Joakim Grundh skrev:Lite reflektioner angående det sagda här. Ni talar om tid som något man mäter i en enhet.
Spännande med dessa reflektioner! Nja, en del av oss talar kanske om något som mäter tiden och jag tar väl upp det i en av de punkter där jag beskriver vilka olika fenomen vi kan avse med ordet tid. Jag har dock aldrig framhållit att jag ser tiden som ett uppdelat system med specifika förankringspunkter som skulle kunna vara oändligt korta referensramar för tiden gång. Tvärt om! Jag ser mer tiden som ett slags ständigt pågående flöde i vilket det utspelar sig saker och ting som i vardagsspråk benämns fysiska processer.
Joakim Grundh skrev:Problemet med det är att enheten i sig är beroende av en cyklisk process. Detta för att det är intervallen mellan sekunder som är det essentiella i tex begreppet av en sekund. Och detta gäller oavsett enhet. För om vår yttersta enhet inte skulle rymma en cyklisk process skulle inget kunna adderas och bilda en större enhet, eller realisera enheten i sig själv på varandra i en följande serie. Så om vi väljer att säga att tid är att mäta, ange tid, att det skulle vara tid. Så har vi i alla fall sagt att tiden är en redan pågående process. När vi säger en sekund finns en historia om än en sekund kort sådan. Vi har genom att säga en sekund redan inbegripit ett då, när sekunden inte är närvarande, och ett sen där sekunden är "fylld".
Det håller jag med om! Det är lått att tro att en sekund utgör en slags markör i tiden och glömma att den faktiskt är tiden i sig icke skild från någon anan sekund.
Joakim Grundh skrev:Om man då istället talar om en bild som en manifestation av det "eviga" eller "frusna" och orörliga för att argumentera att dess existens skulle förutsätta en tid så tycker jag man har gjort en serie antaganden. Om vi drar exemplet till sin spets tror jag det avslöjas bäst. Frågan som ställs är om inte en bild visar på att något finns i tiden även om det är föränderligt. Men om vi då bara antar bilden, ingen betraktare, igen plats för bilden att stå eller ligga. Bara bilden. Varför krävs det då tid för den för att bilden skall existera? Hur skulle vi kunna börja tala om tid i en sådan värld? För minns att det bara är genom processen som vi kan få en enhet av en sekund eller dylikt.
Jo, jag menar just på att om detta "omöjliga scenario" skulle uppstå, att världen vara helt frusen i total icke-process, total icke-rörelse, total frånvaro av händelser etc, ja då måste det vara i tiden denna stillhet råder, ty om det inte sker i tiden, ja då är det ju inte heller någon stillhet, det är inget över huvud taget enligt min förra uppställning:
1. Det fysikaliska (som process eller helt stilla) är beroende av tiden
2. Tiden är ej beroende av de fysikaliska (som process eller helt stilla)
Joakim Grundh skrev:Vad blir vår sekund i ett universum av en oföränderlig bild? För vi in det mentala "räknandet" eller "stipulerandet" av tiden så har vi gjort den tid som förflyter i det frusna universat till en fullständigt godtycklig konstruktion. Räknar vi fort eller långsamt? Och vi ser hur det blir en regress med dualiteter när tid förs in på det sättet. Om vi i vårt exempel struntar i bilden, det relevanta är det oföränderliga, och säger att vi har en partikel, eller vad ni nu skulle vilja kalla universums substans. Då är alltså tiden något annat än den substans som fyller universum. Vi har alltså en dualitet.
Visst skulle det kunna vara så, att det vi kallar tiden är helt och hållet detsamma som aktiviteterna, processerna, Men! om så är fallet - ja då måste vi föra över "det stilla" (som fenomen) till att vara "den stilla orörliga processen", förstått på så sätt att även om ingenting förändras så är stillheten enbart förändras till samma tillstånd som innan.
Joakim Grundh skrev:Och sedan är tiden något som likt den här bilden eller materien rimligtvis borde existera i något, och så fortsätter det, om vi nu inte kan förklara övertygade varför vi bara antar principen att existens beror på ett rum att existera i. (Det samma bör betänkas relation till rumstid 4d, då denna sedd i en modell placerar betraktaren i en 5d).
Nja, här kan det vara att vi lurar oss själva då vi tänker visuspatialt och därmed implementerar den vardagliga erfarenheten av "att något måste vara i något annat" på tidsbegreppet som sådant.
Joakim Grundh skrev:En lösning är som Alotezza talar om att placera en multirymd i monismen. Men är var också Spinozas problem enligt många. Universat i hans modell är frusen, evig och oföränderlig. Determinism råder. Bättre då som Kant och Heidigger att tala om tidens ideella konstruktion och sedan söka deducera ut vad för slags fenomen tid verkligen är.
Hummm . . . att införa ytterligare aspekter av tillvaron, så som extradimensioner eller extra universa kan hjälpa oss till en viss förstålelse, men kan också stjälpa hela resonemanget då de i praktiken inte har någon realitet så långt vi kan förstå det.
Joakim Grundh skrev:Heidegger når längre enligt mig då han visar hur tiden alltid är tredelad. Den rymmer alltid dåtid, nutid och framtid. Detta enligt ett resonemang att om något minns så har dåtiden klivit in i nutiden. Och när det spekuleras om framtid så kliver framtiden in i nuet. Exemplet med hur vi räknar visar också detta. Vi medierar nuet till dåtid och framtid för att ge identitet som enhet, referens, från något och till något.
Hade Heidegger en presentistisk eller eternalistisk syn på tiden?
Joakim Grundh skrev:Om man då har en förklaring som håller, det får ni bedöma själva i ljuset av teorierna kan inte mer än nämna dem här och förhoppningsvis exemplifiera så att dem förstås basalt. Bör vi inte då allvarligt fråga oss om tid är något mer än ett sätt i hur vi betraktar eller interagerar med världen. Behöver vi verkligen tala om tid som ett ting i sig, eller något fundamentalt annorlunda som skulle utgöra en andra substans (en som kan ha sin egen rörelse, sitt mått, inom sig utan att relatera till en annan substans typ den fysikaliska)?
Bra frågor! Det kan nog till viss del bero på sammanhang och perspektiv. Kanske är det som jag en gång för länge sedan skrev på min blogg:
Det är lätt att falla in i diskussionen om klockor, processer, förlopp och relativitetsteorin när man försöker förstå tiden. Det är dock inte speciellt intressant eftersom det har diskuterats till leda. Visst kan man definiera tiden som de processer som sker i världen – naturens processer, de mekaniska processerna etc. Visst kan man definiera tiden mot bakgrund av den einsteinska rumtidsanalysen och visst kan man prata om tiden utifrån ett kvantmekansikt perspektiv. Allt detta faller dock ontologiskt sett, enligt min mening, under kategorin delförklaringar till hur världen är beskaffad och hur de förhåller sig till tiden. Man kan säga att det är de fenomen som utgör tidens spår eller existenssätt i den för oss kända världen, men det är dock tveksamt om det är dessa fenomen som utgör tiden i sig, om någon sådan finns. Det är i fenomenologin som tidsbegreppet kan förstås och utredas på djupet, och det är via upplevelsen och medvetandet som vi kan komma tiden in på bara skinnet. Tiden är för mig likaställt med den del av livet som är direkt förknippade med upplevelsen av att den ”yttre” och ”inre” världen är allestädes närvarande i ett enda moment kallat (eller förstått som) ”nu”. Detta ”nu” utgör basen för hela livsupplevelsen och är i sig själva livet så som vi känner det. Mitt förslag är alltså att det som vi kallar tiden egentligen är det tillstånd som vi i vardagligt tall kallar nuet, dvs upplevelseögonblicket – själva varandet här och nu. Det finns inget annat! Däremot finns det en, i nuet, upplevd känsla eller fenomenologi som ger vid handen att det skulle ha funnits ett ”då” (vardagligt kallat minnen) och en liknande upplevelse kallad ”framtid” som i nuet utgörs av vår fantasi eller antaganden om olika scenarion. Dessa dåtids- och framtidskänslor bygger tillsammans med det faktiska ”nuet” upp en tydlig känsla av att vi lever i ett slags ”flöde” eller far fram i en slag ”eter” som vi kallar tiden. Den som funderar lite mer kanske då invänder: ”men det sker ju ändå något, vi lever ju våra liv och vi förändras och upplever olika saker sk över tid – är inte det tiden?" Svar, jo på sätt och vis, fast det är själva upplevelsen av en dåtid tillsammans med en upplevelse av en tänkt framtid som i nuet skapar en känsla av att tiden existerar. Det gör den dock inte i sig, utan är ungefär lika verklig som alla andra "illusioner" vi utsätt för mer eller mindre medvetna om dem. Tiden är helt enkelt en slags illusion – en illusion som ger våra liv en slags rymd, meningsfullhet och krydda. Här ska illusion uppfattas som att något "fenomenologiskt" framträder på ett sätt som i sak inte gäller ontologiskt. Joakim Grundh skrev:Jag ser inget skäl till det. Snarare så bör det uppmärksammas att allt som är rör på sig, och att identiteter som vi stipulerar bör inbegripa tidsliga element. Som att ett frö blir till träd osv. Det är samma ting just för att varje ursprunglig identifikation vi gör är subjektiv. Och det är tveksamt vad en identitet, likt tid, vore i sig själv. Det som benämns och identifieras finns kvar. Det kluriga är hur man fortsätter tänka på det när man söker att vara skeptisk inför begrepp. Men vad det gäller tid så tror jag att man gör bäst i att använda processorinterade modeller när man beskriver världen före statiska. Tid behöver inte tänkas in i en evig oföränderlig värld. Den är sin egen tid, den är vad som består. Och i historien. Historien finns bara här och nu. Historia blir sin egen storhet varifrån alla dess sanningar relateras. Så som bevisas av hur historien avkläds och döljs i takt med att vi undersöker och raserar det bestående som har överlevt "tidens tand". Även här bör vi alltså relatera tiden till vad den söker ordna, istället för att det som skall ordnas görs så efter tiden. Det är att erkänna en belägenhet och släppa det absoluta.
Spännande läsning!
