VERKLIGHETEN, som funktion av referensberoende komplex skalär differens ?

[Pilatus]

Detta är av filosofiskt intresse då det får konsekvenser för hur begreppet ”slump” bör definieras.
Förstår man inte konceptet, kan man ej heller göra anspråk på att förstå vad ”slump” representerar.
Konceptet stödjer m a o Einsteins åsikt, när han hävdar att "GUD SPELAR INTE TÄRNING”.

Citat patentansökan,
I förlängningen innebär detta att bl a tolkningen av relativitetsteorin (ESR) ifrågasätts, samtidigt
som Big Bang via MP övergår till att bli en atomär illusion.

Om du för dig själv vågade släppa dogmen om Einsteins tärning vore det inte så dumt. Det kräver dock att man förstår innebörden av det Heisenberg skrev, möjligen är han något oklar, men kvantmekaniken (framför allt Schrödingers ekvation) ger oss en sannolikhetsfördelning för var partikeln kan befinna sig. Det är här den statistiska aspekten kommer in: Vi kan alltså beräkna ett område där partikeln med hög sannolikhet befinner sig.
Men inom detta område av sannolikhet är dess exakta position slumpmässig. Det går inte att säga i det enskilda fallet var partikeln befinner sig. Någon information om exakt position finns inte i systemet.

Eller om vi betraktar elektronen i en väteatom så befinner den sig i ett "moln" av sannolikhet runt kärnan. Slumpen avgör var du kan hitta den i detta moln av sannolikhet. Sannolikheten är framräknad utifrån ett större antal observationer.

Hoppas det klarnar något att Gud visst spelar tärning då han är på gott humör.

Citat,
” konceptet anger att kvantteorin (baserad på ”atomära” fakta) till sin natur ej är balansmässigt
komplett på fältnivå, sett ur konceptets perspektiv inkl stipulerade balans-förutsättningar relativt
universum, vilket innebär ”en begränsning i vår beskrivning”.”

”Slumpen” är således en effekt/följd av att kvantteorin enligt konceptet ej är komplett.
En icke komplett teori innebär/medför att dess tillämpning kännetecknas av ”begränsningar”.
Slumpen är en konsekvens av sådan begränsning.
Tag bort begränsningen (= komplettera kvantteorin) och slumpen elimineras.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

Din invändning antyder att kvantteorin är "balansmässigt inkomplett" på fältnivå, vilket skulle innebära att osäkerheten i partiklers position beror på en brist i vår beskrivning snarare än en egenskap hos naturen själv.
Men detta motsägs av både teori och experiment. Heisenbergs osäkerhetsprincip är inte en teknisk begränsning – den är en fundamental egenskap hos naturen. Kvantmekaniken visar att partiklar inte har en exakt position förrän en mätning sker. Det är inte bara att vi inte vet – det finns inget att veta innan observationen.
Partikeln är inte ett objekt med en dold plats, utan ett fält av sannolikhet, ett knippe energi som existerar i en superposition av möjliga tillstånd. När vi mäter, kollapsar vågfunktionen – och först då får partikeln en bestämd position.
Att kalla detta en "begränsning i vår beskrivning" är att missa poängen: det är verkligheten själv som är probabilistisk på kvantnivå. Det är inte slumpmässigt i meningen kaotiskt, utan enligt slumpens egna lagar – en djupare ordning där kausalitet inte är absolut, utan statistisk.
Så nej, kvantteorin är inte inkomplett i den bemärkelsen. Den är komplett inom sin domän, och det är just dess radikala avsteg från klassisk determinism som gör den så kraftfull – och så utmanande för vår intuition.

[Illusionen]

Raderat!
Med anledning av detta har inlägget 04 aug 2025 19:10 kompletterats.

[Pilatus]

Tyvärr Pilatus, jag delar inte din uppfattning, det jag hävdar motsägs inte alls av ”både teori och experiment”.

Du behöver självklart inte dela några slutsatser från vetenskapens teori och experiment. Men det hade säkert varit klokt. Slår dig aldrig tanken att det kan vara dina beräkningar som leder dig fel, då de inte utgår från några väl underbyggda observationer, några experiment eller vetenskapliga rapporter?

[Illusionen]

Tyvärr Pilatus, jag delar inte din uppfattning, det jag hävdar motsägs inte alls av ”både teori och experiment”.

Du behöver självklart inte dela några slutsatser från vetenskapens teori och experiment. Men det hade säkert varit klokt.
Slår dig aldrig tanken att det kan vara dina beräkningar som leder dig fel, då de inte utgår från några väl
underbyggda observationer, några experiment eller vetenskapliga rapporter?

Inlägget daterat 04 aug 2025 har kompletterats 15 aug 2025. I inlägget finner du svaret på din fråga.

Citat,
"Det metafysiska perspektivet har sin grund i kombinationer av Eulers formel i kombination med aktuella
referensberoende principer.
Perspektivet går p g a sin dolda balanserade natur inte att direkt förnimma via våra sinnen.
Det går således ej att atomärt direkt verifiera det metafysiska perspektivet via t ex observationer."

/ Illusionen

[Algotezza]

Varför skall verkligheten vara en funktion av något annat? Hur vet att det det inte finns något ytterligare lager så att det som verkligheten är en funktion av självt är en funktion av något annat? Etc etc som en oändlig massa babusjkas.

[Pilatus]

Du behöver självklart inte dela några slutsatser från vetenskapens teori och experiment. Men det hade säkert varit klokt. Slår dig aldrig tanken att det kan vara dina beräkningar som leder dig fel, då de inte utgår från några väl
underbyggda observationer, några experiment eller vetenskapliga rapporter?

Det metafysiska perspektivet har sin grund i kombinationer av Eulers formel i kombination med aktuella referensberoende principer.

Jag vet inte exakt vad Euler har bidragit med, jag får läsa på bättre där. Men jag har tittat litet på Kants begrepp tid och rum som jag till skillnad från dig ser som empiriska storheter. Åskådningsformerna tid och rum utgår från Euklides geometri som är formell, medan fysisk geometri är empirisk, vilket Kant inte åtskilde tillräckligt tydligt. Om ett begrepp som "tid" är användbart, konsistent och empiriskt fruktbart inom ett språk, så är det meningsfullt att säga att det "existerar" – i den meningen att det har en plats i vår beskrivning av världen. Alltså: matematisk geometri är formell, medan fysisk geometri är empirisk (inte en produkt av ren intuition).

Tid och rum är objektiva egenskaper hos universum, de är mätbara via fysikens lagar och de påverkas av materia och energi. Einstein själv sade att Kant hade rätt i att vi strukturerar erfarenhet, men att tid och rum är fysiska realiteter, inte bara mentala former.

[xion]

Du behöver självklart inte dela några slutsatser från vetenskapens teori och experiment. Men det hade säkert varit klokt. Slår dig aldrig tanken att det kan vara dina beräkningar som leder dig fel, då de inte utgår från några väl
underbyggda observationer, några experiment eller vetenskapliga rapporter?

Det metafysiska perspektivet har sin grund i kombinationer av Eulers formel i kombination med aktuella referensberoende principer.

Jag vet inte exakt vad Euler har bidragit med, jag får läsa på bättre där. Men jag har tittat litet på Kants begrepp tid och rum som jag till skillnad från dig ser som empiriska storheter. Åskådningsformerna tid och rum utgår från Euklides geometri som är formell, medan fysisk geometri är empirisk, vilket Kant inte åtskilde tillräckligt tydligt. Om ett begrepp som "tid" är användbart, konsistent och empiriskt fruktbart inom ett språk, så är det meningsfullt att säga att det "existerar" – i den meningen att det har en plats i vår beskrivning av världen. Alltså: matematisk geometri är formell, medan fysisk geometri är empirisk (inte en produkt av ren intuition).

Tid och rum är objektiva egenskaper hos universum, de är mätbara via fysikens lagar och de påverkas av materia och energi. Einstein själv sade att Kant hade rätt i att vi strukturerar erfarenhet, men att tid och rum är fysiska realiteter, inte bara mentala former.

Kanske vore det mer rätt att säga att rörelser och händelser är fysiska realiteter och att rum och tid är dess mentala former.

[Pilatus]

Det metafysiska perspektivet har sin grund i kombinationer av Eulers formel i kombination med aktuella referensberoende principer.

Jag vet inte exakt vad Euler har bidragit med, jag får läsa på bättre där. Men jag har tittat litet på Kants begrepp tid och rum som jag till skillnad från dig ser som empiriska storheter. Åskådningsformerna tid och rum utgår från Euklides geometri som är formell, medan fysisk geometri är empirisk, vilket Kant inte åtskilde tillräckligt tydligt. Om ett begrepp som "tid" är användbart, konsistent och empiriskt fruktbart inom ett språk, så är det meningsfullt att säga att det "existerar" – i den meningen att det har en plats i vår beskrivning av världen. Alltså: matematisk geometri är formell, medan fysisk geometri är empirisk (inte en produkt av ren intuition).

Tid och rum är objektiva egenskaper hos universum, de är mätbara via fysikens lagar och de påverkas av materia och energi. Einstein själv sade att Kant hade rätt i att vi strukturerar erfarenhet, men att tid och rum är fysiska realiteter, inte bara mentala former.

Kanske vore det mer rätt att säga att rörelser och händelser är fysiska realiteter och att rum och tid är dess mentala former.

Rörelser och händelser förutsätter rum och tid. Man kan förstås säga att rummet uppstår med expansionen (rörelsen) och tiden genom själva händelsen. Vad jag ville åt är själva åskådningsformen, att den i Kants beskrivning utgår från premissen att rummet är Euklidiskt till sin natur. Einstein menar att rum och tid är dynamiska i relativitetsteorin. Vi har rört oss bort från Kants åskådningsformer som bygger på hur tid och rum framträder för oss och hur vi strukturerar vår erfarenhet av tid och rum. Modern fysik, Einstein säger: tid och rum är fysiska realiteter, inte bara mentala former.

[Illusionen]

Varför skall verkligheten vara en funktion av något annat?
Hur vet att det det inte finns något ytterligare lager så att det som verkligheten är en funktion av självt
är en funktion av något annat? Etc etc som en oändlig massa babusjkas.

Är osäker, men misstänker att det är följande du har funderingar kring.

Konceptet kan mycket förenklat sammanfattas som beskrivning av hur ”tyngdpunkten” för en böjd kurvform
(”båge” representerade relativ obalans) är beroende av böjens radie (= hur böjd bågen är),
och hur denna obalans-tyngdpunkt samverkar/interagerar med andra bågars tyngdpunkter och skala/storlek.
Därefter beskrivs hur den böjda kurvformen/bågen utifrån sitt referensperspektiv varierar vid olika
storlek/skala, m a o det SKALÄRA beroendet.

Konceptets basala och grundläggande kännetecken är tillämpning av olika referensberoende perspektiv,
• ATOMÄRT perspektiv rymmande dolda (via egenstrukturen maskerade) "sidställda" balanserade ”samband”.
• METAFYSISKT perspektiv inkluderar/redovisar dolda/maskerade, "atomärt neutrala", universella ”samband”.

Kännetecknande för det ”atomära” perspektivet är dess unika atomära REFERENS som ”jaget” är delaktig i.
Vårt atomära verklighetsperspektiv känner inte till något annat än illusionen/verkligheten, och vi har anpassat
våra liv därefter. Vårt sätt att tänka är ensidigt format av illusionen/verkligheten, vars primära kännetecken
är RUM och TID, och därutöver ”materia” i olika varianter/versioner. Man kan av den orsaken med visst fog
hävda att vi som ”atomer” förnimmer universum selektivt, ur ett begränsat unikt egengenererat perspektiv,
manifesterat/format av atomens struktur, det konceptet benämner det ”atomära” perspektivet.

Det metafysiska perspektivet tillämpar en annan ”neutral” REFERENS (de konceptet beskriver), vilket
radikalt förändrar förutsättningarna. Det är här, ur det metafysiska perspektivet, via universums inneboende
SKALÄRA relationer, du finner grunden (via VXV) för de elektromagnetiska FÄLTEN, samt RUM och TID.

De SKALÄRA RELATIONENERNA har på fältnivå nära koppling till det atomära fenomenet RESONANS.
Detta i sin tur ger grundstatus, G, dess komplexa karaktär ur atomärt perspektiv. Det innebär att de selektiva
begrepp och storheter som kännetecknar vårt atomära perspektiv inte gäller för det metafysiska perspektivet.
Konsekvensen av de ändrade förutsättningarna blir att vi saknar förmåga att förstå de enorma samband
(inkl all summerad ”babusjkas” !) som det ”neutrala” metafysiska perspektivet ger upphov till och innefattar.
Att optimistiskt försöka definiera begreppet Gud, (så som t ex i tråden "Gudsbevis"/Motbevis?) utan att förstå
det metafysiska perspektivets potential, är enligt min uppfattning en omöjlig uppgift.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

[xion]

Rörelser och händelser förutsätter rum och tid. Man kan förstås säga att rummet uppstår med expansionen (rörelsen) och tiden genom själva händelsen. Vad jag ville åt är själva åskådningsformen, att den i Kants beskrivning utgår från premissen att rummet är Euklidiskt till sin natur. Einstein menar att rum och tid är dynamiska i relativitetsteorin. Vi har rört oss bort från Kants åskådningsformer som bygger på hur tid och rum framträder för oss och hur vi strukturerar vår erfarenhet av tid och rum. Modern fysik, Einstein säger: tid och rum är fysiska realiteter, inte bara mentala former.

Fast är det inte tvärt om, att rörelser och händelser är en förutsättning för upplevelsen av rum och tid.
Rum och tid är åskådningsformer av rörelser och händelser.

[Algotezza]

Varför skall verkligheten vara en funktion av något annat?
Hur vet att det det inte finns något ytterligare lager så att det som verkligheten är en funktion av självt
är en funktion av något annat? Etc etc som en oändlig massa babusjkas.

Är osäker, men misstänker att det är följande du har funderingar kring.

Konceptet kan mycket förenklat sammanfattas som beskrivning av hur ”tyngdpunkten” för en böjd kurvform
(”båge” representerade relativ obalans) är beroende av böjens radie (= hur böjd bågen är),
och hur denna obalans-tyngdpunkt samverkar/interagerar med andra bågars tyngdpunkter och skala/storlek.
Därefter beskrivs hur den böjda kurvformen/bågen utifrån sitt referensperspektiv varierar vid olika
storlek/skala, m a o det SKALÄRA beroendet.

Konceptets basala och grundläggande kännetecken är tillämpning av olika referensberoende perspektiv,
• ATOMÄRT perspektiv rymmande dolda (via egenstrukturen maskerade) "sidställda" balanserade ”samband”.
• METAFYSISKT perspektiv inkluderar/redovisar dolda/maskerade, "atomärt neutrala", universella ”samband”.

Kännetecknande för det ”atomära” perspektivet är dess unika atomära REFERENS som ”jaget” är delaktig i.
Vårt atomära verklighetsperspektiv känner inte till något annat än illusionen/verkligheten, och vi har anpassat
våra liv därefter. Vårt sätt att tänka är ensidigt format av illusionen/verkligheten, vars primära kännetecken
är RUM och TID, och därutöver ”materia” i olika varianter/versioner. Man kan av den orsaken med visst fog
hävda att vi som ”atomer” förnimmer universum selektivt, ur ett begränsat unikt egengenererat perspektiv,
manifesterat/format av atomens struktur, det konceptet benämner det ”atomära” perspektivet.

Det metafysiska perspektivet tillämpar en annan ”neutral” REFERENS (de konceptet beskriver), vilket
radikalt förändrar förutsättningarna. Det är här, ur det metafysiska perspektivet, via universums inneboende
SKALÄRA relationer, du finner grunden (via VXV) för de elektromagnetiska FÄLTEN, samt RUM och TID.

De SKALÄRA RELATIONENERNA har på fältnivå nära koppling till det atomära fenomenet RESONANS.
Detta i sin tur ger grundstatus, G, dess komplexa karaktär ur atomärt perspektiv. Det innebär att de selektiva
begrepp och storheter som kännetecknar vårt atomära perspektiv inte gäller för det metafysiska perspektivet.
Konsekvensen av de ändrade förutsättningarna blir att vi saknar förmåga att förstå de enorma samband
(inkl all summerad ”babusjkas” !) som det ”neutrala” metafysiska perspektivet ger upphov till och innefattar.
Att optimistiskt försöka definiera begreppet Gud, (så som t ex i tråden "Gudsbevis"/Motbevis?) utan att förstå
det metafysiska perspektivets potential, är enligt min uppfattning en omöjlig uppgift.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

Det som möjliggör förnimmande menar jag är just det begränsade perspektivet. Utan begränsningar är perception ej möjlig. Bara genom att rumsligt och tidsligt begränsa våra sinnen är perception möjlig. Spränger vi dessa ramar upphör vi förnimma. Möjligtvis kan vi få en glimt av "det oceaniska" innan vi återgår till normal perception eller blir galna med upplöst medvetandet som följd.

[Hubert]

VERKLIGHETEN, som funktion av referensberoende komplex skalär differens ?
Vad betyder det här?

Verkligheten är väl vad den är!
Vår förståelse av verkligheten en annan.
Med en analogi kan man säga att solen är vad den är sedan urminnes tider.
Vår förståelse av solen en annan.
Solen kan inte vara en "funktion av referensberoende komplex skalär differens".
Vår förståelse av solen kan kanske vara "funktion av referensberoende komplex skalär differens".
Jag förstår orden i "funktion av referensberoende komplex skalär differens" men tillsammans blir de bara flum.

[Algotezza]

VERKLIGHETEN, som funktion av referensberoende komplex skalär differens ?
Vad betyder det här?

Verkligheten är väl vad den är!
Vår förståelse av verkligheten en annan.
Med en analogi kan man säga att solen är vad den är sedan urminnes tider.
Vår förståelse av solen en annan.
Solen kan inte vara en "funktion av referensberoende komplex skalär differens".
Vår förståelse av solen kan kanske vara "funktion av referensberoende komplex skalär differens".
Jag förstår orden i "funktion av referensberoende komplex skalär differens" men tillsammans blir de bara flum.

"Verkligheten är vad den är", men vad är den innan vi observerat den och vilka egenskaper får den eller tilldelar vi den via observation och tolkning av våra observationer?

Vilka egenskaper har solen innan vi observerat och mätt den?

Hur är bilden och tolkningen av verkligheten beroende av observatören?

[Hubert]

Ibland vet jag inte om du bara skojar ...
Solen är en instans av verkligheten - rätt eller fel?
Vad betyder det att den är en "funktion av referensberoende komplex skalär differens"?
I tråden Naturvetenskap är den frågan relevant.
Jag är inte astronom men det vore kul att veta om hen ser solen som en funktion av referensberoende komplex skalär differens.

VERKLIGHETEN, som funktion av referensberoende komplex skalär differens ?
Vad betyder det här?

Verkligheten är väl vad den är!
Vår förståelse av verkligheten en annan.
Med en analogi kan man säga att solen är vad den är sedan urminnes tider.
Vår förståelse av solen en annan.
Solen kan inte vara en "funktion av referensberoende komplex skalär differens".
Vår förståelse av solen kan kanske vara "funktion av referensberoende komplex skalär differens".
Jag förstår orden i "funktion av referensberoende komplex skalär differens" men tillsammans blir de bara flum.

"Verkligheten är vad den är", men vad är den innan vi observerat den och vilka egenskaper får den eller tilldelar vi den via observation och tolkning av våra observationer?

Vilka egenskaper har solen innan vi observerat och mätt den?

Hur är bilden och tolkningen av verkligheten beroende av observatören?

[Illusionen]

Det som möjliggör förnimmande menar jag är just det begränsade perspektivet.
Utan begränsningar är perception ej möjlig. Bara genom att rumsligt och tidsligt begränsa våra sinnen är perception möjlig.
Spränger vi dessa ramar upphör vi förnimma. Möjligtvis kan vi få en glimt av "det oceaniska" innan vi återgår till normal
perception eller blir galna med upplöst medvetandet som följd.

Vi förefaller vara överens. Som jag tolkar dig har du rätt av följande skäl.
Begränsningen härrör från strukturell maskering (via MP), m a o det ”jaget” inte förmår förnimma
p g a sin maskerande ”egenstruktur”.
Att inte förnimma helheten kan likställas med en ”speglad” strukturell ”störning/obalans”.
Det är obalansstörningen (att liknas vid en strukturell ”sidställning” i G) som enligt konceptet utgör
grund för balansresonemanget bakom växelverkan och i förlängningen förnimmelsen.

Läs gärna även mitt inlägg 30 aug 2025 15:30 i tråden ”Ett försök till kritik av deltakonceptet”.
Citat, ”OBSERVERA därför att när steget tas från verkligheten till metafysik, avhänder man sig
möjligheten att beskriva och förklara med hjälp av atomära begrepp.”
Flera trådar "utan slut" här på Filosofiforum skulle kunna avslutas om hänsyn togs till detta.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum