Jag har ibland funderat på om inte skolan gör med skada än nytta i sin jämlikhetsiver och framför allt medelst "korvstoppning"
I ett kunskapteoretiskt perpektiv; behöver vi en massa "cookies" utan recept?
Minns själv när jag som nybakad cookie började läsa matte på våran fantastiska högskola, Chalmers, här i Göteborg.
A-nivån gick av bara farten, egentligen en repetition av gymnasiefärdigheter.
B-nivån, lite svårare med en hel del nya moment.
C-nivån! Jag körde in i väggen! Där var tröskeln två meter hög.
Med prof. Hanners ord "allting som fungerar, existerar" ringande i öronen försökte jag "nollställa" mej. Ty, detta är enda möjligheten att ta till sig ny kunskap; glöm allt det du har lärt dig och börja om från scratch.
Nå, hur relevant är detta exempel?
Inte vet jag, men återspeglar väl på sitt sätt dilemmat med kunskapsförmedling och den stelbenta skolan.
(Till alla belackare kan jag meddela att jag trots svårigheterna klarade två kurser på C-nivån, men där tog det stopp, både intresset och begåvningen falnade)
hälsningar
