Aspekterna i det sociala rummet:
1. makt/"Omdömme-Ansvar" (maktfullkomlig/myndig kontra offer/maktlös/omyndig). Den primära aspekten/dimensionen/variabeln. Detta vill man ha. Den som har makt defininerar det "sociala kontraktet" eller "problemformuleringen" (dvs vad som bör prioriteras, dvs vad som bör uppmärksammas). Makt är att styra uppmärksamheten, att välja vad som manifesteras.
Denna aspekt älskar myndigheterna att vrida mot ens nackdel. Är man t.ex. sjuk måste man söka vård själv (även om man är psykiskt sjuk, t.ex. deprimerad). Jag behöver t.ex. en stödperson som ringer och bokar tid eftersom detta är så ångestladdat för mig, men detta avslås - jag "måste" ringa själv.
Lösningen är att sluta förtränga saker. Kanske det svåraste som finns.
Det handlar om att ta utmaningar i lagom storlek, och "växa" genom att lyckas.
Det roliga är att läkarna även vänder på denna aspekt när man väl träffar dem. Så här är scenariot: 1. Man måste söka vård själv (man har ett eget fungerande omdömme och förmåga till ansvar). 2. När man väl kommer till läkaren så blir man totalt omyndigförklarad, börjar man lägga sig i läkarens bedömning säger läkaren (ungefär): "vem fan är du att lägga dig i mitt jobb? - jag är experten här".
När man söker till vården, måste man alltså ha det goda omdömmet och ta ansvaret att själv ta sig dit, samtdigit som när man väl är där - så ska detta undermineas och kapas vid mina fotknölar.
Den bästa lösningen på problematiken om man själv är "fast i sina (ångest/förtränings) banor" - skaffa en stödperson. Stödpersonen kommer 1. Med sitt goda omdömme och förmåga till ansvar, se tll att du kommer till en mottagning. 2. Med sitt goda omdömme och förmåga till ansvar att agera som (nära på) utomstående part i "mötet" med läkaren.
Dock skulle jag inte vilka kalla träffen med läkare för "möte". Ett (riktigt) "möte" är något som når upp till kraven för en "ideal speech situation" som Habermas skulle kallat det.
Ett exempel är härskartekniken "förlöjligande" (kalla någon "men lilla gumman..." eller "gosse, du ska inte tro att..."). Gör någon detta gäller det att inte fastna i den andra personens anspråk på att definiera det sociala kontraktet och fastna i den omyndiga/omdömmeslösa/ansvarslösa rollen.
Ett annat exemepl är påförande av skuld och skam.
2. Den andra aspekten är anspråk observerande/anspråkslös konktra agerande/deltagande/anspråksfull. Det handlar om att i en situation pendla mellan att 1. vara observerande (ta in information och bearbeta den) och 2. vara agerande (utföra handlingar och påverka/manipulera flödet i situationen). Engelska begreppet för detta är "assertive".
3. Den tredje aspekten är acceptans-kontrovers "Considering" kontra "Non-considering". Den tredje aspekten handlar hurvida man accpeterar eller refuterar information och/eller handlingar. En mellanväg är att vara föreslående "suggestive".
härskärtekningen "osynliggörande" är relevant här, det handlar om att göra den andra parten till observatör. Dvs, så fort någon gör ett anspråk, så "förnekar" man det. Detta är samma sak som "grad av ignorans". De flesta människor (dvs de som inte är "perceptuella") ignorerar stora mängder information för sig själva.
*** Notis ***
Jag hade länge problem med uppdelningen av "introverta" kontra "extroverta" personer. Men nu talar jag istället om fyra olika konfigurationer:
1. observerande+refuterande (passiv aggression/frustration, man håller inte med, men gör inga ansuttrycker det inte. Här är det i stort sett alltid dåligt att vara, de flesta människor är här större delen av sitt liv)
2. observerande+accepterade (man håller med men gör inga anspråk, att vara sympatisk & lyssna - mycket viktigt att kunna vara)
3. agerande+returetande (man omdefinerar kontraktet genom tal och handlingar - att "ta plats", viktigt att kunna)
4. agerande+accepterande (man accepterar/bekräftaar den andres kontrakt, att "hylla" eller erkänna någon annan, att ge presenter och beröm - mycket viktigt att kunna)
Det bottnar helt enkelt i tre saker man gör:
1. Lyssnar på anspråk (men ej göra anspråk själv).
2. Omdefinierar anspråk. (bör göras så sparsamt som möjligt, men är det kris så känga till riktigt ordenligt)
3. Erkänner/bekräftar (ge plats åt andras anspråk och hylla dem).
Och en sak man absolut ej bör göra:
1. Observera medans man låter någon annan definiera det sociala kontraktet framför näsan på en.
Vad är då skillnaden mellan en socialt intelligent och en socialt inkompetens människa? Jo, jag har nyligen presenterat de variabler som definerar det "sociala spelet".
Problemet med socialt inkompetene är att den inte är flexibel. Antingen håller man med hela tiden (är accepterande - dvs "slätstruken", dvs okontroversiellt). Den andra extremen är att vara "motsträvig", dvs "svår". Tydligt är detta kanske i populärkultur som alltid är slätstruken samtdigit som konstnären "arty" alltid "är svår" (accepterande/refuterande).
Det roliga är att populärkulturen utger sig för att vara "accepterande" och slätstruken, men den under ytan är väldigt kravfylld och refuerande (titta på idealet på allsång på skansen). Samtidigt som mer kristiska former av konst på en nivå tycks vara "retureande" men egentligen strävar efter mot ett större accepterande (av avikelser...).
Du gör t.ex. ett anspåk på något och är jag socialt inkompetent, så övervärderar eller undervärderar jag ditt omdömme, vilket resulterar i slätstukenhet eller motsträvighet. Den socialt inkompetente är fast i en extrem.
<---------------------------|---------------------------->
slätstruken motsträvig
Vad gör då den socialt kompetente? Jo han "balanserar" hela tiden.
-----------> | <---------------
1. hålla med plus 2. tillägga ett "men" eller "och", dvs vara "considering", dvs "att ta in den andres omdömme", men samtidigt "väda" och "omjustera".
eller
1. säga emot, men sedan ändra sig/lägga till information som "justerar" och "relativiserar" så att anspråket är mer specifikt och mer korrekt. (dvs man justerar anspråket - som alltid upplevs som generellt/abstrakt/allmänt och gör ett mer specifikt/konkret s.k. "fall"/case av det. vi har våra egna sätt att abstrahera - andras anspråk relativiseras och blir specifika utifrån våra generella sätt att resonera - och det är detta som gör att en oberoende part kan ha svårt att välja sida av två personer som argumenterar lika bra men utifrån olika utgångspunkter...)
Den socialt kompetente respekterar alltså bådas omdömme och tar med båda i det sociala utrymmet.
4. ton allvar kontra lättsamhet (humor)
Här är de också viktigt att
det viktigt att ta informationen på allvar (eller på skämt) och tydligt deklarera detta om man ska vara en bra kommunikatör. (vill man dock vara otydlig bör man blanda dem och sedan låta motståndaren gå in i fällan, för att sedan påpeka detta - för att påvisa på personens dåliga omdömme... dvs "dubbelbestraffning")
5. Informationstillgänglighet
Om informationen är "öppen"/"fri" eller "stängd" (undanhålls). Genom att inte dela med sig av information får man ett makövertag. Hit räknas även när två personer kan ett språk (dvs en uppsättning kulturella koder).
Man kan se vilka som är "med" i spelet.
andra aspekter:
6. Grad av bearbetning och direktion (hur "upppackad" och tydlig/logisk/explicit, och direkt kontra indirekt) informationen är. En bra kommunikatör kan vara logisk och explicit. Är situationen dock "besvärlig", dvs är den man pratar med "svår" och retuterande, kan implcit kommunikation vara nödvändig. Här är ett exempel på varför författare skriver skönlitteratör istället för politiska manifest. För mycket direktion och expliciering (tydliga regler) gör att budskapet blir "stelt" och "tråkigt", det finns inget att "tillägga". Konst, humor och marknadsföring lämnarar ofta en implicit/obearbetad bit, eftersom det stimulerar kreativitet.
7. språk och metaforer
talar två personer inte samma "språk" kan ibland provisoriska/stipulativa metaforer/förenklingar behövas.
8.uppmärksamhet. Det är viktigt att vara uppmärksam/tillgänglig annars kommer informationen inte fram.
9. rytm, tempo och feedback. svaret måste komma i en lagom "rytm" annars är det svårt att upprätthålla uppmärksameten (förväntingarna). Detta är väldigt kulturbundet.
Och sist men en av de viktigaste:
10. vem som "är hemma" och "äger planen". bortamatch mot hemmamatch. Hänger samman med vem som har behov och vem som har "medlen". Denna punkt är egentligen stor och viktig, har insett att den ramlat ur min radar. Det är som sagt anledningen till varför jag överhuvud taget söker mig till idiot läkare....
Alla dessa variabler går att använda som verktyg för att analysera social situationer och roller i situationer som:
domstolsprocess,
fotbollsmatch,
möte med läkarn,
snacka med någon på bussen,
**********
En annan sak som är intressant som jag insåg häromdagen. Det är hur olika "maktförhållanden" påverkar kommunikationsmönster.
läs om härskartekniker
http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rskarteknik
andra saker som är relevanta:
http://en.wikipedia.org/wiki/Speech_act
http://en.wikipedia.org/wiki/Ideal_speech_situation
Mina funderingar kring "talformer" eller "speech acts":
samtal - när man växlar mellan att vara observerande&agerande, accepterande&refuterande, etc...
tilltal - när man är assertive (anspråksfull) och non-considering ("refuterande vid behov").
intal - (när man är i en observerande roll och tillskrider något)
omtal - ....
osv....
http://www.sil.org/linguistics/Glossary ... echAct.htm
Sammanfattning av: Social intelligens, Kommunikation, Makt..
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Strålande! Visst går det utveckla en hel del, och fördjupa, exemplifiera osv. Men som sammanfattning är det riktigt bra. Måste erkännas. Claude Lévi-Strauss jobbade ihop med lingvisten Roman Jakobson där ett tag. I Lévi-Strauss "Det vilda tänkandet" hittar man ett kapitel (7) med namnet "Individen som art", och som har en hel del intressanta observationer som du skulle kunna ha nytta av vad gäller detta med till-tal och om-tal osv.
Har sagt det förr, men jag hade världens djävla tur som fick en så underbar lekmannaövervakare när jag hade som mest bekymmer. Har också citerat henne ett flertal gånger på denna punkt ("man måste vara frisk för att orka vara sjuk"). Bara det att få en kontaktperson är ju, underligt nog, något som det ofta måste stridas om. Tyvärr ser vi i sådana här situationer varför många faller genom skyddsnätets maskor.
Punkt 10 kanske Gramsci skulle kunna hjälpa dig med.
Har sagt det förr, men jag hade världens djävla tur som fick en så underbar lekmannaövervakare när jag hade som mest bekymmer. Har också citerat henne ett flertal gånger på denna punkt ("man måste vara frisk för att orka vara sjuk"). Bara det att få en kontaktperson är ju, underligt nog, något som det ofta måste stridas om. Tyvärr ser vi i sådana här situationer varför många faller genom skyddsnätets maskor.
Punkt 10 kanske Gramsci skulle kunna hjälpa dig med.
Wikipedia skrev:Mest känd är Gramsci kanske för sitt begrepp kulturell "hegemoni". Han menade att det kapitalistiska samhället inte endast upprätthölls genom statens våld etc utan också på ett mer sofistikerat - mindre synligt - sätt. Detta är en slags kultur där borgarklassens sätt att förstå världen införlivas som ett slags "sunt förnuft" - som något självklart. Arbetarklassen kunde genom denna "hegemoniska" kultur internalisera kapitalismen som sin egen förståelse av verkligheten. Han menade därför att arbetarna skulle bryta denna hegemoniska kultur för att bana väg för ett socialistiskt samhälle.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Låt mig förenkla det jag skrev i tidigare inlägg. Här kommer en rad konstateranden.
1. Det finns en primär dimension i det soicala rummet. Denna kallar vi makt. Makt är förmågan att gå från idé (behov, uppmärksamhet, observation, subjekt) till resultat (artefakt, manifestation, objekt), detta sker genom vilja.
Detta kallar vi "makthierarkin". Är intimt förknippat med omdömme, kommunikation och ansvar.
Hierarkier uppstår naturligt i sociala situationer, i början finns ingen tydlig kommunikationsplan men definierade roller, men efter ett tag blir detta tydligare - utifrån aktörerna i situationens behov och kommunikationsförmåga (dvs förmåga att nu maktfullkomlighet).
Vi är alltså alltid på ett "plan" i denna hierarki.
2. För att nå maktfullkomlighet orienterar vi oss i huvudsak på "ett plan". Denna plan har två huvudsakliga dimensioner, dimension två och tre. (den första dimensionen är "pluset i mitten"):
Dimension 2 beskriver anspråk, dvs om man observerar eller agerar i händelsen. Det är bara genom agerande som man egentligen "får makt", men observation krävs för att utvärdera/förstå hur agerandet "bör göras". Agerande innebär att man manifesterar idéer/behov genom vilja - man gör anspråk. Anspråk görs genom olika former av "kommunikationskanaler", som språk, medel, medium etc.
För att situationen ska upplevas som progressiv, måste uppmärksamheten centreras och anspråket görs då på det centrerade. (Till exempel en fotboll eller en hockeypuck).
Dimension 3 handlar om hur vi sedan, förhåller oss till andras anspråk. Om vi är considering eller non-considering, dvs om vi refuterar, om våran "vilja" har en "egen riktning" (som kolliderar - och skapar kontrovers och konflikt) eller om våran vilja flyter med i andras anspråk - vi är då accepterande. Det finns även ett tredje läge "neutral", som är ett special fall.
Dimension 4, handlar om i vilken strategi, dvs ton vi gör våra egna anspråk. Om det är allvarligt eller humoristiskt (lättsamt). Dimension 4 kan beskrivas som, hur "samlat" eller "fokuserat" vårat anspråk är, humor och allvar är "splittrat" och "fragmenterat" - vi byter "ephasis"/"betoning"/"fokus" lite hur vi vill, allvaret är istället ett "samlat" och "fokuserat" och"destilerat" anspråk, det är en "kärna"...För att "vinna" böj vi välja om vi ska vara allvarliga eller lättsamma och göra detta in i extremen dvs, bättre och längre än motståndarens allvar eller humor. I den exakta punkt då motstånaden ger upp sin humor och blir allvarlig, eller ger upp sitt allvar och börjar skämta (då han, i båda fallen, inser att han förlorat) så byter vi snabbt strategi. Är det istället så att den andra personen "kört fast" och investerat en "ställning" dvs upprepar sig själv, bör vi göra ett anspråk på något - för att sedan helt släppa det vi sa/gjorde. Vi drar ett streck över vårat engagemang, vilket gör att den andra personen känner sig snopen, eftersom han förväntar sig att hålla ställningen. Ett exempel är t.ex. att förolämpa någon, för att sedan "ta tillbaka det".
Den 5:e dimensionen handlar även den om hur anspråket är utformat, men den handlar om hur mycket information som förmedlas och hur den representeras. Om det är explict/tylidgt eller om det är vagt/implicit. I förlängningen, för att kunna vara explicit i den 5:e dimensionen, så måste man "öppna upp" informationen, dvs 6:e dimensionen...
Den 6:e dimensionen handlar om hur öppna vi är att förklara våra motiv, dvs, hur "öppen" informationen är (dvs hur väl vi motiverar våran 5:e dimension). Alla anspråk går för idé/föreställning till aktion. Vissa personer "undanhåller information" eftersom de ha en "dold agenda" som går ut på att vad de eftersträvar av deras handligar - egetligen bara är till fördel för dem själva - vilket - om det skulle uppbådas - automatiskt gör att vi blir "non-considerate" till deras anspråk, eftersom vi "håller bara med" så länge det, på ett eller annat sätt, stämmer överrens med våra föreställningar och förväntingar.
6:e dimensionen Öppenheten definierar hur långt någon får "hämta" information genom att fråga. Frågorna kan vara både neutrala ("fråga-sättande") och non-considerate (dvs i-fråga-sättande). Frågor "öppnar" upp möjligheter. Frågande handlar om att sträva mot det abstrakta/allmänna/ideella för att knyta samman två (stängda och aktuella) specifiaka-konkretioner/fall/nödvändigheter. Det handlar om att genom agerande gå mot observerande.
Det handlar om att vidareutveckla resonemanget.
Frågande kan både underminera och förstärka anspråket. Frågor kan även ge en bild av att något "vrids och vänds". "Skenjournalistisk" gör "skenfrågningar", de ger bilden av att vara "undersökande" men är egentligen i maskopi med det undersökta, och försvarar såledess maktens intressen...
Sen en annan sak, ett visst mått av disicplin handlar om att erkänna att observerande i sig själv, inte är tillräckligt. Att det ibland är viktigt att agera utan att lägga ner för mycket tid å observeration.
osv...
1. Det finns en primär dimension i det soicala rummet. Denna kallar vi makt. Makt är förmågan att gå från idé (behov, uppmärksamhet, observation, subjekt) till resultat (artefakt, manifestation, objekt), detta sker genom vilja.
Kod: Markera allt
dimension 1:
^ maktfullkomlig (gud)
|
|
|
+
|
|
|
v (maktlös)
Hierarkier uppstår naturligt i sociala situationer, i början finns ingen tydlig kommunikationsplan men definierade roller, men efter ett tag blir detta tydligare - utifrån aktörerna i situationens behov och kommunikationsförmåga (dvs förmåga att nu maktfullkomlighet).
Vi är alltså alltid på ett "plan" i denna hierarki.
Kod: Markera allt
dimension 1:
^ maktfullkomlig (gud)
|
|
|
<---------+--------> <----- på detta plan är jag (består av två dimensioner)
|
|
|
v (maktlös)
2. För att nå maktfullkomlighet orienterar vi oss i huvudsak på "ett plan". Denna plan har två huvudsakliga dimensioner, dimension två och tre. (den första dimensionen är "pluset i mitten"):
Kod: Markera allt
Dimsenion 2 och 3.
^ 3. considerating ("i-åtanke-tagande"/"accepterande")
|
|
2. | 2.
observerande <---------+--------> agerande
|
|
|
v 3. non-considering ("förnekande"/"refuterande")
Dimension 2 beskriver anspråk, dvs om man observerar eller agerar i händelsen. Det är bara genom agerande som man egentligen "får makt", men observation krävs för att utvärdera/förstå hur agerandet "bör göras". Agerande innebär att man manifesterar idéer/behov genom vilja - man gör anspråk. Anspråk görs genom olika former av "kommunikationskanaler", som språk, medel, medium etc.
För att situationen ska upplevas som progressiv, måste uppmärksamheten centreras och anspråket görs då på det centrerade. (Till exempel en fotboll eller en hockeypuck).
Dimension 3 handlar om hur vi sedan, förhåller oss till andras anspråk. Om vi är considering eller non-considering, dvs om vi refuterar, om våran "vilja" har en "egen riktning" (som kolliderar - och skapar kontrovers och konflikt) eller om våran vilja flyter med i andras anspråk - vi är då accepterande. Det finns även ett tredje läge "neutral", som är ett special fall.
Dimension 4, handlar om i vilken strategi, dvs ton vi gör våra egna anspråk. Om det är allvarligt eller humoristiskt (lättsamt). Dimension 4 kan beskrivas som, hur "samlat" eller "fokuserat" vårat anspråk är, humor och allvar är "splittrat" och "fragmenterat" - vi byter "ephasis"/"betoning"/"fokus" lite hur vi vill, allvaret är istället ett "samlat" och "fokuserat" och"destilerat" anspråk, det är en "kärna"...För att "vinna" böj vi välja om vi ska vara allvarliga eller lättsamma och göra detta in i extremen dvs, bättre och längre än motståndarens allvar eller humor. I den exakta punkt då motstånaden ger upp sin humor och blir allvarlig, eller ger upp sitt allvar och börjar skämta (då han, i båda fallen, inser att han förlorat) så byter vi snabbt strategi. Är det istället så att den andra personen "kört fast" och investerat en "ställning" dvs upprepar sig själv, bör vi göra ett anspråk på något - för att sedan helt släppa det vi sa/gjorde. Vi drar ett streck över vårat engagemang, vilket gör att den andra personen känner sig snopen, eftersom han förväntar sig att hålla ställningen. Ett exempel är t.ex. att förolämpa någon, för att sedan "ta tillbaka det".
Den 5:e dimensionen handlar även den om hur anspråket är utformat, men den handlar om hur mycket information som förmedlas och hur den representeras. Om det är explict/tylidgt eller om det är vagt/implicit. I förlängningen, för att kunna vara explicit i den 5:e dimensionen, så måste man "öppna upp" informationen, dvs 6:e dimensionen...
Den 6:e dimensionen handlar om hur öppna vi är att förklara våra motiv, dvs, hur "öppen" informationen är (dvs hur väl vi motiverar våran 5:e dimension). Alla anspråk går för idé/föreställning till aktion. Vissa personer "undanhåller information" eftersom de ha en "dold agenda" som går ut på att vad de eftersträvar av deras handligar - egetligen bara är till fördel för dem själva - vilket - om det skulle uppbådas - automatiskt gör att vi blir "non-considerate" till deras anspråk, eftersom vi "håller bara med" så länge det, på ett eller annat sätt, stämmer överrens med våra föreställningar och förväntingar.
6:e dimensionen Öppenheten definierar hur långt någon får "hämta" information genom att fråga. Frågorna kan vara både neutrala ("fråga-sättande") och non-considerate (dvs i-fråga-sättande). Frågor "öppnar" upp möjligheter. Frågande handlar om att sträva mot det abstrakta/allmänna/ideella för att knyta samman två (stängda och aktuella) specifiaka-konkretioner/fall/nödvändigheter. Det handlar om att genom agerande gå mot observerande.
Det handlar om att vidareutveckla resonemanget.
Frågande kan både underminera och förstärka anspråket. Frågor kan även ge en bild av att något "vrids och vänds". "Skenjournalistisk" gör "skenfrågningar", de ger bilden av att vara "undersökande" men är egentligen i maskopi med det undersökta, och försvarar såledess maktens intressen...
Sen en annan sak, ett visst mått av disicplin handlar om att erkänna att observerande i sig själv, inte är tillräckligt. Att det ibland är viktigt att agera utan att lägga ner för mycket tid å observeration.
osv...
Avantgardet:
Skapade en ny tråd... http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=4640&start=0&postdays=0&postorder=asc
Skapade en ny tråd... http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=4640&start=0&postdays=0&postorder=asc
Angående att vara i en ledande position.
Det finns två huvudsakliga situationer för ledaren, båda är extremer som handlar om ledaren är närvarande eller frånvarandra.
Närvarande:
Ledaren går in i ett agerande position, alla andra observerar honom. Här är exeplet när en ledare står i talarstolen.
Frånvarandre:
Ledaren går in i en observerande position, alla andra agerar utifrån hans direktiv. Här pratar vi om en "chain of command", denna kedja är en kausal/anspråkskedja som går från ledaren.
För att kedjan ska upprätthållas måste ledarens roll upplevas som legitim (Att vara legitim innebär att upplevas som en auktor-itet, dvs den som startar anspråkskedjorna).
Legitimering är en process som syftar till att bygga upp en relation (dvs tillit) till ledaren, detta görs genom att spela på åhörarens behov (som för åhöraren yttrar sig i tankar, känslor och kroppen). Processen innefattar två delear: den ideella (visionen) och den reella (det konkreta målet, då något mätbart materiellt är åstadkommit), den ideella innefattar processen av att identifiera problemen, dvs definiera problemrymden på ett tillfredställande sätt, detta skapar förväntingar/trender etc. Nästa steg är det reella arbetet, dvs akt-en, här manifesteras och utvecklas idéerna till konkret/materiell verklighet - dvs resultat.
Det finns två stadier i legitimeringen, att vara legitim och att vara autentisk. Den legitima personen är någon som lyckas med den första processen, dvs att kommunicera visionen. Dock kan personen ha två agendor, en öppen (som upplevs som "considerate") och en dold agenda (som skulle upplevas som "non-considerate" om den uppdagades). Den legitima personen lyckas presentera den underliggande visionen. Men nästa steg är att vara autentisk, det innebär, att på en högre nivå visa på (högre former av) resultat samt varför vissa former av legitimering inte håller måttet. Att vara legitim är alltså att sträva mot att vara autentisk men att misslyckas.
Detta är det underliggande problemet. Människor strävar primärt i den 1:a dimensionen (de vill ha makt), för att få detta går de in i den 2:a (gör anspråk, dvs gör agerar utifrån observation). Detta anspråk får sedan ett bemötade i 3:e dimensionen - dvs om anspråket anses som "considerate", (dvs, blir "i-å-tagande", ungefär "accepteras eller refuteras").
Dessa tre dimensioner räcker alltså för att förklara det vi vanligtvis kallar "betingning", dvs "social prägel". Denna "sociala prägel" etsar sig fast hos varelsen, dvs den skapar ett "minne" (vad ett minne är, är för komplext att här gå igenom, men det är helt enkelt ett mönster som upprepar sig självt och därför upplevs/"idé-eras" därför som upprätthållt/"reellt").
Vad är då skillnaden mellan en människa som är socialt illegitimerad (steg 1, förkonventionell), socialat legitimerad (steg 2, konventionell) och socialt autentisk (steg 3, postkonventionell).
* Steg 1: Den socialt illegitimerade kan inte "minnas sig själv" (och är därför impulsiv och agerar godtyckligt, dvs är ett barn/ungdom).
* Steg 2: Den socialt legitimerade upprätthålller sig själv genom att "minnas sig själv" och upplevs/är därför "legitim". Här finns alltså den första graden av "ansvar", dvs att ha "ett konventionell programmering" (konventionellt minne) som upprätthåller ett indivudellt program som i samhället gör att kommunikationen/trafiken regleras "enligt reglerna". Dvs människan har genom socialicationsprocessen (något som är komplext och som jag inte kan gå in på här) ett "socialt körkort" - dvs att vara "myndig".
Problemet med steg 2, är att legitimeringen är ett "självuppehållande system", som "kommer från" steg 3.
* Steg 3: Att vara autentisk, innebär att balansera den individuella med den sociala. Det handlar om att vara i "kontakt" med en "källa" eller ett "ursprung", att vara "skapande", att vara en "author", dvs för-fattare, en som som "fattar" saker före andra och visar vägen.
För att "fatta" saker, dvs "ha kontakt med källan", så måste man vara öppen och mottaglig - men även agera (dvs acceptera begränsingar och s.a.s. forma eller "beskära" tillvaron - dvs våga fatta besult som "skär bort" andra ideella/teoretiska möjligheter). För att ha kontakt får den sociala prägligen/programmeringen inte ha ett för hårt grepp, eftersom har den ett för hårt grepp, så upprätthålls bara "konventionen" (det "sociala minnet"). Notera att den sociala prägligen inte bara handlar om att in i extremen acceptera det rådande, utan också att i extremen refutera den. Att vara "oresonlig"/"svår" till skillnad från "slätstruken" är alltså ingen garanti för att kontakt med källan. Vi har alltså ett annat form av minne, som inte är socialt. Olika människor har försökt att forumlera detta, och det skulle kunna beskrivas som "mänskliga rättigheter och skyldigheter", "behovhierarki" etc.
....
Hur som helst, det jag försökte säga var, att många människor "avtrubbas" i socialisationsprocessen (procesen av socialisation, som i idealet är en process av intersubjektiv kommunikation men som ofta i praktiken är mycket "till-korta-kommen", dvs makthavararnas omdömme är i praktiken ofta mycket mer begränsade - eftersom praktik handlar om förmåga att hantera begräsnignar) än vad de borde vara i teorin (dvs förmåga att hantera det obegränsade). I praktiken så uppstår inte den intersubjektiva kommunikationen, istället är kommunikationen från subjekt till objekt.
Makt är en process av governance, dvs det är en process och inte ett tillstånd.
Många har frågat sig, varför vi blev inkastade, och varför i just denna timme. Jag upplever att det inte. Detta är det religiösa grubblandet - "varför". Varför-jag (just mig) och varför-nu osv... Man vill inte acceptera tillvarons begräninsgar, eller rättare sagt, man vill inte kapitulera inför dem. Det finns några strategier: Att kapituelar "för snabbt" innebär att bli cynisk, att kapitulera för långsamt innebär att fortsätta vara "naiv" och idealistisk.
Kapitulationsprocessen är nödvändig, men poängen är att den inte får göras när vi inte är redo, eftersom vi måste gå igenom den totalt och dö. Det är en ritual - dvs en övergång där vi måste lämna allt minne bakom oss (dvs all indivudell och social programmering).
I olika sociala institutioner så finns dessa ritualer, vi kallar dem, "nollning", "examinaiton" etc. Och det är ett bevis på att man "tagit sig igenom" processen.
....
Jag lyckas aldrig riktigt komma till det jag vill ha sagt...
Jo, min poäng är att den som är auktoritär, är den som är en re-surs, dvs, någon som kan återknyta till ursprunget. Någon som kan ta riktigt ansvar. Någon som vet var uppmärksamheten springer från. Någon som vet hur man generar kärlek.
Den socialt konventionelle är fullt upptagen med att upprätthålla konventionerna, eftersom han/hon sårats under vägen. Denna person ser kärleken som ett nollsummespel, dvs, gör någon ett övertramp, så ska detta bestraffas propotionellt. Detta är ett sätt att "skydda" trafiken/kommunikationen och det är viktigt. Därför är polisväsene och rättsväsende etc, något som bör respekteras - i teorin. I praktiken måste dessa insituioner, precis som skolan, ständigt reformeras. Det handlar inte längre om att "legitimera" deras existens, vilket vissa kan tro. De är här för att stanna, vi måste istället reformera kulturen/värdegrunden till att bli mer medveten om den underliggande makt-omdömmes-ansvars processen.
Att kunna generea kärlek innebär att kunna gå bortom begränsningarna/kraven/villkoren och göra undantag. Men görs detta för mycket, så uppstår en regression till det icke-legitimerade-sociala-tillståndet-av-godtycke. Därför måste man vara hård&rättvis (se kärleken som ett nollsummespel - "resurserna" är begränsade), samtidigt som man gör undantag (dvs ser kärleken som något kan genereas, ett plussummespel, där resursenra är obegränsade).
Att ta något från grunden och bygga. Både företagande och religiös verksamhet handlar om att ta tillvara på resurserna/möjligheterna för att växa.
....
Svårt att sy ihop påsen.
Det finns två huvudsakliga situationer för ledaren, båda är extremer som handlar om ledaren är närvarande eller frånvarandra.
Närvarande:
Ledaren går in i ett agerande position, alla andra observerar honom. Här är exeplet när en ledare står i talarstolen.
Frånvarandre:
Ledaren går in i en observerande position, alla andra agerar utifrån hans direktiv. Här pratar vi om en "chain of command", denna kedja är en kausal/anspråkskedja som går från ledaren.
För att kedjan ska upprätthållas måste ledarens roll upplevas som legitim (Att vara legitim innebär att upplevas som en auktor-itet, dvs den som startar anspråkskedjorna).
Legitimering är en process som syftar till att bygga upp en relation (dvs tillit) till ledaren, detta görs genom att spela på åhörarens behov (som för åhöraren yttrar sig i tankar, känslor och kroppen). Processen innefattar två delear: den ideella (visionen) och den reella (det konkreta målet, då något mätbart materiellt är åstadkommit), den ideella innefattar processen av att identifiera problemen, dvs definiera problemrymden på ett tillfredställande sätt, detta skapar förväntingar/trender etc. Nästa steg är det reella arbetet, dvs akt-en, här manifesteras och utvecklas idéerna till konkret/materiell verklighet - dvs resultat.
Det finns två stadier i legitimeringen, att vara legitim och att vara autentisk. Den legitima personen är någon som lyckas med den första processen, dvs att kommunicera visionen. Dock kan personen ha två agendor, en öppen (som upplevs som "considerate") och en dold agenda (som skulle upplevas som "non-considerate" om den uppdagades). Den legitima personen lyckas presentera den underliggande visionen. Men nästa steg är att vara autentisk, det innebär, att på en högre nivå visa på (högre former av) resultat samt varför vissa former av legitimering inte håller måttet. Att vara legitim är alltså att sträva mot att vara autentisk men att misslyckas.
Detta är det underliggande problemet. Människor strävar primärt i den 1:a dimensionen (de vill ha makt), för att få detta går de in i den 2:a (gör anspråk, dvs gör agerar utifrån observation). Detta anspråk får sedan ett bemötade i 3:e dimensionen - dvs om anspråket anses som "considerate", (dvs, blir "i-å-tagande", ungefär "accepteras eller refuteras").
Dessa tre dimensioner räcker alltså för att förklara det vi vanligtvis kallar "betingning", dvs "social prägel". Denna "sociala prägel" etsar sig fast hos varelsen, dvs den skapar ett "minne" (vad ett minne är, är för komplext att här gå igenom, men det är helt enkelt ett mönster som upprepar sig självt och därför upplevs/"idé-eras" därför som upprätthållt/"reellt").
Vad är då skillnaden mellan en människa som är socialt illegitimerad (steg 1, förkonventionell), socialat legitimerad (steg 2, konventionell) och socialt autentisk (steg 3, postkonventionell).
* Steg 1: Den socialt illegitimerade kan inte "minnas sig själv" (och är därför impulsiv och agerar godtyckligt, dvs är ett barn/ungdom).
* Steg 2: Den socialt legitimerade upprätthålller sig själv genom att "minnas sig själv" och upplevs/är därför "legitim". Här finns alltså den första graden av "ansvar", dvs att ha "ett konventionell programmering" (konventionellt minne) som upprätthåller ett indivudellt program som i samhället gör att kommunikationen/trafiken regleras "enligt reglerna". Dvs människan har genom socialicationsprocessen (något som är komplext och som jag inte kan gå in på här) ett "socialt körkort" - dvs att vara "myndig".
Problemet med steg 2, är att legitimeringen är ett "självuppehållande system", som "kommer från" steg 3.
* Steg 3: Att vara autentisk, innebär att balansera den individuella med den sociala. Det handlar om att vara i "kontakt" med en "källa" eller ett "ursprung", att vara "skapande", att vara en "author", dvs för-fattare, en som som "fattar" saker före andra och visar vägen.
För att "fatta" saker, dvs "ha kontakt med källan", så måste man vara öppen och mottaglig - men även agera (dvs acceptera begränsingar och s.a.s. forma eller "beskära" tillvaron - dvs våga fatta besult som "skär bort" andra ideella/teoretiska möjligheter). För att ha kontakt får den sociala prägligen/programmeringen inte ha ett för hårt grepp, eftersom har den ett för hårt grepp, så upprätthålls bara "konventionen" (det "sociala minnet"). Notera att den sociala prägligen inte bara handlar om att in i extremen acceptera det rådande, utan också att i extremen refutera den. Att vara "oresonlig"/"svår" till skillnad från "slätstruken" är alltså ingen garanti för att kontakt med källan. Vi har alltså ett annat form av minne, som inte är socialt. Olika människor har försökt att forumlera detta, och det skulle kunna beskrivas som "mänskliga rättigheter och skyldigheter", "behovhierarki" etc.
....
Hur som helst, det jag försökte säga var, att många människor "avtrubbas" i socialisationsprocessen (procesen av socialisation, som i idealet är en process av intersubjektiv kommunikation men som ofta i praktiken är mycket "till-korta-kommen", dvs makthavararnas omdömme är i praktiken ofta mycket mer begränsade - eftersom praktik handlar om förmåga att hantera begräsnignar) än vad de borde vara i teorin (dvs förmåga att hantera det obegränsade). I praktiken så uppstår inte den intersubjektiva kommunikationen, istället är kommunikationen från subjekt till objekt.
Makt är en process av governance, dvs det är en process och inte ett tillstånd.
Många har frågat sig, varför vi blev inkastade, och varför i just denna timme. Jag upplever att det inte. Detta är det religiösa grubblandet - "varför". Varför-jag (just mig) och varför-nu osv... Man vill inte acceptera tillvarons begräninsgar, eller rättare sagt, man vill inte kapitulera inför dem. Det finns några strategier: Att kapituelar "för snabbt" innebär att bli cynisk, att kapitulera för långsamt innebär att fortsätta vara "naiv" och idealistisk.
Kapitulationsprocessen är nödvändig, men poängen är att den inte får göras när vi inte är redo, eftersom vi måste gå igenom den totalt och dö. Det är en ritual - dvs en övergång där vi måste lämna allt minne bakom oss (dvs all indivudell och social programmering).
I olika sociala institutioner så finns dessa ritualer, vi kallar dem, "nollning", "examinaiton" etc. Och det är ett bevis på att man "tagit sig igenom" processen.
....
Jag lyckas aldrig riktigt komma till det jag vill ha sagt...
Jo, min poäng är att den som är auktoritär, är den som är en re-surs, dvs, någon som kan återknyta till ursprunget. Någon som kan ta riktigt ansvar. Någon som vet var uppmärksamheten springer från. Någon som vet hur man generar kärlek.
Den socialt konventionelle är fullt upptagen med att upprätthålla konventionerna, eftersom han/hon sårats under vägen. Denna person ser kärleken som ett nollsummespel, dvs, gör någon ett övertramp, så ska detta bestraffas propotionellt. Detta är ett sätt att "skydda" trafiken/kommunikationen och det är viktigt. Därför är polisväsene och rättsväsende etc, något som bör respekteras - i teorin. I praktiken måste dessa insituioner, precis som skolan, ständigt reformeras. Det handlar inte längre om att "legitimera" deras existens, vilket vissa kan tro. De är här för att stanna, vi måste istället reformera kulturen/värdegrunden till att bli mer medveten om den underliggande makt-omdömmes-ansvars processen.
Att kunna generea kärlek innebär att kunna gå bortom begränsningarna/kraven/villkoren och göra undantag. Men görs detta för mycket, så uppstår en regression till det icke-legitimerade-sociala-tillståndet-av-godtycke. Därför måste man vara hård&rättvis (se kärleken som ett nollsummespel - "resurserna" är begränsade), samtidigt som man gör undantag (dvs ser kärleken som något kan genereas, ett plussummespel, där resursenra är obegränsade).
Att ta något från grunden och bygga. Både företagande och religiös verksamhet handlar om att ta tillvara på resurserna/möjligheterna för att växa.
....
Svårt att sy ihop påsen.
Filosofi, Psykologi, Religion, Historia, Ekonomi, Matematik handlar om propotioner.
Juridik är ett av de områden jag senast har kommit att börja intressera mig för:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Anbud
http://sv.wikipedia.org/wiki/Avtal
Det är intresssant med denna gränsdragnignsproblematik, avtal och ansvar.
Problemet med samhället är att det behöver intergreras mer. Av dessa två wiki-stubbar av juridik inser jag att det redan finns teoretiska lösningar på sociala problem.
Problemet är att vi behöver hinna nya forum som upplevs som autentiska och som integreras i samhället. Vi behöver nya samhällsinstitutioner. Någon som är viktigt är t.ex. insitutioner som granskar våra insitutioner. Dvs att vi granskar att våran skola, sjukvård, journalistik polis och rättsväsende inte missbrukar sin ställning.
Kommer det ske en samhällsutveckling så tror jag det är här det kommer ske. Problemet idag är att dessa insitutioner har dubbla roller. Vi behöver organ som sätter sjukvården och skolan på plats.
Ett slags ställe där medborgarna tas på allvar och får ett gott beömtande eftersom de just nu faller mellan stolarna, eftersom individer i sociala ställnignar har makt men inte ansvar-omdömme.
Det är en kris och vi måste göra något åt detta. Jag har länge funderat på vad jag ska göra. Just nu ska jag bara skaffa mig ett arbete för att få lite kapital. Jag har funderat på om jag ska skriva böcker eller börja engagera mig politiskt. Jag har funderat på att starta en företagsverksamhet/skola/"sekt", om jag hade kapital eller visste hur jag kunde få detta så skulle jag starta verksamheten på en gång. Jag har funderat på olika former av "studiecirklar". Alternativt skapa en rollspelsgrupp etc.
Någon som har något förlsag?
Juridik är ett av de områden jag senast har kommit att börja intressera mig för:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Anbud
http://sv.wikipedia.org/wiki/Avtal
Det är intresssant med denna gränsdragnignsproblematik, avtal och ansvar.
Problemet med samhället är att det behöver intergreras mer. Av dessa två wiki-stubbar av juridik inser jag att det redan finns teoretiska lösningar på sociala problem.
Problemet är att vi behöver hinna nya forum som upplevs som autentiska och som integreras i samhället. Vi behöver nya samhällsinstitutioner. Någon som är viktigt är t.ex. insitutioner som granskar våra insitutioner. Dvs att vi granskar att våran skola, sjukvård, journalistik polis och rättsväsende inte missbrukar sin ställning.
Kommer det ske en samhällsutveckling så tror jag det är här det kommer ske. Problemet idag är att dessa insitutioner har dubbla roller. Vi behöver organ som sätter sjukvården och skolan på plats.
Ett slags ställe där medborgarna tas på allvar och får ett gott beömtande eftersom de just nu faller mellan stolarna, eftersom individer i sociala ställnignar har makt men inte ansvar-omdömme.
Det är en kris och vi måste göra något åt detta. Jag har länge funderat på vad jag ska göra. Just nu ska jag bara skaffa mig ett arbete för att få lite kapital. Jag har funderat på om jag ska skriva böcker eller börja engagera mig politiskt. Jag har funderat på att starta en företagsverksamhet/skola/"sekt", om jag hade kapital eller visste hur jag kunde få detta så skulle jag starta verksamheten på en gång. Jag har funderat på olika former av "studiecirklar". Alternativt skapa en rollspelsgrupp etc.
Någon som har något förlsag?
Jag funderar verkligen hur vi ska lösa denna "power struggle". Jag känner ibland att vissa personer som bemästrat detta sociala spel, arbetar på en "högre nivå". De är inte längre intresserad av att tillfredställa behov. De är istället "big game hunters". Man spelar spelet för dess egen skull, inte för att människor som är sämre på att spela dör av att de inte klarar av spelet.
Vad försöker jag säga? Jo, att spelare som "knäckt spelet" inte längre är intresserad av vinster, han har identifierat mekanismerna och "knäckt koden" och kan därför generera vinst.
Det handlar här om att välja väg: att spela för spelets skulle, eller att "slåss emot tiden", dvs hur mycket rikedom man kan skapa på kortas tid.
Jag har alltså börjat knäcka koden, och nu måste jag försöka hitta och ta tillvara på tillfällen/möjligheter.
Vad försöker jag säga? Jo, att spelare som "knäckt spelet" inte längre är intresserad av vinster, han har identifierat mekanismerna och "knäckt koden" och kan därför generera vinst.
Det handlar här om att välja väg: att spela för spelets skulle, eller att "slåss emot tiden", dvs hur mycket rikedom man kan skapa på kortas tid.
Jag har alltså börjat knäcka koden, och nu måste jag försöka hitta och ta tillvara på tillfällen/möjligheter.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Ja, visst handlar det om vem man spelar spelet för, så att säga. Egosim - altruism. Och då tänker vi oss inte i psykologisk bemärkelse (där allt blir egoism likväl) utan i den sociala bemärkelsen. Man kan föra in idéer också, såsom filosofin uppstod en gång i tiden (genom att postulera "Sanningen"), och likaså vetenskapen, vilket i en bemärkelse är samma sak som "Gud" förutom att här har vi att göra med en idé som tycks kunna revideras (till skillnad från Gud). Det gäller att passa sig så att man inte bedrar sig själv och egot kommer i kläm.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 32 och 0 gäster