Stöd Israel!

[suchanother]

Judarna lever ständigt efter diktat, satellitstat till USA som de är.
Teoretikern, du har aldrig riktigt hajat det moraliska problemet att med våld tjuva?

[teoretikern]

Judarna lever ständigt efter diktat, satellitstat till USA som de är.
Teoretikern, du har aldrig riktigt hajat det moraliska problemet att med våld tjuva?

Kan då någon berätta vilka diktat de judiska palestinierna mottog från USA fram till andra världskriget?

[J R Auk]

Judarna lever ständigt efter diktat, satellitstat till USA som de är.
Teoretikern, du har aldrig riktigt hajat det moraliska problemet att med våld tjuva?

Kan då någon berätta vilka diktat de judiska palestinierna mottog från USA fram till andra världskriget?

Var de inte under brittiskt mandat då? Och tror du inte att Bysans anfallskrig mot Europa, vilket väl är det senaste anfallet mot den disparata enhet vi kallar Europa, från något utanför har något att göra med Brittiskt intressen av den landbrygga som förebådar Bulgariens kontinentala anknytning av halvön Europa? (Vilken är den enda vägen in via land om man inte bemödar sig gå runt det döda havet).

Vidare måste man väl erkänna vikt till det land som situerar sig så att det inte bara utgör en buffert via ovan omnämnd väg till Europa utan även delar det länge sammangående Afrika och Mellanöstern i tu?

Jag menar titta på landet, vem fan vill bo där? En stenig öken liknar det mest, där det inte idogt underhålls av mänsklig ansträngning. Är det verkligen då "heligheten" i landet som drar folk som flygfän till ljuset eller är det något annat, mer mundant, och mera socialt konstituerat?

Ja är mitt svar. Man utnyttjade längtan efter en judsik stat, alltså en kulturell plats, till att upprätta en nation (byt begreppen stat/nation vad jag har förstått för att tala enligt ursprunglig judisk tradition) som säkerligen avkrävdes bekännelse till andras sak för att få stöd. Vems sak ja det kan man fråga sig. Hur uppstår en en sådan "sak" alltså en agenda?

[teoretikern]

Var de inte under brittiskt mandat då? Och tror du inte att Bysans anfallskrig mot Europa, vilket väl är det senaste anfallet mot den disparata enhet vi kallar Europa, från något utanför har något att göra med Brittiskt intressen av den landbrygga som förebådar Bulgariens kontinentala anknytning av halvön Europa? (Vilken är den enda vägen in via land om man inte bemödar sig gå runt det döda havet).

Vidare måste man väl erkänna vikt till det land som situerar sig så att det inte bara utgör en buffert via ovan omnämnd väg till Europa utan även delar det länge sammangående Afrika och Mellanöstern i tu?

Jag menar titta på landet, vem fan vill bo där? En stenig öken liknar det mest, där det inte idogt underhålls av mänsklig ansträngning. Är det verkligen då "heligheten" i landet som drar folk som flygfän till ljuset eller är det något annat, mer mundant, och mera socialt konstituerat?

Ja är mitt svar. Man utnyttjade längtan efter en judsik stat, alltså en kulturell plats, till att upprätta en nation (byt begreppen stat/nation vad jag har förstått för att tala enligt ursprunglig judisk tradition) som säkerligen avkrävdes bekännelse till andras sak för att få stöd. Vems sak ja det kan man fråga sig. Hur uppstår en en sådan "sak" alltså en agenda?

Jo, fast nu sade Such att judarna ständigt lever efter amerikanska diktat. Vilka diktat då, om jag nu riktar in mig på tiden fram till andra världskriget, tiden när konflikten grundlades?

Vad som drar/drog judarna till Israel, ja det får du fråga dem om. Somliga var religiösa och fylldes av nostalgi över att veta att Mose, Josua, David och salomo alla hade trampat samma mark. Somliga, främst från öst, var sekulariserade. Oavsett bakgrund, de ville verkligen leva där, de tidiga nybyggarna t ex dränerade malariaträsk för att kultivera det heliga landet; Tel Aviv var en enda sandstrand tidigare; Negev är fortfarande en öken...

Vilket stöd gav judarna till vem för att få stöd för sin sak?

[J R Auk]

Grunden för konflikten är att svaga stater agerar efter diktat eller i enlighet med diktat från mäktigare stater som har geopolitiska intressen i regionen.

Nej, judarna och i synnerhet araberna agerade aldrig efter diktat ifrån de stormakter som existerade, nämligen Frankrike och England. Det stormakterna önskade var att se de bägge etniciteterna leva i lugn och ro och inte tänka så mycket på självstyre, men av de önskningarna blev intet.

Blanda inte ihop stater och etniciteter. Det är skilda ting.

När uppstod problemen mellan judar och araber då?

Sen vet jag inte om jag kan instämma i det av dig citerat fetmarkerade, det verkar inte stämma med andras uppfattning.

Storbritannien sätts att förvalta Palestinamandatet, som omfattar området Jordanien, Västbanken (Judeen och Samarien), Israel, Gazaremsan och västra delen av det som senare blev Irak. Britterna hade erövrat dessa områden under krigets slutfas. Inför erövringen hade britterna förhandlat med såväl judiska som arabiska företrädare från området, och lovat kommande självständighet i utbyte mot stöd i kampen mot det Ottomanska riket - dvs turkarna.

[J R Auk]

Var de inte under brittiskt mandat då? Och tror du inte att Bysans anfallskrig mot Europa, vilket väl är det senaste anfallet mot den disparata enhet vi kallar Europa, från något utanför har något att göra med Brittiskt intressen av den landbrygga som förebådar Bulgariens kontinentala anknytning av halvön Europa? (Vilken är den enda vägen in via land om man inte bemödar sig gå runt det döda havet).

Vidare måste man väl erkänna vikt till det land som situerar sig så att det inte bara utgör en buffert via ovan omnämnd väg till Europa utan även delar det länge sammangående Afrika och Mellanöstern i tu?

Jag menar titta på landet, vem fan vill bo där? En stenig öken liknar det mest, där det inte idogt underhålls av mänsklig ansträngning. Är det verkligen då "heligheten" i landet som drar folk som flygfän till ljuset eller är det något annat, mer mundant, och mera socialt konstituerat?

Ja är mitt svar. Man utnyttjade längtan efter en judsik stat, alltså en kulturell plats, till att upprätta en nation (byt begreppen stat/nation vad jag har förstått för att tala enligt ursprunglig judisk tradition) som säkerligen avkrävdes bekännelse till andras sak för att få stöd. Vems sak ja det kan man fråga sig. Hur uppstår en en sådan "sak" alltså en agenda?

Jo, fast nu sade Such att judarna ständigt lever efter amerikanska diktat. Vilka diktat då, om jag nu riktar in mig på tiden fram till andra världskriget, tiden när konflikten grundlades?

Vad som drar/drog judarna till Israel, ja det får du fråga dem om. Somliga var religiösa och fylldes av nostalgi över att veta att Mose, Josua, David och salomo alla hade trampat samma mark. Somliga, främst från öst, var sekulariserade. Oavsett bakgrund, de ville verkligen leva där, de tidiga nybyggarna t ex dränerade malariaträsk för att kultivera det heliga landet; Tel Aviv var en enda sandstrand tidigare; Negev är fortfarande en öken...

Vilket stöd gav judarna till vem för att få stöd för sin sak?

Och många kände sig tvungna att flytta efter upprättandet av staten Israel då detta väckte upprörda känslor mot judar i Egypten, vart jag har hört många bodde, och samlevde fredligt med araberna, och andra ställen i världen. Antisemitismen spred sig snarast vad det verkar, och istället för en frizon för judar som tanken med staten sägs ha varit så blev det en förlust av rådande fristäder för många. Åtminstone om jag skall tro de personliga historier jag mottagit från judar med släktingar som levde i arabländer innan Isreal blev en stat.

Stödet judarna gav var att de med sin mer snarlika kultur, mot Europa, och sin icke-expansiva ideologi passade som handen i handsken för att agera buffert mot "de andra". Sen bombade de ju och terroriserade britterna vilket säkerligen gjorde att man hellre hade dem som allierade än mot sig då tanken ändå var att man skulle dra sig ut ur området.

[teoretikern]

Blanda inte ihop stater och etniciteter. Det är skilda ting.

När uppstod problemen mellan judar och araber då?

Sen vet jag inte om jag kan instämma i det av dig citerat fetmarkerade, det verkar inte stämma med andras uppfattning.

Storbritannien sätts att förvalta Palestinamandatet, som omfattar området Jordanien, Västbanken (Judeen och Samarien), Israel, Gazaremsan och västra delen av det som senare blev Irak. Britterna hade erövrat dessa områden under krigets slutfas. Inför erövringen hade britterna förhandlat med såväl judiska som arabiska företrädare från området, och lovat kommande självständighet i utbyte mot stöd i kampen mot det Ottomanska riket - dvs turkarna.

Konfilkten började innan Israel bildades, därav måste man betona etnicitetens roll. Fram till maj 1948 innebar striderna mellan judar och araber ett egentligt inbördeskrig. När fientligheter började mellan grupperna har jag nog skrivit tidigare tillbaka i otråden. De första oroligheterna började redan 1920.

Britterna lovade inte självständighet åt någon grupp i västra Palestina. De övriga delarna gick däremot bra. Britternas intresse var främst Suezkanalen, att hålla trupper nära den. Man visste inte riktigt vad man skulle göra med 'det lilla hacket', västra Palestina. Judarna var till en början ganska nöjda att  enbart få ett 'nationalhem' under brittisk övervakning. Det var på ett senare stadium man överlag önskade se självständighet (vilket inte uppskattades av britterna), pga att man ville inte länkas in i en slags union med fientliga arabiska områden. Att arabiska samt judiska områden inte skulle ha någon kontakt utan att det skulle råda krig var ingenting man som jude hade tänkt sig under 1800-talets slut. Sovjet gav 1947 judarna stöd, för att i och med att FN beslutade om en delningsplan  skulle britternas mandat upphöra och brittiska trupper behöva dra sig tillbaka från området.

En ganska bra bok som belyser Englands roll är Barbara Tuchmans Bibeln och svärdet (även om hon inte direkt är en erkänd historiker), om man nu inte vill läsa Howard Sachar ellerMartin Gilbert.

[teoretikern]

Och många kände sig tvungna att flytta efter upprättandet av staten Israel då detta väckte upprörda känslor mot judar i Egypten, vart jag har hört många bodde, och samlevde fredligt med araberna, och andra ställen i världen. Antisemitismen spred sig snarast vad det verkar, och istället för en frizon för judar som tanken med staten sägs ha varit så blev det en förlust av rådande fristäder för många. Åtminstone om jag skall tro de personliga historier jag mottagit från judar med släktingar som levde i arabländer innan Isreal blev en stat.

Stödet judarna gav var att de med sin mer snarlika kultur, mot Europa, och sin icke-expansiva ideologi passade som handen i handsken för att agera buffert mot "de andra". Sen bombade de ju och terroriserade britterna vilket säkerligen gjorde att man hellre hade dem som allierade än mot sig då tanken ändå var att man skulle dra sig ut ur området.

Riktigt, efter att Israel bildats fick hundratusentals judar fly arabländer pga våldsamma förföljelser. De fick lämna allt de inte kunde bära bakom sig. Ska förresten inte vänster plädera ersättning för dem? Inte riktat åt  J R Auk. Så värst trevlig var inte tillvaron heller för judarna i arabländerna, det skrev jag om tidigare i tråden.

Vem ville ha judarna som buffert?

[J R Auk]

Vem ville ha judarna som buffert?[/color]

Ja det är en svår fråga, finns det kollektivet ens reellt, alltså finns det en medveten samling, eller beror den bara på enskilda uppfattningars kollektiva verkan.

Vi vanliga medborgare har ju inte tillgång till information om våra länders struktur som ens tar oss i närheten att besvara sådana frågor.

[teoretikern]

Vem ville ha judarna som buffert?[/color]

Ja det är en svår fråga, finns det kollektivet ens reellt, alltså finns det en medveten samling, eller beror den bara på enskilda uppfattningars kollektiva verkan.

Vi vanliga medborgare har ju inte tillgång till information om våra länders struktur som ens tar oss i närheten att besvara sådana frågor.

Du skrev såhär: Stödet judarna gav var att de med sin mer snarlika kultur, mot Europa, och sin icke-expansiva ideologi passade som handen i handsken för att agera buffert mot "de andra".

Vem/vad gav judarna stöd? Vem planerade använda judarna som buffert?

[J R Auk]

Vem ville ha judarna som buffert?[/color]

Ja det är en svår fråga, finns det kollektivet ens reellt, alltså finns det en medveten samling, eller beror den bara på enskilda uppfattningars kollektiva verkan.

Vi vanliga medborgare har ju inte tillgång till information om våra länders struktur som ens tar oss i närheten att besvara sådana frågor.

Du skrev såhär: Stödet judarna gav var att de med sin mer snarlika kultur, mot Europa, och sin icke-expansiva ideologi passade som handen i handsken för att agera buffert mot "de andra".

Vem/vad gav judarna stöd? Vem planerade använda judarna som buffert?

Svarade jag inte ovan? Jo nu när jag ser efter så gjorde jag det. Vad är problemet?

[J R Auk]

Egentligen är det lätt, judarna skrämmer mindre än araberna. Så 'de andra' som det hänvisades till är vår förenade kultur. Britter främst anglofiler som vi alla är.

[Logos]

Egentligen är det lätt, judarna skrämmer mindre än araberna. Så 'de andra' som det hänvisades till är vår förenade kultur. Britter främst anglofiler som vi alla är.

Javisst, titta bara på  hur bosättningarna framställs i media. Fokus ligger nästan alltid (enligt min erfarenhet) på hur bekvämt invånarna har lyckats göra för sig med swimmingpools, internet etc, saker som i västerländsk populärkultur förknippas med identifikation och framgång. Detta i kontrast till arabernas överbefolkade misär. Den ena sidan är lyckad, den andra misslyckad, och alla har sig själva att skylla. Det luktar nykolonialism lång väg. Leopolds ande svävar fritt över mellanöstern.

[teoretikern]

Egentligen är det lätt, judarna skrämmer mindre än araberna. Så 'de andra' som det hänvisades till är vår förenade kultur. Britter främst anglofiler som vi alla är.

Så 'vår kultur' ville se judarna som en buffert? Exakt när under perioden fram till andra världskriget togs det beslutet? Av vem/vilka i 'vår kultur'?

[biggj]

Hejsan!

Konflikten i Palestina – en historisk genomgång av bigj, sanningens röst....

Den turkiska tiden.....

De ottomanska turkarna lade under sig det historiska Palestina år 1517 då mameluckerna slutligen besegrades. De hade då styrt Palestina sedan 1300-talet då de sista korsfararstaterna besegrats av muslimska arméer. Mameluckerna hade varit välvilliga till judisk invandring, inte minst då judar fördrevs från de västeuropeiska staterna under 1300-1400-talen. När Spanien skapades 1492, började en n utvandring av judar från den Iberiska halvön, och en del av dem sökte sig till Palestina där de fick slå sig ned i de små städerna samt Jerusalem. Ofta var dessa judar skickliga yrkesmän inom båtbyggeri och vapentillverkning varför deras inflyttning mer än välkomnades av de muslimska furstarna eftersom de kunde bidra med en bättre vapenteknologi, bättre skepp och på alla sätt öka slagkraften i de muslimska staterna runt Medelhavet. De muslimska staterna hade sedan århundraden hamnat på efterkälken i utvecklingen tack vare de förödande korstågen från Europa och all förstörelse som kom i dess spår. Den muslimska Medelhavsvärlden hade i praktiken hemsökts av europeiska krigsföretag sedan slutet av 1000-talet. I 400 år hade denna värld förhärjats av strider och en allmän tillbakagång.

I och med ottomanernas erövring blev det faktiskt lugnare tider i Palestina. Folkmängden hade förmodligen legat still då de ständiga krigen mellan kristna och muslimer under korstågsepoken skördade sina ständiga offer. Befolkningen bör gissningsvis ha legat och pendlat mellan 250 000 och 350 000 under 1100-1200-talen, medan 1500-talets turkiska styre sakta tillät befolkningen att öka. År 1700 hade området förmodligen en befolkning strax under 400 000 individer. Flertalet var muslimer men troligen fanns det 7000-9000 judar och cirka 15 000 kristna i området. Men det innebar dock inte att det kom till någon reell utveckling, tvärtom. Det turkiska imperiet var en tillbakablickande, religiöst och konservativt präglad statsbildning som inte tillät några förändringar på djupet Den ottomanska tiden var en konservativ period där inte mycket förändrades.

Den judiska befolkningen bodde främst i städer som Jerusalem, Jaffa och andra mindre kustsamhällen. Den övervägande majoriteten, omkring 90 procent av befolkningen, var muslimer. En annan minoritet var de kristna, främst ortodoxa, men även armenier och andra, uppgick till cirka 5 procent av befolkningen. Under det turkiska styret hade området styrts av paschor och turkiska administratörer vilka periodvis var välvilliga till judisk invandring. Under det ottomanska väldets första århundrade välkomnade man judar som fördrivits från Spanien, Portugal och Italien. De tilläts slå sig ned i Palestina. Men denna immigration var inte av någon större omfattning. Under en hundraårsperiod, 1525-1625, kanske uppemot 10 000 judar invandrade. Efter en del uppror mot de turkiska skatteindrivarna under 1600-1700-talen ökades periodvis spänningarna mellan arabiska jordbrukare och turkiska administratörer. Under Napoleons försök att lägga under sig Egypten, 1798, flydde en del egyptier till Palestina. Både judar och arabisktalande muslimer bosatte sig i området. Under loppet av 1700-talet hade det ottomanska imperiet gradvis förfallit och försvagats, vilket innebar att styret slappnade och därmed letade sig olika tidigare undertryckta tankar och företeelser upp till ytan.

Under 1800-talets första decennier var tiden fylld av oro när det turkiska imperiet skakades av självständighetsförsök bland slaver och greker på Balkan, araber i Mesopotamien och Maghrib, och inte minst i Egypten. I praktiken frigjorde sig Egypten från ottomanskt styre under 1820-talet under den karismatiske ledaren Muhammed Ali och hans son Ibrahim Pascha. Muhammed Ali hade tidigare varit en ottomansk vasall men gjort uppror mot sin överherre, Sultanen, och gjort Egypten självständigt. År 1831-1841 dominerades Palestina av egyptierna under Muhammed Ali och Ibrahim Paschas Egypten. Därefter tog turkarna åter över området. Men nu hotade en ny fara, denna gång från Europa där olika judiska rörelser började predika en messiansk dröm om ett eget hemland i Palestina, att återuppliva det gamla Israel. Redan under 1850-talet märktes en ny, visserligen försiktig, judisk invandring, ofta illegal, vilket föranledde ottomanerna att efterhand skärpa styret och hindra vidare judisk invandring. Tvärtom försökte turkarna uppmuntra kaukasisk invandring till Palestina. Men den kaukasiska invandringen var knappt märkbar i det stora hela.

Under 1840-1850-talen kan man även märka en slags palestinsk försiktig nationell identitet växa fram. Ännu omfattade den även judar, kristna och muslimer och betecknade folk som bodde i Palestina. Själva begreppet ”palestinier” var dock inte uppfunnet ännu. När man besvarade frågan vem man var så angav man alltid den stad, eller by, man bodde i, ”jag är en Nablus” om man var från staden Nablus, eller ”jag är en muslim från Jaffa” om man bodde i staden Jaffa. Men man kallade sig sällan för palestinier, eftersom detta var en fiktion mer än en reell begränsning. Efterhand som det växte fram en arabisk-muslimsk opposition i det vacklande ottomanska imperiet, började en del arabiska palestinier föra en aktiv politisk kamp där man begränsade sig till sin region. Länge kallade man sig för syrier eller muslim, men omkring år 1900 hade det vuxit fram en slags palestinsk identitet hos de grupper som började drömma om en självständig palestinsk stat. Men ännu så länge hägrade ett nytt muslimskt kalifat som borde avlösa det ottomanska sultanatet hos majoriteten av de intellektuella arabisktalande i Mellanöstern.

År 1880 beboddes det historiska Palestina av cirka en halv miljon palestinska araber, omkring 20 000 judar och 25 000 kristna. Exaktare siffror är svåra att återge då källor saknas.
Mot slutet av 1800-talet, då det turkiska väldet började förfalla, tilltog en utvandring till främst Latinamerika i regionen. Främst var det libaneser som emigrerade, men med tiden gav sig även en del palestinier och kristna iväg till Amerika. Samtidigt fortgick en försiktig inflyttning i motsatt riktning av judar från Europa, flyende undan de pogromer mot judarna som företogs i Ryssland, Rumänien och Österrike-Ungern. Varför denna aversion mot judarna i Europa? Det är en lång historia, men under 1800-talet ser vi hur händelserna slag i slag följde på varandra.

Den judiska nationalismen växer fram

År 1840 bodde 12 000 judar i Palestina och år 1882 utvandrade ett stort antal ryska judar till Palestina och antalet judar ökade till 24 000. 14 år senare, 1896, publicerade den ungerska juden Theodor Herzl boken ”Judestaten” som beskrev varför judarna behövde skapa en egen stat. Året efter organiserade han den första sionistiska kongressen i Schweiz. Sionism är en form av judisk nationalism som menar att det judiska folket har rätt till staten Israel. Kongressen ledde till att europeiska judar, med hjälp av bidrag från judiska finansiärer, började migrera till Palestina redan under 1900-talets första år.
Många judar hade till viss del allierat sig med den franska revolutionens idéer om jämlikhet, men även internationalismen som sådan. Detta kan lättast förklaras med att de ville komma ifrån de olika restriktioner som band dem vid vissa yrken och sysslor. I början av 1800-talet började både judar och romer i öster och på Balkan röra på sig eftersom Napoleonkrigen rörde om både den politiska, sociala och nationella kartan i Europa under flera år. Efter Napoleons nederlag anklagades många judar av de segrande makternas ledare och styrande grupper för att ha lierat sig med fienden, något som till viss del gav judarna dåligt rykte såsom varandes osäkra element i de ofta mångnationella staterna som fanns i dåtidens Europa. Judarna började efter polackernas uppror mot tsarväldet åren 1830-1831 att uppgå i den talrika polska adeln, och på samma sätt kunde judar ta sig in i den ungerska, lika talrika, adeln efter år 1867 då Ungern blev en jämställd del av det habsburgska väldet. De flesta judar hamnade dock utanför och bildade en växande underklass i de stora städerna och också i de mindre städerna, i s.k. shtetl.

Många judar förlorade i det framväxande kapitalistiska samhället sina forna traditionella ekonomiska näringar inom detaljhandel, hantverk och bykrogar – samtidigt som det tack vare emancipationen blev möjligt för andra judar att gå in i bankverksamhet i stor skala, eller att investera i industriproduktion. Nu blev det tillåtet för dem att äga jord och annat, och många, men knappast alla, blev förmögna. De kunde inte hamna inom aristokratin, men de kunde bli mycket välbärgade kapitalister. Många judar som kom upp sig såg till att deras barn hamnade i olika lärosäten eftersom deras aktning för kunskap och lärdom var i växande. Därför började judar i den andra generationens rika familjer, åren efter 1860, att göra karriär inom vetenskapen, som advokater eller läkare.

Andra judar, främst politiska på vänsterkanten upplevde at deras möjligheter kringskars åren kring 1900, flyttade också till det Ottomanska Palestina. Judar som företrädde den nyorientering och politiska radikalism som blev särskilt påtaglig kring sekelskiftet 1900 skrämde den gamla ordningens män. Män som Ludwig Wittgenstein, Albert Einstein, Sigmund Freud och andra framförde nya teorier som höll på att skjuta det gamla samhället helt i sank. Även kvinnorna framträdde allt mer, inte minst efter att man passerat sekelskiftet 1900. Särskilt i Ungern förknippades judarna med allt som var modernt och radikalt efter år 1900. Judarna var på alla sätt inriktade på att upphäva de sociala diskrimineringarna för att både vinna politisk makt, men även ekonomiskt likaberättigande. På så vis kunde de antisemitiska krafterna som fanns i Central- och Östeuropa definiera judarna med hänvisning till både religionen – och rasbegreppet. De antisemitiska strömningarna försvagades dock under denna tid av andra strömningar av nationalism, socialism och konservatism bland de olika folkgrupperna i östra Europa. Judar blev inte bara framgångsrika kapitalister och vetenskapsmän utan även framträdande teoretiker och aktörer i den radikala socialistiska rörelsen. Exempelvis var ju Karl Marx jude från Tyskland. Hotet mot judarna som kategori eller grupp kom främst från olika småborgerliga skikt och de borgare som upplevde dem som ett socioekonomiskt hot. Dessa grupper tog sin tillflykt till en rasistiskt präglad nationalism och de blev allt mer antiliberala, och antidemokratiska, efter sekelskiftet 1900.

De radikala judarna hamnade med tiden i tre olika politiska riktningar åren före 1900, nämligen i den internationalistiska socialismen, i bundismen och i zionismen. Bundismen var en radikal socialistisk rörelse i det nya Polen som uppstod år 1917, och man arbetade för att organisera judiska arbetare och förmå statsledningen att acceptera både jiddisch, en medeltidsvariant av tyskan skriven med ett hebreiskt alfabet.
Zionismen växte fram på samma sätt som så många andra nationella rörelser efter år 1830. Till en början hade judarna, i motsats till andra minoriteter i Europa, bortsett från romerna, ingen egen stat att kämpa för i Europa. Deras talesman mot slutet av 1800-talet blev Teodor Herzl, och han försökte få den tyske kejsaren och den osmanske sultanen att gå med på att skapa en judisk stat i Palestina med Jerusalem som huvudstad. Judarna ansågs ju komma från detta område ursprungligen, menade Herzl.

Källor för den vetgirige:

Nicholas Bethell, The Palestine Triangle - the Struggle Between the British, the Jews and the Arabs, 1935–48, 1979
Sergio I Minerbi, The Vatican and Zionism - Conflict in the Holy Land, 1895-1925, 1990
Ilan Pappé, The Making of the Arab-Israeli Conflict, 1947–1951, 1994
Rashid Khalidi, Palestinian Identity - The Construction of Modern National Consciousness, 1997
Gerner & Karlsson, Folkmordens historia, 2005
http://www.mideastweb.org/briefhistory.htm
http://en.wikipedia.org/wiki/British_Ma ... _Palestine

MVH
bigj - för palestinierna, mot nazionister och marktjuvar...