Kiifen skrev:Men hur så? Ska man avfärda journalism för att vissa journalister kommer med konspirationsteorier? Eller kanske man kan ifrågasätta dessa oseriösa arbeten med egna bättre reportage? Det är den processen som sker inom vetenskapen. Jag måste faktiskt säga att ditt konspirationstänkande kring vad vetenskapen är för något är orealistiskt.
Alltså jag förstår inte vad du får alla dina ideer om konspiraionstänkare och journalister om. Det handlar ju om att jag är kritiskt till alla former av världsbilder och i detta specifika fall, en världsbild som försöker reducera allt till materia, eftersom att i detta reducerande förträngs ett bortfall av människans (och andra varelsers) inre liv. På vilket sätt skulle detta eller nått annat jag försöker säga vara en konspirationsteori? Jag ser detta som ett historisk faktum. Är det en konspierationsteori att jag försöker säga att vi inte fundamentalt bör utgå från att alla fenomen måste ha en materiell koppling för att vi ska kunna acceptera deras existensberättingande, utan att vi istället, trots fenomenens komplexa förhållningsätt till våran reducerande världsbild, bör acceptera att de existerar?
Det är inte jag som har konspirationsteorier, det är du, eftersom du tror att jag har konspirationsteorier vilket är helt falskt (utanför din begränsade konceptuella världsbild). Din konspirationsteori är att mitt förhållningsätt går att bunta ihop in en förenklad tankemässig abstraktion du har om en grupp av människors som har en någotsomnär distinkt samling trosföreställningar (som vi gemensamt, lite praktiskt, kallar New Agare). Du upplever att mina tankar i tillräcklig utsträckning intersekterar med populära New Age idéer. Men jag tror inte på det New Ageare tror på, vilket jag försökt att förklara genom hela trådens historia. Däremot har jag referenser till bl.a. österländsk litteratur som även råkar vara vanligt bland (det vi genom förenklande abstraktioner benämner som) New Agare. Jag tror på något som är väldigt komplext, och som i första ögonkastet går att förväxla med New Age, men som är mycket mer komplext. Jag förkastar förenklande New Age idéer, just eftersom jag har ett extremt utbrett tvivel, som sträcker sig över alla former av världsbilder. New Age går alltså grovt att klassa som en världsbild, men det jag tror på är fragment, inte världsbilder. Alla världsbilder har i grund och botten varit tankefragment som sedan, urholkats till världsbilder. Men jag rör mig heldre på en fragmentarisk nivå, eftersom jag upplever att det blir ett stort bortfall av "sanning", eller "komplexitet", så fort en världsbild accepteras. Jag vill röra mig friare, eftersom jag undersöker saker själv.
Jag är extremt öppen med det jag tror och tycker, men det jag tror och tycker är extremt komplext. Jag har inte köpt en världsbild, och då kan det vara svårt för att människor att greppa och abstrahera vad jag tror på. Anledningen att människor använder sig av förenklande generell abstraktioner är för att är så tänkandet fungerar, men människor förstår inte hur tänkandet fungerar när de bekvämt valt sig att vagga in sig i deras abstraktioner. Det handlar om att uppleva en slags bekväm psykologisk trygghet. Men jag är skeptiker, så jag köper inte världsbilder och är försiktig hur jag appclicerar mina abstraktioner.
Det jag vill säga är
inte att jag är övertygad om det finns icke-materiella krafter som som vi inte ännu upptäckt.
Jag kan mycket väl tänka mig att allt består (eller snarare, har ett förhållningsätt till) materia (sådan vi ser och inte ser), men jag vill inte försöka
förtränga fenomen bara för att vi ännu inte råkat förstå dessa fenomens
materiella sammanhang. Medvetandet
är något som förnekats, just precis, eftersom det är ett fenomen som är så svårt att reducera till materia. Det är även därför det just nu kallas för "the hard problem" inom medvetandeforskning. Och då har vi tidigare vänt oss till våran heliga graal, våran världsbild (som är en idéhistorisk konstruktion) som säger att allt som inte har en uppenbar materiell koppling, helt enkelt inte existerar - dock är det en trend vi i senaste tiden, och då menar jag verkligen senaste tiden, kanske börjat inse att det inte håller i längden. Men så blir det när man har världsbilder, dvs ett fixerat sätt att tänka kring världen, man förnekar fenomen som ännu inte har en logiskt förhållningsätt till världsbilden. Det finns en tendens att förtränga att fenomen existerar, så fort de inte, genom en icke komplext led går att härleda till materia. Vi säger alltså hellre att fenomen inte existerar än att vi ännu inte förstår dem - och jag tycker att detta beteende är något extremt naivt, som just växt fram som bieffekt av de grundantaganden vi utgår ifrån (men inte skeptiskt undersöker och ifrågasätter i vissa sammanhang). Det är jättebra att vi har en kritiskt, skeptisk förhållningsätt, men det vi måste förstå och erkänna för oss själva, är att så fort vi är kritiska mot
någonting - överhuvudtaget så har vi
acceperat något annat. Varför inte erkänna att det kanske finns fenomen som vi i dagens läge ännu kanske inte kan se ett materiellt samband med, men att vi fortfarande bejakar dessa fenomens existensberättigande? Vi kanske en dag kan förstå hur dessa fenomen förhåller sig till materia, men hittils finns en trend att istället förneka fenomens (som t.ex. cosmic consciousness) existensberättigande. Och nej, jag pratar fortfarande inte om spöken (eller andra former av önsketänkande), jag pratar om fenomen som människor genom flera generationer faktiskt har upplevt och som inte bör förnekas, bara för att vi ännu inte förstår dess materiella samband.
Jag tycker även att det är befängt att vi i våra kemi och fysikböcker (och även historia och andra ämnenn) inte är försiktigare och är tydligare i det vi skriver. Vi skriver
hur saker är, det skapar en slags indoktrinering av att vi
förstår saker, vilket är extremt naivt. Varför säger vi inte till våra barn, när de växer upp, att vi ännu inte förstår fysiken, men att det är såhär långt vi kommit i våra systematiska försök att försöka förstå den? Vi har alltså en tendens att tro att vi
förstår universum, vilket vi naturligtvis inte gör. Vi närmar oss förståelse vilket är en helt annan sak. Konsekvenserna blir att människor får ett fundamentalt förhållningsätt till det de läst i böcker, och blir obenägna att undersöka saker själva. De vill få allt att gå ihop vilket medför att de istället förnekar en större komplexitet. Och det är även något som är väldigt kännetecknande för alla former av fundamentalism. Det är därför jag blir så kritisk mot det du säger, eftersom du i grund och botten inte har ett ödmjukt förhållningsätt till de komplexa möjligheter jag försöker lyfta fram, men som inte känns uppenbara när man accepterat de begränsingar tänkandet utifrån en materiell världsbild för med sig.
Sen har du har fortfarande inte svarat på min fråga om Maslow, James, Bucke, Newton, Maxwell, Tesla och Einstein är New Agare precis som Wilbur (Wilber). Eftersom du, genom ditt svartvita tänkande, är så benägen att dela upp människor i två läger: Vetenskap/New age, så tycker jag att det borde kännas uppenbart enkelt för dig att förklara i vilket läger de nämda personerna ska plasceras in i. Men jag antar att du inte vågar yttra dig om dessa, eftersom det blir för komplext i förhållande dina abstrakt generaliserande fördomar.
