Adam Smith är en legend. Om ett demonstrationsplakat säger "Nej till Adam Smith!" vet alla att det är kritik mot kapitalismen. Det finns ingen liberal som är lika känd som denne skotte, som under 1700-talet skapade den nationalekonomiska vetenskapen — trots att han egentligen var moralfilosof. Smith förklarade den revolutionerande principen att samhället tjänar på individens själviskhet, och lade därmed grunden för hela den ekonomiska liberalismen.
Med hårda ord visar Smith att kapitalisterna ofta är motståndare till kapitalismen, ett tydligt exempel är följande:
"Varje förslag om någon ny handelslag eller ny reglering av handeln som kommer från denna klass bör alltid lyssnas till med största försiktighet och aldrig antas förrän efter lång och omsorgsfull prövning, inte bara med den noggrannaste utan också med den mest misstrogna uppmärksamhet. Förslaget härstammar från en klass av människor vilkas intresse aldrig exakt sammanfaller med allmänhetens och som vanligen har ett intresse av att föra allmänheten bakom ljuset och till och med förtrycka den
Smiths lillfinger åt socialisterna
Det kan förefalla småaktigt att peka på fel i Adam Smiths enormt imponerande tankebygge, som har betytt så mycket både för liberalismen och västvärldens utveckling. Men samtidigt är det viktigt att påpeka en blotta i Smiths idéer, som gjorde det möjligt för liberalismens motståndare att ta initiativet i slutet av 1800-talet, och börja återreglera den fria marknaden.
Stort utrymme i Wealth of Nations ägnas åt frågan om vilka värden och bytesvärden som uppstår och varför. Även om Smith inte är väldigt exakt på den punkten hävdar han att det är produktionskostnaderna som avgör värdet, och när någon betalar för en vara betalar han för det arbete som har gått åt för att producera den. Denna "arbetsvärdelära" blev den dominerande utgångspunkten för den klassiska skolan, och systematiserades senare av David Ricardo. Det var ett stelt och statiskt system som dikterade att olika producenter fick ersättning utifrån vilken kostnad de haft för produktionen. Ett arbete nedlagt i en produkt byttes mot motsvarande arbete i en annan produkt.
Chockerande för de liberala klassiska ekonomerna var att Karl Marx tog över deras tankar och förstörde deras politiska idéer med hjälp av deras ekonomiska teorier. Han frågade helt enkelt hur det kunde komma sig att kapitalisterna kunde få en vinst om det verkligen var så att försäljningspriset exakt motsvarade produktionskostnaderna. Svaret för Marx blev att kapitalisterna var privilegierade som ägare av produktionsmedlen och därför kunde sätta villkor som inte alls hade med rättvisa och verkligt värde att göra. Arbetarna blev helt enkelt utsugna.
Det hat och den avundsjuka mot välbetalda producenter och handelsmän som Karl Marx rättfärdigade kunde inte slås tillbaka av liberalerna. Adam Smith hade i och för sig förklarat att den rena arbetsvärdeläran gällde endast i en bytesekonomi, och att den moderna kapitalintensiva produktionen måste ge ett utbyte till företagarna som har lagt ned sitt kapital i företaget. Han rättfärdigade det som en ersättningför det arbete och den risk som kapitalisten hade tagit. (s 47f) Då svarade socialisterna att staten kunde lägga beslag på kapitalet, göra arbetet och ta riskerna. Kapitalisten var onödig. I brist på den moderna entreprenörteorin, som förklarar behovet av entreprenören som organisatör, innovatör och upptäckare av möjligheter, kunde liberalerna inte försvara sig mot den socialistiska anstormningen.
Att arbetsvärdeläran är felaktig märktes tidigt eftersom priserna oftast avvek kraftigt från produktionskostnaderna. Allt fler förstod att värdet inte fanns i produkten, utan i produkten i relation till den eventuella köparen. Men det bevisades först med bl a de österrikiska ekonomernas "marginalnytte-revolution" på 1870-talet, som som visade att värdet på en vara avgörs av nyttan av den sista köpta varan. Folk köper en vara tills de inte längre tycker att nästa exemplar av den är värt priset, företag anställer tills en ytterligare lönekostnad inte längre motsvarar värdet av vad han producerar, osv. Människor fattar beslut på "marginalen", förklarade neoklassiker och österrikare. På så vis framstår verkligen tillgång och efterfrågan som avgörande, och man kan inte säga att en vara "egentligen" har ett annat värde än det folk är beredda att ge för den.
Så med en utarbetad entreprenörteori och med arbetsvärdeläran ur bilden finns det alla chanser för en Adam Smith-renässans. Vilket faktiskt också är vad vi har sett i hela världen sedan 1970-talet.
http://www.liberalismen.com/smith.shtml