Nöjd?

[What Gives?]

Jag är inne i en period där jag försöker jobba mycket med mitt missnöje. Jag antar att mycket av det jag går och hänger upp mig på kan betraktas som typiska I-landsproblem: Relativt sett kan det bli nästan komiskt fånigt att bli irriterad över att mjölken är slut eller att bussen är sen. Det är lyxproblem, och man sabbar mest för sig själv då man väljer att bli sned för sånt.

Det finns andra, lite mörkare aspekter av mitt missnöje som jag inte riktigt känner för att ta upp här, och det är egentligen här skon klämmer. Jag är olycklig över vissa saker i mitt liv och riskerar att bli bitter om jag inte tänker om.

Så, jag tänker mig att sänka kraven vore ett steg i rätt riktning. Jag anstränger mig ganska mycket för att uppmärksamma det livet har givit mig, och det jag åstakommit själv för att inse min tacksamhet. Något förenklat så innebär detta att jag vid missnöje försöker stanna upp, reflektera över värderingen och lära om genom att se de positiva aspekterna istället för att envisas med att vara besatt av det negativa. En sorts meditation om man så vill.

Jag tycker det har hjälpt en hel del, men det finns en skuggsida som oroar mig. Vad jag kan se ställs jag här inför ett klassiskt vägval:

Att acceptera rådande omständigheter och lära sig leva i harmoni med dessa låter kanske lite flummigt, men idén är att fasa ut kraven i god österländsk tradition. Jag är fascinerad av vilket enormt inflytande ens inre förhållningssätt till omvärlden har på hur man uppfattar den, och vilka resultat detta kan ge i termer av välmående.

Alternativet till detta är att anamma den Nietzscheanska livsdriften - viljan till makt - som kan vara en mycket god förutsättning för utveckling - och i motsats till föregående förhållningssätt - en ganska intensiv och livskraftig cykel som går från från otillfredsställelse till nya landvinnningar i en ständig kamp. Nietzsche skriver mycket om att säga ja till livet och det har vid tillfälle varit väldigt inspirerande att läsa hans idéer.

Vad jag kan se är dessa två förhållningssätt varandras motsatser och jag saknar en förmåga att urskilja de två. Jag kan se nackdelar med båda, men även fördelar. Att inta en kravlös hållning ligger farligt nära resignation och liknöjdhet. I viss mån säger man nej till livet. Dess motsats tangerar emellertid stundvis hänsynslöshet och ständig otillfredsställelse i jakten mot det högre. Det påminner om en sorts rovdrift ibland.

Jag tycker det är svårt att urskilja legitimiteten i kraven/behoven. Vissa krav är berättigade, andra inte vad jag kan se. Ett exempel: En arbetskamrat beklagade sig över hur svårt det är att hitta en ny handväska som hon kan trivas med, eftersom de enda väskor hon faktiskt vill ha kostar tvåtusen spänn. Det är ett krav som inte är berättigat enligt de värderingar jag har. För att exemplifiera ett i min mening berättigat behov kan jag tycka att meningsfulla relationer till människor i sin omgivning är ett rimligt krav (kärlek, vänskap, respekt och så vidare) som alla människor bör ställa i sin tillvaro.

Det vore kul att höra ifall ni andra reflekterar över detta och i så fall vad. Är jag ute och hojar?

[Johan Ågren]

Det är väl ett väldigt grundläggande och allmänmänsklig frågeställning du tar upp.

Problemet brukar vara att inte se möjligheterna där man står - möjligheter som skulle vända på fängelsets väggar och anta en ny karaktär med möjligheter. Att försöka svära sig fri på vad man skapat i livet går inte - utan man måste använda det man skapat för att ta sig vidare.

Som jag ser det är den enda möjliga vägen att meditera och betrakta sitt liv i detta vidgade ljus, och i stället för att se sin stagnation som sin fiende se vad det förvandlas till för redskap. Det innebär inte att saker inte kommer att förändras - det gör de - men mest förändras vår syn på dem.

Alternativet till detta är att anamma den Nietzscheanska livsdriften - viljan till makt - som kan vara en mycket god förutsättning för utveckling - och i motsats till föregående förhållningssätt - en ganska intensiv och livskraftig cykel som går från från otillfredsställelse till nya landvinnningar i en ständig kamp. Nietzsche skriver mycket om att säga ja till livet och det har vid tillfälle varit väldigt inspirerande att läsa hans idéer.

För att kunna säga "ja till livet" så måste vi se det så klart och intensivt som möjligt. Dessa principer kan inte skära sig fri från detta, och då är vi tillbaka på ruta ett; vad du har att relatera till - och vad du ska göra med detta. Om du tror att gräset är grönare på andra sidan så får du väl prova att springa dit, men det är svårt att springa ifrån sig själv. Därmed inte sagt att saker inte ändrar sig - frågan är bara varför man vill förändringen, och denna vilja måste man fördjupa sig i - genom meditation.

/Johan