Nattliga funderingar

[PopJimmy]

Jag har funderat på en sak...

På senast tiden har jag gett upp ganska mycket av min naiva (höga hästars) idealism och börja resonera i mer realistiska och cyniska banor (fortfarande höga hästar).

Saken är den: Jag har dragit "medkänslan" och förståelsen och tilliten och anpassningen till andra till en "lagom" extrem och insett att...... 1. det är ingen som bryr sig 2. det blev inget godis.

Det jag nu sitter i handen med, är en verktyg, en empatisk förmåga, som inte har något kall....


...
Läste ett par nummer (5 st) ur Socionomen, http://www.socionomen.nu/ väldigt bra tidskrift, många vettiga saker de lägger fram, kändes skönt att få veta att det finns andra människor som tänkt ut samma saker som en själv, dvs forskat på saker och kommit fram till det jag kommit fram till. i alla fall de beskrev hur människor som växt upp i missbrukar familjer, växer upp i "styv"familjer, är barn till psykiskt sjuka, osv osv osv, kändes som jag fick svar på ganska mycket av mina funderingar jag haft en längre tid. Vi kan bara göra några snabba konstateringar:

1. Min far är psykiskt sjuk och f.d. missbrukare.
2. Min mor är psykiskt sjuk och f.d. missbrukare.

Men i alla fall den var en sak som jag läste som var väldigt intressant, det handlade om hur barn förhåller sig till sin familj i en situation då mamman blir misshandlad av pappan. Det (enligt modellen) förhöll sig så att barnet/en i familjen ofta tenderar till att välja mammas sida eftersom barnet upplever att mamman inte gjort något, och börjar därför tycka synd om mamman och känna medlidande för henne eftersom pappan är dum. Det som senare händer är att barnet börjar uppleva att mamman inte gör något åt sin situation detta medför att barnet övergår till att uppleva att mamman är svag och istället "får skylla sig själv" att hon inte gör något åt sin situation.

Jag har som sagt alltid varit en hardcore hålla på de svagas sida kille, lagom åt vänster sådär. Haft mycket diffusa skuldkänslor i mitt liv. Känt ett enormt ansvar inför andra människor osv. Men på senare tid har jag insett att trotts alla mina godhjärtade försök att försöka kommunicera smarta poänger till andra människor och nå någon slags ömsesidig förståelse så tenderar människor att inte orka uppmärksamma det jag säger, de är helt enkelt inte tillräckligt.... uppmärksamma. (byt ut ordet mot svaga, lata, dumma, korkade, etc, - och poängen är att de ÄR det, och det som varit så frusterande tidigare har alltid varit att jag förstått att kunskap, vishet, etc är något som växer fram. dessa korkade "jävlar" har alltså en massa potential de helt enkelt skiter i. men jag har insett detta nu, alla har det egna ansvaret att välja att använda deras egna potential i vägen mot deras egna frihet - sen om jag kommer med en och annan käftsmäll och spark i röven, ja det får gott folk ta´). Och jag känner verkligen så med människor nu. Visst låter det okänsligt. Men prova sätt dig i min sits: Att hela livet vara överdrivet känslig inför andra människor... Gör det och kom sedan tillbaka med en statusrapport. (överger jag nu mitt kall för mänskligheten? vad vet jag? för en stund kanske.. för evigt kanske...)

På senare tid har jag börjat inse att min maktusträckning är mycket mer begränsad än jag tidigare anat, men denna insikt gav mig lustigt nog.... mer makt över tillvaron eftersom jag bekymrar mig om mindre...

Min tanke var såhär: Först skaffar jag mig makt, sen delar jag av mig med mitt "kärleksbuskap" eftersom jag då har resurserna. (om jag gör detta, återstår alltså att se). Men nu känns det liksom inte direkt som någon ide att ställa sig på gator och torg och säga att människor är fria. eller snarare, att de har potential till frihet.


Jag känner alltså att jag hela mitt liv försökt anpassa mig och bjuda på mig själv och vara totalt öppen, men det är sällan folk förstår detta, och för tillfället ger jag upp kärleksprojektet och byter ut det mot maximal maktprojektet. Eftersom jag har gått till botten av medkänsla och upplever att det var en förlorande stategi, så har jag nu inga skuldkänslor inför någonting jag gör ö.h.t. Jag skulle inte ha något som helst problem med att mörda, våldta, you name it. Så varför gör jag inte det? Är jag rädd för konsekvenserna? Nej, inte alls. Bara för att jag inte har någon anledning att inte göra det, så innebär detta inte alls att jag då för lust att göra det hur som helst.

Min tillit till andra människors intentioner har alltid varit extremt högt, i kombination med att mitt omdömme för andra personers agerande och tänkande ofta varit skiftande.

På senare tid har jag mer och mer börjat kunna resonera med saker som: fundamentalistisk religion, fascism, krig, etc etc etc. Jag har f.t. inte mycket övers till mänskligheten. Människor är för det mesta ganska korkade. Men samtidigt tycker jag människan i sina brister är mer vacker än någonsin i alla sina brister. Skönhetsideal ter sig för mig mer och mer vulgära, smaklösa i förhållande till naturlig skönhet och "naturligt utmärkande drag". Men detta innebär inte att jag i tillfällen gottar mig i det vulgärt smaklösa: det är som att gå ner på mc donken och slafsa i sig en hamburgare. smaskigt i början, men när man börjar bli mätt på det blir det bara vidridgt och smaklöst.

Människor gillar drama, människor gillar konflikter och krig. Jag är väldigt bra på hantera konflikter och klargöra missförstånd, men jag funderar mer och mer: vad är egentligen poängen med det?

Egentligen ska jag vara ärlig: På en första nivå kommunicerar man fysisk och "känslomässigt omoget", på en andra nivå är man P.K, resonerar intellektuellt och känslomässigt humanistiskt dvs ojämnamaktförhållande är bu och bä. Men efter ett tag så inser man att de flesta är känslomässigt omogna och att de som tycks vara så P.K egentligen är hycklande. Detta gör att man intar nivå 3. Allt är ok, men sett ur en större komplexitet. Flödet är mycket mer flexibelt här. Man kan övergå från tillstånd lite hur som helst. En sak jag funderade på var t.ex. klimatfrågan. Tidigare har jag sett det som uppenbart hur naiva vi är i förhållande till miljön oavsett om det är en större katastrof eller bara smärre katastrofer på gång, typ föroreningar, "över-fiskning" (kommer inte på namnet). Men just nu funderar jag kring det. Vem bryr sig. Egentligen? Jag gjorde det. Men varför bry sig och må dåligt när andra människor är för dumma och omedvetna för att göra det?

En annan sak jag funderade kring var vem jag ska tro på i miljöproblemsdebatten, jag blev mer och mer förvirrad av inslagen jag sett ang debatten och funderade lite. Vem ska jag tro på? Måste jag tro på någon? Ja, om jag inte tror på någon så blir det per default att jag fönekar att något miljöhot existera. Jag blev lite konfunderad, en smärre förvirring. Jag funderade på om jag i alla fall, i mitt tvivel, var säker på att jag tvivlade, men insåg att jag inte ens kunde vara säker på om jag tvivlade - eftersom vore jag säker på att jag tvivlade så var jag säker och tvivlade inte längre. Jag tvivlade uppenbarligen inte. Eller? Man kan alltså tvivla på något (miljöproblematiken) och observera att man tvivlar på detta, och säkerställa att det är tvivlar man gör. Men så fort man gör det så övergår man från att tänka på detta något (miljöproblematiken) till att tänka på att man tvivlar, och så fort man inser att man tvivlar då är man säker på att man gör det.  Det jag försöker säga är att ens uppfattning hela tiden oscillera/pendla/vobbla mellan två tillstånd: att vara säker på "att man tvivlar" och att tvivla på "om man är säker". Vilket är ett oerhört slöseri på mental energi.

Så vad kan man lita på i dessa dagar? Det är ju uppenbart att alla intryck man får, bygger på andras uppfattningar, som bygger på andras uppfattningar osv till någon okänd källa. Kan man lita på något över huvud taget? Ja det tycks vara så att vi hamnar i något slags skeptiskt tillstånd. Men varför ska vi tvivla på saker? Jag erkänner: Det är roligare att ge sig hän saker än att stå utanför och sura. Tro på vad fan du vill säger jag. Mer New Age åt folket!

Men jag har mer och mer insett, att det trots allt är ens eget humör som avgör hur man resonerar kring saker (samtidigt som ens resonerande kan få en att byta humör). Men det jag menar är: Tro på det som gör att du mår bra, det gör jag. Tycker det är dags att sluta hyckla med detta nu. Vi tror på sådant som får att må bra, alt känna oss säkra i vår världsbild/etc. för att känna att vi har ett slags inflytande på tillvaron.



Men ska jag ge lösningen på vilken sida man ska ställa sig i klimatdebatten?

Är det inte uppenbart att det finns ett mer övergripande kommunikationsproblem i klimatdebatten? Man borde fråga sig hur diskussionen borde gå till istället för att försöka välja sida.

[J R Auk]

Att inte alla ställer upp med mod ger ingen anledning att inte själv ställa upp med mod. Att inte alla orkar kämpa ger inte att man själv bör ge upp sin kamp.

Dom värden man har gör man bäst i att inte söka rubba, är det dags så kommer dom rubbas.

Angående frågor om klimat och miljö, problem överhuvudtaget. Så finns det bara en linje att följa.

1. Identifiera, finns problemet eller inte.

2. Skit i problemet, ignorera det, eller gör något åt det.

Mer komplicerat än så är det inte. Men som du vet så strandar vi oftast vid, huruvida det är ett problem. Där många kan uppehålla sig bara för att slippa skulden över problemet, skulle vi erkänna det som ett problem.

Vad gör man när man sett att ett problem föreligger? Man gör något åt det. Man gör vad man kan. Samvetet handlar väl inte om att nå målen, utan om att försöka nå målet.

[suchanother]

På senast tiden har jag gett upp ganska mycket av min naiva (höga hästars) idealism och börja resonera i mer realistiska och cyniska banor (fortfarande höga hästar).

Join the club.
Det gäller att ha en balanserad syn på tillvaron. Min egen väg har varit från cyniker ->(inbillad) naiv -> halvcyniker/realist som har förstått det enkla faktumet att varje människa är, trots den kollektiva tanken om det gemensamma, syvende og sidst ensam. Klyschan "sig själv närmast" är inte helt fel. Samhället är en konstgjord konstruktion initierat av de som lever gott på det, de som kan utnyttja dess struktur.
En förutsättning för en individ som vill idka idealism (idealismen tolkad närmast som humanism här) är att personen ifråga har råd med detta, att h*n redan sitter på piedestalen och kan själv reglera skeendet.
Världen idag är en brutal maskin där idealismen lever sitt liv på nåder i marginalen. Längre än så har inte mänskligheten nått, bara inse fakta. Det som irriterar mej ur rättvisesynpunkt är framför allt att alla halvidioter utan bildning regerar och lever gott i skydd av en våldsapparat (rättväsendet, polisen, militären, (ok även väktare då för att få  Auk nöjd) . Rättvisan i ordets rätta bemärkelse lyser med sin frånvaron. Ja, vi lever i en demokrati, vi har fått en politikeroligarki där ingen med fel åsikter göre sig besvär. "Den osynliga handen" styr. Dessa lever gott och är lierade med finanskapitalet. Finns säkert några idealister kvar t.ex. inom sossarna men de flesta är typiska karriärister. Rosengren och Person är tidstypiska exempel på sossar som har slängt ideologin på sophögen, här gäller att suga ut det maximala och bli "konsulter", båda två egentligen "konsultkonsulter".
Ska bli intressant att följa sossarna utveckling. Kanske är sosseideologins tid förbi. Den ideologin byggde ju på det "goda samhället" med vettig ansvarstagande kapitalist. Och visst, så länge kapitalisten var gynnad (saltsjöbadsandan) så var allt ok och sossarna i hegemoni. Läget idag är helt annat. Hur gör djur, och hur gör Mona Sahlin?

(gled lite från PoPJimmys ämne på slutet men greps av min egen "eldning" av massorna och kunde inte hejda mej)

[J R Auk]

Ja då kanske jag skulle vara nöjd.

Jag har funderat mer och mer på om inte det var hela andra världskrigets syfte. Att en gång för alla avgöra, idealism eller materialism.

I övrigt. Visst är det för jävligt att, inte att andra inte gör något, utan att dom till och med i sin ovilja till att göra något gör något för att slippa andra som gör något.

Typ hyllar den våldsamme polisen och dylikt.

Eller helt enkelt hävdar att något är bra för dom inte kan komma på anledning till existens av det som är för översyn annat än att det måste vara bra. Snurrigt! Så det förslår.

[Skyline]

Jag tror PopJimmy just vann Filosofiforums tävling i årets visningsbild.  :lol: