Den vedervärdiga glädjen.

[Algotezza]

I egenskap av fritänkare kan man ju gå tillbaks ett steg och ifrågasätta varför man inte skulle vilja vara glad. Det känns som att Avantgarde antagligen ville ha denna motfråga, eller åtminstone förväntade den, så varsågod, bollen är din.

Vara glad är sin sak, vilja vara det något annat.

Ja det är klart. Att inte vilja vara glad, dvs att agera i strid med sitt biologiska belöningscentrum, måste väl vara synonymt med självdestruktivitet? Det faller iallafall inom psykiatrins definition av vad som är sjukt. Sjukt är, enligt psykiatrin, sånt som dels är abnormt (ovanligt), och dels skadar patienten (eller personer i hans omgivning).

Detta belöningscentrum måtte väl fungera  på mer än ett plan samt på lång och kort sikt. Det som kännetecknar  den vuxna människan är väl att hon inte behöver omedelbar behovstillfredsställselse för att inte gå under mentalt. Det kan ju vara så att om jag agerar i strid med omedelbar belöning från detta centrum kan min belöning blir större på längre sikt och mer varaktig eller på ett djupare plan om jag inte alltid ger efter för vad jag just nu har behov av. Det kan ju vara så att jag har behov av att få fram andra känslor än glädje för att på sikt kunna upprätthålla och uppnå en djupare glädje i stället för att krampaktigt kämpa efter att vara glittrande glad i varje ögonblick.

Självdestruktivt på kort sikt och/eller på ett plan behöver inte var det på ett annat plan och/eller på längre sikt.

Sjukt = ovanligt? Förklara!

"Det här var en ovanligt bra bok!" "Den bör du inte läsa för den är sjuk - och därför gör den dig sjuk! Lägg undan den! Fy!"

MVH

Algotezza

[Makterna]

Detta belöningscentrum måtte väl fungera  på mer än ett plan samt på lång och kort sikt.

Ja, självklart. Man skulle kunna dela in det dels i omedelbar belöning (adrenalinkickar, dopaminkickar, ångest, smärta) men även i långsiktig belöning (stolthet, känsla av självförverkligande, etc).

Det som kännetecknar  den vuxna människan är väl att hon inte behöver omedelbar behovstillfredsställselse för att inte gå under mentalt.

Såsom du formulerar det, håller jag med.
Man kan dock vända på det och påpeka vikten av att "ha barnasinnet kvar", dvs inte fastna i ett överpraktiskt vanemönster och glömma av att ha kul.

Det kan ju vara så att om jag agerar i strid med omedelbar belöning från detta centrum kan min belöning blir större på längre sikt och mer varaktig eller på ett djupare plan om jag inte alltid ger efter för vad jag just nu har behov av. Det kan ju vara så att jag har behov av att få fram andra känslor än glädje för att på sikt kunna upprätthålla och uppnå en djupare glädje i stället för att krampaktigt kämpa efter att vara glittrande glad i varje ögonblick.

Det håller jag i högsta grad med om. Fast omvänt så måste det inte vara så. Bara för att nåt är tråkigt behöver det inte vara bra. Ofta har folk en tendens att tro detta. "Oj vad äcklig den här grönsaken var, den måste vara jättenyttig!". Så är det inte alltid.

Självdestruktivt på kort sikt och/eller på ett plan behöver inte var det på ett annat plan och/eller på längre sikt.

Nä, fast såsom Avantgardet uttryckte det så var han motståndare till glädje - punkt. Hade han däremot sagt att han sökte nåt nyttigt som inte nödvändigtvis var kul, hade jag inte reagerat.

Sjukt = ovanligt? Förklara!

Nej, så sa jag ju inte.
Sjukt = ovanligt (abnormt) och samtidigt skadligt.
Om nåt är ovanligt, fast inte skadligt, då är det inte sjukt (patologiskt).

[Algotezza]

Det som kännetecknar  den vuxna människan är väl att hon inte behöver omedelbar behovstillfredsställselse för att inte gå under mentalt.

Såsom du formulerar det, håller jag med.
Man kan dock vända på det och påpeka vikten av att "ha barnasinnet kvar", dvs inte fastna i ett överpraktiskt vanemönster och glömma av att ha kul.

Ja, att bli vuxen ser jag inte som att "inse" att livet är trist och att det måste vara det. I stället för att ha se jobbet som dötrist och sedan härja runt på helgerna ohämmat, föredrar jag att se till att också jobbet blir optimalt roligt (det gäller bara att ha lite fantasi) så behöver jag inte ta ut svängarna riskabelt mycket på helgerna för att få balans i tillvaron.

Det kan ju vara så att om jag agerar i strid med omedelbar belöning från detta centrum kan min belöning blir större på längre sikt och mer varaktig eller på ett djupare plan om jag inte alltid ger efter för vad jag just nu har behov av. Det kan ju vara så att jag har behov av att få fram andra känslor än glädje för att på sikt kunna upprätthålla och uppnå en djupare glädje i stället för att krampaktigt kämpa efter att vara glittrande glad i varje ögonblick.

Det håller jag i högsta grad med om. Fast omvänt så måste det inte vara så. Bara för att nåt är tråkigt behöver det inte vara bra. Ofta har folk en tendens att tro detta. "Oj vad äcklig den här grönsaken var, den måste vara jättenyttig!". Så är det inte alltid.

Jag har läst om en undersökning - fråga mig inte var - som visade att medicin som smakar beskt och vidrigt tar bättre än välsmakande sådan! Redan när man känner den beska panodilsmaken i munnen börjar den verka!

Det finns ibland en övertro på att obehaget är vägen till lycka! Kanske tror man att livet är ett nollsummespel? "Nu har jag haft alldeles för roligt, nu får jag betala priset!" "Jag hade djävligt kul i helgen - nu blir det problem på jobbet på måndag!" "Har jag lidiit tillräckligt för att våga  ha lite kul nu?" Är inte det typisk svensk lagom-vidskepelse? Var mentalt grå så du behöver inte lida, å andra sidan blir du inte så himla glad heller... Mittens rike, den grå medelvägen...

Självdestruktivt på kort sikt och/eller på ett plan behöver inte var det på ett annat plan och/eller på längre sikt.

Nä, fast såsom Avantgardet uttryckte det så var han motståndare till glädje - punkt. Hade han däremot sagt att han sökte nåt nyttigt som inte nödvändigtvis var kul, hade jag inte reagerat.

Han ville väl sticka ut hakan. Han skall ju utbilda sig till provokat har jag hört.

MVH

Algotezza

[Makterna]

Det finns ibland en övertro på att obehaget är vägen till lycka! Kanske tror man att livet är ett nollsummespel? "Nu har jag haft alldeles för roligt, nu får jag betala priset!" "Jag hade djävligt kul i helgen - nu blir det problem på jobbet på måndag!" "Har jag lidiit tillräckligt för att våga  ha lite kul nu?" Är inte det typisk svensk lagom-vidskepelse? Var mentalt grå så du behöver inte lida, å andra sidan blir du inte så himla glad heller... Mittens rike, den grå medelvägen...

Ja precis! Vet inte om den här vidskepliga uppfattningen är typisk svensk dock. Irrationell är den hursomhelst.

Nä, fast såsom Avantgardet uttryckte det så var han motståndare till glädje - punkt. Hade han däremot sagt att han sökte nåt nyttigt som inte nödvändigtvis var kul, hade jag inte reagerat.

Han ville väl sticka ut hakan. Han skall ju utbilda sig till provokat har jag hört.

Ja, jag tror också att det var falsk pseudodebatt, fast jag gav honom ändå the benefit of a doubt, och kommenterade det han faktiskt skrev. Så nu får vi se vad han svarar.

[Avantgardet]

Det var aldrig frågan om någon debatt, jag yppade bara mina preferenser och bad om tips. Förstår om du har svårt att greppa hur nån kan uppleva världen annorlunda än vad du gör, men sånt är livet bara lära sig leva med.  :)

[Åkes granne]

Glädjen har många uppenbarelseformer, men nu på våren så ser jag mest den där äckliga, överdrivna, obehagliga glädjen. Usch! Kanske är jag för mycket norrbottning, jag utesluter inte den hypotesen, men nog är det något vedervärdigt med glädjen. Kanske önskar jag själv att jag kunde vara en sån där dumglad typ, men att lura sig dit tycks mig svårt (åtminstone i skrivande stund). Har ni, kära forumiter, möjligtvis ett tips eller två på hur man framgångsrikt, och gärna i en handvändning, totalsabbar stämningen?

Upptäckte mig själv tänka på exakt detta på bussen ikväll, bemästrade det vidriga småleendet, och erinrade mig om denna tråd, som jag knappt läst. Har undvikit bussar förut eftersom det intensifierade min depressions komplexitet och bekräftade mitt utplånde personliga människovärde -bara av stilleståndet; och "fulheten" jag ofta sett omkring mig -det undertryckta kollektiva själv-hatet, osv. Men ja vadå? Där har vi "bubblan" -min projektion. (Kände att jag var tvungen att skriva ner detta, eftersom jag inser att det jag annars hela tiden gjort i sådana propotioner att man inte tror att det är sant -är att jag ständigt "dikterat min berättelse" -skapat ett slumpmässigt helvete, där allt verkar "hända" mig -samtidigt som jag ställer mig utanför allt oberörd, och mår jättedåligt av den ständiga ritualen -samtidigt som jag "ser sanningen" -kris.)


Du, det har blivit såhär eftersom du drogat bort egot, eller missförståelsen om -vilket är bra. Saken är bara att man fått en sån stor förståelse för det här med att SKÄMMA UT SIG -vilket gör att man kan alternera mellan de två ytterligheterna ganska labilt -och däri ligger den osanna glädjen.

Den objektivt maniska lyckan är en överdriven LIVSLUST som inte förstår hur att DÖ -den kroniska meningslösheten råder. Allting finns -men vem är egentligen då "jag"?


När jag varje dag "suttit" och larvat mig över "mitt" lidande -har jag tvångsmässigt ägnat mig åt den falska förälskelsen, -det absolut värsta jag vet. Alltså -inte personligt inriktat -utan till allt jag vidrör. Den urvattnade sceniska lyckan/ bisarra avstängdheten/distansen = EGO-PROJEKTIONEN. Det är det som finns kvar i anspråk av egen person när man fattat allt; men inte transcenderat "tiden". Därför rör jag mig alltid instiktivt bort från det patetiska -rädslan för den linjära storheten som det "går ut på" att förstå -vilket personligt mentaliserats som ett skämt -AV REN STOLTHET/egoism.

Exakt så.


Satt egentligen på bussen och tänkte på att skriva ett inlägg -eftersom jag ville ha hjälp, men vet ju själv att jag alltid har svaret färdigt på en armlängds frekvens. Glömmer bort det -och ser inte mitt eget orsakssammanhang. Ganska roligt egentligen.


Hur blir man då av med den hänsynslösa transparenta "stoltheten" -och inte bara blockeras?

Den "påtvingade" hänsynslösheten -att man måste "följa normerna" är den onödiga djupa blockeringen.

Andra sidan av detta; är att jag faktiskt hela tiden skulle kunnat dela ut kunskapen och och hjälpen -alltså rörande det individuella-personliga. Skulle kunnat sagt hur man slutar göra för att röka, osv. I klarspråk - sanningen om "TID OCH RUM"! (Cyklicitetens synkronicerade väsen -eller vad man ska kalla det.)

Gör detta någon gång sällan -men drar mig alltid tillbaka in i mig själv igen; och går på tomgångskörning -äter "frukost" fast jag inte är hungrig eller liknande -jag är överbevisad i mig själv sedan länge. Jag förstår vem jag är upplevelsemässigt, en aning, ibland -återerövrar min "sexualitet" -men det öär svårt att få en VARAKTIG självrelatering! Jag kan liksom genom meditativa filosofier/verklighetsassimileringar vakna som "urpsrunget till allt" -men inte "avskuret"/personligjorts -av skäl. Det är min "förvirring" -jag upplever att "inga säger" vad jag gjort, vem jag är -samtidigt som de pratar om min identitet, om vem jag tror att jag är osv, mina problem så som jag upplever dem (människor jag har ankytning till förstås -förutom i de naturvidriga smärtorna jag lett mig själv in i vid få korta tillfällen.)

Måste träna mig i att vara mig själv -det är svårt. Förstår inte att det är så lätt. Är fortfarande ofta mycket driven av illusioner -om de "andra" sagt är det "naturliga" -hur mycket man behöver sova eller äta och sådant.


Det absolut VÄRSTA med allt det här -är när vi människor tenderar att säga att "ingen vet", "inte ens vetenskapen förstår" etc. -och samtidigt att "bara kärlek behövs, kom med oss" -där är utanförskapet och självföraktet, och man "fattar inget" i projicerade alterneringar.

[Zokrates]

Svår fråga du ställt inledningsvis, glädje är inte lätt att hantera alltid, ytlig och flyktig sveper den över vissa, för att hos en del andra lämna en fadd bismak av glättigheten som präglar vårt sociala samspel. Vi förväntas le, när vi hälsar, dölja våra bekymmer och aldrig tala om hur vi egentligen mår eller ens uppriktigt tycker om dem vi träffar. Att hålla masken och jamsa med, upprätthålla en fasad som tyvärr oftast spricker vid minsta beröring.

Dystergökar är ju ärliga, de visar ju upp sig som de är, ändå ses de allmänt ned på, ;-Vilken typ, vaknat på fel sida idag eller? Som om inte det räckte så stämplas de med diagnosen depression om de sanningsenligt säger sig ha svårt att uppleva glädje, så det blir till att spela teater för de flesta med minsta självbevarelsedrift,
upp med gliporna, ; -Åh jaa!

Vi svenskar, ( (med de nordiska generna) vet inte hur det är med utomnordiska invandrare)  brukar annars präglas av just vinterdepressioner, förmodar att norrlänningar kommer ur dem senare på grund av klimatzonen, men å andra sidan, det är därför vi så praktiskt kan dämpa denna ångest med olika beroendeframkallande medel.

En sak som i alla fall funkar utmärkt när det gäller att få bort någons självgoda flin, är att på frågan hur du mår, börja rabbla upp alla de senaste åkommorna man ådragit sig och här gäller det att inte backa, nämn gärna även dina hemorojdbesvär och fråga om den andre tror att idominsalva kan underlätta när du skall trycka upp tarmarna på plats
( skakade ni hand med varandra innan detta sades, så märker du nu hur den andre försiktigt börjar stryka sin hand längs sin sida, ha ha, äkta glädje) fortsätt sedan med att mala på och fråga gärna om den andra är ledig  senare på dagen. Framledes, kan du räkna med att endast få en hastig nick om ens det när ni möts.

[suchanother]

En av klimatuppvärmningens positiva sidor är att de stela norrlänningarna mjukas upp och blir riktigt heta.
Beware, de invaderar landet som sorkar och knullar sönder sörmlänningarna.

[Åkes granne]

Mm.. men vad gör vi då?

Jag vet lösningen -det är något vi inte ens känner till. Människan har aldrig fått chansen. Vi måste dö -förstår ni inte det? Jag ska skriva ner konkretiseringen kort lite senare. Egentligen är det väl inte bråttom -brukar tänka så, men det är lathet -en av mina förflutna betingleser. Motsägelsefullt eftersom jag kanske har ett av världens största frihetsbehov, men vad tror jag egentligen?


Fundera över detta: Vad är värdighet? (Kanske den största frågan.)

Uppriktigt är jag förvånad över hur lite många här värnar om ansvarstagandet för minnet -så vi kan börja magnetisera temat. Vi sitter inne med sanningen -det är inte speciellt ädelt eller moraliskt. Vad sätter man i första hand? Familjen? (Flocken? Gammaldags evolutionen baserat på myten/vetandet om överlevandet?) Okej -what happened if livlinan är drömmen, visionerna, världarna, andra livet, vi aldrig kan nå tror vi?

[magicadehex]

En av klimatuppvärmningens positiva sidor är att de stela norrlänningarna mjukas upp och blir riktigt heta.
Beware, de invaderar landet som sorkar och knullar sönder sörmlänningarna.

[hovnarr]

Att kräkas på plats och ställe tycker jag var ett bra förslag på stämningsdödare.

A: "Åh... det är så härligt när det är vååår...."
B: "Blhuuääääärk!"

Annars kan man alltid berätta ett opassande skämt, t.ex.

"När jag låg i sängen igår sa min flickvän till mig:
- Jag tycker du är pervers.
Då sa jag:
- Det var ett stort ord för en nioåring."

Detta alternativ är särskilt lämpligt under punkten "övriga frågor" efter ett långdraget möte, när folk börjar bli glada för att skiten snart är över och man kan gå och köpa en glass. Också bra som isbrytare med socialtanten. Eller om man känner att det går lite för bra på en träff. Kräkas funkar bra i samtliga dessa lägen också, men kan vara svårare att göra på kommando.