Hur kan man vara så dum

[Åkes granne]

..som jag, då.

Tänkte, det är bra att skriva ner mina (bara nu) processer, eftersom det ger en skenbarhet av avslut. Ibland när jag befinner mig i ett slags hysteriskt inre grubbel, lyssnar jag bara 20 sek på vardera låt på min ipod, eftersom jag inte "orkar" lyssna klart. Då tvingar jag mig till att lyssna klart, sekvens efter sekvens. Detta kan inte riktigt skapas i den rena tankelivet, eller om man tränar t.ex. Patetiskt. I alla fall.. "totalitet", eller snarare den balans vi söker är inte att ständigt vara "på". Eftersom jag bara har engångsgrunder -allt/eller inget alls; har jag ingen tillfredställande tidsuppfattning.

Vet ni var jag "är" nu? Kort: Ett fönster mot förståelsen. Min mamma. Äntligen förstod jag. Pappa är alltså galen. Och allt det jag tidigare identifierat mig med var ett avslutat kapitel -klokt val. HÄR STÖDJER ALLA MIG, det vet jag. Moderslivet erfars tidigt, så det är här jag börjar minnas. Det är "så här det alltid har varit". Här erkänner jag min dumhet. STOPP! !!! Förstår ni nu vad jag menar?(Ingen fri vilja, låter mig ledas av andra.) Sen; eftersom jag ser skönheten i relationen mellan mig om min (numera) "älskade" mamma.  Ett löfte om hela världen, HELA VÄRLDEN ÄR MIN. (Men det kan bara -upplevas- just där, bara där. Och det är fint.)

Grova generaliseringar:

-"det blir så när man tänker för mycket"

-"jaha, ja, att jag var så dum.."   - Skuld! (Diplomati) Duett!
(Upplevelsen av ANALYS; här känner man sig förnuftig, klok nästan.)

Man vet att man är en riktig människa, en människa av kött och blod -Skulle jag alltid befinna mig här; skulle jag vara en mer hel människa, skulle jag möjligtvis, dogmatiskt (men filosofiskt) försvara ..allt det där. Det här.

Spontana utplock från hennes skitsnack: "Invandrare..bla bla.." Äh, ni kan fylla i själva. Det kan ni, allihopa, eftersom vi är allt.

Fattar ni inte snart? Nej, jag känner mig aldrig förstådd, eftersom ALLA VÄNTAR IN MIN "FÖRSTÅELSE"! Min omvärld ser mig som "rädd".

HON TVINGADE MIG ATT "BLI MIG SJÄLV"!!

Mm.




Hon kunde säga vad som helst.  

Snälla, det är besvärligt för mig.

Detta finns dokumenterat i mitt sinne; 09876245234 sidor. Översatt till alla språk. (Nu menar jag hela cirkusen, givetvis.) Även fönekelsen av allt. Även stagnationen -omöjligheten; skräck. Jesu korsfästelse.

Därefter; himlen. När "det som ni kan INTE (nej, inte där föreställa er" FÖRLMAR mitt sinne i LIDANDE. Ja ..då.

-"blockera, utgången!" and ("Polisgrepp")

Eller varför inte: "nu kvävs jag" -Astmaattack. (Har ingen astma längre.)

Eller.. (Barnet inlurad i fällan. Utgång omöjlig. Får dimsyn. Sanningen blir ful i mun.)


Nej, sluta, det är inget kul.






Fattar ni? Ja det gör ni. När ni inte fattar ett skit. Som jag sa.



Jag vet precis hur jag skulle kunna ge ett exceptionellt ordnat/moget intryck. Jag vill inte. Jag vill inte ..ljuga.

För så här är det..




Även om jag vet att jag "vet" ..då. Känns det verkligen, verkligen inte så. (Men varför förutsäger jag ständigt framtiden då?)

Det är omöjligt att känna sig "smart" när man ..tänker. Icke-tankarna.



Men detta leder mig ingen vart.



Jag ger alltid andra bollen. Det är det som är underkastelsen i sig, se ovan. Comprende?!!!!! "Visst är du rädd för spöken". Ganska förnedrande.

Om jag själv berättar, ja då "har jag läst" el. "ljugit innan".

Om jag nu inte.. om jag nu inte..


SKÄRP ER!


Överbevisa er själva nån gång.

Och detta, ja, det är bara en liten del i allt. Det har jag alltid vetat. För mänklighetens bästa för fan, ge er. Det har jag ju alltid gjort, ja ..just det. Om man ser det så. (För det är SÅ man ska se det.)



Betänk detta:

#Fader psykopat med ett hjärta som ett litet barn. (Skillnaden mellan min identitet & pappa är att jag aldrig beskyller någon för något. Som han gjorde.)

Extremt djup kärlek (&/+) tillintetgörande distans

#Destination: Mamma. Ja, tänk. TÄNK!

STAGNATION, transcendens, STANGANTION, transcendens, STAGNATION, transcendens....

Jag såg allt som liten. Ingenting har ändrats.

Sånt som händer: Jag bär mänsklightens på mina axlar. Bl.a. För det är ju inte bara det, det är ju mycket mer än så. Men jag ser inte mig själv som något "annat"; jag är allt det ni är. Samtidigt. (När jag ingjuter mig i det ingen kan stava till.)



TÄNK.


Redo? Bra. Läs nu mitt inlägg "Tidrummens totalitet". Två ggr. När ni har gjort det kommer kapitlet jag tänkte stöpa mitt inlägg i. Allt detta skulle jag kunna sagt när som helst. Kanske t.o.m. mer då, när jag var liten. Betänk det. (Det har inget med mig att göra.)



Skammen är seperationen fas 1.

"Integritet" är TILLITEN/kontakten till ditt eget ursprung*

Sex som begrepp är dödslängtan. Och varför det tror ni?

*Det som hädanefter (därefter) rör dig framåt är SEN:

Ätstörningar ect. Maktmissbruk (då är den inte riktigt ren än, om ni inte förstår, men VET vad jag menar.) Vänta ett slag..


Tillbaka. Tillit.


I begynnelsen av ditt liv TILLÄT du allt det dina föräldrar gjorde. Ni vet att bebisar som lämnas dör. Även om så din mor t.ex. skulle slå dig ..ja, allt detta vet du. Att lyda det du får, är att bli din egen gud. (Ni fattar vad jag menar.)

Du = allihopa = "attet".

Låt ingen få dig att tro att du inte vet det du redan vet. Hur man man vara så dum?

Du kanske tänker på det som kommer sen, ja.. jag vet. Men du MÅSTE hålla i repet först. Annars faller du.


Man ska ICKE: Planera "transformation". (Vanligt misstag!) För då dras allt igång igen. Skadan får inte slå ut igen! Den SKA BALANSERAS AV DIG SJÄLV.



Varken insikt, förståelse el. vetskap. Inte riktigt.

Så vad är det då???

En fusion mellan död och överlevnad.

Detta är "hemligheten" i-sig.

TÄNK NU.

...jag befinner alltid på gränsen med vad man står ut med. Jag kommer aldrig hem, men alltid tillbaka. (Inget jag gör är utav någon hemlig avsikt. Tro mig snälla.)


Jag gör INTE det felet som gubben som sköt sig gjorde, och det som flickan som hängde sig gjorde.

(Räkna ut detta.)

Jag är den som aldrig släppte kedjan.. Odödlighet. (Inte makt - utan balans.) Ni pajjar allt annars. Tänk nu. Tänk nu. (Makt? då bryter du kedjan.) Snälla, lita på mig.

#Halvmisshandel när jag skulle "tvätta håret" som 3-6;åring, konstant. Dör (ja!) Kräks schampoo. ..men jag vann. (De söker "folk" för min sjukliga envishet.)

#De sökte för att jag "la händera på plattan utan att skrika/gråta. som liten alltså. Och varför det tror ni?

#Skelettcancer 12 år: Tillät mig inte ens att gråta. Visste att det var jag som avgjorde allt. Recept: Stagnation - Upplösning - Inre djupet (då/vet). (Rätt skönt när alla andra tror att man inte kan ngt.)

Och vet ni vad läkaren sa när han rörde mig?  

-"Nu ses vi ännu en gång" (?)

(Inget fel på min kropp nu.)


----Detta är den störrsta plågan. Även den störrsta lyckan. (Tills ni har förstått.)----

Hybris? Ja det också. Jag är ingenting alls.. jag är

där        här


                    även då.

Jag kan inte neka till någon, även om ingen någonsin "vinner över mig" (eftersom de är ute efter makt, nej, det är en fälla, den funkar inte, tro mig.)


Bryt inte kedjan, det är där allt ligger. Själva "döden" strömmar i er, och ni lever.


Att vilja (och inte vilja) - Expansion. Död. Flykt. Stagnation. Extas. Entusiasm. Skräck. Gud. SAMTIDIGT.

När man går upp i det "jag är". Då är.. då är det.

Och mkt viktigt; jag älskar ALLA människor. Alla. Älskar. Alla.


Så. vad händer? "ATTET" börjar välja.. Tills ljuset bryts. Fiffigt va? Lita på mig, som du litar på dig själv.

[Åkes granne]

Att veta att allt jag säger är falskt. Hoppa omkring på olika plattformar* och aldrig kunna förklara för någon hur det är -vem man är. Att inte kunna uppleva sig själv, förutom i det man inte vill vara. Vad ska jag då göra? Att vet att man är i desperat behov utav hjälp, samtigt veta att ingen kan hjälpa "detta" mig. samtidigt .."inte ha några problem". Min styrka är min svaghet. Att ständigt ohjälpligt tvingas lura andra.

Att försöka.

*att spegla dem i varandra, och bli till..

Att alla säger att man har fel. Att vet att alla har fel. Att inte kunna uppleva "sig själv" -helt otroligt. Att älska något högre än livet själv. Att inte kunan dela den med någon, än, ja.. Smärtan i hela mitt liv.


Att veta & inte veta.


Att ständigt konfronteras med det "som bara inte händer".


ATT LEVA ÄR ATT HA EN JÄVLA TUR.


..en överskridande ensamhet. Vad ska man då vara?


Att ha fått radioaktivt ämne i en kanyl i armen, utan att fatta varför!

Att alltid bli beskylld. Allt mitt fel. JA TÄNK. Storasystern.


Att bli förälskad i varje männsika; i mötet. Ja, tänk.

Att tro på varandra. Att inte kunna göra bättre än så här. Att ibland veta vad Tv:n ska säga. Att aldrig bli trodd!


Att trolla bort sig själv. Att inte känna igen sitt eget namn. Att bluffa. JA TÄNK.

Alltså; allt har ju redan hänt/är, men det är nu vi ser ljuset. Jag har alltid försökt.


...Det är nu vi vet..

DET ÄR NU VI VET; DET VI ALLTID GJORT.


Ja, tänk.

Att glömma bort det jag just sagt -konstant. (Perfekt minne!)

-Förutom när man är TILLBAKA (fattar ni?)


Att veta att min lillebror är Ted Gärdestad, på ett sätt..






Bli mig!

Att döda sin egen moster med tankens kraft. (Hon tackade mig!) Hon som satt inne i 50 år, hon som alla i "den där staden" pratade om. Hon som satt på psyket utan att hon var sjuk. Ja, då får också gråta, det är ju det jag alltid gjort. Ni fattar..

Att gråta mest på begravingen, men fem minuter senare inte fatta varför. DÅ HAR MAN INGEN RESPEKT FÖR LIVET. Att vara världens lyckligaste & olyckligate människa. Som jag alltid sagt.


Men kom ihåg det jag sagt, kom ihåg det viktiga.

Att aldrig bli trodd. Ja, tänk. TÄNK. Det är nu vi vet.


Hemma hos mig.. här händer sånt som ingen någonsin trodde på. Fattar ni? Fattar ni, snälla gör det. Varje dag, smärta. Lycka -också. Att ha en sån jävla tur! Nej, sånt händer bara inte. Jo.

Jo. Det är nu vi vet.


Livrädd. Och inte alls rädd.


Alltid. Ingen tror på mig. Att skratta åt sitt eget skämt. Att trolla bort sig själv.




Sätt upp en stor prisma i stan. Ja, du. (Du!!)




Lägg dig på sängen. Du, vem annars? Säg något.

[Åkes granne]

Om ni fattar, snälla.. Säg något.

[PopJimmy]

något

[amy]

jag fattar inget, jag ser bara massa text.

[archaxe]

Vi vet.

[Johan Ågren]

Ser framför mig en lampa i natten som en massa fjärilar svärmar runt -  fladdrande tafatta överjag runt en kärna av känslor - och de har valet att bränna sig till döds eller flyga ut i den kalla natten. Lösningen är att vi inte är våra överjag utan just den där kärnan vi inte kan relatera till. Förnedring, förlåtelse och försoning. Och inte med något annat än oss själva.

/Johan

[Åkes granne]

Man mår väldigt bra av att prata om detta. Tack, för det.

Och vet ni vad jag såg, idag; imorse? Gick in till badrummet och var stilla i min absoluta "okoncentration". Tydliga, suupertydligatydliga kristaller. Och vad mer?

Mitt framför ögat. En vitsilvrig amöba formad till en pil. Kristallklart..  :wink:

[Åkes granne]

Detta är sant.