Freud och psykoanalysens oefiktivitet

[german.timofejev]

Av många forskare och psykoterapeuter anses psykoanalys som en oefektiv metod. Varför är det så?

Man vet att för att nå resultaten mha. psykonalys krävs det lång tid av intensiv terapi.
Jag tror att det har att göra med sexualitets förbudet. Man vet idag att sexualitet spelar en viktig roll i mänsklig beteende. Tillfrädställer man inte sitt behov kan man bli "sjuk"

Då psykoanalys utvecklades var sex tabu. Man fick inte prata om det. Genom att gå till psykoanalitiker och bäretta om sina förbjudna önskningar lättade på trycket och man måde bätre. Idag är det frit fram att diskutera sex vilket leder till att man behöver inte dölja sina önskningar utan kan leva ut dom.  Att kuna tillfrädstäla sexuellaitet utan att behöva skämas för det gör psykoanalysen oefektiv i dagens samhälle.

[What Gives?]

Menar du inte psykodynamisk teori?

[german.timofejev]

What Gives?

Det kan man säga

[Avantgardet]

Håller dock inte med om att psykoanalysen skulle ha spelat ut sin roll bara för att vi haft ett slags sexuell "revolution", vi är likförbannat lika hämmade idag - det tar sig bara andra uttryck, eller icke-uttryck om man vill vara petig. Grejen är att folk i allmänhet tycks missförstå det här med "sexualiteten" hos Freud. Det är ett mycket vidare begrepp hos honom än vad vi använder i vardagslag. Det knyter ju an till libido, som är att tänka sig mer som ett slags virilitet eller "livskraft" - där den håglöse och apatiske är i nästan fullkomlig avsaknad därav. Levande är psykoanalysen också inom humaniora i vid bemärkelse, riktigt intressanta korsbefruktningar - t.ex. Frankfurtskolan, men också på franskt håll.

[Skogsälvan]

german.timofejev: Tror du att det finns något som kan kallas undermedvetet, och tycker du att det kan vara ett gott alternativ att undersöka detta när man mår psykiskt dåligt? Även om du är en kbt-nisse så förstår du kanske värdet i den psykodynamiska terapin, eller....?

[german.timofejev]

Skogsälvan

Undermedvätandet finns. Dom flesta forskarna är överens om detta. Frågan är bara hur man definierar undermedvetandet.  I hjärnbarken ligger vår medvetandet. Andra delar av hjärna är det som vi kan kalla för undermedvetandet. Strss är ett alternativ som komer från undermedvetandet. Det är en försvar som sätter igång proceser i kropen som hjälper oss att överleva. Kamp eller flykt. Problemet med stress är att vi människor utsäts inte i nån umedelbar fara och på så sätt kan inte "hanters" stresset som djur gör. Vilket i sin tur leder till psykiska besvär.
Vist finns det traumatiska upplevelser som dyker fram oväntat. Exempelvis reaktiva psykoser. Frågan er bara hur man ska behandla problem som ligger i undermedvetandet.

[Skogsälvan]

Som du redan har konstaterat tar psykoanalys tid, här pratar vi om år. Är den mindre effektiv för att den kräver betydligt mer tid än typ tio sessioner hos en kbt-psykolog? Det handlar nog mycket om hur man är som människa. Både jag och min läkare är överens om att den psykodynamiska varianten passar mig bäst. (Som Avantgardet skrev så vore det fel att tolka libidot som enbart sexuellt.)

[german.timofejev]

Vist är vi alla olika. Och om psykoanalys pasar dig bäst och du tror på det så är det bätre för dig att välja denna behandlings metodik. Tänk även att bara genom att tro kan man komma långt. Genom att föreställa sig att man är sjuk kan man bli sjuk.

[PopJimmy]

Grejen är att folk i allmänhet tycks missförstå det här med "sexualiteten" hos Freud. Det är ett mycket vidare begrepp hos honom än vad vi använder i vardagslag.

Nej, Frued hade fel och det finns inget mer att hämta här, precis som alla religioner är fel och det inte längre finns något att hämta hos dem.

[Algotezza]

Grejen är att folk i allmänhet tycks missförstå det här med "sexualiteten" hos Freud. Det är ett mycket vidare begrepp hos honom än vad vi använder i vardagslag.

Nej, Frued hade fel och det finns inget mer att hämta här, precis som alla religioner är fel och det inte längre finns något att hämta hos dem.

Vad är det som gäller nu?

undrar Algotezza

[PopJimmy]

Vad är det som gäller nu?

undrar Algotezza

Förstod inte riktigt vad du frågar efter, men jag väljer att klargöra vad jag menar med mitt inlägg....

Kanske känns det lite utanför diskussionen att påpeka detta. Men jag stör mig att på tendensen att försvara något då man själv läst det. Det jag menar är, att det finns tre hållningar:

1. (som german.timofejev), dvs att hävda något (om något) för att det är en "populär uppfattning just nu", inte för att man, över huvud taget satt in sig i litteraturen.

2. (som Avantgardet), dvs att hävda att vissa saker (teoribildngar i de förflutna) är skit, tills man öppnar en bok om det.

3. Att vara försiktig i det man hävdar om något man inte läst och inte anta att saker inte längre är relevanta, här krävs en "tillit" i historiska förlopp och en förmåga att göra komplexa tolkningar till ett material. Dvs, man reducerar t.ex. inte "psykoanalys", "religion", "kristendom", etc till kattskit  för att man själv inte läst på tillräckligt mycket i det. Man inser att det alltid finns vissa aspekter som alltid kommer att vara relevanta (och inte bara ur ett historiskt perspektiv).


Tar v i ett begrepp som "godhet", "ondska", "själ", "psykoanalys", "religion" etc, så har dessa, ur mitt perspektiv, inte spelat ut sin roll, de har fortfarande mycket att säga om mänskligheten.


Det jag stör mig på är alltså främst inte det Avantgardet stör sig på, nämligen att german.timofejevs förhållningsätt till psykoanalysen är naiv. Jag skulle antagligen gjort det om jag varit mer påläst (och med det så menar jag att jag har ett emotionellt förhållningsätt till psykoanalysen - dvs att jag gjort en "investering" i att läsa psykoanalys, jag har alltså skapat och sett ett "värde" i den). Jag upplever som sagt inte att den spelat ut sin roll, många saker är högst relevanta.


Dock finns det saker jag fortfarande själv stör mig på kring psykoanalys, och det är hur senare filosofer tar för givet att man inte kan förstå människor intentioner. Detta kan ses som en "clash" mellan den humanistiska psykologin och psykoanalysen. Jag håller med i psykoanalysens kritik av den humanistiska psykologin (dvs att den humanistiska psykologin tenderar till att underbetona de mörka/destruktiva sidorna av människan), men samtidit håller jag med i den humanistiska psykologins kritik av psykoanalysen.


Anledningen att jag stör mig på det Avantgardet skriver är alltså att han försvara psykoanalys, men totalförkastar den humanistska psykologin, detta är extremt naivt av honom tycker jag och detta är något jag gång på gång i varje diskussion med honom försöker poängtera men han vägrar helt enkelt att erkänna relevansen i den humanistiska psykologin. Och det är därför jag känner att jag knapp har tid eller ork att diskutera med honom seriöst längre...


Det jag upplever att han inte ser relevansen i, går egentligen inte att "reducera" till den humanistisk psykologin, men överlag så är det en form av tillit i människor eller positiv människosyn som jag upplever att saknas hos Avantgardet, och det är därför han tilltalas av psykoanalysen. Detta handlar för mig, mer om Avantgardets bakgrund än psykoanalysen eller den humanistiska psykologin som teoribildningar, dock är detta inget han ger signaler av att ta på allvar.


....


Överlag så upplever jag att det finns endel i att begränsa psykoanalysens "relevans" för psykiska problem.

Styrkan med kogntiv beteende terapi (som jag själv inte är påläst i), tycks för mig, handla om att fokusera mer på framtiden, och skapa nya beteende mönster och tankevanor. Detta är kanske i praktiken ofta relevant för människor som bara vill "få vardagen att gå ihop".


Men jag upplever att, om man vill bli en hel och komplett människa, så måste man förr eller senare göra att upp med sitt förflutna. Psykoanalysen handlar om djupare känsloarbete.

Problemet som jag ser det, är att vi ställer väldigt låga krav på människor. Vi förväntar oss inte av människor att de ska förstå sitt egna känsloliv, detta eftersom vi utgör en kultur som är väldigt emotionellt omogen. På ett kollektivt plan så ser vi inte relevansen av att alla människor har ett fungerande känslosystem.

På många sätt, så bygger även vårat ekonomiska system på att exploatera och förvrida detta känslosystem, så det finns inga behov eller incitament att ö.h.t. få människor att lära känna sig själv, eftersom de blir mer oberoende det ekonomiska systemet då.

Psykoanalysen handlar (utifrån min begränsade förståelse) mycket om att göra upp med vårat (personliga, och även kollektivt) förflutna, i den begränsade förståelsen av beteendeterapi så skiter man i anledningarna till varför en vana skapats, det viktiga är omprogrammeringen av
beteendet. Men överlag så vittrar detta om en väldigt ytlig människorsyn.

...

Jag har naturligtvis överseende med både german.timofejev och Avantgardets naivitet i förhålande till olika psykologiskolor. Anledningen att jag delar med mig av detta är inte för att på något sätt vara en "översittare" som sätter andra människor på plats.

Personligen mår jag bara dåligt av att teoribildningar missrepresenteras, och känner ett ansvar att gripa in. Kanske kan jag göra detta på ett snyggare sätt, än att anklaga mina medmänniskor för att vara naiva, men jag antar att mina medmänniskor då tar sitt ansvar och då väljer att kanske starta upp en tråd i hur jag kan förhålla mig till min egen naivitet i hur jag försöker klargöra poänger för andra.

Jag litar på deras förmåga till ansvar inför att upplysa mig om hur jag istället bör bemöta dem för att diskussionen ska blir mer givande.

[Algotezza]

Tack för ditt svar!

Jag måste tillstå att jag inte är särskilt insatt i någon form av psykoterapi eller psykologi. Har aldrig intresserat mig så mycket för psykologi som vetenskap. Jag möter ju dagligen amatörpsykologiska omdömen från andra men blir varken intresserad eller fascinerad. Det känns mest som en samling färdiga formler och förhållningssätt för att "genomskåda" och "avslöja" medmänniskornas beteenden. Man säger då t.ex.: Som man känner sig själv känner man andra, när jag hävt ur mig något cybiskt om något. Och så svänger man sig med olika begrepp och termer som klingar trovärdiga och "låter bra". Man kan hitta precis vad man vill om man bara gräver tillräckligt.

Men som sagt, om psykologiska riktningar vet jag knappast något alls. Kan jag något i frågan är det grundat i egen erfarenhet och ej i läst teori. Vad säger detta om mig, ni som läst en del?

MVH

Algotezza

[PopJimmy]

Vad är det som gäller nu?

undrar Algotezza

Nu förstår jag vad du menar.

Mitt korta svar är: integral psykologi (eller liknande försök till integration). Eftersom den försöker se relevansen i alla psykologiskolor.


Både skolor som är "Tolkande" (subjektiva) såvär som "Mätbara" (objektiva).

[Marksa]

Integral psykologi

Så den där portugisiska jäppen på fria kanalen är på riktigt, huva.

Detta är bara en personlig treflektion, inte menat att föra diskutionen vidare.

[PopJimmy]

Och så svänger man sig med olika begrepp och termer som klingar trovärdiga och "låter bra". Man kan hitta precis vad man vill om man bara gräver tillräckligt.

Men detta ser jag inte som något som "endast sker" utifrån psykoloisk litteratur. Det känns som detta lika ofta sker då människor läst filosofi etc.

Men som sagt, om psykologiska riktningar vet jag knappast något alls. Kan jag något i frågan är det grundat i egen erfarenhet och ej i läst teori. Vad säger detta om mig, ni som läst en del?

Som sagt, så verkar det som du "hittat" ett problem. Antaligen (dock en säkert) finns något begrepp som syftar till det "begreppssvägande" du nyss referande.

...

Sen vad det säger om dig? Tja, kanske att du inte mått tillräckligt dåligt själv? Människor läser kanske inte psykologi om de själva inte mår dåligt?