Meditation

[J R Auk]

Jag började meditera för många år sen, detta då jag märkt vilken påverkan kroppen och sinnet hade för humöret och tillika agerandet, och att jag kunde påverka detta.

I början så använde jag andningsövningar för att koppla bort det gytter av tankar som sysselsatte mig. På den tiden hade jag ofta känslan av att tänka flera saker samtidigt, eller tja, fragmentariskt dela mitt sinne,

Genom att fokusera på enbart andningen märkte jag vad absolut uppmärksamhet innebar, och då var steget inte så långt att gå till att helt låta tanken vila, och mera inta helheten av det vara vi är i kroppen.

Men jag har aldrig annars använt någon särskild övning, eller följt ett schema eller program för att meditera. Förutom spontana övningar som jag kommer på för mig själv. Som visualiseringar, eller olika medvetenhetsövningar där jag kan fokusera på en viss kroppslig förnimmelse. Men jag låter det vara spontant.

Jag ser det främst som ett sätt att centrera mig. Stanna upp och insupa stunden, och från det bygga frågor. Slappna av och uppleva hur det är att leva utan att sträva, genom att bara vara. Upptäcka spontant.

Oftast använder jag stunder av transport för att meditera. Att sitta på tunnelbanan kan vara riktigt skönt om man når stilhet, då kontrasten är så påtaglig. Jag upplever inte att man behöver något särskilt ställe eller särskilt sätt för att meditera. Man kan meditera på en fråga, eller rent generellt.

Det finns ett visst kaos i meditationen upplever jag. I all stillhet så virvlar det och lever om. Men någon fara har jag aldrig märkt av. Det är inte som droger som tvingar sig på. Utan min upplevelse är att det handlar om det jag som bevittnar mötet mellan kropp och sinne. Meditationens essens är därför inte som intaget av droger, det är inte upplevelsen av kroppen och ruset, utan upplevelsen av den upplevelsen. Det kan man klart kontemplera medan man är i ruset, men då vill jag kalla det en meditation där i, och inte något egentligen kopplat till ruset. Därav förstår jag inte denna maning till försiktighet med meditation. Det som är redo att komma kommer.

Det är som en färd, kanske en hissnande sådan, men som alla färder har den ett mål, och därmed ett slut. Vad finns att frukta, vad finns att finna?

Angående känslan av en punkt i pannan. Jag har alltid tänkt att det är vad som gett upphov till idéer om tredje ögat, och dess symbolik. Har själv tolkat det som känslan av union mellan hjärnhalvorna. När man centrerat sig så att inte vikt läggs vid (om jag minns rätt) den vänstra sidan vilket torde vara normalen.

Om det är en port som står och drar så tycker jag ändå det är en trevlig känsla, då lämnar jag den öppen för gästvänlighetens skull.

Annars tycker jag det definitivt är något att engagera sig i. Men jag vill också mena på att det inte behövs en die hard attityd mot det. Bara genom att slappna av, att låta sig inte tänka, eller sträva mot det. Tror jag att man kan stabilisera sin tillvaro och det emotionella liv vi lever.
Jag upplever att jag idag alltid, eller näst intill alltid, har stillat min tanke till att fokusera på det enbart som jag har för handen. Det är nu inte längre ett tjatter i huvudet. Det som är oupplöst förpassar jag till det tillfälle när jag adresserar det istället för att alltid älta frågan. Och jag skulle säga att det är den mest positiva effekten jag har upplevt relatera till meditationen. Att humöret inte till samma del lider av spontana förändringar är även det något som jag vill till viss del tillskriva den meditativa övningen. Jag har lättare att identifiera mina känslor och ge dem utrymme så att de kan sluta pocka på uppmärksamhet. Och jag tycker också att det är lättare att så att säga hänge mig positiva känslor som jag erfar.

[Avantgardet]

Lite offtopic kanske, men likväl. På tal om den där skiten du kände Skogis, testa (för den som känner sig manad) lite kemikalier och sen jagar du ifatt den där grejen. Psilocybin, MDMA och fint smoke på det. Gärna till musik så du ser sambandet.

Har förövrigt också mött Gud, under psykos. Lustigt nog så var den andliga upplevelsen så stark (om uttrycket tillåts) att den står på egna ben, och inte behöver ges en övernaturlig förklaring.

Vet inte varför jag tycker det är så intressant att rota i narkotisk mytologi.

Grejen med att du sympatiserar med tillvaron där droger är förusättningen, handlar ju om något rent "nostagliskt", en stol du redan gett passform, minnet av ditt mods bedrift som lönat rummets varaktighet, -och inte "grundfenomenets" allmänna"resultat" (njutningen och uppgivandets storhet.) Alla reagerar ju helt olika pga. vad det söker att ses "uppenbaras" i deras utforskande -det är vår personlighet. Genom drogerna hanterar du din "inre resurs" (minne) -där du har så att säga "hittat dig själv", men tillskrivit något annat själva "händelsen" [myten/meningen].

Ofta handlar rituell meningssymbolism om att söka sin "styrka" -typ händelser där man gett upp integritetens mening. Typ den skinny bitch som byggt sin självmedvetenhet på råkollen i näringsintag och träning, som sedan abrupt har en upplevelse av att trycka i sig en hamburgare med hydrerade fetter och sliskig sås på McDonalds. Bara för att förstå att överträdelserna inte kostade oss någonting av värde "-jag finns fortfarande", vilket ger en helt ny reflektion om den egna styrkan. Men detta kan bli ett "missbruk" -man blir tillslut "imun mot sig själv" (något jag känner jag till.) Ju mer orgier i karaktärssvaghet och spontant bortkastande av självständig kursriktning man hanterat utan att klaga -desto suddigare blir motivet -vilket leder till "förvirring". Tillslut har man tappat de ursprungliga inre frågorna som händelsemysteriet var svar på. Man är inte så spontan som man utger sig för att vara, och processen börjar ses som "naturlig", i och med att man vänjer sig vid sina signaler. Skuggans "perservitet" tar över, identiteten blir "statisk" i och med filosofins kammarrum, i det passiviserade sinnets föreställda förankring. Man har "gått med på allt" (utifrån sitt så att säga "filosofiska" beslagtagande) -bara för att uppvisa hur tolarant, öppenhjärtad och generös man är. (Samtidigt som "livsstilen"/det existensiella signumet, gör att man inte längre vet hur man bygger ett utökat värde, något konstruktivt av erfarenheternas inre talanger -eller kapaciteten till, utan låter detta VILA, i cirklarnas distrahering -som vi accepterar och inte eliminerar i kaosets härledning.) Då "är" man tillslut inte något av det där -eftersom man hanterat uppbyggnanden -gått IGENOM SIG SJÄLV. Den larviga konsten i att visa hur obehindrat man klarar av att snubbla hur man än vrider sig blir överlevnaden -just eftersom man har en sådan inre självklarhet och jagtolerans -det finns inga andra förslag, än att finna sig själv i det "ostrukturerade" (genom försvaret av reflektionernas riktighet och värde) ..samtidigt som man försöker förhålla sig till det strukturerade, som förolämpar ens "individ"/kunskap, vilket gör en till "liberal". Man lever alltså i två läger; för att man kapitulerat från verklighetens absurditet.

Jag menar att det ligger en sårbarhet och lögnaktighet i detta. Typ "-kolla, jag överlevde, jag är stor numera" -vilket avslöjar en desperation i det missbruk som detta kan bli. Samtidigt tycker jag människans förmåga att alltid förstå (nivåerna) alltså ..sin egen, komplexa anledningskonstruktion som "värdig" ("sann".) Det är allas inre latenta alturism, egentligen. Det är alltså en förståelse för -HUR sanningens väsen skapas! Vilket ÄR sanningen.

Du menar att du i det psykotiska tillståndet såg uppenbarelsen Gud i fysisk personifiering? Om du inte menar något annat eller skojar. När jag upplevde min "fåfängas" paranoida tro -bakvänt utifrån "de andra" -min kraft inåtvänd i mig själv, så förstod jag tillvarons estetik i de vulgära råa jag-reflekterande maktbegären. Om du förstår vad jag syftar på.

Angående det där med Gud, eller det "andliga" snarare. Problemet med den uttömda seriositeten handlar om att det gäller att att välja mellan detta andliga och en själv -och det är det man vet. Väljer man "det andliga" kan man inte välja -sig själv (och det är mycket viktigare.) Samtidigt BLIR andligheten/Gud -allt det man själv är, när man fixerats av "intresset". När man hur som helst fortfarande sitter fast i frihetsrestriktionen, lidandets långsamma upplösning -och man börjar tränga in i sin egen kommunikation, då kan man inse att det andliga har kommit FÖR NÄRA -vilket leder till existensens "fulhet". Begreppets soliga "Gud" känns som en vulgär androgyn dominans som "tagit sig in i hjärnan och erbjuder vilorum -under tvång"; i och med den breda, men mosiga verklighetsuppfattingen i en alldelles för långvarig reflektion av jaget. När man släpper taget och förstår att "Gud" är mycket större förstår man sig själv, eftersom alla "delar"/ens SANNA JAG -börjar "vakna" i VERKLIGA "andliga insikter" -som inte är profilerade, utan mer tillstånd av att börja kunna assilimera högre/bredare strukturerar av världen/verkligeheten -en känsla av jordisk medvetandeutvidgning.


(Ursäkta  -du kanske uppfattar att jag "förföljer" dig, Avantgardet -men det är inte meningen.

Jag känner även en viss pinsamhet över de senaste inläggen på forumet -jag börjar lösa upp den gamla mentala identiteten, men har inget direkt språk för det nya -och somnar in i något lite halvflummigt. Börjat dricka kaffe igen också som gör att jag sover mycket mer och gör mig slapp och okoncentrerad.)

Nej, det är okej, och alltid intressant med någon annans perspektiv på saker och ting. Vad som gör det svårt för mig att riktigt sätta mig in i ditt tänkande är att du på något sätt springer runt i periferin och benämner fenomenen på långt håll, med luddiga beskrivningar som lämnar ett stort utrymme för den egna fantasin. Om du närmade dig kärnan, och sökte nagla fast den så entydigt som möjligt, så skulle du med säkerhet tjäna på det.

Sen så vet jag inte hur väl din teori stämmer givet att utgångsläget, eller relationen till-, är en annan. Har aldrig haft den inställning till narkotikum som du talar om. Har snarare vuxit upp i en miljö där droger alltid varit närvarande, som något naturligt - eller åtminstone ofrånkomligt - och där man haft en ganska odramatisk inställning till dem, men på samma gång konfliktfylld. Men visst är jag lyhörd för vad min kropp säger mig, men skulle å andra sidan aldrig utsätta den för någon sådan risk som du talar om - aldrig varit min melodi.

[magicadehex]

JR Auk, tack för svar.
På tal om hjärnhalvor: Brukar någon utföra övningar för att balanser de 2 hjärnhlvorna? Jag har hört att tex vissa pranayama-övningar kan skapa som en tjockare hinna som överbryggar vänster och höger hjärnhalva. Vet någon någonting om det?

[Skogsälvan]

Inte direkt, Magica, men jag gick en konstkurs en gång där vi gjorde en övning som kanske kan vara användbar? Välj ut en bild och lägg den upp och ner och försök sedan rita av den. Det stimulerar hjärnan  :)

[Algotezza]

Inte direkt, Magica, men jag gick en konstkurs en gång där vi gjorde en övning som kanske kan vara användbar? Välj ut en bild och lägg den upp och ner och försök sedan rita av den. Det stimulerar hjärnan  :)

Att teckna och musicera håller igång båda hjärnhalvorna.

Även att ordvitsa på min nivå via associationer innebär också att .  :lol:

Ett tag övade jag att skriva och teckna med vänstran (jag är högerhänt). Det går att öva upp den förmågan om man är envis!

Jag skulle ge min högra arm för att bli ambidexter! (Citat från Hasse Alfredson)

MVH

Algotezza

[Skogsälvan]

Jo, men tecknar du uppochner så aktiverar du höger hjärnhalva istället för vänster och hjärnhalvorna har olika funktioner.

[Algotezza]

Jo, men tecknar du uppochner så aktiverar du höger hjärnhalva istället för vänster och hjärnhalvorna har olika funktioner.

Vad är poängen med att teckna upp och ner?

Höger hjärnhalva har ofta hand om den syntetiserande, holistiska dimensionen medan den vänstra är mer analytiskt, atomärt inriktad. Båda funktionerna behövs när man tecknar, muciserar, samtalar, tänker, kommunicerar, känner, anar...

Ibland låter det som om många ibland tror att vi bara använder mest bara ena hjärnhalvan och då bara tio procent av den. En förvirrande myt! Vi använder hela hjärnan och båda hjärnhalvorna tränas när vi tänker, känner och kommunicerar. Alla forskare är ju inte heller överens om att dessa funktioenr är så stelbent bundna till hjärnhalvorna som det ibland påstås. Hjärnan/medvetandet fungerar ofta mer holistiskt och t.ex. siffrorna sitter inte på ett ställe, orden på ett annat, färgerna på ett, antal och former på ett annat.

Hjärnan är inte en dator, fungerar ej som en dator! Den fungerar analogt-holistiskt, där meningsbegreppet, meningskapandet är centralt! Datorn "minns" allt urskiljningslöst, oavsett vad det är, vi minns i synnerhet det som har mönster, mening, för oss!

Kan ej hänvisa till någon speciell källa för det jag skrivit här, har plockat lite här och där, mest dock från Peter Gärdenfors böcker, t.ex. Den meningsskapande människan.

MVH

Algotezza

[Skogsälvan]

Det finns ett visst kaos i meditationen upplever jag. I all stillhet så virvlar det och lever om. Men någon fara har jag aldrig märkt av. Det är inte som droger som tvingar sig på. Utan min upplevelse är att det handlar om det jag som bevittnar mötet mellan kropp och sinne. Meditationens essens är därför inte som intaget av droger, det är inte upplevelsen av kroppen och ruset, utan upplevelsen av den upplevelsen. Det kan man klart kontemplera medan man är i ruset, men då vill jag kalla det en meditation där i, och inte något egentligen kopplat till ruset. Därav förstår jag inte denna maning till försiktighet med meditation. Det som är redo att komma kommer.

Möte mellan kropp och sinne är en sak, men om dessa transformeras till en enhet - i synnerhet om det kommer oförberett - så är det minst sagt en omtumlande upplevelse. Nu pratar jag alltså inte om myspys-stadium då man känner att man är i kontakt med sig själv. Jag menar att du luktar på en blomma och du är du och du är blomman, men du finns i andetagen.

Det är som en färd, kanske en hissnande sådan, men som alla färder har den ett mål, och därmed ett slut. Vad finns att frukta, vad finns att finna?

Jag är inte alls säker på att det finns ett mål och ett slut. Möjligtvis att det rör sig om en typ enorm spiral och att man kan spegla sig i kvarkarna, men är det bra det? Mål låter så positivt laddat. I de hinduiska Upanishaderna står det en hel del, i mitt tycke, visdomsord. Låt mig citera ett av mina favvostycken:

The true yogi meditates, realizing
... I am a stranger to this world,
there is no one with me!
Just as the spume and the waves
are born of the ocean then melt back into it,
so the world is born of me and melts back into me.
(Yoga Darshana Upanishad 10.6)

Jag vet precis vad som avses med ovanstående. Ensamhet är en känsla som jag och de flesta med mig undviker. Det är liksom skillnad att "förenas med alltet" i en liten tugga, jmf. med att sluka solen och spotta ut månen.

Angående känslan av en punkt i pannan. Jag har alltid tänkt att det är vad som gett upphov till idéer om tredje ögat, och dess symbolik. Har själv tolkat det som känslan av union mellan hjärnhalvorna. När man centrerat sig så att inte vikt läggs vid (om jag minns rätt) den vänstra sidan vilket torde vara normalen.

Punkten har samma position som tallkottskörteln. I mitt fall kändes det som ett öga med blinkningar och som ögats rörelser känns i omtilliggande muskler.

Om det är en port som står och drar så tycker jag ändå det är en trevlig känsla, då lämnar jag den öppen för gästvänlighetens skull.

Det vette tusan om det är så sunt. Kanske det finns en anledning till att folk i andra kulturer pratar om det onda ögat?

[Skogsälvan]

Algot: Eftersom hjärnan får arbeta på ett annat sätt så är det utvecklande för hjärnan och jag tror att det är sunt att den emotionella biten får företräde över den logiska en stund, ett annat sätt att upptäcka världen. Vänd uppochner, utochin om du vill se. Gör det i små steg bara.

Det är variationer mellan olika människors utveckling av de bägge hjärnhalvorna. Det kan man kolla i bildtest, tyvärr har jag ingen länk, men det finns fullt av sånt på nätet. Visst använder vi bägge hjärnhalvorna och de samarbetar, men den ena är dominant.

[Algotezza]

Algot: Eftersom hjärnan får arbeta på ett annat sätt så är det utvecklande för hjärnan och jag tror att det är sunt att den emotionella biten får företräde över den logiska en stund, ett annat sätt att upptäcka världen. Vänd uppochner, utochin om du vill se. Gör det i små steg bara.

Det är variationer mellan olika människors utveckling av de bägge hjärnhalvorna. Det kan man kolla i bildtest, tyvärr har jag ingen länk, men det finns fullt av sånt på nätet. Visst använder vi bägge hjärnhalvorna och de samarbetar, men den ena är dominant.

För att logiken skall fungera krävs värdering, t.ex. av vad som är relevant i ett visst sammanhang, eller hållbart,  och detta bygger på samarbete mellan både känsla och intelligens. Intelligensen ensam kan inte värdera, bara analysera (mest vänster hjärnhalva) vad vi erfarit och syntetisera/fantisera (mest höger hjärnhalva), sätta ihop "minnesdata". Känslan behövs som vägledning. Utan känsla, värdering, har intelligensen ingen riktning, inga riktlinjer. Kort sagt, det logiska är platt intet utan det emotionella och det emotionella leder heller ingenstans utan logiken. Ingen av dem fungerar ensam.

Men visst, man kan ju vara mer eller mindre rationellt eller emotionellt lagd, eller mer eller mindre analyserande resp. syntetiserande lagd; det skiftar inte bara från person till person utan även för samma person vid olika tillfällen i livet, i olika situationer.

Jag tycker genuint illa om alla stelbenta bilder av hur hjärnan fungerar. Som om vi alltid fungerar och resonerar likadant genom livet och vid alla typer av situationer! Vi är levande och dynamiska. Att någon verkar trög och fyrkantig ibland hänger ihop hur han/hon där och då samverkar med omgivningen. I en annan situation och med en annan omgivning skulle vi kanske få ett helt annat intryck av denna person.

Hur vi uppfattas och beskrivs - t.ex. med orden "sådan ÄR han/hon" - är betingat av dialektiken mellan oss och omvärlden. Våra egenskaper är potentiella och kan manifesteras på lite olika sätt genom olika typer av samverkan mellan "mig och min omvärld".

MVH

Algotezza

[Skogsälvan]

Mmm, kan förstå dina känslor kring det här ämnet, Algot. Fakta är dock att våra hjärnor fungerar olika. Pojkar klarar exempelvis labyrinter bättre än flickor. Men visst är vi på olika "humör" från gång till gång. Ibland är koncentrationen på topp och andra gånger inte. Man pratar om EQ och IQ. Det krävs inga som helst emotioner för att lösa ett pricktest hos Mensa tex. Ska man exempelvis måla ett stilleben av ett äpple så existerar en inlärd bild av äpplen i minnet. Vänder du äpplet upp och ner så ser du tydligare hur det aktuella äpplet ser ut eftersom du noterar dess egentliga linjer och proportioner, vilka inte krockar med inlärda mönster. Just mönster är genomgående tema för all sorts intelligens.

[Loke]

JR Auk, tack för svar.
På tal om hjärnhalvor: Brukar någon utföra övningar för att balanser de 2 hjärnhlvorna? Jag har hört att tex vissa pranayama-övningar kan skapa som en tjockare hinna som överbryggar vänster och höger hjärnhalva. Vet någon någonting om det?

Nadi shodan, i meditationsställning låter du höger pek och långfinger vila i pannan mellan ögonbrynen. Med tummen kan du då stänga höger näsborre och med ringfingret vänster. På så vis styr du andningen växelvis mellan näsborrarna; in genom vänster, ut genom höger, in genom höger, ut genom vänster, in genom vänster osv. Dvs växlar näsborre mellan inandning och utandning. Andas yogaandetag, dvs fullständiga andetag börjande från nedre delen av magen ->övre delen av magen -> bröstet. Andas så långsamt som du kan utan att andningen blir ryckig pga rädsla. För att tuna in till det är det bra att starta med andra andningsövningar eller att du sitter några minuter med en kroppsgenomgång och/eller andningsmedvetande.

Denna övning rekommenderas särskild regelbundenhet och det finns fördjupade/mer avanserade tekniker att komma in på när det är dags. Så om du hittar en tidpunkt som du kan göra det på varje dag, gärna två så kör 11 rundor per gång i några veckor. En runda är två andetag; från inandning vänster näsborre - ut höger - in höger och ut vänster.

Efter denna övning har du några minuter gratis meditation

[Skogsälvan]

Men du Loke (eller någon) - jag har problem med utandningen. Har läst att västerlänningar ofta har svårt med inandningen, men för mig är det tvärtom. Vad ska jag göra åt det?

[J R Auk]

Det finns ett visst kaos i meditationen upplever jag. I all stillhet så virvlar det och lever om. Men någon fara har jag aldrig märkt av. Det är inte som droger som tvingar sig på. Utan min upplevelse är att det handlar om det jag som bevittnar mötet mellan kropp och sinne. Meditationens essens är därför inte som intaget av droger, det är inte upplevelsen av kroppen och ruset, utan upplevelsen av den upplevelsen. Det kan man klart kontemplera medan man är i ruset, men då vill jag kalla det en meditation där i, och inte något egentligen kopplat till ruset. Därav förstår jag inte denna maning till försiktighet med meditation. Det som är redo att komma kommer.

Möte mellan kropp och sinne är en sak, men om dessa transformeras till en enhet - i synnerhet om det kommer oförberett - så är det minst sagt en omtumlande upplevelse. Nu pratar jag alltså inte om myspys-stadium då man känner att man är i kontakt med sig själv. Jag menar att du luktar på en blomma och du är du och du är blomman, men du finns i andetagen.[/qute]

Jo visst det kan vara överväldigande känslor, fick en gång ett starkt illamående när jag föreställde mig universum. Jag som inte ens brukar bli åksjuk i karuseller kände hur den omtumlande färden gett ambivalenta känslor för de inre organen. Men vadå? Så är det på gränsen för det som är möjligt att föreställa sig. Det är det som är gränsen för vad som kan föreställas, och den gränsen tangeras alltid och måste överträdas för att utveckling skall ske.

Egentligen så har jag samma syn på drogers mentala påverkan. Vad finns det att frukta? Bara fruktan. Strukturer måste upprätthållas, och det gör de inte av sig själva. Därför, om man accepterar finns inget att frukta. Strävar man emot kan det bli friktion, energi, som upplevs som obehaglig. Och värjer man sig där kanske inte den får utlopp. Men flyter man bara på så finns intet att frukta. Det rinner genom en.

Det är som en färd, kanske en hissnande sådan, men som alla färder har den ett mål, och därmed ett slut. Vad finns att frukta, vad finns att finna?

Jag är inte alls säker på att det finns ett mål och ett slut. Möjligtvis att det rör sig om en typ enorm spiral och att man kan spegla sig i kvarkarna, men är det bra det? Mål låter så positivt laddat. I de hinduiska Upanishaderna står det en hel del, i mitt tycke, visdomsord. Låt mig citera ett av mina favvostycken:

The true yogi meditates, realizing
... I am a stranger to this world,
there is no one with me!
Just as the spume and the waves
are born of the ocean then melt back into it,
so the world is born of me and melts back into me.
(Yoga Darshana Upanishad 10.6)

Jag vet precis vad som avses med ovanstående. Ensamhet är en känsla som jag och de flesta med mig undviker. Det är liksom skillnad att "förenas med alltet" i en liten tugga, jmf. med att sluka solen och spotta ut månen.

Hehe jag är ytterst realistisk med vad jag menar "mål" här innebär. Magen kurrar efter ett tag. "Verkligheten" gör sig påmind. Det har ett slut. Och har det inte det. Tja då börjar vi komma loss från vår vilsna vandring.

Är inte ensamheten något som man når helheten, det sammangående, genom?

Distinktionen och identifikationen är tvungen för att något kan sägas höra något annat till.

Bara att omfamna den och känna sig trygg i den.

Angående känslan av en punkt i pannan. Jag har alltid tänkt att det är vad som gett upphov till idéer om tredje ögat, och dess symbolik. Har själv tolkat det som känslan av union mellan hjärnhalvorna. När man centrerat sig så att inte vikt läggs vid (om jag minns rätt) den vänstra sidan vilket torde vara normalen.

Punkten har samma position som tallkottskörteln. I mitt fall kändes det som ett öga med blinkningar och som ögats rörelser känns i omtilliggande muskler.

Vilken funktion har den?

Om det är en port som står och drar så tycker jag ändå det är en trevlig känsla, då lämnar jag den öppen för gästvänlighetens skull.

Det vette tusan om det är så sunt. Kanske det finns en anledning till att folk i andra kulturer pratar om det onda ögat?

Jag tror inte att det onda ögat har med det att göra. Jag tror inte att det finns andar eller demoner som kan skada en. Jag tror överhuvudtaget att vi i vårat språk inte kan förstå och misstolkar de gamla källor som talar om sådant. Det är myter som var avsett för den kontexten, det mänskliga sinnet, och överförde sin mening då.

Nu har vi gjort dessa saker övernaturliga, så de existerar inte. Eller dess existens har tagit annan form, i vårat språk. De handlar inte om externa saker i min mening, utan det är interna relationer som betecknas av "demoner", "andar" osv.

Men kanske har jag fel. Jag undrar bara varför upplevelsen är så främmande för mig. Jag har upplevt mycket konstigt i mina dagar, har pressat mig och mitt tänkande på många sätt. Men jag har aldrig upplevt något övernaturligt. Vad skulle det vara?

[Algotezza]

Mmm, kan förstå dina känslor kring det här ämnet, Algot. Fakta är dock att våra hjärnor fungerar olika. Pojkar klarar exempelvis labyrinter bättre än flickor. Men visst är vi på olika "humör" från gång till gång. Ibland är koncentrationen på topp och andra gånger inte. Man pratar om EQ och IQ. Det krävs inga som helst emotioner för att lösa ett pricktest hos Mensa tex. Ska man exempelvis måla ett stilleben av ett äpple så existerar en inlärd bild av äpplen i minnet. Vänder du äpplet upp och ner så ser du tydligare hur det aktuella äpplet ser ut eftersom du noterar dess egentliga linjer och proportioner, vilka inte krockar med inlärda mönster. Just mönster är genomgående tema för all sorts intelligens.

Klart våra hjärnor fungerar olika, vi är från början dels inte klonade, dels har vi olika erfarenhet. Slutligen förväntar sig omvärlden olika av oss.

Tester är en sak. Hur veta du att det inte krävs känsla av något slag alls för att klara ett Mensa-test? Har man provat med helt känslodöda människor? Som lyckats väl, eller...?



Ja, att finna mönster = se/skapa en mening. Men för att värdera ett mönsters relevans i ett visst sammanhang krävs väl känsla. Och glädjen/tillfredsställelsen att se/skapa ett mönster/ en mening är väl en känsla.

MVH

Algotezza