Vad tänker du på?

[Anne]

Ett litet nafs tål du väl? Eller du kräver silkesvantebemötande?

[Anne]

Det är så fint att se dig så öppenhjärtig, cawi. Jag kommer inte att missbruka det och skulle bli bra jäkla irriterad om någon gjorde.
Jag försökte lära Sigurd dansa. Det gick hyfsat. Men det är dessvärre lite davai! inblandat.

[cawi]

Du tog för stora steg då du respektlöst försökte göra ingrepp på min integritet Vet, jag är fullständigt ointresserad av s.k. kompisar/ tidstjuvar...

[cawi]

http://www.rocknroll.nu/MozAllegro.mp3 ~ Sug här i dig av Äkta vara och Ja, varmt tack till din säregna ära där du stundtals vågade vara Dig..!

[Anne]

Lugn, bara lugn. Jag kan bemöta dig med tystnad om du så önskar.

[Anne]

"Stundtals vågade vara Dig" - vad ska det betyda? När var jag inte jag? Jag kan däremot medge att jag har en cementerad problematik med lagom-fasen. Jag håller mig gärna i skymundan, men trivs bäst i intimitet. Något som ger mig direkt panikångest är när man sitter i en cirkel och ska presentera sig. Alla såna där uppstyltade sociala situationer ger mig grav ångest. Jag vill inte ens egentligen skaka hand om det inte är en viktig muntlig överenskommelse som befästes.
När jag sover är jag en totalegoist som tydligen norpar alla kuddar och täcken och piper och gnyr ynkligt hjärtskärande om någon försöker förskansa sig ett hörn, men det behöver nog ingen här utsättas för

[klorofyll]

Jag kan däremot medge att jag har en cementerad problematik med lagom-fasen.

Okej, själv är jag alltid i lagom-fasen, vilket kan tyckas tråkigt.

[Anne]

Jag kan däremot medge att jag har en cementerad problematik med lagom-fasen.

Okej, själv är jag alltid i lagom-fasen, vilket kan tyckas tråkigt.

Är inte det skönt då, lite soft så där? Antar att vi båda undrar om gräset är grönare på andra sidan Men vi kanske får nöja oss med de vi är. Mina depressioner vill du inte ha, det kan jag lova dig.
Angående att sitta i en cirkel och presentera sig - gör du det med en axelryckning, en gnutta obehag, ganska obehagligt faktiskt "men jag säger vad jag heter och nåt mer och så var det inte mer med den saken" typ? Eller?

[klorofyll]

Jag kan däremot medge att jag har en cementerad problematik med lagom-fasen.

Okej, själv är jag alltid i lagom-fasen, vilket kan tyckas tråkigt.

Är inte det skönt då, lite soft så där? Antar att vi båda undrar om gräset är grönare på andra sidan Men vi kanske får nöja oss med de vi är. Mina depressioner vill du inte ha, det kan jag lova dig.
Angående att sitta i en cirkel och presentera sig - gör du det med en axelryckning, en gnutta obehag, ganska obehagligt faktiskt "men jag säger vad jag heter och nåt mer och så var det inte mer med den saken" typ? Eller?

Jag har inga problem med att presentera mig och hälsa, men grejen är att jag inte gillar det personliga, jag undviker när det blir för personligt. Samtidigt så gillar jag inte meningslöshet. Det är lite paradoxalt. Men det är väl så människor är, nischade typ. Jag tänker att det är väldigt skönt när man känner att man har allt man behöver, att exempelvis kunna gå in i en affär och bara värdera mentalt utan att ta fram sitt kort. Jag känner inte att gräset är grönarare annorstäders, men jag trodde det förut.

[Anne]

Har du några personliga/intima relationer?

När jag hamnar i såna situationer och "talaren" säger vi kanske ska börja med att presentera oss. Sagt med ett leende och nickar till den närmast vänster i klungan och jag inte har satt mig där vet jag av erfarenhet att ångesten stegras för varje sekund. Jag kan omöjligtvis presentera mig så. Jag brukar räcka upp handen och säga nåt i stil med "Ursäkta, men jag har panikångest och tycker det här är väldigt obehagligt. Kan jag få börja annars kanske jag måste gå härifrån? Jag heter NN och jag pratar gärna mer med er under pausen/rasten men jag trivs inte alls i detta hittepå." Ofta har jag varit med om att folk har dykt upp på pausen/rasten och säger att de känner likadant, men de vågar inte säga det. Min uppfattning är att de flesta finner det meningslöst eller obehagligt.

[klorofyll]

Har du några personliga/intima relationer?

Ursäkta men, vad spelar det egentligen för roll? Jag skall ge dig min syn: Jag tror inte att människor (och deras relationer) skiljer sig så mycket från varandra. Jag anser att, att tro det vore precis som att tro att gräset skulle vara grönare på andra sidan staketet. Jag gillar inte meningslöshet, typ att snacka skit (sport, nyheter, relationer, mat, minnen).

[Anne]

Jag har uppfattningen att det skiljer sig rejält i människors relationer. Den relation en person har med t ex sina föräldrar är inte allmängiltigt facit för hur alla har en sådan relation med sina föräldrar.
Om man inte är intresserad av minnen förstår jag inte hur man skulle kunna vara intresserad av ens en egens personlighet.

[Pilatus]

Jag har uppfattningen att det skiljer sig rejält i människors relationer. Den relation en person har med t ex sina föräldrar är inte allmängiltigt facit för hur alla har en sådan relation med sina föräldrar.
Om man inte är intresserad av minnen förstår jag inte hur man skulle kunna vara intresserad av ens en egens personlighet.

Eric Berne utvecklade transaktionsanalysen. Det finns grundläggande mönster som vi förvärvar tidigt.

[klorofyll]

Jag har uppfattningen att det skiljer sig rejält i människors relationer.

Du har nog rätt rätt när jag tänker efter...

Jag har god fantasi, jag tror att det är något som jag övat upp, och jag klarar mig själv. Men jag tycker inte att det krävs så mycket för att skapa relationer (och man behöver inte omge sig med så många för att ha relationer) - förutom kanske ett minne. Men detta beror på att jag känner att det finns en mening med mitt liv. Och att finna meningen tog lång tid, det var oerhört svårt.

Känner du att någonting är meningsfullt?

[Anne]

Ja. Annars skulle jag inte fortsätta andas.