Varför slopas gamla testamentet?

[Algotezza]

Vi kan inte befria oss från vår egoism på egen hand. Det arbete vi utför skall alltid betraktas som Guds arbete. Det enda vi ansvarar för är att upptäcka hur vår egoism fungerar. När vi kommer till insikt om våra egoistiska motiv, först då kan vi be Gud att hjälpa oss. Det är viktigt att komma ihåg att vi inte kan rädda oss själva ur vår belägenhet utan vi är helt beroende av Gud.

Kan vi upptäcka hur vår egoism fungerar utan Guds hjälp?

Kan vi på egen hand inse att vi behöver Guds hjälp?

Måste vi inte be om Guds hjälp för att inse att vi måste be om Guds hjälp?

etc.

MVH

Algotezza

[Sceptisk]

Nej, för vi vet ingenting om Gud. Vi är helt blinda här och samtidigt i ett beroendeskap som vi inte kan helt förstå, så hur skulle vi kunna förstå att vi behöver Guds hjälp då vi inte ens vet vem Gud är eller vad han kan göra för oss? Det vi har är intellektualiseringar men de bevisar ingenting. Även om våra intellekt bara fungerar för att Gud har gjort det möjligt så är våra intellekt samtidigt blinda för Guds verklighet.

Det som händer är att vi går igenom livet och lider i vår egoism och får ögonblick av nåd från Gud och det är genom dessa ögonblick som vi förstår vår egoism. Men först måste man komma till ett sådant tillstånd att man är mogen att ta emot den nåden. Man måste alltså skilja på våra egoistiska begär efter materiella saker och den andliga utvecklingen. Det vi kallar "val" är beräkningar som vi gör för att maximera vår njutning och har ingenting med andligheten att göra. Vi kan inte välja andlighet förrän vi har lärt känna den. En person som är inställd på det materiella ser ingen som helst njutning i andlighet, blir uttråkad av det. Medan en person som är intresserad av andlighet har börjat känna en ny form av njutning och kan därför också lättare upptäcka sin egoism. Med andra ord, egoismen är något man upptäcker i utvecklande andlig mognad. Vi måste först komma till ett tillstånd där Gud höjer vår andliga nivå för att kunna bli varse om det vilket elände egoismen innebär. Men för att komma till det tillståndet måste vi först ha lidit så pass mycket att vi inte längre ser det egoistiska som belönande utan börjar söka efter något utöver det rent materiella. Även om detta sökande också är helt och hållet egoistiskt!

[Algotezza]

Nej, för vi vet ingenting om Gud. Vi är helt blinda här och samtidigt i ett beroendeskap som vi inte kan helt förstå, så hur skulle vi kunna förstå att vi behöver Guds hjälp då vi inte ens vet vem Gud är eller vad han kan göra för oss? Det vi har är intellektualiseringar men de bevisar ingenting. Även om våra intellekt bara fungerar för att Gud har gjort det möjligt så är våra intellekt samtidigt blinda för Guds verklighet.

Om vi nu är så blinda, hur kan vi då veta att vi inget vet, hur vet vi öht att vi är blinda (kan den blinde "se" sin egen blindhet?)  - och hur kan vi veta att Gud alls finns? Om vi nu är så blinda som du menar... Det är väl bara att strunta i honom, leva sitt liv efter bästa/sämsta förmåga och vänta på att han ingriper, visar sig i ens liv, om han nu har något att säga en utifrån att han finns... Varför bry sig? "Skåden liljorna på marken!"

Det som händer är att vi går igenom livet och lider i vår egoism och får ögonblick av nåd från Gud och det är genom dessa ögonblick som vi förstår vår egoism. Men först måste man komma till ett sådant tillstånd att man är mogen att ta emot den nåden.

Ja, men vad är problemet? Är man inte mogen att ta emot nåden är man det inte, och då är det bara att lida ett tag till så man bli mogen.

Är egoismen per definition alltid något dåligt och förkastligt - eller är den bara det om det innebär lidande för andra när man tillfredsställer sina egna behov? Finns det någon annan drivkraft i tillvaron än egoism, egen tillfredsställelse? Att hjälpa andra känns ju ofta tillfredsställande - är det då egoism och något förkastligt? Man skall hjälpa andra bara om det inte ger en något, som en tom plikt, som man inte ens får bli tillfredsställd av att utföra...? Eller?

Vilken annan drivkraft finns i tillvaron som kan mäta sig med egoismen? Att man själv känner sig nöjd? Är det fel att se till att man själv har det bra utan att det går ut över andra, ja, att se till att andra har det bra för att man själv skall ha det bra på lång sikt?

Man måste alltså skilja på våra egoistiska begär efter materiella saker och den andliga utvecklingen. Det vi kallar "val" är beräkningar som vi gör för att maximera vår njutning och har ingenting med andligheten att göra. Vi kan inte välja andlighet förrän vi har lärt känna den. En person som är inställd på det materiella ser ingen som helst njutning i andlighet, blir uttråkad av det. Medan en person som är intresserad av andlighet har börjat känna en ny form av njutning och kan därför också lättare upptäcka sin egoism. Med andra ord, egoismen är något man upptäcker i utvecklande andlig mognad. Vi måste först komma till ett tillstånd där Gud höjer vår andliga nivå för att kunna bli varse om det vilket elände egoismen innebär. Men för att komma till det tillståndet måste vi först ha lidit så pass mycket att vi inte längre ser det egoistiska som belönande utan börjar söka efter något utöver det rent materiella. Även om detta sökande också är helt och hållet egoistiskt!

Är allt sökande efter det materiella något ont? Är det en omöjlighet att kombinera sökande efter materiellt gott med sökande efter andligt gott? Är det antingen-eller som gäller eller är både-och möjligt? Att glädjas åt både det materiella och det andliga? Eller innebär andligt sökande att man måste späka sig materiellt och leva asketiskt?

MVH

Algotezza

[Ling]

Är allt sökande efter det materiella något ont? Är det en omöjlighet att kombinera sökande efter materiellt gott med sökande efter andligt gott? Är det antingen-eller som gäller eller är både-och möjligt? Att glädjas åt både det materiella och det andliga? Eller innebär andligt sökande att man måste späka sig materiellt och leva asketiskt?

MVH

Algotezza

Jag gör för tillfället en djupdykning i Buddismen. Där förespråkas att inte ha begär efter det materiella, det är ändå inget hållbart, det gör dig lycklig en liten stund. Sedan står man där igen och känner en tomhet som återigen måste fyllas med något. Att söka nå en inre frid och upplysning kan ge en mer hållbar lycka, du behöver inte längre det materiella för att uppnå det. Sen kan man ifrågasätta vad som menas med det materiella, naturligtvis finns ett grundläggande behov, men för mig blir allt det som man egentligen kan vara utan, och inte vill ha. Mycket ingår i det här som inte behövs för att leva, men det finns ju saker jag vill ha, tex min dator. Den är inte nödvändig, men den ger mig fördelar. Däremot kan jag vara utan så mycket annat.
Som i så många områden, ser jag anledning till att finna den gyllene medelvägen som passar var och en. Det är ju jag som ska leva efter det jag sätter upp, inte någon annans regler eller värderingar.

Jag kan se stora fördelar med det här när det gäller mig själv. Till stor del för att jag upplever ett kaos med saker omkring mig, får ingen ro. Jag vill söka något mer, buddismens tankar tilltalar mig, dess tro på människan som har förmågan att sprida kärlek. Genom meditation hoppas jag komma någonstans, till en plats inom mig själv där jag kan känna tillfredsställelse med att jag är jag, med allt vad det innebär.

[Algotezza]

Är allt sökande efter det materiella något ont? Är det en omöjlighet att kombinera sökande efter materiellt gott med sökande efter andligt gott? Är det antingen-eller som gäller eller är både-och möjligt? Att glädjas åt både det materiella och det andliga? Eller innebär andligt sökande att man måste späka sig materiellt och leva asketiskt?

MVH

Algotezza

Jag gör för tillfället en djupdykning i Buddismen. Där förespråkas att inte ha begär efter det materiella, det är ändå inget hållbart, det gör dig lycklig en liten stund. Sedan står man där igen och känner en tomhet som återigen måste fyllas med något. Att söka nå en inre frid och upplysning kan ge en mer hållbar lycka, du behöver inte längre det materiella för att uppnå det. Sen kan man ifrågasätta vad som menas med det materiella, naturligtvis finns ett grundläggande behov, men för mig blir allt det som man egentligen kan vara utan, och inte vill ha. Mycket ingår i det här som inte behövs för att leva, men det finns ju saker jag vill ha, tex min dator. Den är inte nödvändig, men den ger mig fördelar. Däremot kan jag vara utan så mycket annat.
Som i så många områden, ser jag anledning till att finna den gyllene medelvägen som passar var och en. Det är ju jag som ska leva efter det jag sätter upp, inte någon annans regler eller värderingar.

Jag kan se stora fördelar med det här när det gäller mig själv. Till stor del för att jag upplever ett kaos med saker omkring mig, får ingen ro. Jag vill söka något mer, buddismens tankar tilltalar mig, dess tro på människan som har förmågan att sprida kärlek. Genom meditation hoppas jag komma någonstans, till en plats inom mig själv där jag kan känna tillfredsställelse med att jag är jag, med allt vad det innebär.

Jag gillar mina prylar, de gör mig smått lycklig hela tiden. Jag har nytta och glädje av dem, skrivblock, teckningsblock, färgpennor, min dator, en stilla glädje över tingen omkring mig, därför att jag just har nytta av dem. Jag gillar mina böcker, att läsa dem, äga dem... Min cykel som jag kan ta mig hit och dit med. Jag inbillar mig inte att tingen skall frälsa mig från olycka, eller att jag måste hänga upp mitt liv på dem för att må bra. Tingen kan görs det möjligt att nå andligheten, de kan fungera som nycklar dit. Böcker, datorn, cykeln för naturupplevelser.

Jag förstår öht inte det principiella hatet mot det materiella. Man behöver ju inte låsa sig vid det mentalt, tro att det i sig gör en varken lycklig eller olycklig, men ha det som trampoliner till andligheten... Det materiella får den betydelse man ger det, negativ eller positiv, mörk eller ljus... I sig varken hjälper eller stjälper de materiella tingen  ens andliga utveckling... De är faktiskt helt neutrala - det beror på dig själv om de hindrar dig eller hjälper dig att utvecklas... Att utmåla dem som något i sig väldigt negativt  som man måste frigöra sig från är faktiskt att binda dem till sig, på ett förnekande sätt. Fördold bindning - men väldigt effektiv!

Bejaka - det är min melodi! Och bejaka att man inte alltid kan bejaka allt!

MVH

Algotezza

[Ling]

Jag gillar mina prylar, de gör mig smått lycklig hela tiden. Jag har nytta och glädje av dem, skrivblock, teckningsblock, färgpennor, min dator, en stilla glädje över tingen omkring mig, därför att jag just har nytta av dem. Jag gillar mina böcker, att läsa dem, äga dem... Min cykel som jag kan ta mig hit och dit med. Jag inbillar mig inte att tingen skall frälsa mig från olycka, eller att jag måste hänga upp mitt liv på dem för att må bra. Tingen kan görs det möjligt att nå andligheten, de kan fungera som nycklar dit. Böcker, datorn, cykeln för naturupplevelser.

Jag förstår öht inte det principiella hatet mot det materiella. Man behöver ju inte låsa sig vid det mentalt, tro att det i sig gör en varken lycklig eller olycklig, men ha det som trampoliner till andligheten... Det materiella får den betydelse man ger det, negativ eller positiv, mörk eller ljus... I sig varken hjälper eller stjälper de materiella tingen  ens andliga utveckling... De är faktiskt helt neutrala - det beror på dig själv om de hindrar dig eller hjälper dig att utvecklas... Att utmåla dem som något i sig väldigt negativt  som man måste frigöra sig från är faktiskt att binda dem till sig, på ett förnekande sätt. Fördold bindning - men väldigt effektiv!

Bejaka - det är min melodi! Och bejaka att man inte alltid kan bejaka allt!

MVH

Algotezza

Jag håller med dig i det du säger, det jag menar med prylar som ger mig ett inre kaos, är de saker jag absolut inte behöver. Att behöva en cykel för att ta sig ut i naturen, eller från A till B, absolut, det är jag med på. Mina färgpennor likaså, att rita ger tillfredsställelse, och i den förlängningen också ro.
Men, de saker som ger mig kaos är prylar som bara står för att stå nånstans. De saker som finns omkring för att någon gett dem, eller jag själv har införskaffat mig dem för längesedan. Det här är ett område till diskussioner hemma hos mig, äkta hälften ser dem som minnen, vackra saker att titta på, minnas varför och från vem de kommer ifrån. Medans jag inte alls har det behovet, prylarna skapar något annat hos mig. Jag förstår honom, även här försöker jag finna en medelväg där båda ska känna glädje till slut.

Du har säkert en poäng i att jag skapar det här, men som det är just nu, måste jag själv finna en balans, och om det kan hjälpa mig att ta bort lite prylar, så får jag börja där. I slutänden (om det finns en sådan), kanske jag är helt fel ute, det kanske löser sig själv, men min hjälp. Men det kan jag inte veta just nu.

[J R Auk]

Vi kan inte befria oss från vår egoism på egen hand. Det arbete vi utför skall alltid betraktas som Guds arbete. Det enda vi ansvarar för är att upptäcka hur vår egoism fungerar. När vi kommer till insikt om våra egoistiska motiv, först då kan vi be Gud att hjälpa oss. Det är viktigt att komma ihåg att vi inte kan rädda oss själva ur vår belägenhet utan vi är helt beroende av Gud.

Varför? Jag hjälper mig själv, ser hur missnöje försvinner, sorg och ilska försvinner. Allt mer älskas, allt mer skänker glädje, allt mer är jag beredd att ge andra.

Vad skall Gud bistå med? Och varför måste jag be Gud om hjälp?

Om han finns har han gjort mig som jag är, det är fullt och friskt vad som behövs i möjlighet för att jag skall kunna förstå mig själv och mina behov.

Men kanske tänker du att om jag ber så förändrar han mig, så att jag inte är som nu, så att han genom magi byter ut det som var till det som är.

Men då är det ju inte dessa behov som vi behöver hjälp att stilla, då är det något helt annat som skall till.

Du får gärna utveckla dina starka påståenden.

[J R Auk]

Lidit har jag gjort hela mitt liv, eller från mina andra minne, de första är en sång i en bil som jag skrålar högt.

Är det kanske inte så att vi måste se på "lycka" som något mer än det för stunden? Var kommer Gud, med namn, med i bilden?

[J R Auk]

Gud skapar människan som lidande.
Lidandet kommer från människans egoism.
Människan kan inte rädda sig från sitt lidande.
Människan måste be om hjälp från gud.



Det här börjar likna de extrema socialistiska staterna och deras "generositet".

Vad är skälen till detta? Vi har ju ingen fri vilja så det kan ju inte vara frågan om något medgivande. Uppgivande snarare, och varför skapa oss motstäviga då? Metafysisk friktion? Människan som universums batteri?

Hur får du ihop dina utsagor logiskt?

Eller kan vi frångå logiken här?

[Sceptisk]

Algotezza

Tycker du ställer väldigt bra frågor. Såhär har jag förstått det hela, att först och främst finns det inte någon djupare anledning till oro för vad som kommer att hända med oss. Det är väl det du frågar om, vad kommer att hända med oss, är allting vi gör förgäves, finns det någon som bryr sig, spelar det någon roll vad vi gör eller hur vi gör saker och ting?

Men först och främst, vår blindhet beror på vårt tillstånd av att vara helt olika Gud. Guds natur är givande och oändligt altruistisk, vår natur är mottagande och oändligt egoistisk. Detta gör att så länge som vi agerar i egoistiska syften så kommer vi att vara så totalt olika Gud och är därför också blinda. Men denna egoism innebär också lidanden och förödmjukanden. Egoismen är att vilja vinna mot alla andra, en rent egoistisk person vill ha hela världen och göra allting till slavar för sin egen behovstillfredställelse. Men eftersom vi också är begränsade så lär vi oss så småningom att vi aldrig kan uppnå detta tillstånd utan vi kommer att förlora och känna att vi lider och till sist börjar man fråga sig vad meningen med alltihopa är och dessa frågor leder till att man blir en sökare och till andligheten.

När man väl nått så långt att man söker en andlig inriktning i sitt liv då kommer man att få ett annat synsätt på livet, att det inte handlar om att vinna något här för allting som finns här är förgängligt. Det materiella är inte ont och att vara materialist är inte ondskefullt, men det ger helt enkelt inte någon längre tillfredställelse och det är det man vill ha om man är en seriös andlig sökare.

All njutning är andlig, men den oandlige personen letar efter njutning i olika föremål för njutning, såsom makt, sex, mat, prylar, osv. Eftersom dessa saker är förgängliga så kommer även njutningen att bli förgänglig. Så det har att göra med på vilket sätt man använder sig av det materiella. En person som lever med det materiella som mål och mening kommer ständigt att bli besviken och hamna i ett ökat beroendeskap. För en sådan person så blir det materiella något ont, men för en person som har det andliga som mål och mening så är det materiella endast ett medel för ett högre mål. En sådan person blir aldrig uppbunden i det materiella på samma sätt och därför så blir det materiella heller aldrig något ont - för den andlige.

På samma sätt så är egoismen inte något ont - för den andlige. Det är bara för den som har egoism som mål och mening som den blir till något ont. För att vi kan aldrig bli av med vår egoism, det enda som vi kan göra är att förändra våra avsikter från att ha det egoistiska och materiella som mål och mening till att ha egoismen och det materiella som ett MEDEL att nå en högre form av andlighet. Detta kommer man efterhand att märka ger en mer bestående njutning. Alltså man måste ändra på sina avsikter från att tänka "Det här gör jag för MIN skull" till att tänka "Det här gör jag för GUDs skull". På det sättet blir egoismen ett sätt att närma sig Gud. Det som är avgörande är avsikten.

Medan vi lever här i den egoistiska blindheten så oroas vi ständigt av det okända och vi skräms av tanken på döden och vi skräms av tillvarons föränderlighet. Då människor tänker så så vill dom bygga upp extremt trygga samhällen istället, eller skaffa sig enorma rikedomar för att detta ger en känsla av oövervinnerlighet och odödlighet. Men i slutändan så ger det inte någon tillfredställelse och oron ökar i oändlighet för att vår egoism är oändlig, därför så kan ingenting som är ändligt (materialistiskt) någonsin mätta vår egoism.  Därför så blir vi lyckligare ifall vi söker Gud då bara han kan ge oss verklig tillfredställelse. Men detta innebär att man måste ändra på sina avsikter från att handla om sig själv till att handla om något större; Gud.

Så det handlar inte om asketism, tvärtom så är en andlig person en mycket större egoist än en oandlig. Faktiskt handlar andlighet om att utveckla sin egoism - inte inskränka den. Vi kan aldrig vinna mot vår egoism, det enda vi kan göra är att ändra på våra avsikter.

[Algotezza]

Gud skapar människan som lidande.
Lidandet kommer från människans egoism.
Människan kan inte rädda sig från sitt lidande.
Människan måste be om hjälp från gud.

Jag kan tänka mig denna tankekedja om man tror att Gud skapat människan vid ett visst tillfälle (och ej att människan är Guds eviga medskapare som tillsmmans med Gud omskapar sig själv och världen).

1. Gud beslöt att skapa människan vid en viss tidpunkt och han gav henne möjlighet att  agera egoistiskt, dvs. att tacka nej till Gud och gå sina egna vägar.

2. Människan valde då att gå sina egna vägar. Människan har kollektivt ansvar för att hon valde bort Gud (arvsynden)  - men Gud har dock ansvar för att han gav henne möjlighet att välja bort Gud.

3. Människans giriga och inskränkta egoism gör att hon lider och går ner sig i materieträsket där pengar och ägodelar betyder allt och där man vill vara diktator  över allt och alla. Hennes medvetande fördunklas därav. Det är roten till allt ont.

4. Men då har Gud fixat räddningen: Gud själv i form av Jesus, Gud som son till sig själv,  dör för människans synder för att göra henne syndfri (det går ju bra för det är ju Gud som har det yttersta ansvaret för möjligheten för människan att synda, så han tar egentligen inte på sig andras skuld utan straffar sig själv för det som faktiskt var hans ansvar, att just ha gett människan möjlighet att tacka nej till Gud och gå sina egna vägar).

5. Den som då tror att Jesu s.k. offerdöd på korset tar bort världens synd blir förlåten, hon blir benådad  för sina synder och frälses, räddas undan eviga plågor i helvetet, som ju är "syndens lön".

6. Men om synden är den giriga, mörka, inskränkta och inskränkande  egoismen, hur kan då tron på en död kropp på ett kors mirakulöst göra en icke-egoistisk? Det är magi värre än Truxa-Trix,  Labero-Lattjo och Häckner-Hysterier! Är kristna världen över idag och i historien som tror och trott  detta och som idag högt ropar ut sin tro mindre girigt egoistiska och maktgalna än andra? TV-pastorer i USA? President Bush...etc.?



7. Så vad var poängen med att enbart tron på Guds lik på ett tortyrredskap skulle vara det enda som behövs för att bli supergod och lagom egoistisk (ej på det "dåliga" viset)? Hur mycket har detta offer "tvättat bort" världens synder i realiteten? Blev det en succé?


8. Eller gäller samma omdöme här som om kommunismen: Härlig och ljus  teori, fruktansvärd och mörk praktik?

9. Det är kanske inte Gud det är fel på - bara dem som uttalar sig å hans vägnar och strider  i Guds namn och kallar sig hans jordiska representanter???





MVH

Algotezza

[Sceptisk]

J R Auk

Det finns ingenting annat än Gud. Det är bara vår egoism som gör att vi tänker att vi är något åtskilt och annorlunda och att våra njutningar, vinster och glädjeämnen är något annat än Gudomligt. Men som jag skrev till Algotezza så är har all njutning en gudomlig natur. Det som skiljer är våra avsikter, ifall våra avsikter är egoistiska så kommer vi till sist att äta upp oss själva och det är det som skapar lidande. Dvs att vara skild från Gud är vad som gör att vi lider.

Men för att det ska kunna finnas någon skapelse över huvudtaget så måste egoism existera först. Planen med skapelsen är att Gud vill skapa en varelse och ge den varelsen oändligt med njutning. Men utifrån varelsens perspektiv, då den vaknar och börjar fatta Gud så känner den sig som en värdelös tiggare och vill istället vara som Gud. Därför skapades denna världen som ett sätt att göra det möjligt att själv uppnå det slags status som Gud har. Det är alltså på grund av varelsens behov att det är såhär.

Lidandet i den här världen är därför inte Gud som bestraffar oss, lidandet existerar för att Gud vill oss väl. Vår kropp regisrerar smärta av samma anledning, för att skydda sig. På samma sätt skyddar Gud oss.

[J R Auk]

Men om Gud är allt så har vi inget behov av Gud då han alltid är närvarande.

Och om Gud är allt så passar det sig bättre med gud.

Och om gud är allt så behöver ingen predika hans ord bara predika de villkor som gud talar till oss genom, vår kropp, och dess själ, eller ande.

Du säger att vi vill vara som gud, och att vi därför inte kan njuta.

Men varför tjata om gud då? Ditt tal mytologiserar. Även om jag kan instämma i vad du säger på vissa plan.

Säg istället. Var egoist, men var det så att du får njutning av det. Njut, men gör det så att du får behålla den njutningen.

Berika dig, men gör det så att du blir rik i att du intet saknar och inte i att du kan lägga under dig det du behöver.


Varför gud Sceptisk? Det undrar jag.

[J R Auk]

Du skapar hierarki, du skapar prästerskap.
Det som hindrar tanken är inte brist på kvalitet, det är brist på tillit.
Tillit skapas genom att pröva sig själv. Tolka själv.
Prästerskapet tolkar åt en. Hierarkin ställer sig över för att man skall slippa det ansvaret. Det goda blir ruttet.


Fast jag vet att du inte ser det som så, därav ditt tal om "aforismerna" i GT. Men prästerna skall finnas kvar säger du. Varför då? Om allt ändå är gud?

[Algotezza]

Om Gud finns i allt, i det största som i det minsta, i varje människa, djur växt och himlakropp, galax... är det ju Gud som ibland mister den upplevda kontakten med sig själv, till exempel i form av den s.k.  fallna och egoistiska människan, men det hindrar ju inte att han ändå är sig själv och uppfyller allt och alla.

Då är ju talet om att vara skild från Gud etc. bara lite skum på ytan av den ocean som är Gud, kosmos.

Och man behöver inte tala om Gud eller tala för Gud för han är allt ändå och talar för sig själv och med sig själv i allt och alla.

Och prästadömet är universellt ty var och en kan förmedla Gudskontakt med och vara Gud för alla andra. Det gäller människor, djur, skogen, havet, planeter och stjärnor, galaxer...

Vem behöver heliga böcker, kyrkor, präster - när hela kosmos är en kyrka, naturen en helig bok att läsa i och alla levande utgör präster och gudskontaktförmedlare  för varandra?


Så, what's the problem?

undrar Algotezza