be careful who you love

[Morningstar]

..........

[PopJimmy]

Behovet av att bli speglad av en föräldrafigur är ju fruktansvärt starkt.

Du kan behöva det. Jag behövde det. Var inte rädd för att börja idoliser någon, det skapar styrka och drivkraft. I väst har vi en skev uppfattning att alla är självständiga rationella varelser, detta är helt fel. Förmågan till ansvar växer fram med tiden därför behöver vi förebilder som stödpinnar när vi växer och i andra hårda tider. Detta hänger samman med att vi har en metafysik som definierar tillvaron som betåendes av skilda atomära enheter - relationerna är välidigt nerbeonade. Det är därför vi är så kassa på relatoiner. Att idolisera någon är för mig bara att bekräfta en annan människan, en människa som började någonstans på botten som dig och mig, men som var stark nog att arbeta uppåt och tog ansvar för sin tillvaro. Det behöver inte vara en förädler, den kan vara ett syskon, en vän, eller en "imaginär vän", typ en stor filosofi eller en relation till ett religiöst helgon eller politisk ledare eller till vem som helst. Att iaf en en relation som du investerar mening och betydelse i. Detta är meningskapande, du börjar vårda om dig själv och om det du investerar din tid i. Det viktiga är inte att stirra sig blind på innehållet, utan snarare den djupare glöden och viljan denna idol har. När du börjar känna dig starkare, kan och bör du börja ifråga sätta denna idol mer och mer för att senare frigöra dig från den.

Det kan också vara en stödgrupp eller något i slag med det.

om jag fått adekvat vård för ett år sedan minst, hade jag inte varit i detta läget.

Vart har kompetensen i dagens länge tagit vägen?

Tja den finns överallt, framför näsan på dig, du måste bara öppna upp dig och våga tro på möjligheten, på att det finns en öppning och börja penetrera.

Jag kan genom tankearbete ge upp matens betydelse HELT,
men då finns endast total intensiv smärta skärandes genom hela min kropp.

Istället måste jag komma i underfund med mina egna behov, min integritet och andras psykopati.

I ensamhet.

Visst i en bemärkelse är du ensam, dock är du inget historiskt undantag, det är snarare att reglern för seriösa religiösa sökare.



Det är du som avgör när du är redo att ge upp och börja investera i nya projekt. när du släper början kommer kraften at möta det nya livet. det handlar om att att du måste släppa dina förväntningar och börja om.

[Bz]

Misstänker att du var barn då och inte visste annat än älska den som tog hand om dig. Det kan du inte klandra dig själv för, det är ju inte ditt fel.
Så ät, tyck om din kropp, ge den näring och känn den. Du har rätt till din kropp, ditt liv och dina känslor fast du lärde dig väldigt tidigt att du inte riktigt var välkommen. Kämpar med lite 'samma sak', men jag är inte självdestruktiv, dock inte mindre ensam för det. Att lära sig att leva i tomheten som man möter i en själv är svårt, men det går om man förstår mer om upphovet, den egentliga orsaken till att du känner dig tom. Sorg säger du... men vad är det du sörjer mer exakt och varför gick du miste om det du gick miste om ? Är det ditt eget fel från början ? Är det verkligen din egna börda du bär ?

[Morningstar]

..........

[Plecto]

Sluta lev i din filosofiska värld med dess hål av upplysningar och idéer! Du är en människa för guds skull! Att tänka i form av filosofiska banor är bara destruktivt... njut av allt omrking dig! Ibland kan den bästa medicinen vara att inte ifrågasätta något. Utan beskåda dess finhet utan att säga ett ord... shhhhh! - Le mot livet så ler livet mot dig -





'Nobdy dies a virgin... life fucks us all!'

[Morningstar]

............

[Plecto]

Jag tycker synd om dig :/ Jag är endast 17 år gammal, kan inte relatera mycket till det du säger i form av ensamhet. Men en sak är klar... hur länge vill du vara kvar i hålan?

[Morningstar]

----

[Plecto]

Du får gärna beskriva ditt problem mer. Lider du av ensamhet? Har du tappat tilliten för folk?

Svårt att hjälpa någon, speciellt via ett forum. Har du någonsin fundera att ta  hjälp via en psykolog? Jag har ingen aning vad du lider av min lilla vän

Men kom ihåg att det är alltid folk som tänker på dig, jag vill verkligen inte få  dig att må dåligt. Jag kan försöka hjälpa till så gott jag kan... jag är din vän i det här nu

[Bz]

Sörjer... Avståndstagande attityder. Motvilja mot min öppenhet. bland annat.

Öppenhet skrämmer många, skjuter även oftast ifrån sig precis som dess motsats (för mycket distans).

Får ibland ångestattacker av harmlösa beteenden och behov.

Varför ?

Men mycket av tomheten har nog att göra med den sociala ensamheten.

Känner igen den. Tror att det är ganska vanligt ändå men tabubelagt, är det därför du skäms och får ångest ?

En del av mig vill umgås socialt, men jag FUNGERAR inte. Upplever en mental svärta i samröre med andra människor. Vet heller inte vem jag är, och att bygga relationer på denne INGEN är mycket ångestframkallande.

På så vis har vi ganska lika problem.. har varit/är i stor sorg själv och det märks att det lilla man hade av tilliten för livet rycktes ur rötterna. Det tar tid verkar det som innan dom hittar mark och gror igen. Fungerar inte heller socialt och det är hemskt om man egentligen är social av sig. Man blir inte klok av sorg. Eller... sorg gör en lite 'galen'. Alla som sörjer blir det om de törs låta den göra sig till känna.

Kan inte umgås ytligt, när det finns så mycket att bearbeta inombords.

Just nu kanske du behöver främst en vän, någon du kan dela dina sorg med.. någon annan som också sörjer eller någon som har sörjt och minns hur det kan vara.

Grejen är att jag i själva verket är en social, extrovert, människa.  Men den personen kan jag inte komma i kontakt med.

Nej just det. Den personen får nog ha lite tålamod och komma fram lite senare för nu ska det sörjas ?

Har varit i ganska djupa mörka lägen där jag kunde "vila" i vetskapen om att folk kan göra vad dem vill mot mig- jag är ändå ingenting värd.

Vet inte vilken känsla du pratar om här eller varför du känner så.

Babblar för mycket, jag vet. jobbigt att höra.

Babbla på du, jag svarar om jag har ork (sjuk själv).

[Morningstar]

------

[Skyline]

Tack för att du svarar och visar bryddhet och intresse.

Men skulle nog aldrig ens ha postat den här tråden,
det är meningslöst...

Huvudorsaken till varför "jag" är där "jag" är, är den (milda, ja) dissociativa störningen jag erfarar, och har "dragits med" sedan jag var ca 15 ½. (depersonalisationssyndrom JA den är orsaksbetingad och nej det är inte fult att diagnosticera, har fått det bekräftat av läkare.... och nej jag hänger inte upp mig på denna vetskap om mitt tillstånd)

Behöver terapi för att komma till botten med allt jävla skit:........ orkar inte vara så jävla ädel och meditera och alltid stå upp för mig själv, inför mig själv.

behöver, behov och integritetsmässiga kränkningar....................

och sen ropar jag lite på mig själv!!!!! hej inte.


Tråden kan dö tack

Sailaways. Jag känner igen mig i vissa saker du beskriver och känner likadant på vissa sätt just nu. Mitt liv har förändrats till det värre och jag tror inte det någonsin kommer bli bättre. Livet är väldigt komplicerat  men samtidigt häpnadsväckande enkelt. Och människan är bra på att krångla till det. Jag tror du tänker för mycket. Missförstå mig rätt nu. Jag hamnar själv i konstiga tankekonstruktioner som förvärrar mitt fysiska och sociala liv när jag i min ensamhet tänker. Människan funkar bäst när vi lever våra liv. När vi lär känna människor, upplever nya saker, umgås med våra nära och kära, lär oss nya saker, går igenom svåra perioder och genom det växer oss starkare, hjälper andra människor, skapar något, älskar och tycker om någon....    leva det liv vi har fått av naturem eller Gud. Vi vet att vi kommer dö inom en tid, vad som händer efter vet vi inte. Kanske ingenting. Därför tycker jag att man skall försöka njuta av livet i det lilla som går. Göra det bästa av sin situation och göra de val som gör sitt liv så bra som möjligt. Detta försöker jag med så gott det går och finner att det är vad som ger mest mening i livet.

Vet inte om jag var till någon hjälp eftersom jag skulle gärna vara det. Jag vet hur det är att vara ensam, att känna meningslöshet, att känna att livet är skit och därför bryr jag mig om andra människor som har det svårt. Försök att börja leva ditt liv och lämna allt bakom dig. Med vilja så går det. Jag är ung men detta är mina erfarenheter iaf.

Nu är jag trött, klockan är halv 5..  gonatt  :lol:

Mvh

Skyline

[Morningstar]

---

[Skyline]

Det är sannerligen ett bra "tips",.

Tack!

tyvärr kan jag inte gå tillväga på det viset. Har helt enkelt för många emotionella störningar. sånt som inte går att förbise när jag inte ens har en person att tillgå. kan inte uppleva nånting

Dina "emotionella störningar" sitter i huvudet vilket innebär att bestämmer du över dem. Du väljer själv om du vill påverkas av dem eller inte.

När du säger att du inte har någon person att tillgå, vad menar du då? Dig själv eller någon annan?

/S

[Morningstar]

-----