Hejsan!
Interneringsläger fanns det gott om på Cypern sedan 1930-talet. Där spärrades terrorister in, mot slutet mest judiska nazionister och annan dynga! När kriget var slut försökte nazionisterna ta sig till Palestina på,alla möjliga sätt, man mördade båtbesättningar, mer eller mindre stal hela fartyg och hotade besättningarna i både Italien, Grekland och Jugoslavien. Britterna försökte stoppa nazionisterna, men hade inga resurser. Dessutom brydde sig britterna inte längre då de visste att de skulle lämna regionen inom några få år.
Ja, vad skulle nazionisterna i Palestina och göra? Bättre de stannade i de hålor de kröpet upp ur! Då hade vi inte haft detta problem idag! De försökte på alla sätt och viss tvinga sig in i Palestina, mot alla folkrättsliga regler. Men britterna var för veka, deras militär hjälpte mestadels nazionisterna att komma in i Palestina, mot sina order!
Men det är bra att du läser mina inlagor, då ser du hur det gick till! :wink:
Denne är go:
"Kommer senare posta hur det hela egentligen gick till..."
Jaha, har du inte kopierat färdigt på nätet ännu? Eller är det så at de engelska texterna kanske är svåra för dig att översätta? Ho ho ho ho....
Lite mer fakta i målet:
De arabiska grannarnas invasion
Regeringarna i de nyss självständiga angränsande arabstaterna var ovilliga att blanda sig i kriget, trots vad folk i allmänhet tycks tro, och trots de under våren 1948 krigiska uttalandena från deras statsledningar. Men rädslan för den folkliga ilskan i sina länder, som var helt pro-palestinsk, och i kombination med rädslan för att andra arabstater skulle få fördelar gentemot dem som inte kämpade för palestinierna, hjälpte ledarna Syrien, Jordanien och Egypten att gå ut krig. Även om de officiellt kämpade enligt en i förtid gjord plan, fanns det ytterst lite samordning mellan deras stridskrafter. Stridskrafter som var gammalmodiga och knappast funktionsdugliga. Endast Egypten hade en del överblivna stridsvagnar och flygplan från ökenkrigets dagar 1940-1943.
Den 14 maj 1948 utropade judarna den staten Israel, och britterna drog sig snabbt tillbaka från Palestina. Under de följande dagarna och veckorna, invaderade de närliggande arabiska länder Palestina och Israel. Striderna ägde rum i korta perioder, präglade av eldupphöravtal mellan den 11 juni till den 8 juli 1948, och 19 juli-15 oktober, 1948.
I det inledande skedet hade de egyptiska och syriska arméerna anmärkningsvärda framgångar. I synnerhet egyptierna, som med stöd av en del stridsvagnar, artilleri och några flygplan, hindrade judarna att lägga under sig Negev-öknen. Den egyptiska armén försökte sig på en ”pansarattack” mot Tel Aviv under sommaren 1948, men den rann snart ut i sanden. Nazionisterna slog tillbaka den egyptiska pansarattacken mot Tel Aviv med några nyanlända Messerschmitt flygplan, köpta i Tjeckoslovakien. Palestinska försök att inrätta en verklig stat blockerades i praktiken av Egypten och Jordanien. Inte minst sedan Jordanien kommit överens med Israel att inte inkräkta på områden som avsatts för den judiska staten, medan Syrien och Egypten vägrade. Syrierna gjorde vissa framsteg i det område som hade avsatts för den palestinska staten i norr och lade under sig de södra Golanhöjderna.
Även om Jordanien inte längre invaderade judiskt territorium efter september 1948, fortsatte den arabiska blockaden av det judiska Jerusalem där jordanierna höll sina positioner i Latroun. Jerusalem skulle ha internationaliserats enligt FN:s generalförsamlings resolution 181 och resolution 303. Nu övergav judarna dessa tankar och ansåg att Jerusalem skulle tillhöra dem i sin helhet, eftersom jordanierna struntade i att avsluta blockaden av Jerusalem. Den jordanska positionen i Latroun kunde inte besegras av de judiska styrkorna, trots flera blodiga attentat mot jordanierna under maj-juni1948. För att komma förbi denna passage, tvingades nazionisterna slutligen byggt en ny väg till Jerusalem, som stod klar i juni 1948 och slutgiltigt bröt den arabisk-palestinska belägringen av staden.
Det första eldupphöret och fallet Altalena
Ett eldupphör i juni 1948 gav alla sidor att samla krafter och organisera om trupperna. Detta innebar ett avgörande moment i striderna. Den arabiska sidan gjorde i själva verket ett avgörande strategiskt misstag genom att acceptera vapenvilan. Israelerna drog fördel av eldupphöret genom att organisera och rekrytera - och utbilda nya soldater. De fick nu ostört möjlighet att ta in stora försändelser av vapen, trots att eldupphörfördraget förbjöd detta, och man utbildade och organiserade snabbt en verklig armé på 60 000 soldater, beväpnade med moderna vapen. Vapenvilan räddade förmodligen Jerusalem, vars judiska befolkning länge hotades av svält. Under vapenvilan slogs de underjordiska terrorgrupperna Haganah, Palmah, Irgun och Lehi samman till en enda nationell armé, Israel Defense Force (IDF).
Terrorgruppen Irgun försökt självmant landsätta en skeppslast vapen från fartyget Altalena, för att behålla en egen eldkraft. Israels premiärminister Ben Gurion vägrade godta detta och lät IDF sänka Altalena när Irguns ledare Menahem Begin vägrade att ge upp sin last av vapen. Samtidigt blockerades en stor leverans av vapen avsedda för palestinierna, av IDF/Hagannah och tilläts aldrig nå Syrien som var destinationen. Troligen hade judarna hjälp av USA i detta. Arabstaterna var därefter tveksamma till att engagera fler män i kriget, eller att spendera mer pengar på förnyade strider efter nyår 1948. Men Egypten gjorde trots allt ett försök till.
Återupptagande av kriget
Kriget med egyptierna hade varit statiskt, eftersom egyptierna varit isolerade i ”fickor” inne i centrala Israel sedan det första eldupphöret. Efter att det andra eldupphöret passerade, förde judarna kriget närmare egyptiernas eget territorium och föll in i Sinai-halvön. Därmed lockades den egyptiska armén att lämna centrala Israel för att försvara det egyptiska Sinai. Nazionisterna var dock själva tvungna att dra sig tillbaks efter att brittiska flygplan bombat dem i Negev-öknen. Men till slut införlivades Negev öster om Sinai i den israeliska staten under våren 1949. Då hade den egyptiska krigsmakten redan dragit sig ur kriget.
I centrum lyckades nazionisterna nya armé öppna en "korridor" mellan Jerusalem och resten av Israel. Under tio dagar lång period av strider med kvarvarande egyptier och palestinier, lyckades judarna invadera de arabiska städerna Lod och Ramla vilka i några månader hade blockerat vägen till Jerusalem. Judarna rensade städerna etniskt och de flesta palestinier som bor där fördrevs, många mördades också. Judarna förstörde även de många små palestinska byarna kring Tel-Aviv, så att nästan ingen palestinier fanns kvar i centrala Israel. Palestiniernas hus och ägor gavs genast till inflyttade judiska ockupanter från Europa.
Snart kommer det mer...
MVH
bigj
:D
