Johan Ågren skrev:Skillnader är alltid relativa, så frågan är varför man ser/letar efter skillnader. Jag menar alltså att de som förespråkar separation aldrig kommer att uppnå sin utopi, då relativa skillnader alltid kommer att existera. De kommer således alltid att känna sig obekväma. Problemet är alltså psykologiskt.
Orättvisor finns, och att adopterade barn uppgår i övre medelklass och överklass förklarar skillnaden i syn på adopterade respektive invandrare. Alltså samma grundproblem som gör att invandrare eventuellt skulle vara överrepresenterade inom brottslighet. (jag har själv inte tagit del av dessa påstådda fakta). Klassklyftor är av ondo.
Exotisism finns, vilket förklarar att svenskar adopterat barn från kulturer som vi i vårt land exoticerat. Exoticism är av ondo.
Även mobbing är av ondo, men mobbing ska aldrig få bli ett styrmedel. Det är lika fel som att säga att invandring är fel för att det finns rasister.
Fanns väl fler påståenden också. Extrahera gärna kärnfrågorna så att diskussionen blir tydligare. Ja, jag anar också en affekterad agenda bakom detta inlägg.
När jag först tänkte skriva angående det här ämnet, så var det med vemod. Ansåg att det egentligen enbart skulle resultera i oärliga svar/dubbelmoral.
Ärligt talat så blev jag själv trött på det här ämnet efter bara en kort tid och jag hade ej tänkt att vidare engagera mig. Efter en längre förfluten tid har jag ändå ändrat mig och vill kommentera "...av ondo.".
Som tidigare nämnt, jag är själv inte svensk. Vidare anser jag att svenskar är dubbelmoraliska och partiska. "Av ondo" kan av mig uppfattas, som likgiltigt? Är du också av den åsikten? Att det är okej att den nuvarande samhällsindelningen ändock får bestå?
Fortfarande enbart i TV märker man av denna uppenbara beblandning av specifikt afrikaner och orientaler ihop med svenskar.
Jag har bott i Sverige sedan 60-talet och jag är född här av invandrarföäldrar. Jag märkte ej nämnvärt av andra utländska folkgrupper i min omgivning, förutom sydlänningar och finnar ända in på slutet av 80-talet.
Allt började på 90-talet: jag blev faktiskt chockad, när jag för första gången hörde en afrikan/oriental tala felfri svenska i TV:n, jag började se vädigt många parförhållanden mellan svenska kvinnor och svarta män, den första utlänningen jag såg arbeta för posten var en svart, den första utländska polisen jag såg var en svart, den första programledaren jag såg på TV var en svart, den första utländska byggarbetaren jag såg var en svart, den första utländska radioprataren var en adopterad ( nämnde det själv, eller jag skulle aldrig ha vetat ), den första renhållningsarbetaren jag såg var en svart ( de brukar tjänar +30 000 ), den första TV-reportern jag såg var en afrikan eller oriental, jag började se afrikaner och orientaler i media med nästan alltid helsvenska namn, jag började se afrikaner och orientaler vistas i finare bostadsområden, började se många afrikaner/orientaler/mulattbarn i reklam, de första utländska höga chefer/VD:n jag fått vetskap om inom arbetslivet var afrikan/oriental, den första landslagmannen jag såg i en sport var en svart, etc., etc., etc., etc., etc., etc. etc..
Allt detta pågick medans sydlänningar fick och fortfarande får kämpa med många svenskars trångsynthet gentemot denna gruppen. Tror du inte att man som sydlänning, medans man får utstå konstanta hinder, märker av denna oförskämda, likgiltiga och uppenbara skillnad i behandling?
Svenskar och deras förbannade exotisism! Som om det skulle vara någon ursäkt! Svenskar skyddar sina gunstlingar, medans resten uppfattas som utomstående?
Jag tänker iallfall vara ärlig! Nej, jag gillar ej svenskar och jag känner ingen samhörighet med Sverige, svenskarna eller deras skyddslingar. Jag bor här, som en utlänning.
Som arbetsgivare skulle jag aldrig anställa en svensk eller adoptivbarn ( dom har redan tillräckligt med möjligheter ändå ) och jag kommer aldrig att på något sätt heller gynna en svensk eller adoptivbarn i samhället om jag finge chans. Svenskarna och deras skyddslingar har redan ypperliga möjligheter och behöver ingen mer hjälp. Utomlands så avslöjar jag mig aldrig som bosatt i Sverige inför svenskar, då det känns genant. Vill ej umgås med dom. Utomlands är svenskar ändå falska. Trevliga utomlands, men inte lika trevliga i deras eget land. Det är klart, det skulle ju hjälpa om man var ett överbeskyddat adoptivbarn från afrika eller asien.
Det som förargar mig mest är om mina sydländska barn också får sämre möjligheter i samhället än adoptivbarn vid uppväxt. Det skulle jag ej acceptera, vid ett sådant tillfälle.
Denna gång så inblandade jag känslor iallafall, Moderators.
Var fri och gör detsamma, om så önskas!?
