Om egot

[Fication]

Egot är ju omtalat i andliga kretsar som något dumt och fult som vi ska göra oss av med. Egot är skuld till allt osv, släng den bara så löser sig allt! Men hur hänger det ihop egentligen? Jag tänkte försöka redogöra för mina tankar och bena ut en del. Ni får gärna kommentera eller fråga, men jag kommer kanske inte att bry mig eftersom jag är ganska självupptagen.

Jag definierar egot som ’bilden av mig själv’ eller ’den/det jag identifierar mig med’ eller varför inte ’den jag tror att jag är’. Observera att jag gör definitionen här och nu utifrån den jag anser mig vara här och nu, en ganska vanlig människa som befinner mig där jag befinner mig och har de (normala) problem jag har osv.

Om det nu är så att jag vill göra mig av med egot så borde den mest rimliga vägen vara förminska det gradvis till dess att den försvinner, tex genom meditation eller självransakan där man undersöker ens tankar, känslor och innersta vrår för att slänga ut det från den subjektiva planhalvan, dvs genom objektifiering, distansering eller avidentifiering.

Men en annan väg, som skulle kunna tänkas vara ett bra komplement är att gå åt andra hållet, dvs att låta egot växa så mycket som möjligt genom att identifiera sig med objekt utanför sig själv. Hur gör man detta? Jo, helt enkelt genom att ge objektet – hela objektet – uppmärksamhet. Objektet kan vara ett ljus (som i tratak yoga), en annan människa, ett projekt, ett konstverk, en abstraktion, mänskligheten, kosmos, whatever! Genom att identifiera sig med objektet gör man det till subjekt, det blir en del av en själv. Man blir ett med sin älskade, med ljuset man fokuserar på, med skeendet och prestationen om jag är en idrottsman (flow), man hör inte klockans klang, man är klangen. Denna ’subjektifiering’ är alltså en omfamning, så varför inte kalla det kärlek.

Och om detta man subjektifierar, ens projekt, ens barn, ens skapelse som då är en del av en själv, skulle gå förlorat och då så upplever man en tomhet som om en del av en själv skulle ha dött, vilket den ju har.

En tänkbar plan är nu att växla mellan objektifieringen och subjektifieringen, mellan distanserandet och omfamnandet för att på detta sätt gunga sig loss ur bilden av sig själv som så lätt stelnar. Då skulle det alltså inte gå ut på att göra sig av med egot utan att göra egot så flexibelt som möjligt så man kan utsträcka det i en omfamning och sedan dra tillbaka det när det behövs. Och då handlar allting om en sak – vad jag väljer att ge uppmärksamhet. (väljer – tänk så lätt man kan få det att låta)

Finessen med subjektifieringen, istället för att bara sitta under en korkek och begrunda sig själv, är att man lättare blir angripen och sårad när man omfamnar stora saker. Och när man blir angripen kan man göra några av följande saker om man är en varg:

Flee – man avidentifierar sig
Fight – man försvarar sig
Fool around – lekbeteende, försöker skoja bort det och glida undan
Freeze – man blir paralyserad

(jo, de fyra ’F’:en kommer från forskning av vargars beteende)
Och var beteende har sin funktion och sitt tillfälle. När man (egot) blir angripen och sårad så medvetandegör man nya delar av bilden som man kan läka genom att objektifiera dem. Delar man inte hittat om man bara suttit under korkeken. Och man måste bli varse en sak för att kunna objektifiera den. Och man måste objektifiera den för att sedan kunna omfamna den. Ken Wilber kallar det ’transcend and include’. Det här skulle ju kunna vara en lämplig symmetri i livet som börjar med att vi avidentifierar oss med omgivningen och blir medvetna om oss själva – objektifierar världen – och avslutningsvis subjektifierar världen igen, eller objektifierar oss själva, vilket det nu är, eller båda.

Även om man inte tror på det många menar är det slutliga målet, att slå sönder muren mellan subjekt och objekt – satori, kensho eller till och med nirvana, så tror jag det finns mycket att vinna på att medvetandegöra egot och rucka på det. Det är en mycket viktig ingrediens, förmodligen den viktigaste, i den personliga utvecklingen som jag placerar överst på prioritetslistan. Överst i hierarkin över hur jag sorterar information. Begreppet ego är dessutom mycket användbart när det gäller folks och egna beteenden, tycker jag.

Jag tror att det är viktigt att balansera de båda, satsar du bara på objektifiering och krympa egot så slänger man nog ut drivkrafter också och man blir en mesig, viljelös och intetsägande liten mus, om än ganska vis! Bara subjektifiering är man en fjant som bara springer runt och kramar och älskar allt och alla. Man tröttnar till slut när man får smäll efter smäll eftersom man inte sorterar ut och läker det som fått en smäll. Och gör man inget, utan kör på i gamla hjulspår så blir man med stor risk manipulerad på ett sätt eller annat, maktlös i vilket fall.

Jaha, det här verkar ju inte så svårt. Vad är då problemet? Många! Och säkert fler! Hade det varit lätt hade det inte varit någon konst att leva, men det är det. Det största problemet tror jag är missförståndet att vi tror att livet går ut på att vara så lyckliga som möjligt. Och det är väl i och för sig inte så farligt med det, det säger ju till och med Dalai Lama. Problemet är att jag, ganska vanliga människa som befinner mig där jag befinner mig och har de (normala) problem jag har, gör ganska dåliga bedömningar vad som kommer att göra mig lycklig i framtiden. Det förutsätter att jag vet vem jag är i framtiden, vilket i sin tur måste innebära att mitt ego är oförändrat. I den vissheten och förutsägbarheten finner jag ju en trygghet.

Lycka är dessutom något jag i mitt nuvarande normala tillstånd ganska ofta förknippar med begränsade resurser som pengar, uppmärksamhet, makt. Det är inte så svårt att tänka sig vad det leder till.

Ett annat problem är all den jävla information man måste brottas med för att hänga med. All kreativitet som mänskligheten kräker ur sig, just den kreativiteten och det skapandet som skulle kunna vara det gudomligaste vi kan göra. För att kunna omfamna allt borde man väl kunna ta in allt sådant, eller? Senaste tiden har mänskliga kreativiteten formligen exploderat! ”Må du leva i intressanta tider.”

Så, går allt ut på att utvecklas så mycket som möjligt? Det är ju det vi sysslat med tills nu. Eller ska vi på något sätt tillbaka till startpunkten? Tillbaka till att bli ett med allt eller något åt det hållet? Det är lite som universums expansion, ska det vända, krympa och implodera eller ska det fortsätta att växa i all oändlighet?

Äh, nu går jag och sover.