Kontinuum - verkligt eller tänkt?

[scirocco]

Anta att jag stoppar ett finger i vasen o för den över strängarna, då blir vasen gitarren o jag ett. Och förstår nånting helt annat

[Avantgardet]

Fan vad vi talar förbi varandra Auk. Det finns några viktiga saker här: http://en.wikipedia.org/wiki/Deconstruc ... ammatology

I synnerhet begreppet arche-writing, och att talet inte längre kan privilegieras ovan det skrivna, måste uppmärksammas, och vilka implikationer det får. Språket är ett arv, Auk, det är inte nåt vi var och en måste återuppfinna.

Påstår du att Kant inte omhuldade idén om en mänsklig själ och att denna är central för den kantska metafysiken, och att det är i den vi finner alla kategorierna osv.?

[J R Auk]

Just det här skiftet mellan "begrepp" som i språk och "begrepp" som i personlig referens till erfarenhet och upplevelse är som dunst i ögonen på den som söker se vad du framlägger.

Det som behövs för att vi skall kunna lära oss, ta del av, den rådande språkliga kulturen är väl en tanke? Eller är detta lärande autonomt i sig självt? Så att det lärs i oss, och efter lärandet träder den som har lärt sig in?

Problemet som jag framlägger är hur vi kan ta del av vad våra sinnen ger oss om vi måste ha begrepp a priori den ordnade upplevelsen av dem.

Och det går inte att referera till att språket bygger på skillnader, för att skilja det ena från det andra är en ordning, det måste finnas en förestående ordning för att det skall finnas en skillnad.

Hur tar vi oss från det odefinierade kaoset, sinnligt, till det ordnade, begreppsligt?

Jag ser inte Kant vara i behov av "själ" i den metafysiska bemärkelse som jag läser in dig mena här. "Själ" är snarare av ett begrepp för aggregation av organismens fakulteter. Alltså som biologen säger organism för de samlade organen.

Det är också så att man måste tänka på vilken tradition, språklig, som verket växer ur. Man talade då om sådana saker som skönhet som varande själsförnödenheter. Och inte enbart, så som du ofta vill få det till, "själ" som talande om en metafysisk subjektsentitet.

[Avantgardet]

Men då, än en gång: vad för meningsfull distinktion kan vi göra på ett begrepp som faktiskt kan symboliseras i skrift eller tal, och ett precis likadant men som saknar ett namn? Ska du envisas med detta att vi skulle ha privata språk så hamnar du i en än värre svårighet att nästla dig ur. För ponera (ursäkta om jag konstaterar det självklara) att så skulle vara fallet. Hur skulle vi då nånsin kunna förstå varandra? Inte heller kan du kräva sinnesförnimmelser som skall svara mot varje begrepp, eftersom du då reducerar språket på kanske rent av merparten av de begrepp det rymmer. Har nån en egentlig erfarelse av Gud, men likväl kan vi tala om denne och mena oss begripa vad det är vi pratar om. Detta just emedan språket är en fristående struktur där begreppen får sina betydelser i relation till alla andra angränsande begrepp, och genom att skilja sig från alla dessa. Hur skiljer sig différance (primärt) från différence? I tal är ingen skillnad. Endast i skrift blir den skillnad som markerar deras olikheter synlig. Bara det är en fingervisning om hur pass välvald denna neografism är av Derrida. Det han talar om är emellertid inte différance å ena sidan och différence å den andra, utan det han talar om - med ett språk som av princip aldrig kan göra saken rättvisa - är just skillnaden mellan dessa båda skillnader.

Jag har inte lyckats utröna vad du avser med "tanke", och som du menar krävas innan vi kan ta del av (den språkliga) kulturen. Jag ser det som att du i såna fall också måste tillerkänna fåglarna tankar för att ta del av den kultur de tar del av, och hundarna att vifta på svansen osv. Jag förstår i själva verket inte varför du envisas med att tänka dig människan som nåt märkvärdigt och annorlunda och som inte till fulla kan infångas utav "naturen".  Du måste förtydliga detta med "tanke" (vad skulle den vara, vad är innehållet annat än begreppsligt - om du nu vill nå något förbegreppsligt så måste det ju preciseras), om jag ska kunna hänga med här.

Jag säger inte att vi måste ha begrepp apriori för att ha en upplevelse, utan för att ha ett begripligt/fattbart innehåll i denna upplevelse (denna distinktion har jag redan nu understrukit några gånger).

Och det går inte att referera till att språket bygger på skillnader, för att skilja det ena från det andra är en ordning, det måste finnas en förestående ordning för att det skall finnas en skillnad.

Nej, här har du fått det helt om bakfoten! Tvärtom är det så att utan skillnader går ingen som helst struktur att tala om! Skillnaden föregår varje identitet! Varat är, om man tillåter mig att tala så här pass slarvigt och egentligen felaktigt, till själva sin (icke-essentialistiska) essens, ett differentierande (även om vi nu av språkets begränsningar alltjämt tvingas tala om det som en identitet, och därför bör gardera oss med citationstecken). Identiteter har vi först när vi fryser denna differentieringsprocess i språket, med begreppen (idealiteterna), i ett snapshot liksom. Detta betyder, som jag tidigare sagt, inte att språket är världen, utan att vi förstår världen i språket. Problemet här, och varför du leds till att uppfatta problemet i denna dager, är för att du tänker dig skillnaden som en identitet. Som ett begrepp, och också anledningen till att jag kommer tjata ihjäl dig om detta tills du är inne på min linje och vi kan göra gemensam sak där. Att förstå skillnaden som ett begrepp, snarare än som det som föregår och möjliggör varje begrepp, är precis vad vi inte får göra, och Derrida har noga understrukit detta gång på gång i en rad olika sammanhang just eftersom det är en mycket vanlig missuppfattning. Detta är i själva verket en direkt parallell till konflikten mellan Derrida och Lacan, och Derrida beskyllde Lacan för att falla tillbaka i samma logocentriska tänkande just genom att betrakta fallosen som en s.k. "mästarsignifiant" (ett transcendentalt element som garanterar en enhetlig och rigid begreppslig struktur), medan Derrida alltjämt talar om betydelsemässig spridning. Mening kan inte kontrolleras. Inget begrepp har nånsin ett en gång för alla bestämt innehåll, utan skiftar både till tid och plats (alltså helt i linje med skillnadens tänkande). Kort sagt, varat skiljer sig från sig självt (till innehållet) hela tiden, det är vad varat väsentligen är (och inte minst tiden) ett differentierande, och det föregår varje konception av varat, och då inte av det uppenbara skälet att varje konception av varat i en väsentlig mening också skiljer sig från varat, och hade den inte gjot det så hade vi överhuvudtaget inte kunnat tala om just en konception.

”Older” than Being itself, such a difference has no name in our language. But we ”already know” that if it is unnameable, it is not provisionally so, not because our language has not yet found or received this name, or because we would have to seek it in another language, outside the finite system of our own. It is rather because there is no name for it at all, not even the name of essence or of Being, not even that of “différance,” which is not a name, which is not a pure nominal unity, and unceasingly dislocates itself in a chain of differing and deferring substitutions.

Givetvis blir det något abstrakt att tänka med icke-begreppsliga begrepp, men märk skillnaden gentemot den negativa teologin, som just postulerar en identitet på samma plats där Derrida placerar différance. Hade man, som du (och de negativa teologerna) gör, tillskrivit denna skillnad en essens, så hade vi ju enbart stått kvar i samma logocentriska metafysik.

Hur tar vi oss från det odefinierade kaoset, sinnligt, till det ordnade, begreppsligt?

Genom upprepat bekantande med i synnerhet språket (som redan är strukturerat, men den strukturen är alltjämt beroende av vårat agerande i enlighet med vad vi uppfattar vara dess struktur, precis som allt institutionaliserat). Hur har du erhållit din föreställning om Gud? Ett begrepp redundant på allt innehåll. Hur bilda sig en "tanke" om detta? Vad återstår oss annat än att vända oss till andra begrepp som ledtrådar, och vidare, och vidare och vidare.

Däremot kan tillfogas en anmärkning om det godtyckliga förfarandet i subjektets stipulerande av dess egna gränser. Vi vet som sagt att där finns gott om solipsister, och religiösa, som betraktar hela världen som endast deras egen person, och så vidare. Här i vår del av världen är man benägen betrakta dessa som "psykotiska" som inte uppmärksammat, eller lärt sig och anammat, denna primära distinktionen mellan ett "jag" och ett annat och yttre. Alltså, inte för att jag tillmäter empirin någon allenarådande plats på nåt sanningens podium men den forskning som gjorts på detta område är omfattande, och visar väl entydigt att utan begrepp för "den Andre" (alltså något skilt från en själv) så kan heller inte denna distinktion uppfattas. Din fråga blir följaktligen vad som skiljer dessa som inte förmår göra denna distinktion från vi som gör den. Skillnaden är där alltjämt, och den uppfattas, men beroende på hur vi uppfattar den (vilket i sin tur är beroende utav det sociokulturella arvet, och främst då språket), eller vilka slutsatser vi är förmögna att dra (och med förmögna vill jag behålla konnotationerna av "ägande", eller vara i besittning av, som man kan vara av ett arv, och vill så undvika alla associationer till ett metafysiskt subjekt med "förmågor" och "egenskaper") utav denna skillnad är beroende av vilka begrepp vi redan har tillgängliga (och i förlängningen, när vi betraktar skeenden, har vi begrepp som kausalitet och ändamålsenlighet i vårt språk? Hur ska vi annars kunna begripa det vi bevittnar? Ja, på ett radikalt annorlunda sätt, utifrån de begrepp som vår specifika position inom en kultur i ett visst historiskt skede upplåter åt oss).

Din fråga påminner mig annars om den om hur vi går från att vara döda till att vara levande. Är det ens en meningsfull fråga? Hur fråga ut döden? Och hur fråga ut detta förment förbegreppsliga? Vi är inkastade, vi är alltid redan här, och det måste därför vara vår mest rimliga utgångspunkt skulle vi företa en sådan undersökning.

Jag ser inte Kant vara i behov av "själ" i den metafysiska bemärkelse som jag läser in dig mena här. "Själ" är snarare av ett begrepp för aggregation av organismens fakulteter. Alltså som biologen säger organism för de samlade organen.

Det är också så att man måste tänka på vilken tradition, språklig, som verket växer ur. Man talade då om sådana saker som skönhet som varande själsförnödenheter. Och inte enbart, så som du ofta vill få det till, "själ" som talande om en metafysisk subjektsentitet.

Det här är trams. Utan såväl "själ" som "Gud" hade Kant ytterst sett inte haft piss att grunda sitt system på. Och jag förstår verkligen inte hur du kan läsa honom annorlunda. Jag hävdar å det bestämdaste att detta måste du förlika dig med. De a prioriska kategorierna förs tillbaka på, just det, ett metafysisk subjekt! Han anstränger sig ju inte ens att dölja att det rör sig om ett lån från Descartes. Det är ego cogitans, i vanlig traditionell mening. Och jag vidhåller ju att det inte bara är Kant som omhuldar ett sådant, utan jag beskyller ju också dig för det. Tycker det är dags att se språket för vad det är, och att våra teoretiska konstruktioner är just det - teoretiska konstruktioner. Även "medvetandet", som vad mig anbelangar mest tycks vara en plats där världen flyter genom (både som sinnesstimuli och som språk - fraser, notiser, anekdoter, punchlines, whatever, allt som sagts och som sägs och som snappats upp av mina sinnen på högspänn). Däremot, Auk, så välkomnar jag varmt, djävligt varmt, att du företar dig en sån läsning utav honom. Och ser om det går rädda något av Kants metafysik, och inte bara den kritiska ansatsen som omhuldas av mångahanda tänkare än idag. Hade gärna, om du tillät mig, agerat en elakartad kritiker och närläsare av din närläsning en sådan gång. Dock är ju kantforskningen kanske inte det man kan hoppas på vara ett outforskat område, och man skall nästan ha lite tur om man snubblat över nåt grepp nånstans som kan ge en en fräsch infallsvinkel på den gamle stöten.