Reflektioner angående tro...

[PopJimmy]

Har du sett filmen jag tipsade om i en annn tråd?

Vet inte om jag postat länk till denna film förut. Ta 10 minuter av ditt liv.
http://youtube.com/watch?v=bDsIFspVzfI


Hur som helst, här kommer ännu en lång jimmy-monolog om reflektioner kring mitt egna trossökande.


Hur som helt så uppkom detta inlägg först för att jag hade tänkt att kommentera filmen, men jag kom av mig lite, men ttycke att innehållllet i inlägget ändå var viktigt av att dela mig mig av...




Som jag ser det så är han inne på något vädigt viktigt, nämligen vilken strategi vi väljer att hantera problem på.

Många konfronteras av trosproblemet, i "religiösa" kontra "ateistiska" sammanhang tenderas problemet till att reducersas till en skendiskussion där det återkommande temat är "tro" kontra "skeptisism". Jag hävdar istället att vi alltid har en form av tro. Denna tro syftar till att hantera de problem vi möter till vardags, anledningen att olika människor har olika former av tro är av den enkla anledningen att olika människor har olika uppväxtvillkor, samt "genetiska/biologiska villkor", jag väljer att abstraheta dessa två och prata om olika former av minne: biologiskt och socialt minne.

Men hur som helst, eftersom människor stöter på olika former av problematik så erfordas olika former av trossystem eller trostrategier för att lösa den typ av problematik som människan stöter på till vardags.


Men det handlar mycket om olika polaritetsförhållanden i uppväxten,
Slapp kontra strikt uppfostran
"Kärlek" kontra "kärlekslös" tillvaro
Goda kontra dåliga ekonomiska förhållanden
Gott kontra dåligt socialt skyddsnät
Goda kontra dåliga språk/intellektuella färdigheter som föräldrar etc.
etc etc etc

Detta skapar alltså en form av grundkonfiguration för hur vi bygger upp våran grundläggande trosplattform. Denna är något som sedan ligger kvar hela livet, man förhåller sig alltid till sina minnen, dvs den struktur ens kropp kommit att konstituera.


Men som sagt, det jag finner att innehållet är mindre och mindre intressant i en ideologi, eller om ett trossystem etc är "sant" i förhållande till ett annat som då blir "falsk", eftersom av mina erfarenheter så tenderar alla dessa system till att bli "bubblor" som är "självrättfärdigande". När vi möter stora utmaningar som våran trosbubbla inte kan hantera så spricker den och alla föreställningar måste börja organiseras om i en ny typ av trosbubbel-struktur. Man är alltså mer eller mindre vardagligt låst i sin bubbla, och det enda sättet att få någon typ av distans till bubblan är att börja beskriva den i deskriptiva termer (dvs utan känsloladdningar). Den deskriptiva nivån är alltså högre upp och mer distanserade än den normativa. Det andra sättet, som jag även uppelver är kraftfullt är att ta sina egna normer och vända på dessa för att testa vad som händer! rekommenderas!

Det kan alltså ses som att det jag nu försöker beskriva är etik, men jag vet inte om jag vågar reducera hela diskussionen till att handla om etik eftersom många andra områden tycks ha relevans.


Normativ (nivå, vilket utgörs av tros-bubblan)
Här är skälva uppfattningen, i detta ingår en känslomässigfärgning kan vara bra, dålig eller neutral.

Deskriptdiv (nivå)
Denna nivå beskriver uppfattningen, fast tar bort den känslomässiga färgningen, vidare beskriver den också lite orsakerna och sambanden till varför, när, hur, etc den normativa uppfattningen kommer till.

Meta-deskriptiv (nivå)
Denna nivå diskuterar hur den deskriptiva nivån skall diskuteras, dvs ramarna för hur något kan hävdas etc.


Vi behöver alla nivåer. Problemet idag är att vi inte vet hur vi ska utforma våran egna tros-bubbla.


Det jag försöker säga är att jag upplever att alla former av normativa trosföreställningar uppstått i ett socialt sammanhang då det i den sociala utvecklingen haft en relevans. Kristendomen har haft sin relevans, den skulle inte kunnat växt sig så start om den inte var relevant.


Men problemet är idag som sagt, hur ska vi utforma våran tros-bubbla? Vi har några grundsaker jag upplever att vi inte kan komma ifrån:
1. Vi råkar leva på samma ställe, och måste på något sätt hitta meningsfulla sätt att relatera till varandra
2. Vi behöver en trosbubbla för att kunna få fart och riktning när vi dirigera oss genom vardagsproblem, är vi bara deskriptiva har vi distans och har ingen anledning att agera.
3. Människor ute i världen skadar varandra primärt pga att de inte kan kommunicera och inte ha distans från deras egna självrättfärdigande tros-bubbla. Mycket olidligt lidande sker pga "dåligt agerande" som har sin rot i snäva tros-bubblor.
4. Vi måste därför attackera och bryta ner människors tros-bubblor och skapa en ny större kultur som tar tillvara på alla viktiga aspekter hos de olika ideologierna, och göra detta på en högre nivå. Vi måste hitta ett sätt att kompromissa och dela upp "sanningskakan".


En poäng jag försöker kommunicera, och som även relaterar till filmen, är att det är svårt att veta hur tillståndet i världen och hos andra människor EGENTLIGEN ser ut. Dvs HUR illa det är med miljöförstöringen etc. Detta är den ena axeln i modellen killen i filmen presenterar. Dvs "problemaxeln", som handla om problemet med problemdefinieringen.

Den andra axeln är handligsaxeln.

Vad är då poängen i det jag försöker säga? Jo, eftersom människor kan argumentera varje ståndpunkt in i extremen så att det låter vackert så kan innehållet i argumentationen och tron inte var det första vi söker våran tillit i. Detta är det första problemet många människor gör, nämligen att springa runt och "frälsa världen" med sin "sanning". Deras tro är naturligtvis sann, eftersom den utgörs av de strategier den specifika människan fått handskas med i sin specifika uppväxt. Problemet är alltså att han inte kan skilja på sin egen och andras problematik, och tror därför att hans egna strategi går att överföra till alla andra. Vidare har han läst böcker och fått insikter i "sanningen", han blir frusterad över att ingen vill läsa de böcker som gett honom insikter. Problemet är att han inte inser att  hans auktoriteter bara bekräftar de problemvillkor han ställts inför. Det handlar inte om att han sett sanningen, det handlar om att han hittat en människa som varit i exakt samma problemsituation med (mer eller mindre) "exakt samma" biologiska och sociala villkor. Det vi behöver göra är alltså att förstå varandras, dels
1. problem
2. sätt att lösa tidgiare problem

Här kan vi lära oss mycket av varandras strategier.


En annan aspekt. Jag ställer alla ideologier inom paretes (dvs jag ser som som sekundära bisaker i den poäng jag just nu försöker förklara). Ideologier är en sammansättning av deras "hållningar" "ställningstagande" i en problemrymd. Denna problemrymd kan ofta närmas och legitimeras från den exakta motsatshållningnen och därför uppstår problem.

Det jag försöker säga är att det är inte innehållet som är det viktiga, utan våran flexibilitet i att kunna dels
1. inta och acceptera ett perspektiv (ett sätt att rama in problemet på) som någon annan har. deras inramning är legitim.
2. kunna flexibelt byta mellan perspektiv (vilket är något vi kan göra då vi tränar på att acceptera andras ståndpunkter/sätt att rama in problemet.

Vi behöver därför lyfta fram våra sätt att rama in problemen, dvs hur vi defnierar problemet i problemet, och detta är diskussionen/dialogens syfte.


En annan sak är att vi ibland som sagt inte kan avgöra om ett innehåll är mer relevant än ett annat, och därför behöver vi ibland lägga innehållet åt sidan. Vi får helt enkelt ta varje perspektiv, ett i taget, och anta att det vore sant. Vidare får vi, när vi tar det som sant, försöka påvisa de konsekvenser detta sätt att definiera problemet i problemet kommer att medföra. Efter detta får vi byta perspektiv och göra samma sak med nästa. Vad är då problemet i det jag just nu förklarat? Jo problemet är att människor inte klargjort sina egna ställningstaganden och sin problemdefiniering TROTS att de har en sådan, detta gör att när de hör en annan människor lyfta fram sida perspektiv, så ser människan som får en annan människas perspektiv visat för sig en känsla av rädsla. Rädslan består i att man tycker sig se konsevenser i den andres sätt att definiera problemet - man har ju trots allt defineirat problemet utifrån sina egna förutsättningar, och andras perspektiv utgör såledess ett hot mot dessa/sina egna förutsättningar.

Jag upplever att tanken föds som ett sätt att förutsäga händelser genom att begreppsgöra kausalsamband, dvs återkommande mönster (strukturer - utifrån en psykologisk definion av mönster) i tillvaron. Tillvaron är alltså i ständig rörelse - samtidigt som den är stabil (mer stabil i vissa områden än andra som är mer kaosartade och kreativa eftersom de motsvarar den pågående evolutionsnivån i universum och på jorden).

Vi är alltså rädda att om andras problembeskrivnignar är sanna och får ta plats, så kommer alla ansträningar på de problem vi försökt definiera och försvaras oss mot att i viss utsträckning bli meningslösa. Vi har alltså investerat i en tro, eftersom denna tro är våran säkerhet, vårat system för att navigera i tillvaron.

Det jag försöker säga är att tron är en diamant som är nödvändig, och vi måste slipa den genom olika medtoder. En metod är t.ex. skepticism. En annan är tillit.

Men samtidigt måste vi respektera att andra människor inte har den bakgrund och de förutsättnignar som vi själva har och kommer därför att rama in problem på andra sätt. Dock måste vi fokusera på att bygga broar - inte bygga murar.



Jag var länge väldigt förtvivlad. Jag upplevde att ingen i hela världen förstog MIG och MITT problem. Jag försökte skriva av mig och hitta människor som kunde relatera till mig, men insåg att de aldrig riktigt förstod vad jag prata om - det var för många komplexa förhållanden, för lite uppmärksamhet och intresse från deras sida och för lite tid.

Jag kom till denna slutsats gång på gång: Det är ingen som förstår mig, det är ingen som förstår mig, det fick mig att anta att andra människor var lite dummare än mig. Jag försvarade detta genom att det tycktes vara så att det bara var jag som såhär intensivt ville lösa dessa problem, andra människor var upptagna med sådant som jag såg som illrelevant. Jag har på senare tid insett det naiva och det lite mer förståndiga i detta. Det jag insåg var nämligen att alla andra var nämligen fullt upptagna att lösa sina problem utifrån deras egna begrepp, dvs deras sätt attt rama in tillvarons kaos i.

Men samtidigt har jag insett att mitt sätt att rama in problemet ofta är bättre än andra, och anledningarna är t.ex. den gränslösa kärlek jag fått från min mamma. Vidare fick jag inga regler hemmifrån, vilket gjorde att jag inte fick några begrepp att förstå tillvaron utifrån, jag har fått en materiellt trygghet men har samtidigt varit pstkologiskt desperat och osäker samtidigt som jag haft en tillit i mig själv pga av den gränslösa kärlek jag fått uppleva av min mamma, mycket av hennes kärlek bottnar i hennes skuldkänslor av att hon är en dålig mamma som gett mig dåliga uppväxtvillkor, hon har alltså försökt kompensera. Hon är fylld och nertygd av psykologiska issues och förnekelsebeteende vilket gör att vi inte kan kommunicera med varandra på ett sådant sätt att hon skulle kunna förstå det vad jag skriver i detta inlägg. Det är alltså en distans mellan mig och henne eftersom hon inte har de intellektuella förmågor som jag har, varför hon inte har det kan jag inte svara på, men hon har ialla fall inte fått de möjligheter jag har, och därför är jag på sätt och vis tacksam.


Men hur som helst så insåg jag att jag var helt ensam i min problemdefiniering, jag ville att andra skulle "se mitt problem" förstå min definition. Jag ville alltså - helt enkelt kommunicera mitt synsätt, eller helt enkelt - kommunicera.

Men problemet var att kommunikationen kräver en vakenhet, en uppmärksamhet hos båda parter. Jag upplever att de jag kommunicerar med inte är skärpa och samlade, de är alltid ute och löser problem. Så fort jag öppnar munnen så börjar de se massa problem eftersom de ser genom sin tros-bubbla. Jag ville inte att de skulle se genom denna bubbla, men alla är, som sagt, låst i sin bubbla. Jag vill hitta en öppning, att fullständigt kunna dela med sig av allt det innehåll jag sett, men jag har insett att det inte går, tillvaron är för kreativ och komplex.

Jag gav i min extrema förtvivlan upp min strävan att förstå och kommunicera min tillvaro för andra. Jag ville dö eftersom jag var så ensam.


Jag brukar säga att tillväxt sker på ett sätt: Vi drar en slutsats som gör oss frusterade (tex att någon inte viker ner toalocket) denna slutsats gör vi gång på gång och blir lika frustrerade varje gång. PRoblemet vi gör är att vi antar att toalocket måste vara nere, vi har alltså inte öppnat upp för den större möjligheten att problemet kan definieras (mitt toabesök är alltså mitt problem) på ett sådant sätt att man kan anta att locket är både upp och nere. Det som definierar en "idiot" är förmågan att inte acceptera de slutsatser han själv drar. Han blir gång på gång frustrerad - han har slutat lära.

Att växa och lära innebär att ta en slutsats (nödvändighet), som en ny utgångspunkt (möjlighet). Vi defineirar alltså tillvaron lite större, vi ser lite mer möjligheter som vi erkänner för oss själva, vi har vidgat tros-bubblan.


Det jag insåg när ingen i hela världen kunde förstå min problematik, var att jag i min högsta ensamhet insåg att detta tillstånd jag befan mig, var ett tillstånd alla andra människor delade. Jag tog alltså min slutsats att jag inte kunde bli förstådd som en ny utgångspunkt och då insåg jag att ingen annan kunde bli det heller! Det gjorde att jag, från att känna mig ensam och isolerad plöstsligt hittade något som var väldigt djupt förankrat hos alla andra människor. Det var alltså inget specifikt tillstånd, det var det generella klimatet jag lyckats förstå! Detta gjorde att jag fortfarande höll mig kvar i uppfattningen att jag inte kunde förstås, men med en modifiering som gjode att jag kunde relatera till människor ändå, i en slags ömsesidighet, en slags förståelse att vi alla är inkastade i detta kaos och alla är lika sårbara.


Alla former av misstrosfilosofier som hävdar att inte kan förstå varandra har alltså rätt och fel på samma gång. På en nivå kan vi det inte, på en annan kan vi det. Jag har insett att detta är kulturens funktion och att kulturer, religioner och ideologier inte är "onda", de har helt enkelt inte samma relevans idag. Dock innebär det inte att vi kan "passera" dem, tvärt om, vi måste förstå våran egna historia.


Så några slutsatsen är att vi alla vill tro på något, detta behöver vi för att hitta vilja och riktning och mening och motivation i problemsituationer,.

Men det viktiga är inte innehållet, eftersom allt innehåll kan ställa sig mot varandra. Det viktigare är intentionen att försöka se hela spelbordet, att se alla aspekter, att se alla problemformuleringars relevans. osv.

Dettaär något jag själv strävat efter. Samtidigt har jag upptäckt att jag inte är ensam. Den integrala filosofin och den integrala rörelsen syftar till detta. Nu är den integrala filosofin (i den snäva bemärkelsen) kanske väldigt fylld med fel och brister, vilket ingen som är insatt i den större integrala rörelsen försöker förneka, men samtidigt låter man sig inte stannas vid där.

Jag säger inte att jag är en förespråkare för integral filosofi, jag upplever att det finns mycket att hämta där, men just nu kör jag mina egna sätt att defniera och begeppsliggöra problemen, men jag ser ändå tendenser som är likadana i det jag försöker och vad t.ex. wilber försökt göra.



Hur som helst, nu blev det ännu en gång en lång tradig monolog från min sida... Min intention var faktiskt att försöka skapa en dialog, men skit samma, det blir som det blir.


Om du vill så får du välja att relatera till denna troproblematik lite hur du vill, antingen utifrån det filmen berättar eller ifrån det jag skrivit eller dela med din av dina egna upplevelser i förhållande till din sökande efter en stabil tro.