Glad idag, första gången på 6 månader

[PopJimmy]

Jag blev idag tvungen att städa min smutsiga och stökiga lägenhet eftersom en av värdarna skulle göra en besiktning av lägenheten innan jag flyttar.

Så skönt att ha rent och fint. Jag önskar mamma kunde varit mer noga med regler, om hon inte skulle varit så förvirrad och full av konstanta skuldkänslor under hela min uppväxt. Hon har för mycket idiot compassion, som jag även ärvt. Mina föräldrar är så snälla, även fast de båda är väldigt naiva. Men båda lider av djupgående neuroser. Önskar ibland att jag kunde hjälpa dom. Känner oftare nuförtiden att jag önskar jag kunde förklara grundläggande saker för dom som dom inte fattat. Att det är onödigt att fly genom att supa eller knarka. Men men nu var det ju så att de är mina föräldrar och inte jag deras, även om jag ofta önskar så vore fallet.



Efter värden varit här gick jag och handlande. Första gången på flera veckor jag går utanför dörren, om inte min kompis tvingat ut mig.


Skövde är en ganska trevlig stad ibland, människor är väldigt jordnära och folkliga, när jag mår bra så uppskattar jag verkligen sånt. Vanliga hederliga dygdiga människor. Nja, så hederliga kanske inte alla är, men det känns i alla fall så när man mår bättre.

Jag var glad för första gången på ett halvår idag. Jag har naturligtvis skrattat och varit glad i korta glimtar det senaste halvåret, men det är jag har mest skrattat åt mig själv och den absurda situation jag själv satt mig i. Jag skratta åt min egna misär. Jag älskar att dela med mig av min misär för människor, eftersom de blir så glada och tycker jag är rolig när jag säger att jag sabbat min kuk och samtidigt ser väldigt glad ut när jag ler samtidigt som jag säger det. De tycker jag är konstig, fast på ett roligt sätt.

Jag vet inte, jag tror det var en samverkan av flera faktorer. Jag har nämligen på senaste tiden haft mindre och mindre daglig ångest. Förut vaknade jag med akut panikångest och funderade på självmord varje dag, eftersom jag såg det som den enda vägen ut. Det var ett konstant stress och ett konstant tryck. Jag pratade med min bror i natt, det var väldigt lättnde, eftersom han dekonstruerade flera av mina värderingar/uppfattningar på ett väldigt.... dekonstiktivt sätt. Det slutade med att jag blev förbannad på honom (något som jag lärt mig själv tillåta vara de senaste 2-3 månaderna). Jag började då att köra samma fula stil, att hänvisa till ett fundament, samma fundament som han hela tiden tjatar om, dvs viljan till makt. Jag blev som sakt först förbannad, men efter jag annamat han sätt och resonera så körde jag ner honom totalt, jag sa att jag kunde legitimera alltid jag sa och gjorde, eftersom det var min vilja till makt, han började naturligtvis först att protestera att jag inte respekterade det han sa för fem ören, men han insåg snabbt att jag utgick från hans fundament och att han omöjligt kunde säga emot.

På något sätt var detta en enrom lättnad för mig, att för första gången ha ett fundament. Jag blev alltså fundamentalist. Det var fan det skönaste jag varit med om på minst ett år. Alla skuldkänslor jag någonsin haft var totalt bortblåsta, jag kunde hävda precis vad som helt utan att behöva respektera en annan människa.

Nu är det så att jag annar detta fundament, men jag insåg plötsligt fördelarna med att ha ett fundament, och den praktiska nödvändighten att ibland ha ett fundament, en bas, en rot. Jag fattar varför världen är full av fundamentalister. Fy fan vad skönt det är att inte behöva ta ansvar.

Nu tar jag dock fortfarande ansvar. Av all den skit jag varit med om så har jag insett hur jävla hemskt livet är när man blir nertryck och utnyttjad systematiskt av människor som inte tar ansvar för deras handlingar och som inte är medvetna om vad fan de håller på med.


Men jag har brutit mig loss från mina skeptiska/förvirrade/osäkerhets fundament och blivit lite mer praktisk. Det är O.K. Att säga att andra människor beteer sig som idioter när de gör det. Nu kommer jag inte springa runt och säga till människor att de är idioter, men så fort de tror att de kan bete sig hur som helst utan att ta hänsyn till empati, eller andra människors frihet/vilja så kommer jag vara den förste som klappar till dem. Jag accepterar att polisen i mig tittar fram när empatin brister hos andra.

Att var nazipolis jämt och ständigt lämnar jag dock över till de neurotiska neandertalarna som redan sköter sitt jobb förträffligt bra.


Vilka är kriterierna för att bli arg? Att man är empatisk och självmedveten/självbehärskad.


Jag hade alltså en rätt olycklig uppväxt i den här frågan. Min mor sa aldrig ifrån och satte inga direkta gränser för mitt beteende. (konstigt nog blev jag snäll). Min plastpappa var dock en borglig, småskuren, hårt arbetande, halvnazi. Inte konstigt att jag tycker det har varit fel att säga ifrån. Mitt ideal är ju min mamma, gränslös kärlek och öppenhet. Kontrastera detta mot en idiot, ett kontrollfreak som hela tiden påpekar alla små misstag jag gör och konstant pratar i ett aggressivt tonfall och skäller ut en hela tiden, så fort man råkar befinna sig i samma rum som honom. Killen blev ju iofs misshandlad av sin pappa, men vad fan. Det är det uslaste jag vet, att trycka ner och utnyttja andra människor. Fast han vet ju inte bättre. Det är ju så jag resonerar. Han vet inte bättre.

Jag har alltså en positiv människor syn, min mamma och min riktiga pappa är världens snällaste människor, verkligen FÖR snälla, idiotiskt snälla. Inte konstigt att jag har en positiv människosyn. Sen är det inte heller så konstigt att jag blir upprörd över människor som inte vet bättre.

Buddhismen är min räddning. Folk som tror att Buddhism är en religion i kristen bemärkelse, dvs att den innefattar dogmer, tro på gudar och högre lagar, är intimt sammakopplad med maktutövande osv förstår inte att Buddhism inte är något av dessa. Buddhism är ingen trosreligion. Buddhism är en pragmatisk religion. Den utgår från att det praktiska är det som är viktigt. Ett systematiskt undersökande av vad som är mest praktiskt i livet. Det är inte praktiskt att vara arg, önska sig saker man inte kan få. Det mest praktiska är att inse att människan är en komplex varelse men som kan leva enkelt. jajajaj



I alla fall. Det är en enorm lättnad att få säga ifrån utan att ha dåligt samvete för det. Jag resonerade förut hela tiden att människor som gör dåliga saker helt enkelt inte vet bättre. Jag resonerar så fortfarande. Skillnaden är att jag nu kan säga ifrån. Jag hade någon konstig vanföreställning förut att jag måste hitta ett absolut sätt att vara, en slags absolut sanning som är säker på att jag kan acceptera och stå för, men genom åren har jag aldrig hittat någon sådan, och hade därför aldrig något argument till varför jag hade rätten att säga ifrån. Nu tycker jag alltså att människor som beter sig klumpigt inte vet bättre, men jag är inte rädd för att säga det till dem, just nu har jag även praktik i att överdriva min aggression, bara för att få känna hur det känns. Jag har aldrig tillåtit mig själv vara arg förut och exprimenterar hur det känns. Hmmm. Tjaa.


Nej men när jag gick till mataffären idag så kände jag mig lätt och glad, som jag ofta kände mig förut. Helt trygg i mig själv, helt fridfull och nöjd i situationen, att se fram emot att gå och handla och titta på den vackra naturen längs vägen. När jag är ute och går när jag är glad så brukar jag ofta le konstant, jag vet inte varför, men jag blir på något sätt så glad av att se människor. Jag hälsade på en tant, hon kanske var runt 60, när jag var 15-20 meter från henne så såg jag att hon var en glad människa. Jag gillar att hälsa på glada människor. Jag gick allt som allt kanske förbi en 6-7 människor, men de flesta ville inte ens titta på mig, de tittade bara ner i marken, på någåt sätt verkade de rädda för att ta kontakt. Kanske för att jag har bruna manchesterbyxor, långt hår och mustage... (Han är säkert en flumhippie - bäst att försöka låtsas att han inte existerar). På något sätt blir jag så glad av att se människors småskurenhet när jag är glad, de verkar vara så rädda för mest ingenting. Det var bara tanten, och en tjej på cykel i 20-års åldern som jag fick ögonkontakt med. Tjejen på cykeln verkade ha utländskt påbrå och verkade inte alls uppskatta att jag gav henne uppmärksamhet, hon blängde ilsket på mig, ungefär som jag gått in i hennes personliga sfär och kränkte hennes integritet.


Jag tycker det är rätt märkligt. Jag vill verkligen att människor ska ta kontakt med mig, men det händer nästa aldrig. Kanske ser jag helt enkelt för konstig ut.

[hovnarr]

Tack för din berättelse PopJimmy!

Jag tror folk reagerar vanemässigt i såna situationer du beskriver i slutet (nivå 2-intelligens, om vi t.ex. använder Wilburs skala). Häromdan skulle jag ta en promenad. När jag kommer ut ur trapphuset står två gamla tanter och pratar medan de påtar i jorden. Jag går förbi i mild tystnad.

-Hej, säger en tanten.
-Hej, svarar jag glatt.
-Kan man inte hälsa på folk nu längre? undrar den ena tanten
-Kan man inte det? undrar jag
-Ja det verkar ju så, sa tanten (trots att vi framgångsrikt hälsat på varandra)
-Jag trodde ni var upptagna i ett samtal och ville inte störa, förklarade jag
-Men man kan ju säga 'HEJ!' i alla fall, menade tanten (hennes tantkompis smålog förskräckt i bakgrunden)
-HÄEJ!!!, sa jag, OCH HA EN TREVLIG FORTSATT SÖNDAG!

Tanten önskade mig detsamma, så gick jag på min promenad. Sensmoralen är: det är svårt att göra främlingar glada. Antingen misstycker dom att man hälsar eller att man inte hälsar. Men det är kanske inte hela världen. Så länge man bekräftar att de existerar - antingen genom att ignorera dem eller hälsa på dem.

[Skogsälvan]

Så glad jag blir att höra dig säga allt det här! Jag har hoppats att jag skulle få höra något liknande från dig en vacker dag och den här dagen är verkligen vacker. Härligt, Popjimmy!

[Varney]

grattis.
men inte oväntat alls, tycker jag.

Hej Jimmy.

"På något sätt blir jag så glad av att se människors småskurenhet när jag är glad, de verkar vara så rädda för mest ingenting."

undrar varför?..skadeglädje över att du står "över" dem? eller är de "gulliga"? eller är det gemenskapen/likheten?

[PopJimmy]

grattis.
men inte oväntat alls, tycker jag.

Hej Jimmy.

"På något sätt blir jag så glad av att se människors småskurenhet när jag är glad, de verkar vara så rädda för mest ingenting."

undrar varför?..skadeglädje över att du står "över" dem? eller är de "gulliga"? eller är det gemenskapen/likheten?

Vet inte hur jag ska uttrycka det.... men på något sätt är det komiskt. Jag vill egentligen komminicera till dessa människor hur jag tycker det är "onödigt" att vara sur (om man inte har en riktigt bra anledning dvs), men på något sätt är det omöjligt att i situationen överföra detta, det är utöver min ytterst begränsade makt. Det är ungefär som när du ser en ekorre springa runt runt i ett hjul eller en hund som hela tiden springer in i en dörr. Det är på något sätt bara komiskt. Jag skulle verkligen vilja göra allt i min makt för att hjälpa denna hund att sluta springa in i dörren (när den egentligen inte tycks ha någon direkt anledning att göra detta, även fast hunden i sitt förvirrade tillstånd upplever att det är skitbra att springa in med huvudet i dörren), eftersom det ser ut att göra väldigt ont, men jag är på något sätt en väldigt begränsad varelse, jag har helt enkelt inte den makten. Allt jag kan göra är att ge upp och acceptera det absurda i situationen, och här kommer komiken in. Förstår du?

(alltså jag säger inte att jag tycker alla hunden är en generellt "dum" hund för att den i vissa förvirrade tillstånd springer in med huvudet i dörren. Jag tror att många hundar i många situationer kan vara mycket smartare än mig)