"Ser" inte min lägenhet

[Advocate]

Det är en smått olycklig grej som drabbat mig, det är så som rubriken säger att jag inte ser min lägenhet, jag känner den liksom inte. Jag flyttade dit för ca. 2 år sedan, och jag har hemlängtan varje dag och känner ångest över ensamheten och ansvaret jag har nu då jag inte längre bor hemma. Varje dag cyklar jag hem till mina föräldrar och hälsar på, och jag känner alltid en konflikt innombords. När jag är vid mina föräldrar känner jag att jag borde hållas där jag bor, och när jag är hemma längtar jag därifrån.

Bostaden och hela företaget med att flytta känns liksom inte äkta, jag har inga känslor för lägenheten, vad som hänger på väggarna och vad jag har för möblemang och gardiner, jag är totalt känslomässigt paralyserad. En gång sa min mamma att det luktade på något sätt fränt i lägenheten, och att det alltid gjort det, något som jag inte ens hade märkt. Jag har alltså aldrig ens känt på doften i boningen! Jag känner mig på något sätt avskärmad alltså. Vad tror ni, är det överjaget som spökar igen? Kan alltihopa, alltså flyttandet, vara en konstuktion av detta överjag? Det kanske är frågan om intentioner och motiv som inte innerst är mina egna, men som jag lurat mig själv att är.

Jag längtar tillbaka hem, eller efter något annat. Jag hade en gång en konstig dröm om att jag bodde i en mörk och ogästvänlig håla någonstans i skogen....men jag kan inte flytta hem igen, det finns orsaker till att jag flyttade från början och dessa föreligger ännu, så det kommer inte på fråga.

Grejjen är bara att jag måste komma underfund med det hela, hur fanskapet hänger ihop.

Vad får ni för tankar och känslor kring detta?

[Avantgardet]

Man är väl på jakt efter ett "hem" hela livet - tills man finner det (OM man finner det). Jag tror man får lov att själv skapa ett där man står, oavsett vart man befinner sig. "Home is where you make it". Satsa lite på det, ta kontroll - skaffa nya möbler, tapeter, whatever. Man får automatiskt känslor för det man lägger ned tid på. Bor du i en konservburk så gör den åtminstone till "din", din egen.

På sätt och vis får jag för mig att det inte är bostaden i sig som är problemet utan familjen. Om så är fallet så är det nog bara att ta nästa steg, på egna ben. Låt morgondagen överraska med vad den bär med sig i sitt sköte.

[Algotezza]

Är man inte "hemma i sig själv", kan inget "yttre hem" ersätta avsaknaden av den upplevelsen, annat än temporärt. Är man "hemma i sig själv" finns "hemma" "where I lay my hat".

A

[Johan Ågren]

Är man inte "hemma i sig själv", kan inget "yttre hem" ersätta avsaknaden av den upplevelsen, annat än temporärt. Är man "hemma i sig själv" finns "hemma" "where I lay my hat".

A

Det stämmer bra. Alla platser man kommer till känns främmande och ytliga till en början, men sedan så rotar man sig genom att den nya platsen får olika värden. Själv tycker jag om att boa mig på nya platser, helst i naturen. Det är väldigt kul att göra upp en lägerplats. Eldstaden får ett högt värde redan första kvällen, när man samlas och gör mat.

Men om man befinner sig på ett nytt ställe och samtidigt känner sig mer rotad på ett annat så är det nog svårt att se det gamla i det nya. De gamla funktionerna måste rotas på den nya platsen. Föräldrahemmets matlagning måste överskuggas av glädjen att göra mat i det egna köket t.ex. Se över vilka behov du har som du känner är rotade på gamla platser och se hur dessa kan flytta med dig på bästa sätt. Ibland så kan det handla om svårigheten med att växa upp, och att förändra sina vanor så de passar det vuxna livet. Att "hitta hem" handlar alltså om att finna en plats där man kan tillgodose sina behov, men för att detta ska kunna ske så måste man ha uttalade behov och se hur dessa kan tillfredsställas. Vissa har också tur att komma till nya platser som tillgodoser outtalade och dolda behov, ungefär som att träffa en ny kärlek man först inte förväntade sig skulle vara den rätta.

/Johan

[Advocate]

Jag är tacksam för era svar, makes sense...

Jag tror jag förstår vad ni menar med att ens hem är "where i lay my hat", och jag håller med. Ni tycks antyda att det inte är någon skillnad på att finna sitt hem (där man bor) och att finna sig tillrätta i världen. Jag har aldrig sett på det så, men jag tycker om det sättet att se på det. Att hitta mitt hem verkar nog inte vara en lätt sak för mig, men det är kanske inte meningen att det skall vara det heller om man ser det hela från ert perspektiv.

Det här med outtalade behov är annars klurigt, det är kanske bra att nångång befinna sig i en situation där ens behov inte tillfredställs, så att man kan börja kontemplera kring dem.

[Morningstar]

------

[Kyano]

Är det första gången du är hemifrån på riktigt, och dessutom mer eller mindre blev tvingad in i den situationen av omständigheter du själv inte kunde kontrollera är det inget konstigt att du upplever det som främmande. Ta det lugnt och cykla hem till dina föräldrar ibland, det är inget konstigt att det kan ta tid att vänja sig med en ny situation. Skyll inte ifrån dig på överjag, undermedvetna eller andra flummiga psykoanalytiska konstruktioner som inte gör annat än att förskjuta kontrollen ytterligare.

Kanske är du en människa som ogillar abrupt förändring, och finner trygghet i rutiner. Då kan du kanske försöka skapa dig nya sådana. Enkla saker som att äta frukost på bestämda tider, gå att lägga dig regelbundet osv. Vi är olika i vad vi behöver att trivas. Ta dig tid att anpassa dig och glädjs åt att du iaf inte är längre bort från föräldrarna att du kan cykla dit om du behöver, kanske det inte ska vara en rutin dock?

Kanske är det så att bo ensam inte är något som passar dig, då kan du söka dig till ett boende med en rumskamrat eller kanske tom ett kollektiv. Inget är fel eller konstigt utan något du kan anpassa efter vad som passar dig.