inte är begränsat, det växer med tiden"

Om man läser Herman Hesse's Stäppvargen, finner man en del väldigt underliga tankar. Här hävdar Hesse, att varje människa dör och lever en miljon gånger. D.v.s. den du var förr, är inte den du är nu. Subjektet är i ständig rörelse, och "nuets" människa, är bara en mellanprodukt av närliggande dåtid och framtid.
Jag minns själv när jag började gymnasiet. Då kände jag att "nu går det inte att utvecklas mer". Vad jag faktiskt syftade på med min utveckling kan man ju fråga sig, men jag tänkte nog mest på min analysförmåga. Detta visade sig självklart inte vara fallet, utan jag har senare insett att varje insikt bara är vägen till nästa insikt. De tar aldrig slut, man "lär så länge man lever" (förhoppningsvis). När jag vid stadie X bara kunde se en "begränsad bild" av saker och ting, var de "verkligheten". När jag sedan vid stadie X + 1 (om nu insikt är utveckling, vad vet jag) fann mig själv i en annan situation, var denna förvisso större, men även den begränsad. Den största skillnaden var att jag nu insåg att det inte var något "tak" jag nått, utan att jag kommer uppleva fler "aha" - uppleveleser / tankar m.m.
Om du kan komma på en bra liknelse för detta så vill jag gärna höra =) Jag får alltid en bild i mitt huvud av en Blåsvart Kub, som det kommer ljus ifrån. Detta ljus åker som en båge från och tillbaka Kuben (detta vet jag ej varför, men har alltid fått den bilden i samband med att jag tänkt över hur människan kan reflektera över sin egen existens)

[Fication]

Jag skulle nog vilja hävda att den viktigaste komponenten att utvecklas är kreativitet och fantasi. Fantasi att föreställa sig att det finns mer att se och förstå än det jag ser och förstår nu.

It is the commonest of mistakes to consider that the limit of our power of perception is also the limit of all there is to perceive.
-C.W. Leadbeater

Jag bröt upp från mitt förra långvariga förhållande och kastades ut i verkligheten (marknaden ). Jag träffade nya människor, såg nya saker, involverade mig i nytt förhållande. Och när jag tittade tillbaka på det förra förhållandet såg jag det som en trång låda där jag varit ihopfälld och inklämd. Nu var jag utfälld och insåg att jag aldrig någonsin skulle få plats i en så trång låda igen. Ungefär som när en orm ömsar skinn och betraktar sitt gamla skinn.

[ocean]

Jag tror att livet blir meningslöst om man inte lever det.
Om jag inte vågar göra det jag vill göra dör jag sakta men säkert innifrån. Jag tappar energi när jag inte vågar ta dom små riskerna som livet erbjuder som exempelvis att skriva det här inlägget känns lite spännande för att så många kan se vad jag tycker, tänker och känner.

Jag anser att det finns en anleding till att man kan känna vad vissa kallar "meningslöshet" annars skulle den inte finnas där. Vad den är, tror jag, är specifikt för individen och att man själv måste lista ut vad den är, men det som är gemensamt för många tror jag är känslan av att tappa energi och viljan att gör nåt.
Därför anser jag att man själv måste välja att skapa mening i sitt eget liv. Med det menar jag att livet ger mig möjligheter att skapa mening i mitt liv men jag själv måste välja vad jag vill göra med dem.

Min erfarenhet är att jag inte måste måla en otroligt vacker tavla eller rädda någon regnskog osv. För mig kan det räcka med att våga säga vad jag tycker är rätt för mig även fast jag anar att det inte är vad den andra vill höra.

Det går nog att ge många intellektuella tips om hur man ska hitta mening i sitt liv men ibland så gäller bara en sak: "Just do it"

Så för mig är meningen med livet helt enkelt bara att leva det.

[suchanother]

Bra Ocean att du uttrycker dina åsikter. Det här forumet är till för det.

[Fication]

Jag tror att livet blir meningslöst om man inte lever det.
Om jag inte vågar göra det jag vill göra dör jag sakta men säkert innifrån. Jag tappar energi när jag inte vågar ta dom små riskerna som livet erbjuder som exempelvis att skriva det här inlägget känns lite spännande för att så många kan se vad jag tycker, tänker och känner.

Jag anser att det finns en anleding till att man kan känna vad vissa kallar "meningslöshet" annars skulle den inte finnas där. Vad den är, tror jag, är specifikt för individen och att man själv måste lista ut vad den är, men det som är gemensamt för många tror jag är känslan av att tappa energi och viljan att gör nåt.
Därför anser jag att man själv måste välja att skapa mening i sitt eget liv. Med det menar jag att livet ger mig möjligheter att skapa mening i mitt liv men jag själv måste välja vad jag vill göra med dem.

Min erfarenhet är att jag inte måste måla en otroligt vacker tavla eller rädda någon regnskog osv. För mig kan det räcka med att våga säga vad jag tycker är rätt för mig även fast jag anar att det inte är vad den andra vill höra.

Det går nog att ge många intellektuella tips om hur man ska hitta mening i sitt liv men ibland så gäller bara en sak: "Just do it"

Så för mig är meningen med livet helt enkelt bara att leva det.

Välkommen in i spelet, ocean.

Du väljer alltså din mening. Och du väljer att göra vissa saker, trots att de innebär en risk. Får jag fråga, är det sakerna som är meningsfulla för dig eller är det själva risktagandet? Hur väljer du vad du ska göra? Instinkt?

[ocean]

Välkommen in i spelet, ocean.

Du väljer alltså din mening. Och du väljer att göra vissa saker, trots att de innebär en risk. Får jag fråga, är det sakerna som är meningsfulla för dig eller är det själva risktagandet? Hur väljer du vad du ska göra? Instinkt?[/quote]

-------------------------------------------------------------------------------

Det är nog både sakerna och riskerna men när jag har gjort någonting nog länge så kan jag bli uttråkad och vill göra nått nytt. Att göra något nytt kan innebära "risker". Exempelvis om man vill pröva ett nytt jobb och det innebär kanske att man tappar tryggheten som man hade på den gamla arbetsplatsen eller att man får lägre lön och allt vad det kan medföra. Bytet av jobbet innebär då inte alltid att man gör det för att ta en risk utan för att man kanske vill göra någonting som man drömde om att göra när man var liten.

Hur det rent fysiskt går till i hjärnan när jag väljer är jag inte insatt i. Jag bara väljer att göra det jag vill göra helt enkelt, också gör jag det. Instinkt är inte rätt ord för mig. Instinkt för mig är att jag inte medvetet väljer.

Medvetenhet är ett ganska subtilt ord. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Du kanske har en sjysst förklaring.

Hur ser du själv på saken? Hur ser det ut för dig? Vad är det som gör ditt liv meningsfullt? Vad gör du för att skapa mening i ditt liv? Vad är det som gör att du väljer det du väljer? Du behöver givetvis inte svara om du inte vill.

[ocean]

Bra Ocean att du uttrycker dina åsikter. Det här forumet är till för det.

Tack!