Hur pass långt bör man tillämpa agnostisicm?

[Sökande]

Det argumenteras ofta att eftersom det inte finns några direkta bevis för Gud(s/ars) existens och inte heller några bevis emot den så bör man bibehålla ett öppet sinne och vara agnostiker. Detta kan ses som ett mycket förnuftigt ställnigstagande, men om man å andra sidan tänker närmare på det så blir det argumentet gällande i ganska många situationer. Precis samma sak kan ju nämligen sägas om Jultomten, Påskharen, Tandfen, älvor och troll. De kan vara fantasier, men de kan vara verkliga, så borde vi egentligen inte anta en agnostisk inställning till dessa med?

Själv anser jag denna tankegång som ett fullt riktigt skäl till att förkasta agnostisicm av rent praktiska skäl.

Vad tycker ni?

[waern]

Gud är abstrakt (och dessutom ett transcendentalt väsen) som på så vis blir obevisbar i sin definition. Påskharen eller jultomten är empiriskt observerbara och det är därför en viss skillnad.

När det handlar om abstrakta ting, såsom ideologier eller annat, anser jag att man alltid bör vara tvivlande. Att acceptera något som sant och sedan inte fundera över andra infall är att sluta tänka. Det tycks dock ligga i människans natur att genom sin tanke komma fram till givna slutsatser, teorier, lagar, postulat och doktriner. Varför inte, likt Sokrates, se processen som det viktiga? Trots att alla tankar kring Guds existens blir utan något bevisbart resultat som kan ligga som grund för en teori som de facto är sann, så har ändå tankeverksamheten varit något att eftersträva i sig!

[yy]

Förstår din tankegång, men samtidigt så är det viss skillnad på gud som fenomen (allsmäktig, objektiv etc) och jultomten.
Rent praktiskt spelar det väl inte så stor roll vilket förhållningssätt man har. Man behöver ju som sagt inte leva som man lär.

[Jörgen]

Om vi bestämmer att påskharen och jultomten är osynliga, och därmed icke observerbara, så har vi således skapat något likvärdigt med gudaföreställningen.

Om man definerar något som allsmäktig, så bli det inte obevisbar för den sakens skull, genom att göra gud osynlig så undandrar man ju bara föreställningen analys.

För att avvika något från ämnet;
barn är beroende av att en större varelse vakar över de -
när de är tillräckligt vuxna finns inte behovet kvar,
annat än känslomässigt, vilket förklarar gudatro för mig.

[Sökande]

Ni har ett antal bra poänger, men jag bestrider att gud alltid måste vara någonting icke observerbart. Om man tar den bibliska guden som exempel finner man att dene uppenbarat sig som en brinnande buske, och att han faktiskt fått en son av kött och blod. Man kan ju säga att e brinnnande buske inte är guds riktiga utseende, men busken sade trots allt vem den var. Min poäng är kort och gott att i de skrifter som troende (alla som tror på något hörge väsen) grundar sin tro på så har gud(arna) en förmåga att gestalta sig. Även detta skulle kunna anses vara fallet med tomten.

[tomtefader]

God frågeställning.

Agnosticismens principer kan som du påstår tillämpas på allting, om man väljer att gå tillräckligt långt. Själv är jag av den bestämda åsikten att agnosticism inte är ett ställningstagande. Vad jag med detta menar är att en agnostiker ger plats åt två differenta möjligheter; existensen av en gud (eller flera gudar) och icke-existensen av en gud (eller flera gudar). På så vis tar hon egentligen inte ställning till någonting alls. Agnostikern äger med andra ord ingen åsikt; hon är en passiv åskådare.
Därvidlag vill jag o de bestämdaste hålla med dig om att agnosticism inte är en hållbar åskådning - det är ingenting alls.

[yy]

Självklart hänger det på definitionen, men gud som koncept; en högre makt, är något annorlunda från de personifierade gudar man hittar inom religionen.

[What Gives?]

Om man ska se till ett vanligt förekommade temat på agnosticism - tron på gud - så har jag själv konstaterat att jag inte kan avfärda en gud bara på grund av att jag inte har en tro själv.

Detta resonemang kan man vidare tillämpa på all möjlig kunskap. Särskilt intressant tycker jag att det blir när man betraktar hur jag själv och andra förhåller sig till ovisshet i alla dess bemärkelser.

Påskharen och jultomten står sig slätt mot ens faktiska tillvaro. För en bättre förståelse för attityden, prova agnosticismen i det sammanhanget istället.

[What Gives?]

God frågeställning.

Agnosticismens principer kan som du påstår tillämpas på allting, om man väljer att gå tillräckligt långt. Själv är jag av den bestämda åsikten att agnosticism inte är ett ställningstagande. Vad jag med detta menar är att en agnostiker ger plats åt två differenta möjligheter; existensen av en gud (eller flera gudar) och icke-existensen av en gud (eller flera gudar). På så vis tar hon egentligen inte ställning till någonting alls. Agnostikern äger med andra ord ingen åsikt; hon är en passiv åskådare.
Därvidlag vill jag o de bestämdaste hålla med dig om att agnosticism inte är en hållbar åskådning - det är ingenting alls.

Det är i motsats till vad du skriver omöjligt att inte ta ställning. I agnosticismen handlar det om att bejaka och finna ro i att man inte alltid har ett svar. Detta är således ett ställningstagande för ovisshet, men inte nödvändigtvis en slutgiltighet.

I mitt fall har detta inte på något sätt lett till passivitet. Snarare tvärtom eftersom jag i vissa fall har motiverats till att finna visshet då jag erkänt hur lite jag vet.

Avslutningsvis har det hjälpt mig att sålla frågor. Vissa saker är inte mycket mer än slöseri med tid och energi att reflektera över.

Detta är några nyttor med agnosticismen.

[tomtefader]

What Gives?,

Jag har ej tid att besvara ert utlägg idag. Jag återkommer med svar imorgon bittida.

[tomtefader]

God frågeställning.

Agnosticismens principer kan som du påstår tillämpas på allting, om man väljer att gå tillräckligt långt. Själv är jag av den bestämda åsikten att agnosticism inte är ett ställningstagande. Vad jag med detta menar är att en agnostiker ger plats åt två differenta möjligheter; existensen av en gud (eller flera gudar) och icke-existensen av en gud (eller flera gudar). På så vis tar hon egentligen inte ställning till någonting alls. Agnostikern äger med andra ord ingen åsikt; hon är en passiv åskådare.
Därvidlag vill jag o de bestämdaste hålla med dig om att agnosticism inte är en hållbar åskådning - det är ingenting alls.

Det är i motsats till vad du skriver omöjligt att inte ta ställning. I agnosticismen handlar det om att bejaka och finna ro i att man inte alltid har ett svar. Detta är således ett ställningstagande för ovisshet, men inte nödvändigtvis en slutgiltighet.

I mitt fall har detta inte på något sätt lett till passivitet. Snarare tvärtom eftersom jag i vissa fall har motiverats till att finna visshet då jag erkänt hur lite jag vet.

Avslutningsvis har det hjälpt mig att sålla frågor. Vissa saker är inte mycket mer än slöseri med tid och energi att reflektera över.

Detta är några nyttor med agnosticismen.

Vad jag menar med att agnosticism icke är ett konkret ställningstagande är att en agnostiker uttryckligen väljer att inte ta ställning och därmed inte heller äger någon ståndpunkt. Detta kan enligt mig tolkas på ett sätt och bara ett; att agnosticismens grund står i att man helt enkelt undviker att ta ställning (inte nödvändigtvis något negativt, menar jag).
Det är hur som på denna simpla grund som jag än vill hävda att den sk. agnosticismen, vare sig den motiverar till tänkande eller inte, ingenting är. Att man ovisst ger plats för det möjliga existerandet av två olika ting eller sanningar - en gudsexistens och en icke-gudsexistens - är inte att ha en åsikt om saken; det är att ha ett tvivel.
Jag vill starkt ställa mig emot detta med att även "att tvivla" är ett åsiktstagande. Man måste välja antingen A eller B, hävdar jag.

[Sceptisk]

Sökande

Ja, det finns ingen anledning att vara agnostiker. Det är en ganska urvattnad och meningslös hållning, kanske fungerar i retoriska sammanhang men knappast när det handlar om att ha en livsfilosofi.

Jag börjar inse mer och mer att jag är animist (fascination för fenomenen), det betyder att jag är i viss mån religiös, men inte på det sättet att jag tror på saker och tings orsaker. Jag har ingen aning om vad som är orsaken bakom allting. Om det är andliga krafter eller något annat. Mitt främsta argument i min hållning är att det finns "nånting". Med "nånting" så kan man inkludera och exkludera hur man vill och man är fri att ta emot nya möjligheter. Tänk om det vetenskapen säger oss idag är helt fel, varför ska man sitta och haka upp sig på vad någon just för stunden hävdar är sant? Och vice versa, varför ska man sitta och hålla fast i motsatsen? Eller ens den hållningslösa hållningen?

Om man tror på Gud då har man gett en förklaring på orsaken och man har en definition, ifall man förnekar Gud som förklaring då är man ateist. Jaha, tänker jag. Vad har man vunnit med det? Världen och livet är för mig fortfarande lika ogripbart och oförklarligt. Om jag skulle säga att jag är agnostiker, då har jag ju också intagit en position om fenomenens inneboende betydelse. Det finns ingen anledning att ha någon position om det.

Om agnosticism skall vara ett all-inkluderande begrepp för alla som inte har en uttalad tro, då finns det ju inte heller någon anledning för mig att kalla mig agnostiker för jag har absolut inte samma uppfattning som ateister eller andra icke-religiösa människor.

Om man bara vill hålla ett öppet sinne och behöver en filosofi för det så rekommenderar jag skepticism.

[Squirrel]

Agnosticism tycker jag är den enda sunda koncekvensen av att inte kunna bevisa eller motbevisa. At vara agnostiker innebär att man inte tro sig veta vilken man uppenbarligen inte gör när man varken har bevis eller motbevis. Agnosticism motsätter inte tro eller ens övertygelse. Jag är övertygad ateist men agnostiker i det att jag är villig att ompröva min övertygelse om jag får goda belägg för en guds existens. Jag tror mig inte veta att att det inte finns någon gud men jag har atesim som arbetshypotes tills vidare.

[jazzomi]

Jag tror att det uppstår ett problem i denna fråga som kan vara svår att bortse från. Detta problem är att hänvisningen till agnosticismen bara kan vara gjord av en agnostiker själv (kanske också en ateist). En troende (nu utgår jag från en troende kristen) person kan egentligen aldrig säga att den bästa inställningen till Gud är att vara agnostiker. Enligt den kristna tron skulle den inställningen förkasta personen i fråga till en evighet i helvetet, vilket jag inte skulle anse vara det mest fördelaktiga slutet. Att säga att agnosticismen är den bästa inställningen till tro är således bara någonting man kan säga om man inte anser att tron har någon verklig betydelse. Detta problem tycker jag uppstår i många diskussioner mellan troende och agnostiker. Man utgår från olika världar, den ena från en värld av absoluta sanningar och den andre från en värld av relativa/subjektiva sanningar.
För mig känns inte riktigt agnosticismen som en genuint ställningstagande, om man med den menar att man inte vet om en gud existerar eller inte. Om man dock säger att man aldrig skulle kunna få ett svar på frågan, att det är en omöjlighet, har jag lättare att godta det. Med den inställningen känns det också svårt att få agnosticismen att passa in på allt.

[Babylons sjökatt]

När det handlar om abstrakta ting, såsom ideologier eller annat, anser jag att man alltid bör vara tvivlande. Att acceptera något som sant och sedan inte fundera över andra infall är att sluta tänka. Det tycks dock ligga i människans natur att genom sin tanke komma fram till givna slutsatser, teorier, lagar, postulat och doktriner. Varför inte, likt Sokrates, se processen som det viktiga? Trots att alla tankar kring Guds existens blir utan något bevisbart resultat som kan ligga som grund för en teori som de facto är sann, så har ändå tankeverksamheten varit något att eftersträva i sig!

Att det är sunt att vara tvivlande till slutsatser är dock också en slutsats, vilken man därmed bör förhålla sig tvivlande till