Bikt

[Fication]

Jag har nyligen köpt en bok som heter "Bikten - Bekännelser från vanliga människor". Den är fylld av just vanliga, anonyma människors mörkaste sidor. De berättar hur de i smyg bryter mot konventioner, lagar, ljuger, manipuleras och jävlas med andra, men också om förbjudna tankar och känslor.

Inspirerad av den (bl.a.) tänkte jag härmed ge min bikt:

Jag älskar att läsa och höra om folks mörka och destruktiva sidor. Det gör jag nog mest för att det bekräftar min bild av mig själv som en så himla fantastisk, fin och vis människa - ungefär Guds gåva till mänskligheten. Självklart vill jag ju dela med mig av min visdom och rädda världen, ofta går det snett eftersom jag är så jävla klantig men också för att världen oftast inte vill ha den hjälp jag vill pracka på den. Då föraktar jag världen för dess brist på förståelse för mina goda avsikter.

Ibland kommer jag på mig själv med att försöka gå runt och vara en så fin människa och jag skäms, mår dåligt och ifrågasätter mig själv, varför jag försöker vara något annat än jag är. Då blir jag ju en ÄNNU finare och visare människa. Jag är mycket tolerant mot andra människor och åsikter och jag har lätt att förlåta andra. Med det är ju egentligen för att jag ser ner på dem och för att bekräfta mig själv som fin, vis och förlåtande.

Den här bikten skrev jag ju förstås bara för att visa er andra vilken fin människa jag är som kan bejaka även mina egna mörka sidor. <---Det också.

[Angelina]

Ja, du är fast självbekräftelseträsket, aren't we all...
Jag gillar emellertid inte att läsa om andras mörka sidor, jag är sjukligt less på den varan från media. Och visst, där såg jag ner på dig en stund och bekräftade min egen inre finhet upphöjt i två.

[PopJimmy]

Det gör jag nog mest för att det bekräftar min bild av mig själv som en så himla fantastisk, fin och vis människa - ungefär Guds gåva till mänskligheten. Självklart vill jag ju dela med mig av min visdom och rädda världen, ofta går det snett eftersom jag är så jävla klantig men också för att världen oftast inte vill ha den hjälp jag vill pracka på den. Då föraktar jag världen för dess brist på förståelse för mina goda avsikter.

Jag känner igen det där... jag tror att mitt problem grundar sig i att jag själv mått dåligt och dessutom blivit extremt duktig på att identifiera problem ur extremt komplexa förhållanden. Jag upplever att jag projicerar ett problem i att "vanliga människor lever en en förenklad verkliget" och vill få dem att "öppna ögonen". Det är helt befängt.

Jag har mina ego/narcissistiska spår kvar. Jag gränsar ofta över till 2nd tier mentalt, men är mer sällan där emotionellt (även fast jag ibland har bättre perioder när omgivningen inte går emot mig). Jag är nog ofta emotionellt orange/grön - är jag i orange sällskap går jag till icke dömande grönt, i grönt går jag strävande orange. Det är lustigt hur man så gärna vill hitta jämvikt för att balansera upp situationen. Det händer automatiskt.

Just nu är jag helt instabil på alla håll och kanter. Mina röda emotionella känslor gör revolt eftersom jag har förtryckt dom under större delar av mitt liv. Jag har helt enkelt sätt mig som snäll och låtit folk köra över mig. Men det är slut med den skiten. Full attack.