Form eller innehåll - dialektiskt förnuft

[Logos]

Jo, jag har läst Vygotskij, delvis under lärarutbildningen och delvis på egen hand. Och han har många goda poänger, inte minst som motvikt till Piagets utvecklingsteori, men han har även sina brister (bland annat tycks han anamma någon form av begreppsrealism). Han har alltså en rätt stel bild av begreppens innebörd. Men han är intressant, och vid tillfälle ska jag försöka ta tag i Leontjev och Elkonin också.

[Avantgardet]

Det som är bra med Vygotskij, och som tagit hela det västerländska vetenskapssamfundet på sängen, är ju just det som Hegel gör mot Kant här. Det vill säga för in det sociala/kollektivet inunder subjektet självt, vilket för oss marxister är så självklart det bara kan bli. Det innebär att man slipper missta sociala fenomen för något tillhörande människan som art och individ, man förmår alltså se ett fenomen som en form (vilken kan ha skiftande innehåll) istället för att ta den som för evigt givet innehåll i den mer allmänna formen "Människa". Det är just denna "sociala dimension" som man återupptäcker inom t.ex. psykologin nu hela tiden, och som svarar för alla egentliga "genombrott" i den moderna psykologin, och som i mångt och mycket bara är regelrätt upprepande av vad Hegel sagt.

Förövrigt, kan jag upplysa, så fick jag hem "Egentlighetsjargongen" utav Adorno idag, för att fortsätta den här undersökningen jag håller på med. Alltså Hegel som kritiker av Kant, Heidegger som kritiker av Hegel, och slutligen (hegelianen) Adorno som kritiker av Heidegger.  :lol:

[J R Auk]

Måste dock säga att Hegels lösning på "den filosofiska grunden" är snygg. Vad som framförallt kritiserades hos Kant var just att han saknade en enande princip från vilken kategorierna kunde härledas. Hans förläggare (Reinhold) publicerade själv ett par verk där han försökte rädda det kantska systemet genom att utgå från en sådan - föreställningen/representationen. Det försöket gick dock i stöpet ganska snabbt, inte minst p.g.a. Fichtes kritik. Det var helt enkelt otillräckligt (inte minst, som Fichte sade, så verkar det ju som vi måste tänka oss att subjektet föregår representationen emedan subjektet ansvarar för att relatera och skilja sig, objektet, och representationen åt). Dock menade Fichte, till skillnad från mer skeptiskt lagda kritiker, att det därmed inte var kört. Fortfarande var det möjligt att rädda förnuftet, det enda som (den samlade) kritiken hade visat var att Reinholds föreställningen/representationen inte kunde vara den riktiga grunden.

Hur lägger Fichte fram detta? Kants subjekt följer ju representationen, och föregår den på intet sätt. Det huserar ju enbart inom representationen, och jag tycker han är väldigt tydlig på den här punkten.

Kants subjektivism var också ett stort problem, just emedan den mynnade ut i en typ av relativism då vi bara har tillgång till "fenomenvärlden", vilket i princip innebär att var och en utav oss skulle kunna ha en helt unik värld, eller att våra "medvetanden" så att säga skapar våra världar åt oss. Detta var inte godtagbart, eftersom det innebär att ingen kunskap är möjlig.

Det Kant gör är ju att förutsätta en universell form för förnuftet, eller rättare, det rationella förnuftet. Och läser man hans geografiska antropologier står det ju klart att alla människor är rationella enligt Kant. Det är alltså inte så att det talas direkt om en "alla människors form" utan det är ju "alla rationella subjekts form", där "subjekt" enbart är ett språklig subjekt, eller semantiskt subjekt. Förmodligen ett Kristet arv med människan som skapelsens krona.

Och man kan också kritisera Kant här, varför är just det rationella förnuftet sättet vi tar oss an världen, finns det ingen annan form för representation. Varför är det mest värdefullt osv. Men det är en annan sak.

Men i grund och botten så antar han en biologism och med det en kemisk/fysisk/formell bestämning av den rationella människans vara som är universell.

Människor är lika, och det är garanten för kunskap.

Samma sak här med medvetandet, det är inte vad som skapar världen åt oss. Medvetandet tar först plats i den skapade värden. Hade det varit annorlunda kunde vi nå tinget i sig.

His [Kants] chief thought is to vindicate the categories for self-consciousness as the subjective ego. By virtue of this determination the point of view remains confined within consciousness and its opposition; and besides the empirical element of feeling and intuition it has something else left over which is not posited and determined by thinking self-consciousness, a thing-in-itself, something alien and external to thought––although it is easy to perceive that such an abstraction as the thing-in-itself is itself only a product of thought, and of merely abstractive thought at that.

Såklart "ting-in-itself" är en produkt av tanken. Men det han gör är ju att han antar, och det är också tydligt att det är ett antagande, ett ting i sig självt för att undslippa solipsism. Han gör inte reda för detta, utan påtalar ju bara att det vore att tänka sig världen som meningslös utan ett ting-i-sig. Och ting-i-sig säger inget om olika ting, allt kan vara ett eller inget kan vara samma. Det är inte nåbart.

Jag förstår faktiskt inte vad det skulle vara för problem här. Det är egentligen bara semantiska hårklyverier. Det viktiga att ta fasta på är att det som förstår inte kan vara det som det förstår är. Ungefär som A = A inte kan vara A i båda leden. Detta påpekar du ju ofta. Och jag ser inte varför det skulle vara skillnad här. Vore A = A (taget som lika med, samma som, identiskt) så vore det bara A och då vore det inte förstått, eftersom ingen förståelse då vore nödvändig. Om nu vi inte upplöser meningen bakom världen till att vara intet annat än som Kants exempel anger, har jag för mig, en dröm.

Så man var tvungen att överbrygga Kants antinomi, mellan subjektet och objektet. Men:

If this principle is to unify Kant's dualisms, it also has to explain them, to do full justice to them. For it is just a blunt fact of experience that sensations are given and contingent, that what we see, hear or feel does appear independent of our conscious control; it is just a hard reality that we are finite beings, who cannot create all of our world. Fichte, Schelling, and Hegel all insist that a transcendental idealism, as opposed to a transcendent and dogmatic one, must account for these basic facts of experience. Hence their problematic now seemed paradoxical: they had to unify and divide the subject and object. They had to unify them to explain the possibility of knowledge, which requires their intimate connection: and they had to divide them to explain the basic facts of experience. Somehow they had to find, then, some means of unifying both subject-object identity and subject-object non-identity. What they were looking for, to use Hegel's paradoxical language, was the "identity of identity and non-identity."

Till att börja med, vad är Kants antinomi mellan subjektet och objektet?

Och till det citerade kan jag bara säga; VA?

Det är ju precis det här som Kant ägnar hela sitt jävla verk till, det är ju precis det här som han anför som garant för kunskapen som han sätter ut för att rädda.

Det är INTE så att vi skapar godtyckligt utan från kategorier. Förnuftet måste ju följa en form för representationen enligt Kant. Det är ju en ofrånkomlig struktur, och inte någon tillfällig, eller relativ struktur. Det är en för förnuftet universell struktur. Alla rationella förnuft måste ha tiden och rummet för representation, och objekten måste vara befästa i kategorier för att bli begripliga.

Fichte snurrade, som bekant, in sig i sig själv, och en solipsism av sällan skådat slag. Schelling började tala med nån ande i naturen, men hur löser Hegel det här problemet? Jo, Hegel gör den geniala grejen att börjar med början!

As yet there is nothing and there is to become something. The beginning is not pure beginning, but a nothing from which a something is to proceed; therefore being, too, is already contained in the beginning. The beginning, therefore, contains both, being and nothing, is the unity of being and nothing; or is non-being which is at the same time being, and being which is at the same time non-being.
Further, in the beginning, being and nothing are present as distinguished from each other; for the beginning points to something else––it is a non-being which carries a reference to being as to an other; that which begins, as yet is not, it is only on the way to being. The being contained in the beginning is, therefore, a being which removes itself from non-being or sublates it as something opposed to it.
But again, that which begins already is, but equally, too, is not as yet. The opposites, being and non-being are therefore directly united in it, or, otherwise expressed, it is their undifferentiated unity.
The analysis of the beginning would thus yield the notion of the unity of being and nothing––or, in a more reflected form, the unity of differentiatedness and non-differentiatedness, or the identity of identity and non-identity.

Nej inte bekant med Fischtes snurranden. Och vad är den här början? Hur kommer han till början? Är inte det här precis som fenomenologernas våta dröm, att vi kan rasera all förförståelse för att så nå fenomenet i sig?

Och om jag skall tolka det där så är det att ingen början kan finnas. Kontrasten måste vara närvarande, vilket förstås i sig enbart kan förstås i ett redan förestående förnuft med omdömen.

Jag förstår det inte. Vi är ju alltid mitt uppe i något, det finns ingen början, ingen reduktion som kan ta oss dit. Det är ju som en singularitet. Vad kan början ses igenom om inte något redan närvarande? Allvarligt talat ser jag det som om dessa du omtalar visst har missuppfattat hela Kants idé. Nu har jag ju inte läts dem, men varför är du av meningen att du kan säga definitivt att de inte har missuppfattat det? Det luktar auktoritetstilltro för flykt. Men men, du kanske kan dra fram något som skulle påvisa att de har fått det hela rätt.

Hela titeln anger det ju, Kritik = avgränsande, vad finns att avgränsa om det inte redan närvarande? Vad skulle det hjälpa att "gå till början", hur kan början vara annat än ett tomt svart hål?

Kan inte bli mycket stiligare än så. Nu är det förvisso så att Heidegger riktar kritik mot Hegel för att han skulle ha någon förförståelse av "varat" som han inte redogör för, vilket är på pricken den kritik som Hegel själv riktar mot Kant (och antinomierna i den transcendentala dialektiken, alltså beviset för att universum inte kan ha någon början, och heller inget slut). Själv vet jag inte riktigt vad jag ska säga om det. Hegel lägger ju ner stor möda på att precisera varat i dess renhet, som just det omedelbara obestämda. Och vad förutsätter det egentligen för underliggande varaförståelse? I själva verket så tycker jag nog att Heideggers och Hegels respektive varabegrepp står varandra hemskt nära. Men men...

Den kritiken får du gärna utveckla, du utelämnar ju alla godbitarna.

HUR kritiserar Hegel beviset för att universum inte kan ha någon början eller något slut. Fan komma här och glänta på grytan men förvägra en att smaka den. Jävla stil!

För övrigt lösningen är förstås en dualism i monismen. Har ju sagt det förut, varför lyssnar du inte

[Avantgardet]

Förstår inte vad du försöker säga med att subjektet hos Kant skulle "följa representationen". Kan du förklara? Nu vänder sig ju Fichte emot Reinhold, och inte Kant, och Reinhold försökte ju rädda Kants projekt genom att tillgripa representationen som princip.

Om jag förstår dig rätt så vidhåller du (fortfarande) att subjektet är oviktigt för Kant, att det är ett slags produkt utav förnuftsfakulteterna, vilket jag betraktar som den grövsta felläsning av Kant. Det går ju stick i stäv med hela hans filosofi. Subjektet - bortom tid och rum (vilket det måste vara för att undslippa den materiella världens begränsningar, determinism m.m., för annars skulle han inte kunna tala om något sådant som en "fri vilja") - är själva grunden[/] för hans filosofi, den i vilken förnuftskategorierna själva grundar sig. Det förutsätts, det deduceras [i]inte fram. Fichtes lösning (vilket är skälet till att han hamnade i en solipsism, vilket också Kant kan sägas ha strandat i) är att sätta just subjektet självt som den grundläggande principen. Och denna enande princip är inget som bara de tyska idealisterna efter Kant fick för sig att söka efter, i brist på annat, utan en nödvändig förutsättning för förnuftet som sådant, och utannonseras de facto också av Kant själv i den andra kritiken:

… we may perhaps some day be able to discern the unity of the whole faculty of reason (theoretical as well as practical), and be able to derive all from one principle, which is what human reason inevitably demands, as it finds complete satisfaction only in a perfectly systematic unity of its knowledge.

Du tycks dock gå på Reinholds linje, och det är väl helt rimligt om man vill rädda Kant, men problemet blir som sagt hur representationen kan komma först då den förutsätter att där finns någon som kan skilja representationen från sig själv och allting annat - vilket ger Fichtes linje att sätta subjektet först, utan att hymla med det.

Det här snacket om att subjektet bara skulle vara ett semantiskt subjekt är nåt trams du håller på med, precis som när du försökte rädda Nietzsche undan honom själv i fråga om medlidandet. Subjektet är ett ting-i-sig för Kant, och ting i sig är inte enbart semantiska entiteter, utan det är verkliga entiteter som ligger bakom och föregår/orsakar fenomenen. Bortser man från det så hamnar man i vad Kant något nedlåtande kallar för "Spinozism" - det vill säga en heltigenom materiell värld där det inte finns något utrymme alls för "fri vilja".

Människor är lika, och det är garanten för kunskap.

På vilket sätt garanterar det kunskap utifrån Kant tänkande? Det gör det väl inte alls. Det finns inget hos Kant som hindrar att vi alla har helt och hållet privata världar, som är foster av vår egen fantasi enbart, det enda vi kan säga något om, i fråga om kunskap, är hos Kant blott detta, och inget annat, som du säger (fast inte ordagrant). Kant kan bara säga att förnuftskategorierna måste vara desamma för all perception. Men det är, på sin höjd, en kunskap om en viss form på perceptionen, det kan omöjligt garantera innehållet. Det är ju av precis samma skäl som vi ser Kant tillgripa långsökta ad hoc hypoteser (som Gud i den andra kritiken t.ex.) för att få sitt tänkande att gå ihop. Det måste hela tiden finnas någon princip som garanterar sakernas riktighet, och dessa finner han inte i sitt eget system utan måste tillföra utifrån.

Såklart "ting-in-itself" är en produkt av tanken. Men det han gör är ju att han antar, och det är också tydligt att det är ett antagande, ett ting i sig självt för att undslippa solipsism. Han gör inte reda för detta, utan påtalar ju bara att det vore att tänka sig världen som meningslös utan ett ting-i-sig. Och ting-i-sig säger inget om olika ting, allt kan vara ett eller inget kan vara samma. Det är inte nåbart.

Likväl förblir han solipsist i epistemologiskt hänseende, det är viktigt att understryka.

Jag förstår faktiskt inte vad det skulle vara för problem här. Det är egentligen bara semantiska hårklyverier. Det viktiga att ta fasta på är att det som förstår inte kan vara det som det förstår är. Ungefär som A = A inte kan vara A i båda leden. Detta påpekar du ju ofta. Och jag ser inte varför det skulle vara skillnad här. Vore A = A (taget som lika med, samma som, identiskt) så vore det bara A och då vore det inte förstått, eftersom ingen förståelse då vore nödvändig. Om nu vi inte upplöser meningen bakom världen till att vara intet annat än som Kants exempel anger, har jag för mig, en dröm.

Invänder jag väl inte emot. Vad jag säger är att han i epistemologiskt hänseende absolut är solipsist, eller subjektivist (för att anamma Hegels språkbruk), och det i sig är ett problem.

Till att börja med, vad är Kants antinomi mellan subjektet och objektet?

Den oöverbryggliga klyftan mellan subjektet å ena sidan, och den yttre värld som den tar del av å den andra. Skillnaden mellan fenomen och noumen. Problemet är, än en gång, den epistemologiska solipsismen. Hegel överbryggar den genom att för honom varat och det absoluta vetandet av detsamma helt och hållet sammanfaller. Det förnuftiga är det verkliga, som man brukar säga när det gäller honom. Har man, för honom, en riktig uppfattning om en sak så har man saken själv. Det finns alltså hos Hegel inte å ena sidan noumen och å den andra fenomen, utan blott och bart ett. Or to put it otherwise:

The actual development of the science which starts from the ego shows that in that development the object has and retains the perennial character of an other for the ego, and that the ego which formed the starting-point is, therefore, still entangled in the world of appearance and is not the pure knowing which has in truth overcome the opposition of consciousness.

Det är INTE så att vi skapar godtyckligt utan från kategorier. Förnuftet måste ju följa en form för representationen enligt Kant. Det är ju en ofrånkomlig struktur, och inte någon tillfällig, eller relativ struktur. Det är en för förnuftet universell struktur. Alla rationella förnuft måste ha tiden och rummet för representation, och objekten måste vara befästa i kategorier för att bli begripliga.

Det har Hegel heller inte påstått, och vad du missar är (still) att Kant är epistemologisk subjektivist. Formen (kategorierna) är inte tillräcklig för att förklara det vi upplever. Kant kan helt enkelt inte förmå förklara huruvida det är elden som är upphov till röken eller röken som är upphov till elden, eftersom formen är kompatibel med båda varianterna.

Hegel börjar helt enkelt med början. Inget man kommer till, utan det är utgångspunkten, inte sant? Men det är ingen fenomenologisk undersökning det är frågan om, utan det är en begreppsanalys snarast. I fenomenologin så börjar han med det direkt påtagliga, och går lite annorlunda tillväga, men det är i det stora hela samma förfarande (även om ansatsen är just fenomenologisk i fenomenologin).

Och om jag skall tolka det där så är det att ingen början kan finnas. Kontrasten måste vara närvarande, vilket förstås i sig enbart kan förstås i ett redan förestående förnuft med omdömen.

Nja, nog finns det begynnelser alltid. Själva poängen här är att Hegel visar att det rör sig om en dialektik, och inte om något rigoröst och stelt. Början innesluter redan i sig såväl intet (inget har ännu kommit till) och varat (något är på väg att ske).

Jag förstår det inte. Vi är ju alltid mitt uppe i något, det finns ingen början, ingen reduktion som kan ta oss dit. Det är ju som en singularitet. Vad kan början ses igenom om inte något redan närvarande? Allvarligt talat ser jag det som om dessa du omtalar visst har missuppfattat hela Kants idé. Nu har jag ju inte läts dem, men varför är du av meningen att du kan säga definitivt att de inte har missuppfattat det? Det luktar auktoritetstilltro för flykt. Men men, du kanske kan dra fram något som skulle påvisa att de har fått det hela rätt.

På vilket sätt har de missuppfattat Kant? Du tycks mena att Kant hade fått rätsida på hela djävla tänkandet, att det inte finns något problematiskt alls hos honom, och att de invändningar som man gjort mot honom helt enkelt är missuppfattningar i den meningen att de inte köpt hans system rakt av som Sanningen själv. Och sen beskyller du mig för blind auktoritetstro? Vad är det för djävla baklängesresonemang?

Riktigt är förstås att dessa tänkare reviderar Kant, just emedan de finner brister i hans tänkande. Det övergripande projektet (som överskrider Kants individuella bidrag) var att rädda förnuftet och sätta det på ett säkert fundament. Anser du verkligen att Kant lyckades? Han blev till syvende och sist tvungen att tillgripa ett metafysiskt subjekt i personen själv (en själ), och ett metafysiskt subjekt utom personen (Gud) för att få det hela att gå ihop - för att fenomenvärlden inte skulle vara ett fullständigt kaos. Är det att missuppfatta Kant att anse hans system otillräckligt? Ja, i såna fall så "missuppfattar" de Kant.

Att början aldrig är ett "tomt svart hål" (som du säger) är just vad Hegel visar.

Visst kan jag utveckla kritiken som Hegel har mot Kants antionomi i den transcendentala dialektiken angående början/slut, åtminstone någorlunda. Själva kärnan i problematiken är Kants konception av "varat", och av dialektik. Hegel förkastar dessa, och för fram sina egna istället. Det väsentliga som Hegel tar fasta på vad gäller Kants antinomier är att de är ofrånkomliga nödvändigheter (notera), men däremot så ser han dem inte som på något sätt olösliga. I det här partikulära fallet säger Kant typ att det är omöjligt för något att börja/sluta försåvitt något inte existerar kan det inte heller (ur intet) uppstå, och omvänt blir det likadant. Och här återknyter vi till vad Hegel säger om begynnelser. För honom är inte intet och varat två absolut åtskilda begrepp, utan de är snarast åtskilda just i det att de hör samman tillsammans, och går över i varandra. Har inga planer på att hålla någon föreläsning i hur Hegel skiljer bestämt och obestämt vara från vartannat och allt som hör till (vilket skulle kräva ett sammanfattande av några hundra sidor, vilket är för mycket, begriper du väl!), utan du får helt enkelt nöja dig med en förhållandevis upplysande passage som anknyter direkt till detta och där vi ser hur Hegel tänker sig detta förhållande (och jämför detta då med Kants "rena" kategorier - vilket är själva skälet till att antinomierna för honom framstår som olösliga till skillnad från Hegel som har ett bra mycket mer dynamiskt sätt att tänka sig dem):

… one pictures being to oneself, perhaps in the image of pure light as the clarity of undimmed seeing, and then nothing as pure night—and their distinction is linked with this very familiar sensuous difference. But, as a matter of fact, if this very seeing is more exactly imagined, one can readily perceive that in absolute clearness there is seen just as much, and as little, as in absolute darkness, that the one seeing is as good as the other, that pure seeing is a seeing of nothing. Pure light and pure darkness are two voids which are the same thing.

Och:

Nothing, it is said, is only the absence of being, darkness thus only the absence of light, cold only absence of heat, and so on. And darkness only has a meaning in relation to the eye, in external comparison with the positive factor, light, and similarly cold is only something in our sensation; on the other hand, light and heat, like being, are objective, active realities on their own account, and are of quite another quality and dignity than this negative, than nothing.

Begreppen "vara" och "inte" har alltså en affinitet till varandra hos Hegel som de saknar hos Kant. Det obestämda varat är, i sin renhet, detsamma som intet (hos Hegel alltså), och varje bestämt intet är, by the same token, ett vara. Eller: "because being is devoid of all determination whatsoever, it is not the (affirmative) determinateness which it is; it is not being but nothing."

[J R Auk]

Kul att du lyser med mer än din frånvaro igen.
Jag brydde mig inte om att styrka mina påståenden eftersom jag inte visst om du på detta sätt skulle skina igen. Och såg det som tveksamt om någon annan ids läsa det.

Dock tänker jag ta det i en tråd jag kommer kalla Kants subjekt.

Nu är jag och jobbar, varför jag inte har tid att grotta i koken för citaten jag har i åtanke (dock ligger Kritiken där och trilskas i väskan).

Sen vill jag poängtera en sak, jag är inte ute efter att rädda Kant. Jag är ute efter att ge en klar bild av vad han menar, eller kan tänkas mena. Jag skiter dessutom fullständigt om det är en korrekt läsning jag gör av honom, huvudsaken är att jag gör den bästa läsningen relativt den förståelse av världen, alltså brukar hans teoretiserande, som en sådan läsning kan ge.

"Jag noterar bara att det inte alls är ovanligt, vare sig i vanliga samtal eller skrifter, att man när man jämför de tankar som en författare yppar om sitt ämne till och med förstår honom bättre än han förstod sig själv" - En lillen Kant

[J R Auk]

Vad är det för djävla baklängesresonemang?

Nja skillnaden är att jag lämnar det öppet för att Kant har haft fel i allting jag säger inte, HAN HAR RÄTT.

Men du har ju bevisligen gett uttryck för att de INTE har missförstått.

Därför frågar jag dig, vad gör att du kan uttala dig definitivt om det?

Jag anser att våran attityd skiljer oss åt där, dock tror jag att det var ogenomtänkt retorik, ett värdegivande, som du luftade. Vilket jag förstås retoriskt befäster med ett negativt värde för att bränna dig på näsan lite.

[J R Auk]

Att början aldrig är ett "tomt svart hål" (som du säger) är just vad Hegel visar.

Visst kan jag utveckla kritiken som Hegel har mot Kants antionomi i den transcendentala dialektiken angående början/slut, åtminstone någorlunda. Själva kärnan i problematiken är Kants konception av "varat", och av dialektik. Hegel förkastar dessa, och för fram sina egna istället. Det väsentliga som Hegel tar fasta på vad gäller Kants antinomier är att de är ofrånkomliga nödvändigheter (notera), men däremot så ser han dem inte som på något sätt olösliga. I det här partikulära fallet säger Kant typ att det är omöjligt för något att börja/sluta försåvitt något inte existerar kan det inte heller (ur intet) uppstå, och omvänt blir det likadant. Och här återknyter vi till vad Hegel säger om begynnelser. För honom är inte intet och varat två absolut åtskilda begrepp, utan de är snarast åtskilda just i det att de hör samman tillsammans, och går över i varandra. Har inga planer på att hålla någon föreläsning i hur Hegel skiljer bestämt och obestämt vara från vartannat och allt som hör till (vilket skulle kräva ett sammanfattande av några hundra sidor, vilket är för mycket, begriper du väl!), utan du får helt enkelt nöja dig med en förhållandevis upplysande passage som anknyter direkt till detta och där vi ser hur Hegel tänker sig detta förhållande (och jämför detta då med Kants "rena" kategorier - vilket är själva skälet till att antinomierna för honom framstår som olösliga till skillnad från Hegel som har ett bra mycket mer dynamiskt sätt att tänka sig dem):

… one pictures being to oneself, perhaps in the image of pure light as the clarity of undimmed seeing, and then nothing as pure night—and their distinction is linked with this very familiar sensuous difference. But, as a matter of fact, if this very seeing is more exactly imagined, one can readily perceive that in absolute clearness there is seen just as much, and as little, as in absolute darkness, that the one seeing is as good as the other, that pure seeing is a seeing of nothing. Pure light and pure darkness are two voids which are the same thing.

Och:

Nothing, it is said, is only the absence of being, darkness thus only the absence of light, cold only absence of heat, and so on. And darkness only has a meaning in relation to the eye, in external comparison with the positive factor, light, and similarly cold is only something in our sensation; on the other hand, light and heat, like being, are objective, active realities on their own account, and are of quite another quality and dignity than this negative, than nothing.

Begreppen "vara" och "inte" har alltså en affinitet till varandra hos Hegel som de saknar hos Kant. Det obestämda varat är, i sin renhet, detsamma som intet (hos Hegel alltså), och varje bestämt intet är, by the same token, ett vara. Eller: "because being is devoid of all determination whatsoever, it is not the (affirmative) determinateness which it is; it is not being but nothing."

Jag tycker dock han säger att det är just ett tomt svart hål. För vad är början? Något utan innehåll, alternativt absolut innehåll, att jämföra med "pure light" och "pure darkness". Vilket för mig bekräftar min läsning, av att det är kontrasten, inte det ena taget för sig, som kan ge något, för oss.

"Vara" och "intet" har är ju inte ontologiska kvaliteter i det som är, i ett i-sig, för Kant, det är ju ontologiska kvaliteter för framträdelsen.

Det förutsätter det som skall bevisas, om man läser Hegel här mot Kant.

Anitnomierna finns där för att vi inte kan tänka oss, inte för att det är så i sig självt, ett annat. Det är ju vad Kant avser att visa. Hegel vill väl tala om vad som är, och inte bara vad som framträder? De har alltså en fundamentalt annorlunda attityd mot projektet att beskriva världen.


Det illusteras bra av vad du skrev om fenomenologi här, Kant är fenomenologisk begreppsanalytiker i det att han tar av vad som närvarar medan Hegel då "börjar från början". Vad det nu betyder. Jag kan inte göra det meningsfullt att börja från början.

Hegel börjar helt enkelt med början. Inget man kommer till, utan det är utgångspunkten, inte sant? Men det är ingen fenomenologisk undersökning det är frågan om, utan det är en begreppsanalys snarast. I fenomenologin så börjar han med det direkt påtagliga, och går lite annorlunda tillväga, men det är i det stora hela samma förfarande (även om ansatsen är just fenomenologisk i fenomenologin).

Sen vill jag uppmärksamma det här.

Invänder jag väl inte emot. Vad jag säger är att han i epistemologiskt hänseende absolut är solipsist, eller subjektivist (för att anamma Hegels språkbruk), och det i sig är ett problem.

Nej det stämmer inte, han är intrasubjektivist i sådana fall. Formen delas vilket ger ett liknande innehåll, formen är intersubjektiv.

[Avantgardet]

Tycker ju du leker lite med ord här istället för att diskutera saken sakligt. Jag återkommer senare dock - är mitt uppe i en flytt, och dessutom tokkraschad av allt (tripp, pulver, flödder, sprit, ja, allt, hehehe), behöver vila nån dag och ändå få tiden att räcka, inte det lättaste, och ja, livet är hårt mot de hårda. Out.

[J R Auk]

Rör den här frågan, och de kritiker du lyfter fram frågan om substans eller essens?

Hegel kritiserar, i samma linje, Kants dualism, när han hävdar [emot Kant] att där inte kan finnas ett subjekt utan substans, ingen form utan innehåll. Formen är snarast en abstraktion av innehållet, och inte innehållet en föreställning skapad av formen (som Kant mer eller mindre påstår det vara). Detta innebär att till skillnad från Kant så menar Hegel att "tinget-i-sig" (ett begrepp han inte själv använder förstås) de facto är möjligt att nå, förutsatt att vårt tänkande är riktigt, emedan tänkande och verklighet då inte är två saker som står i opposition till varandra utan snarare en och densamma (då det är precis samma innehåll).

Är det här kärnan för kritiken, och är det här "lösningen"?

Alltså är det att Kant inte har ett substansbegrepp för att förklar enheten hos ett objekt som är det största problemet?

Precis som du säger, Hegel vill tillbaks till att tala om tinget i sig. Kant ansåg det vara omöjligt.

Att formen är en abstraktion av innehållet är väl inte det Kant siktar på. Problemen som gör antagandena, hur a priori kunskap kan gälla, hur sketicismen flys osv, ges väl än mer stöd av det påstådda som Kant når. Att representationen av världen är praktisk, den är redan anpassad efter vår teleologi som allmänmänskliga. Genom att naturen står över förnuftet, som nån slags skaparkausalitet, så är formen, eller rättare sagt, formens syntes med föreställningen en abstraktion (i dess positiva mening av att vara abstraherad, från ett det avsedda, och en praktisk sådan.


Vi får ju inte glömma att hos Kant så är allt tal om objekt förlagda till en andra ordningens tal, vi talar om framträdelsen, och enbart implicit om att framträdelsen har något som framträder. Att jämföra med realister som söker ge en första ordningens bestämmelse om det vi talar om som erfarenhet.

Hela idén med det "allmänna" som i det vi använder för partikulären vi söker benämna är ju då inte en fråga om något som existerar på vårt första antagna plan, relationen är förlagd till detta som framträdelsen framträder inför.

Så jag har svårt att se hur du kan lyfta kritik mot ett sådant system enbart genom att tala om svårigheterna med subjekt/objekt distinktioner.

Givet en sådan åskådning så är ju "objekt" alltid just framträdelse, och det tänks enbart som ett ting i sig.

Vad gör vi med alla sinnesvillfarelser hos Hegel då? Det fyrkantiga tornet som ser runt ut och alla andra optiska illusioner är verkligen verkligheten så obestämd att den inte har en specifik form utan delar något?

Tänker metafysiken det varande med avseende på den grund som är gemensam för vart och ett av dess varanden, då är den logik såsom onto-logik. Tänker metafysiken det varande som sådant i dess helhet, det vill säga med avseende på det högsta, allbegrundande varandet, då är den logik som teo-logik.

Så, vad Heidegger säger är i korthet att: ingen "grund" kan tänkas som inte redan täckt över denna differens ur vilken grunden och det grundade framspringer.

Men är det inte att erkänna begränsningen som Kant gjorde med att dela världen i två? Vad skall detta teo-logik förstås som?

Skillnaden mellan Kant och Hegel här är med andra ord att Kant menar det vara själsförmågor, eller ett noumenellt "jag", som strukturerar upplevelsen medan Hegel istället menar det vara språket/kulturen i vid mening. Vilket förstås innebär att förnuftskategorierna, hos Hegel, i sig blir föremål för tolkning och inget absolut som hos Kant. Med andra ord så blir de också beroende av våra begrepp.

Behöver du verkligen "själsförmågor" eller ett "noumenalt jag" för din kritik här?

Sannare är väl att säga att förnuftet, som är noumenalt, strukturerar upplevelsen. Och eftersom alla förnuft är lika dana så är det inte något hos den subjektiva enheten du här vill kalla själ eller noumenalt jag som ger denna struktur.

Jag förstår Kant som att han baserar sig helt på naturens förmåga att producera praktiska förmågor hos varelsen. Så vi är inte autonoma varelser, men genom förnuftet, som alla människor har, så skapas en autonom vilja, som genom lagar för det praktiska förnuftet undviker fenomenvärldens kausalitet. Det som jag läser dina begrepp är mera det som jag läser om hos Kant som varelse, alltså en artmedlem.

Vidare så är det enbart i rationella samhällen där förnuftskulturen utvecklats som förnuftet når sin rätta plats. Alla människor har förnuftet men inte alla kulturer tillåter dess användning, så helt oberoende av social/kulturell kontext är inte ens det här allmänna förnuftet som strukturerar upplevelsen.

Eftersom Kant har någon slags begreppsrealism, att begrepp rätteligen svarar mot de avser begripa, så är det då snarare hur kulturen låter någon analysera sina begrepp utan seder för dess motsats än att kulturen ger begreppen. Termer ges, och här ser man spår av ett slags ursprungsvurmande när de klassiska termerna menas vara bäst lämpade och hur det sedan är en fråga om att genom termen undersöka begreppet. Jag tänker på talet i första kritiken om vilka begrepp man väljer, och hur det är analysen av det begreppet som sedan leder vidare till fördjupad förståelse om det begreppet. Det finns en förrangsställning för begreppet framför det som begreppet söker begripa. Skulle förövrigt inte förvåna mig om det är en inspiration som kommer från Platons återerinrade kunskaper med tanke på sammanhanget det omtalas i och referenserna till Platon ges angående hur idévärlden kan användas i en annan dager om förnuftet tänks som en fakultet.

[J R Auk]

Vidare så är det ju inte så att man behöver förkasta metoden, som ju Kant påtalar det vara, bara för att kategorierna är relativa.

Det är ju ganska så talande att de råkat bli princip de samma som Aristoteles uppmålade.

Jag tycker det är intressantare den här frågan om vi verkligen kan tala om världen som något som är precis det vi upplever den att vara. Eller att vi kan tala om verkligheten som den är.

[Avantgardet]

Alltså allvarligt Auk, vad är det med dig? Vad håller du på med? Jag är för packad och hög nu för tiden för att orka tillrättavisa dig. Kant har definitivt ett substansbegrepp, det är ju exakt vad tinget-i-sig är! Men visst är det så att Hegel vill kunna tala om en objektiv verklighet, vilket är precis vad Kant inte förmår (och därför är det fara å färde med rationaliteten, och Kant var del i denna större rörelse, som vi kan kalla "upplysningen" - så har jag kontextualiserat skiten för dig också). Längre orkar jag inte läsa eller bemöta nu. Puss!

Eller kort: läs inte Kant så förbannat sympatiskt att du missar vad han säger!

[J R Auk]

Alltså allvarligt Auk, vad är det med dig? Vad håller du på med? Jag är för packad och hög nu för tiden för att orka tillrättavisa dig. Kant har definitivt ett substansbegrepp, det är ju exakt vad tinget-i-sig är! Men visst är det så att Hegel vill kunna tala om en objektiv verklighet, vilket är precis vad Kant inte förmår (och därför är det fara å färde med rationaliteten, och Kant var del i denna större rörelse, som vi kan kalla "upplysningen" - så har jag kontextualiserat skiten för dig också). Längre orkar jag inte läsa eller bemöta nu. Puss!

Eller kort: läs inte Kant så förbannat sympatiskt att du missar vad han säger!

Svepande bortförklaringar, ditt beteende beror på din attityd och den på dig ditt sorgliga fanskap.

Men skall inte tråka dig då.

[Avantgardet]

Alltså allvarligt Auk, vad är det med dig? Vad håller du på med? Jag är för packad och hög nu för tiden för att orka tillrättavisa dig. Kant har definitivt ett substansbegrepp, det är ju exakt vad tinget-i-sig är! Men visst är det så att Hegel vill kunna tala om en objektiv verklighet, vilket är precis vad Kant inte förmår (och därför är det fara å färde med rationaliteten, och Kant var del i denna större rörelse, som vi kan kalla "upplysningen" - så har jag kontextualiserat skiten för dig också). Längre orkar jag inte läsa eller bemöta nu. Puss!

Eller kort: läs inte Kant så förbannat sympatiskt att du missar vad han säger!

Svepande bortförklaringar, ditt beteende beror på din attityd och den på dig ditt sorgliga fanskap.

Men skall inte tråka dig då.

Varför så stött? "Bortförklaringar"? På vilket sätt, är man benägen fråga sig, då jag inte ser att där överhuvudtaget finns något att bortförklara. Vill du hålla på och dikta ihop en "Immanuel Kant" som aldrig någonsin existerat annat än i din smått kontroversiella tolkning så är det din ensak, visst. Jag diskuterar mer än gärna dessa saker (när jag inte är så förbannat snorpackad som jag råkat vara nu ett tag), men nånstans förutsätter det att man är trogen de olika författarna i vad de de facto säger och inte hittar på sina egna tolkningar av dem. Eller så går man ett enkelt isärhållande mellan vad som är ens egna åsikter och vad som är åsikter som en viss författare hyser.

[Avantgardet]

Alltså allvarligt Auk, vad är det med dig? Vad håller du på med? Jag är för packad och hög nu för tiden för att orka tillrättavisa dig. Kant har definitivt ett substansbegrepp, det är ju exakt vad tinget-i-sig är! Men visst är det så att Hegel vill kunna tala om en objektiv verklighet, vilket är precis vad Kant inte förmår (och därför är det fara å färde med rationaliteten, och Kant var del i denna större rörelse, som vi kan kalla "upplysningen" - så har jag kontextualiserat skiten för dig också). Längre orkar jag inte läsa eller bemöta nu. Puss!

Eller kort: läs inte Kant så förbannat sympatiskt att du missar vad han säger!

Svepande bortförklaringar, ditt beteende beror på din attityd och den på dig ditt sorgliga fanskap.

Men skall inte tråka dig då.

Var det förresten inte lite impotent det där?

[J R Auk]

Alltså allvarligt Auk, vad är det med dig? Vad håller du på med? Jag är för packad och hög nu för tiden för att orka tillrättavisa dig. Kant har definitivt ett substansbegrepp, det är ju exakt vad tinget-i-sig är! Men visst är det så att Hegel vill kunna tala om en objektiv verklighet, vilket är precis vad Kant inte förmår (och därför är det fara å färde med rationaliteten, och Kant var del i denna större rörelse, som vi kan kalla "upplysningen" - så har jag kontextualiserat skiten för dig också). Längre orkar jag inte läsa eller bemöta nu. Puss!

Eller kort: läs inte Kant så förbannat sympatiskt att du missar vad han säger!

Svepande bortförklaringar, ditt beteende beror på din attityd och den på dig ditt sorgliga fanskap.

Men skall inte tråka dig då.

Varför så stött? "Bortförklaringar"? På vilket sätt, är man benägen fråga sig, då jag inte ser att där överhuvudtaget finns något att bortförklara. Vill du hålla på och dikta ihop en "Immanuel Kant" som aldrig någonsin existerat annat än i din smått kontroversiella tolkning så är det din ensak, visst. Jag diskuterar mer än gärna dessa saker (när jag inte är så förbannat snorpackad som jag råkat vara nu ett tag), men nånstans förutsätter det att man är trogen de olika författarna i vad de de facto säger och inte hittar på sina egna tolkningar av dem. Eller så går man ett enkelt isärhållande mellan vad som är ens egna åsikter och vad som är åsikter som en viss författare hyser.

Som vanligt så kan du inte koppla det ena till det andra. Bortförklaringen rör ditt pladder om "för packad och hög nu för tiden" och inget annat.

Sen vill jag fråga dig då om du anser dig vara noggrann med att separera de tu du talar om.

Du diskuterar inte gärna dessa saker men du predikar gärna påståenden. Så tack och hej inget för mig.

Det som är impotent är ditt sett att närma dig sådana här frågeställningar överhuvudtaget, du om någon är snärjd i "utvecklingstanken" och det enda du söker är det senaste inom utvecklingen att stila med, inget mer.

At this point we must make clear to ourselves what we mean by the expression ‘an object of representations’. We have stated above that appearances are themselves nothing but sensible representations, which, as such and in themselves, must notbe taken as objects capable of existing outside our power of representation. What, then, is to be understood when we speak of an object corresponding to, and consequently also distinct from, our knowledge? It is easily seen that this object must be thought only as something in general = x, since outside our knowledge we have nothing which we could set over against this knowledge as corresponding to it. Now we find that our thought of the relation of all knowledge to its object carries with it an element of necessity; the object is viewed as that which prevents our modes of knowledge from being haphazard or arbitrary, and which determines them
a priori in some definite fashion. For in so far as they are to relate to an object, they must necessarily agree with one another, that is, must possess that unity which constitutes the concept of an object.

Substans my ass, jävla lallare han följer ju mer i Lockes och Humes fotspår.