Moderator: Moderatorgruppen
haha.magicadehex skrev:lipsill stavas med 2 L
Bra fråga. Kanske är det bara jag som försöker lösa pusslet, alla andra har redan gjort det och låtsas som de fortfarande pusslar eftersom det är så kul att skådespela? Eller vad tror du?magicadehex skrev:popjimmy.. vad är det som säger dig att vi inte redan känner friheten & makten?
Jag förstår inte riktigt vad du menar med "karmaspegel"? Det låter intressant och du får gärna utveckla detta resonemang. Handlar det om jag i mina ord lyfter fram saker jag ser hos den andra, eller att jag i mitt beteende speglar och imiterar den andre?Avantgardet skrev:Det jag menar, i all korthet, Jimmy, är att (med en terminologi som du kan tänkas gilla) jag inte tror att intagandet av rollen som "karmaspegel" på nåt sätt skulle lösa konflikten i en specifik situation, snarare gäller det att omdefiniera den.
Jag är som sagt lite efter inom många områden, men problemet för mig är ju som sagt:Och på den punkten anser jag Algotezza vara briljant, och det gör du säkert själv om du betänker saken. För att kunna göra det så krävs kreativitet (dvs. att navigera i ett utbud av idéer och koppla samman dem på nyskapande sätt), erfarenhet, och något slags trygghet i den egna personen.
Förstår du inte att det finns ett naturligt behov hos mig som förlöjligas och trycks undan? Ser du inte relevansen och skönheten i att jag försöker synas och blomma ut? Varför försöker du bara lyfta fram nackdelarna i detta beteende? Förstår du inte att det handlar om att de unga måste få blomma ut och ta en del av stafettpinnen, för att sedan skicka den vidare när de blivit gamla?Jag anser dig inte vara rättvis i din bedömning av Algotezza, du intar ungtuppens roll med eller mot din egen vilja - du bekräftar den i ditt agerande, vare sig du vill eller inte.
Det är för att jag försöker kompromissa i att jag i hela mitt liv anpassat mig efter andras regler, att jag varit hämmad. Jag vet att jag är krävande. Jag är detta för jag kräver en bättre tillvaro. Jag vill inte leva i denna misär, jag kräver att andra ställer sig upp och hjälper mig som är utsatt. De flesta skiter fullständigt i mig. Till och med om de har arbetet att ta hand om andra så klarar de inte av det. Ja, jag är krävande.När det gäller just konflikter så bottnar de i anspråk på ett viljat, och du är lite av en sån där krävande typ som vill att alla skall dansa efter din pipa.
Men för mig är det inte så personligt. Vi i väst är för identitetsfixerade. För mig representerar Algotezzas inlägg mycket mer än att handla om hur "en människa" kan definieras. För mig handlar det om något helt annat. Det handlar om en mekanism som finns inom alla oss och som jag försöker belysa. Detta handlar lika mycket om mig som honom. Det är otacksamt att gå in i den rollen jag definierar, men jag måste på något sätt ha ett upplägg för att få vilja att förmedla budskapet. Detta är kanske ett slag mot människan som gömmer sig bakom Algotezzas nick, men det kan lika gärna handla om att det är en möjlghet för honom att växa. Han måste inte ta åt sig allt det jag skriver. Om det är lögner så måste man kunna haterna dessa och säga ifrån - säga att det inte stämmer och våga stå upp för sig själv. Om det är sanning så måste man erkänna detta i sin frustration. Det är som sagt inte så svartvitt som du lägger fram det. Det handlar om hur man definierar det och jag lägger min tillit i att både du, Algotezza och jag kan omdefiniera denna historia så att den blir en källa för tillväxt. Algotezza går inte att reducera till några inlägg han skrivit i sitt förflutna. Fan ta gå in och läs mina första inlägg jag skrivit på detta forum - det är ren kattskit med lite guldklimpar i. Jag polerar diamanten. Jag vet att jag är krävande och utmamande, men ni får fan ta och sätta det lite i perspektiv. Vad fan tror ni människor runt om i världen upplever varje dag? Jag är ju här och stöttar honom så mycket jag kan trots att jag måste vara ärlig. Sen händer det ju att jag polariserar diskussionen såhär när blandar in känslor, men jag vill bara få upp tempen lite, få igång lite rörelse, få er att inse att ni kan uträtta så jävla mycket mer om ni bara börjar ta er i kragen och börjar erkänna vad som egenligen betyder nått och vad om inte gör det. Det handlar om tillfälliga roller. Någon måste spela skurken. Nästa gång kan jag istället för att vara Guds avokado - vara djävulens advokat om du vill, eller vänta, är det kanske det jag gör nu? Vem är förövaren här egentligen? Vem är Guds och vem är djävulens advokat här? Finns det egenligen något sådant?Det här är min iakttagelse, om den är relevant på nåt sätt (och det är lite motbjudande att tala om Algotezza i tredje person på detta sätt, men nödvändigt - betänk vad historiker gör då!) får du avgöra själv.
Om det uppstår en konflikt, över ett viljat något (om sakernas tillstånd på ett eller annat sätt), så beror det på att dessa anspråk är ömsesidigt exkluderande i någon bemärkelse (det kan vara så att det finns ett viljat, begränsat, objekt - säg "Oljan" -, eller så kan det vara så att objektet är obegränsat men man vill inte att den andra skall äga tillgång till det - som kärnvapen eller känslig underrättelseinformation, eller, i Amerikas fall, "lebensraum" för individen -, andra varianter förekommer också men det går utöver det här lilla anspråkslösa inlägget).
Denna bit fattade jag inte.Om man istället vid såna tillfällen rycker i en tråd från en annan diskurs och för in den i det allenaexisterande nuet så ändrar man också villkoren för konflikten.
Hänge inte riktigt med på hans syn på potentialitet. Min definition är väldigt tydlig för mig, men det är säkert bristfällig och inskärnkt. Har lite svårt att förstå vad "pontentialitet" är. För mig är detta: "möjlighet som ej går att definiera". Detta är motsatsen till nödvändighet/aktualitet, dvs: "nödvändighet som ej går att omdefiniera". Har du eller Johan en annan syn på vad potentialitet skulle kunna vara, så får du gärna förklara. För mig är dessa två begrepp start och slutpunkten för alltig och därför finns enligt mig inget att säga bortom potentialitet eller aktualitet. Det aktuuella är de fakta som presenteras, det som manifesteras, det går inte att säga något bortom detta, detta är det som är det mest "substantiella" som existerar. Alla förklaringar förklarar det mellan det potentiella och det akutella. Dessa två saker är horizonterna för vår förståelse, det går inte att prata om något bortom horizonten. Möjligheten är det som aldrig låter sig defineras, det är det odefinerade, mysteriet, attraktionen, där allt kommer från och ditt alla rörelser strävar mot. Det går inte i förlängningen inte att definiera en "ultimat" metafysik (ett system av möjlighter) eftersom alla definitioner är nödvändigheter som pekar på möjligheterna.Jag vet inte om det var detta Johan menade när han vidrörde det metafysiska begreppet "potentialitet", hade velat ha ett förtydligande där.
Förstår inte vad du menar riktigt. Menar du att man ska försöka klargöra de abstrakta intentionerna som förlett och orsakat situationen? Men det är ju precis det jag försöker göra hela tiden!I den bästa av världar omdefinieras konflikten, genom denna omkontextualisering av situationen och de ändrade förhållanden som därmed uppstår, till att bli en gemensam aktivitet eller "handling" med humanitära övertoner.
Om jag förstår dig rätt: Men inser du inte att det är detta jag gjort i alla situationer i hela mitt liv? Detta är ju att klargöra intentionerna hos agenterna i situationen, att klargöra deras behov utfrån att förstå deras känslor utifrån de anspråk de gör? Varför berättar du detta för mig? Jag försöker ju göra detta hela tiden. Jag har ett förslag: Berätta om de konkreta fall då detta är relevant till det jag gör... Som abstrakt/generell pricip är det detta jag gör hela tiden, och det jag hela tiden försöker säga är att jag vill ha hjälp av er att få de konkreta fallen klargjorda för mig, så att jag kan börja se de upprepande mönstret i mitt beteende som jag själv ännu inte ser.... Jag vill förstå vart jag upprepar mig...Istället för att t.ex. skriva en tegelsten om hur man försvarar sig mot, söker upp och förintar, islamistisk terrorism så kan man söka förhandling med den berörda parten om de villkor som ger upphov till den kraft som får sitt uttryck i det man kallar terrordåd. Kanske kan man där finna gemensamma strävanden på någon punkt (vi kan väl låtsas "att råda bot på svälten"), och finna bättre användning för alla de pengar som man lägger på våldsdiskursen? Synes mig vara ett bättre alternativ än detta att ständigt jaga sig själv i svansen som alla andra åtgärder aldrig kan vara annat än.
Visst, men jag har av någon outgrundlig anledning ibland inget sinne för humor. Jag erkänner detta. Jag tror det är för att jag motiveras av flykt från rädsla, jag försöker göra en analys av personen för att desarmera den, jag ser vissa anspåk som mot mot mig. Jag vet inte, det är svårt. Andra har skämtat om mig ibland och då har jag tagit väldigt illa upp. Det är ganska konstigt eftersom jag, när jag går in för det inte har något problem med att skämta om mig själv eller så, men när andra skämtar om mina dåliga sidor så blir jag ledsen eftersom jag försöker lägga ner så mycket tid på att rätta till dessa. Jag vägrar acceptera mina brister och det är detta som för mig frammåt hela tiden. Jag vet inte, kanske är det jag säger motsägelsefullt, på något sätt är det motsägelsefullt, det är antaligen därför mitt sinne för humor är lite dåligt. Jag känner att det ofta hänger ihop med hur bekväm jag känner mig i en situation, och det beror ofta hur det allmänna klimatet ser ut. Jag är rädd att gå in i roller och för att jag ska vara bekväm så måste jag förinta kontrakter och rollerna, jag är ganska osäker av mig ibland, för att jag blivit sårad. Jag behöver hjälp att bearbeta detta eftersom jag inte vill sätta mig över människor eller uppleva att andra tycker jag är för allvarligt och seriös på ett dåligt sätt. Har många kompisar som är mycket mer oseriösa än mig, men på något sätt upplever jag att de inte haft samma typer av utmaningar än mig, de är latare än mig, de är på något sätt inte lika desperata som mig. Jag är en lat människa, men i min desperation får jag energin att agera.Att kläcka ur sig ett skämt i en gravallvarlig situation kan vara ett sånt försök att ändra på diskursen, vissa gånger funkar det och andra inte.
Så du menar att det är fel av mig att kräva att andra inte sårar mig? Kanske är detta dåligt av mig att resonera såhär, men jag är så rädd att såras att jag inte kan tolerera ett klimat där det finns möjlighet att man sårar varandra. Jag har inget problem med att ge andra plats när jag själv mår bra, t.ex. när jag dansar eller sitter i skolan med trevliga personer. Jag lyssnar ofta länge på vad andra säger och låter dem ta plats - så länge de inte skämtar om mig. Kanske har vissa personer svårt att möta sig själva allvarligt och hellre tycker om när människor skämtar om dersas svagheter eftersom de upplever en distans, det är skämtet som ligger i fokus kanske, och inte deras svaghet. Eller är jag ute och cyklar? Jag personligen har dock svårt att människor skämtar om mina svagheter, jag vill att människor är ärliga och seriösa, jag har inget problem med att erkänna mina dåliga sidor om andra respekterar dem, men att skämta om dem tycker jag är för respektlöst, det är att göra mig lustig inför gruppen. Kaanske har detta att göra med att jag blev förlöjligad inför min klass i lågstadiet: Killen som var alfa i klassen sa något elakt till mig inför hela klassen i kapprummet, och jag tolererade det inte, jag gjorde då ett anspråk på att jag var bra, jag ställde mig då upp på en bänk i centrum av rummet och deklarerade inför alla i klassen att jag var bra - det han gjorde då var att dra ner mina byxor så att jag stog upp utan byxor och kalsonger och hade all uppmärksamhet riktad mot mig. Det var det mest förnedrade jag upplevt i hela mitt liv och jag blev så himla ledsen. Jag tror detta har varit traumatiskt för mig och jag tror att detta är en av de saker jag försöker bearbeta i min sexliv. Jag försöker få någon typ av upprättelse för detta. Jag har alltid varit klassens snällaste och tystade kille, jag har aldrig haft behovet av att ta plats på det sättet. Men jag har blivit så förtvivlad till och från av all misär jag varit med om och känner att jag måste agera. Jag är inte sadistisk, gör mig inte rolig på andras bekostnad, är inte elak på något sätt. Det enda jag gör är att försöka vara ärlig mot människor, men kanske är detta också elakt. Jag vet inte. Så svårt för mig att avgöra, det är så stor del av mig att syna mig själv så jag har antaligen svårt att skilja på mina egna och andras behov. Detta är väll något jag får försöka arbeta på. Men jag vet som sagt inte heller hur jag ska lyckas få ut mitt budskap om jag inte har ett konkret problem att bearbeta. Men jag vet inte. Undrar om någon någonsin ändrat sig av att jag försökt plocka sönder deras psykologiska profil? Jag vet inte har ingen aning.Själv gillar jag en lättsam stämning, fröjdefull - inte bara till jul. Varför någon skulle ha rätt att kräva ett beteende av andra människor, vare sig detta är att mötas på den ena eller den andras nivå, tycker jag är bullshit.
Men om vi säger såhär: Har Algotezza något ansvar inför hur han konfronterar människor som ännu inte har lyckats bearbeta djupa traumatiska upplevelser? Han har fan också ett ansvar att läsa det jag skriver och inte bara göra sig rolig på sätt som sårar mig. Kanske är det bara en olycklig kombination. Kanske är det så att han hanterar saker med humor och jag gör det med allvar? Men om det är så att han ser så lätt på saker, varför fortsätter han inte att skämta om det jag skriver. Om det verkligen är så att hans strategi är humor och min strategi är allvar, varför fortsätter han inte med att driva med sig själv istället? Han verkar ju inte ha mycket till självdistans om han väljer humor som vapen att lösa problemet och sedan skiter i att skäma om saker. Skulle det inte lika gärna varit så att ha skämtat om sig själv in i extremen? Att oavsett, vad jag sa, så skrattade han åt mig? Skulle han gjort det så är detta antaligen ett tecken på att han är en extremt mogen människan som ser lätt på tillvaron och kan hantera precis vad som helst. Jag skulle antagligen blivit extremt frusterad över att han konstant skämtat bort mina anspråk, och detta är antaligen min akilleshäl. Men som jag ser det så är hans karaktär och mognad inför hurmorn inte lika sofistikerad som mitt allvar. Mitt allvar tar då över i situationen. Och då ser jag det som ett tecken på att han inte bearbetat sorgen. Att han använder humorn, inte för att komma genom sorgen, utan som ursäkt, precis som någon som tar allvaret som ursäkt för att inte kunna slappna av. För mig är det alltså antagligen avgörande att få träffa någon människan med stort hjärta och god humor som kan neutralisera mitt dödliga allvar och min djupa sorg. Jag behöver humorn i mitt liv.Det är väl ditt eget djävla ansvar att hänga med i det som sägs, to put it bluntly, och det är helt enkelt god ton att inte börja gnälla och komma med anklagelser. Förstår du min poäng? I detta sammanhang? Det finns inte EN väg till det utlovade landet, många vägar bär dit, och när ni lägger fram glasögon för varandra (istället för analytiska argument - som visserligen redan visas genom lins) så innebär detta att ni också måste prova glasögonen för att kunna se varandra, men brytningsfel uppstod omedelbart, som det synes mig, i och med att du inte gillade vad du såg i Algotezzas brillor och därför gastade om att det var nåt fel på dem.
HAHHAHAHA :DMen det är ju så att glasögon är något som skräddarsys nu för tiden (i den post-okulära tidsåldern, mina egna bågar påminner om ett kaleidoskop, grooooooovy, med en hypnos-/psykossnurra, i rosa och gult, i mitten där en tecknad rastafari röker en fet spliff och säckar ihop med ett léende) och kan därför sitta obekvämt innan man vänjer sig vid dem.
PopJimmy skrev:Avantgardet och sailaways:
Jag tror som sagt det är ett problem med att starta en tråd med att vara provocerande - det skapar en spänning som skapar vilja, men som även skapar en klyfta.
Men utan denna provokation så skulle ni inte haft orken att engagera er heller, så jag vet inte vad som väger över som bra eller dåligt, jag upplever att det återstå att se...
Jag är som sagt inte ovän med någon. Tar saker till och från personligt, beroende på hur mycket det sårar mig... Beroende på hur allvarlig personen i fråga kan vara...
Avantgardet skrev:Felet du gör, Jimmy, är att du försöker desarmera alla, genom att analysera dem. Det är helt fel start på ett samtal. Klart det blir konstigt om det första man gör är att muddra nån. Att mötas utan vapen behöver inte göras genom att söka reda på den andres vapen och oskadliggöra det. Det kan istället göras just genom skämt, helst, och verksammast, på ens egen bekostnad. Det är vad jag försöker säga. Samma sak med den här stafettpinnen, det är ingen stafettpinne, det är fucking blåbärssoppa som vi får av funktionärer, och både gamlingar och unga kan delta i detta maraton. Det är helt enkelt rätt fenomen men en felsyn av det.
Behöver inte klargöra intentionerna, eftersom de manifesteras ändå, det är bättre, i mina ögon, att söka en gemensam aktivitet, till exempel att diskutera andliga poänger i våra "heliga skrifter" istället för att kriga. Det är hur och vart man väljer att lägga fokus. Och det är precis det jag menar med att alla andra åtgärder och metoder är att jaga sig själv i svansen. Det är ett induktionens problem. När kan du vara säker på att den andre är utan vapen? Det finns alltid lager kvar där de kan tänkas gömma undan det. Finns alltid en potentiell mask kvar under masken, och poängen är att det finns inga garantier, därför är din metodologi kontraproduktiv (och den amerikanska statens i förhållande till terrorismen också). Det blir en självuppfyllande profetia. Om du vill möta människor bakom deras masker så föreställ dem nakna, trivialt förvisso men funkar dock delvis.
Jag delar dock ditt problem, vad gäller detta med att folk i allmänhet är för fega och inte vågar gå en rond med en.
Du måste tänka om vad gäller "att såras", sårandet är inget någon annan gör mot dig (inte ens när de medvetet så söker göra) utan något du gör mot dig själv genom dem. Vi kan nog inte komma ifrån det faktum att allt måste tolkas och vissa potentiella tolkningar kommer alltid vara sårande, det är inte ett yttre problem utan handlar om självkännedom och självkänsla. I ditt fall bottnar det i att du överlåter makt till dina "idoler" (eller auktoriteter, förebilder) du ger andra möjligheten att såra dig, och att ge dig bekräftelse. Där har du "kärlekens" hela komplexitet.
Det jag menade med karmaspegel var att du reagerade spontant och oöverlagt i ett visst avseende, och menade att du skulle kanske söka kontroll över ditt känsloliv, men det är inget krav. Du får vara hur du vill, och jag klarar av att förhålla mig till de flesta. Jag är fortfarande 100% allvarlig när jag hävdar att det emotionella i den här tråden kom från bakisen, man blir så svag och tar allt personligt då.
Humor är en typ av kärlek.
Återgå till "Tankar och känslor"
Användare som besöker denna kategori: 11 och 0 gäster
