Sagan om samlarna och bobyggarna

[offe]

Det var en gång en by för länge, länge sedan, som låg mitt ute i skogen. De som bodde i byn var alla nöjda och glada och alla var ungefär likadana, utom att ungefär hälften av dem kunde föda barn.

Så bestämde de att vissa skulle arbeta som bobyggare och andra som samlare. Bobyggarna skulle stanna hemma i byn och laga mat, städa, ta hand om barnen och de gamla. Samlarna skulle gå ut i skogen och samla in vad som behövdes, rötter, nötter, läkeväxter och blommor. Det var logiskt att de som ibland var gravida och ibland ammade blev bobyggare. Det spelade egentligen ingen roll, för det här folket skilde inte på vad som var nyttigt och vad som var roligt, det var samma sak för dem, så alla tyckte att det var lika roligt att vara bobyggare som att vara samlare, eftersom de båda arbetena var lika nyttiga.

Så jobbade de på ett tag och det gick hur bra som helst. Framåt kvällen kom samlarna hem och då hade bobyggarna och samlarna gott om tid på sig att göra roliga saker tillsammans, som att berätta sagor framför elden eller leka med barnen. Sagorna och leken var förstås också nyttiga, eftersom de var roliga. Det var barnens sätt att lära sig, för det fanns ingen skola.

När samlarna hade jobbat i skogen ett tag började de bli starkare eftersom de gick, sprang, klättrade, simmade och hoppade så mycket hela tiden. Då blev de lite malliga och började skryta om att de minsann var starkare och snabbare och nyttigare än bobyggarna. Först förstod inte bobyggarna hur någon kunde vara nyttigare än en annan, men när de hade fått det förklarat för sig höll det förstås med att det kunde vara nyttigt om man kom fram snabbt när man rörde sig över stora ytor, och nyttigt att vara starkare så att man orkade bära med sig mer hem. Men att en samlare skulle vara "nyttigare" än en bobyggare, det gick de inte på, eftersom de visste att båda arbeten behövde utföras. På dagarna när samlarna var i skogen fnissade bobyggarna åt dem och sa till varandra: "Låt dem tro att de är nyttigare då, om det är så viktigt för dem." På kvällarna sa de till samlarna: "Åh vad ni är starka och snabba." för då blev samlarna nöjda och gav bobyggarena blommor som de hade haft med sig hem.

Till slut blev det svårt att skilja på vad som var sant, det som sades bakom samlarnas rygg eller det som sades när de var hemma. En del bobyggare började tro på att samlarna var nyttigare än bobyggarna, särskilt barnen eftersom de inte kunde minnas hur det varit innan, och eftersom alla sagor handlade om att samlarna var nyttigare.

En del bobyggare satte blommor i håret för att göra sig vackra, så att den starkaste samlaren skulle titta åt deras håll. När samlarna såg det började de träna styrka även när de inte var ute och samlade, så att den vackraste bobyggaren skulle titta åt deras håll. Ju vackrare den ena gjorde sig, desto vackrare måste den andra göra sig för att ha en chans att tävla. På samma sätt tävlade samlarna i styrka. Både bobyggare och samlare tävlade så de blev blå och inte var det roligt, utom för vinnaren. Vissa ville inte tävla, men då blev de retade av de andra bobyggarna och samlarna, så då måste de i alla fall försöka fast de inte hade en chans att vinna.

Efter ett tag blev de som ofta vann styrketävlingarna lite väl malliga. De intalade sig att de borde få mer nötter, eftersom de ju faktiskt var mycket nyttigare. Minst nötter borde bobyggarna få, eftersom de var minst nyttiga. Alla samlare gick med på att det verkade logiskt. Det som gynnar en själv verkar ofta logiskt. Bobyggarna hade överhuvudtaget inget att säga till om i frågan. Det var ju inte de som samlade in nötterna.

Bobyggarna var inte lika glada längre. För det första var det inte lika nyttigt att arbeta som bobyggare som att arbeta som samlare, vilket betydde att det heller inte var lika roligt. Dessutom fick man färre nötter som bobyggare. "Vi är förtryckta." sa de och sen tjurade de ett tag. Sedan var det en kvicktänkt bobyggare som kom på lösningen: "Vi ska alla bli samlare!"

Det visade sig inte vara lätt att bli samlare, bara för att man ville det. Samlarna försvarade sin rätt att vara samlare och få mer nötter. De försvarade även sin rätt att slippa bobyggeri, som var så tråkigt. Men de kunde ju inte säga att de var själviska ekorrar, så de sa istället: "Vi samlare har blivit starkare av vårt arbete och det gör oss nyttigare än ni på att samla. På samma sätt har ni blivit nyttigare på att jobba som bobyggare och mindre nyttiga på att samla." Sedan vred de sina pannor i djupa veck för att komma på vad det egentligen var som bobyggaren hade blivit nyttigare eller mindre nyttiga på. De kom inte på något, men det sa det inte.

Ju längre tiden gick, desto mer missnöjda blev bobyggarna. Varje dag var det någon envis bobyggare som sprang ut i skogen för att samla, men till största delen höll samlarna bobyggarna på plats med tukt och förmaning.

Till slut en dag sa vinnaren i styrketävlingen: "Ja, ja, ok då, jag förstår att det är tråkigt att sitta hemma och göra allt det trista arbetet. Jag bestämmer att alla ska bli samlare. Men någon måste ta hand om barnen och de gamla, så om alla ska ut i skogen måste de följa med, och så får några bobyggare arbeta i skogen med att passa barn och gamla, i stället för att göra det hemma. Det blir mycket roligare, för allt som görs i skogen är roligt. Städningen kan vi naturligtvis inte ta med oss ut i skogen, så den får bobyggarna göra när de kommer hem."

"Det var det fräckaste", sa den sturskaste bobyggaren. Ska vi både samla och städa?"

"Ni ska vara glada att ni får komma ut i skogen", sa samlaren.

Det gick bobyggarna med på, men inte särskilt länge. Snart hade de tjatat till sig att både bobyggare och samlare skulle dela på städningen.

Nu borde alla vara nöjda, eller hur? Alla fick vara samlare och alla fick dela städningen. Nej, de där bortskämda bobyggarna var fortfarande inte nöjda!

"Vi som jobbar med bobyggeri i skogen ska ha lika mycket nötter som de som jobbar med att samla i skogen", sa en missnöjd bobyggare. "Dessutom jobbar vi jättehårt, det är ju färre bobyggare som jobbar med bobyggeri nu, än det var innan vi började jobba i skogen. Vi vill att fler ska jobba med bobyggeri, kanske några samlare kan hjälpa oss ta hand om barn och gamla."

"Nej", sa samlarna och de bobyggare som jobbade som samlare. "Om fler ska jobba som bobyggare och de dessutom ska ha fler nötter än idag, blir det alldeles för dyrt. Vi har inte råd."

"Men hallå!", sa bobyggaren. "ni har ju massor av nötter där som ni inte behöver."

"Det här är våra privata nötter", sa samlarna.

"Privata nötter?", sa bobyggaren. De enda privata nötter hon ditintills hade hört talas om var dem som samlarna hade mellan benen.

"Dem har jag jobbat ihop själv. Jag behöver dem till nyttigare saker än barn och gamla. Jag ska plantera dem så att det växer upp nya ekar, så att det blir många, många fler nötter i framtiden. Det är jätteviktigt att vi får det nyttigare hela tiden. Ju fler nötter, desto nyttigare."

De som arbetade med att samla var inte heller nöjda. Vissa av dem ville faktiskt jobba som bobyggare och tyckte inte alls att det var någon bra idé att alla skulle jobba som samlare. "Bobyggeri är inte nyttigt", fick de höra. "Man får inte många nötter för det heller. Och om du jobbar som bobyggare blir du mindre nyttig än du är nu, när du jobbar som samlare. Byter du ner dig är du dum i huvudet."

Allihopa var missnöjda med städningen. Den blev eftersatt, eftersom alla måste springa fortare, simma fortare och samla fortare och fortare, så att man kunde få mer nötter att lägga i nötskålen hemma eller plantera för att få ekar. När samlarna kom hem var de så trötta att de inte orkade städa. Bobyggarna som passade barn och gamla var lika trötta för de gjorde samma jobb som alla bobyggare tidigare hade gjort tillsammans. Ingen orkade leka med barnen, knappt ens berätta sagor vid elden.

Hur ska detta sluta?

En dag reste sig en mycket gammal bobyggare för att säga något. Alla blev förvånade, för hon var av en sort som tänker mycket, mycket långsamt, så hon sa nästan aldrig något. När hon hade tänkt ut vad hon skulle säga hade de andra vanligtvis redan bytt samtalsämne. Hon var smal som en tråd, för hon var så onyttig att hon aldrig såg skymten av en nöt, utan fick leva på de rötter som blev över när de andra åt. Det hon nu skulle säga, hade hon tänkt på i många år.

"Varför kan inte alla få jobba med vad de vill? De som vill jobba i byn kan göra det och de som vill jobba i skogen kan göra det."

"Hur ska de som jobbar i byn överleva", undrade den ledande samlaren. "Om man är i byn är man inte nyttig, så då kan man inte få några nötter."

"Ni andra kan ge dem nötter", sa den gamla.

"Ska de få nötter fast de är helt onyttiga", sa en samlare. "Vi måste ha alla nötter för att skaffa fler nötter. Det är det nyttigaste i världen."

"Man kan inte äta fler nötter än att man blir mätt", sa den gamla.

"Då blir de ju beroende av oss samlare, hur ska det sluta, de kommer att bli förtryckta precis som vi var förut", sa en bobyggare som numera jobbade som samlare. "Alla måste vara oberoende, som jag."

"Vi är alla beroende av varandra", sa den gamla.

Det hade de inte tänkt på förut.

Den gamla fortsatte: "Min gamla mormor sa alltid: Det som är roligt är nyttigt och det som är nyttigt är roligt. Nu har jag tänkt på det ett tag..."

Hon gjorde en paus. Hon var inte van att prata så mycket, så hon måste vila sig.

"Det som är nyttigt känns roligt, så att man ska veta vad som är nyttigt. Det är därför det roligaste som finns är sex. Det som inte känns nyttigt är inte roligt, och det som inte är roligt är heller inte nyttigt. Dessutom är det så att ju roligare man har, desto nyttigare blir man. Vad som är roligt vet man bara själv, därför måste man själv bestämma vad man ska arbeta med. Lyssna på ditt inre sus, mer än på skogens yttre brus."

Sedan tystnade hon och förblev tyst i många år, men hon hann dö innan bobyggarna och samlarna hade listat ut vad hon egentligen hade menat. När de väl hade gjort det, levde de lyckliga i alla sina dagar.