Jag tycker att St. John av Korset har en interssant utläggning om andlig utveckling, om ni inte läst "Själens mörka natt" ännu sa rekomenderar jag verkligen er att läsa den. Finns ju gratis att läsa pa nätet.
St. John var Karmelit och sökte perfekt samhörighet med det gudomliga och för att göra det maste man genomga en rening av själen. Detta innebär att man maste konfronteras med sig själv och alla sina egna daliga sidor.
Detta är själva skärselden som bränner upp alla daliga sidor hos en och förvandlar själen. Men det är en process som involverar det egna initiativet. Ifall man inte vill sa kommer man inte att kunna ga vidare. Det är dessutom oerhört svart att göra denna konfrontation eftersom man har förträngt alla dessa sidor hos sig själv enbart för att försöka intala sig själv om att man inte har nagra problem alls.
Min tro är att ondskan i människan uppstar när hon tror sig vara ett offer för omständigheter hon inte kan kontrollera. Felen blir därför alla andras och den personliga utvecklingen blir omöjlig (eftersom det är alla andra det är fel pa). Nu säger jag inget om att man faktiskt kan vara ett offer för omständigheterna, pa manga sätt är vi alla offer för omständigheterna men i själva reningsprocessen sa gör man sig fra fran denna viktimisering genom att inse att man faktiskt har kontrollen över sitt liv.
Viktimiserade människor gör andra till offer ocksa. Ett exempel är alkoholisten som försöker förtränga sina daliga sidor med alkohol och utsätter hela sin omgivning för allehanda manipulationer, kontroll och hämdbegär. Därför är det viktigt att alla gör en konfrontation med sig själva.
St. John skriver
we ought to note that this purgative and loving knowledge, or divine light we are speaking of, has the same effect on a soul that fire has on a log of wood. The soul is purged and prepared for union with the divine light just as the wood is prepared for transformation into the fire. Fire, when applied to wood, first dehumidifies it, dispelling all moisture and making it give off any water it contains. Then it gradually turns the wood black, makes it dark and ugly, and even causes it to emit a bad odor. By drying out the wood, the fire brings to light and expels all those ugly and dark accidents that are contrary to fire. Finally, by heating and enkindling it from without, the fire transforms the wood into itself and makes it as beautiful as it is itself. Once transformed, the wood no longer has any activity or passivity of its own, except for its weight and its quantity that is denser than the fire. It possesses the properties and performs the actions of fire: It is dry and it dries; it is hot and it gives off heat; it is brilliant and it illumines; it is also much lighter in weight than before. It is the fire that produces all these properties in the wood.
Similarly, we should philosophize about this divine, loving fire of contemplation. Before transforming the soul, it purges it of all contrary qualities. It produces blackness and darkness and brings to the fore the soul's ugliness; thus one seems worse than before and unsightly and abominable. This divine purge stirs up all the foul and vicious humors of which the soul was never before aware; never did it realize there was so much evil in itself, since these humors were so deeply rooted.
För mig är berättelsen om Jesus inte av sa stor vikt men eftersom vi talar om honom här pa forumet sa kan jag iallafall skriva vad jag tror om honom. Han blev ett offer för omständigheterna som inte var hans vilja men han tog sig igenom denna prövning och besegrade döden. Därför kallas han för segraren för det gudomliga kan aldrig besegras av döden. Livet uppstar varje var efter vinterns död och allting lever upp och vidare igen.
Just detta med viktimisering tycker jag är det intressantaste eftersom sa mycket ondska kommer fran idén om att människan är ett offer i tillvaron. Alla grymma härskare maste alltid ha en fiende att slass mot för att rättfärdiga sin existens. Psykiskt sjuka människor där deras sjukdom övertygar dom om att de inte har nagon kontroll alls över sina liv. Att det hela tiden är nagon annan som har makten, kontrollen, det goda livet, bra sidor, styrka, talanger, etc. I sin uppgivenhet utkräver de hämd i det oändliga. Denna hämd känns bra för en liten stund eftersom det ger dem en känsla av makt och kontroll, men försvinner lika snabbt igen eftersom de fortfarande är övertygade om sin egen viktimisering. Sitt eget martyrskap.
Psykisk sjukdom är egentligen ett slags självförsvar som för det mesta blir dysfunktionellt men fortsätter att existera eftersom det sätt och vis fungerar. Det ger inte personen nagon andlig inre frid, men det ger personen en känsla av syfte och identitet. Om manipulationerna och hoten fungerar sa far personen ocksa en känsla av kontroll och ifall de inte fungerar sa har personen en förklaring till varför de inte fungerar, nämligen att man är utan kontroll och därmed ocksa utan ansvar.
Den andliga reningen bränner upp alla dessa vanföreställningar, livets eld förtär alla dysfunktionaliteter och människan blir hel och "god" igen. Reningsprocessen maste därför vara en medveten handling, man maste verkligen inse sina daliga sidor för att bli fri fran dom. När man gör det sa kommer man ma skitdaligt för en tid men efterhand när man väl förlikat sig med sanningen sa startar helandet och man är inte längre känslomässigt bunden till sin viktimisering.
Ett ganska snällt och vardagligt men ändock typiskt exempel pa viktimisering är sk. "wallflowers" personer som inte vagar bjuda upp till dans. De lider av allehanda vanföreställningar om att vara utan kontroll i livet. Det kanske är lätt att vilja fördöma dem som "fega" men saken är ju den att de själva inte förstar i vilken situation de befinner sig i. Innan de gjort en konfrontation med sig själva sa kommer de alltid att vara känslomässigt bunden till idén om att de är förlorare. Och istället kanske sitter och är avundsjuk pa killen som bjuder upp eller blir avundsjuk pa tjejerna som "far allt dom pekar pa".
Länder där människorna befinner sig under en stark politisk makt som vill göra folket till regelrätta slavar kommer att börja bete sig ungefär som de som är "wallflowers". Om folket skulle bli övertygade om att de är offer kommer de att bli mer och mer misstänksamma mot allt och alla, avundsjuka, instiftare till vald och daliga relationer, ständigt fyllda av hämndbegär, apatiska, högfärdiga och sa vidare. Inte blir det bättre heller av att makten da kommer att reagera mot detta "kaos" med att bli ännu hardare i sina bestraffningar och maktutövningar.
Gud älskar alla, men många människor är fegisar.