Hejsan!
Man kan ibland fundera på hur den rena girighetens hos en direktör kan så att säga omgöras till något gott, eller åtminstone acceptabelt?
Hur övertygar sig direktören om att han trots allt är en "god" människa. Trots att han vet att han har fifflat mer än andra, att han utnyttjar sin ställning och att hans medmänniskor oftast känner en viss avsky för honom!
Kort sagt, hur ser direktörens egen livslögn ut egentligen? Har han en livslögn? Hur tar den sig i uttryck om den finns? Finns det en variation av livslögner bland samhällsparnassen? Vad syftar de till? Det skall vi söka spana på litet lätt i denna tråd! :wink:
MVH
bigj
Ångestens landskap hos direktörerna......
Moderator: Moderatorgruppen
Ångestens landskap hos direktörerna......
Att verka för det goda...
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Re: Ångestens landskap hos direktörerna......
Jbig skrev:Hejsan!
Man kan ibland fundera på hur den rena girighetens hos en direktör kan så att säga omgöras till något gott, eller åtminstone acceptabelt?
Hur övertygar sig direktören om att han trots allt är en "god" människa. Trots att han vet att han har fifflat mer än andra, att han utnyttjar sin ställning och att hans medmänniskor oftast känner en viss avsky för honom!
Kort sagt, hur ser direktörens egen livslögn ut egentligen? Har han en livslögn? Hur tar den sig i uttryck om den finns? Finns det en variation av livslögner bland samhällsparnassen? Vad syftar de till? Det skall vi söka spana på litet lätt i denna tråd! :wink:
MVH
bigj
Direktörens livsfilosofis grunder (som jag tänker mig dem):
1. Alla är egentligen egoister - om vi skall vara ärliga
2. Alla vill bara tjäna pengar - om vi skall vara ärliga
3. Alla är egentligen giriga materialister - om vi skall vara ärliga
4. Jag är som alla andra - med framgång! Något fel med det? Jag sopsorterar och kör etanolbil. Jag lever helt rätt. Jag har köpt de hemlösas tidning en gång. Den var kass! Jag tycker kungen är en kul typ. Jag och frullan är med i Sv Dam ibland!
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Jag tror det där är en grav förenkling. Jag tror att många motiveras av högre syften, nationella sådana eller idéella sådana, och att det att jobba för ett mål, och konkurrera med andra, vilket handel och ekonomi förutsätter, rättfärdigar det som moral annars skulle påbjuda.
Det är alltså i grunden en fråga om att hålla idé om företräde eller diskriminering. Men den frågan blir relevant i alla frågor som rör fördelning hos en population.
Om man antar, en kung är detta för att blodet är blått, eller rasen indo-europeer har högre värde, eller högutbildade, eller män framför kvinnor, så antar man att man är rättfärdigad att påverka utfallet till fördel för den ena eller andra. Man antar att korrigerande principer är där för att konvergera verkligheten med ett objektivt "gott". Och det goda är gott i sig självt och motiverar vad som än kan tänkas motiveras. Som konsekvensialistiska teorier hävdar sitt maximerande av det antagna goda som det högsta goda. Som ett odelbart värde, kan det rättfärdiga vilka parikulära "dåliga" effekter som helst, då allt överskuggas av det "goda".
Så är verkligen alla direktörer individualistiska egennyttomaximerare? Nej jag tror det direkt motsatta, det är svårt att se hur någon som har tillgång till något, ekonomiska medel, kan fortsätta hålla det för det "goda" som avses meningsgivande i livet. Jag ser det även svårt att motivera en syn som säger att det finns egoistiska "goda" varpå ekonomiska medel bara är ett verktyg för att tillfredställa. För allvarligt, det kostar inte mycket att göra vad man vill. Inte i perspektiven. (jag antar att du menar Jbig att det är företagstoppen som lider av denna negativa åkomma och inte alla direktörer per se)
Jag tror snarare att "pengar" som mål, eller personligt "gott" som mål är svårt att rättfärdiga för en person som "lyckas" eller tillfredställer sig själv och sina mål.
Så antingen blir de snuvade på konfekten och lever efter att jaga en skugga, de kan inte tillfredställa sina behov, eller så antar jag att de har något annat syfte med sina ansträngningar. Jag kan inte anta att alla är dåliga på att tillfredställa sina behov så då antar jag att en stor del lever efter andra värden en den personliga nyttomaximeringen.
Och därav problemen. Staten är en struktur av allas gemenskap men styrs i enlighet med olika aktörers, grupperingars, respektive styrka att främja den egna gruppen.
Det verkar delas pengar frikostigt i den högre sociteten, det blir en fråga om att tillhöra rätt sfärer.
Men men mest spekulationer, men det verkar svårt att göra några konklusiva avgöranden. Ser det inte som troligt att direktörer som grupp kommer att studeras på tillbörligt sätt. Förtjänstanspråken rimmar illa med gemensamma attribut, hela idén är individualistisk.
Det är alltså i grunden en fråga om att hålla idé om företräde eller diskriminering. Men den frågan blir relevant i alla frågor som rör fördelning hos en population.
Om man antar, en kung är detta för att blodet är blått, eller rasen indo-europeer har högre värde, eller högutbildade, eller män framför kvinnor, så antar man att man är rättfärdigad att påverka utfallet till fördel för den ena eller andra. Man antar att korrigerande principer är där för att konvergera verkligheten med ett objektivt "gott". Och det goda är gott i sig självt och motiverar vad som än kan tänkas motiveras. Som konsekvensialistiska teorier hävdar sitt maximerande av det antagna goda som det högsta goda. Som ett odelbart värde, kan det rättfärdiga vilka parikulära "dåliga" effekter som helst, då allt överskuggas av det "goda".
Så är verkligen alla direktörer individualistiska egennyttomaximerare? Nej jag tror det direkt motsatta, det är svårt att se hur någon som har tillgång till något, ekonomiska medel, kan fortsätta hålla det för det "goda" som avses meningsgivande i livet. Jag ser det även svårt att motivera en syn som säger att det finns egoistiska "goda" varpå ekonomiska medel bara är ett verktyg för att tillfredställa. För allvarligt, det kostar inte mycket att göra vad man vill. Inte i perspektiven. (jag antar att du menar Jbig att det är företagstoppen som lider av denna negativa åkomma och inte alla direktörer per se)
Jag tror snarare att "pengar" som mål, eller personligt "gott" som mål är svårt att rättfärdiga för en person som "lyckas" eller tillfredställer sig själv och sina mål.
Så antingen blir de snuvade på konfekten och lever efter att jaga en skugga, de kan inte tillfredställa sina behov, eller så antar jag att de har något annat syfte med sina ansträngningar. Jag kan inte anta att alla är dåliga på att tillfredställa sina behov så då antar jag att en stor del lever efter andra värden en den personliga nyttomaximeringen.
Och därav problemen. Staten är en struktur av allas gemenskap men styrs i enlighet med olika aktörers, grupperingars, respektive styrka att främja den egna gruppen.
Det verkar delas pengar frikostigt i den högre sociteten, det blir en fråga om att tillhöra rätt sfärer.
Men men mest spekulationer, men det verkar svårt att göra några konklusiva avgöranden. Ser det inte som troligt att direktörer som grupp kommer att studeras på tillbörligt sätt. Förtjänstanspråken rimmar illa med gemensamma attribut, hela idén är individualistisk.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Hejsan!
Jepp, man kan antingen välja att beskriva direktörerna som egoistiska - eller som giriga! Skillnaden mellan dem och vanligt folk är att de är mer giriga än folkflertalet, och att de försetts med möjligheter att klättra socialt. De har alltså oftast fötts med guldskeden i munnen! :lol:
Det är denna gyllene uppväxt vi lite skall spana in, liksom processen ur en psykologisk vinkel se hur man som direktör förvandlas från en relativ medelmåtta till en egotrippad figur som till varje pris måste ha ett alibi för sin ekonomiska, inte sällan brottsliga, klåfingrighet!
Selfmade-man och den kapitalistiska mytbildningen....
Bland kapitalismens förespråkare är det inte alls populärt att tala om arvingarna till familjeägda bolag eller rent av dynastier. Det låter bättre i dessa kretsar att kapitalisten är en ”selfmade-man”. Den heroiserade mytologin inom den borgerliga kulturen som hela tiden framhävdar en start med ”två tomma händer”, där man betonar arbetet och inte arvet av en förmögenhet. Men dessa berättelser om hjältar som Rockefeller eller Wallenberg är inte bara godis för den egna kretsen. De har även ett större syfte, ett slags legitimering för den ekonomiska makten i ett kapitalistiskt samhälle. Man försöker inbilla dem som inte har makt att de stackars arvtagarna minsann haft känslokalla uppväxtmiljöer som varit plågsamma – allt i syfte att ingalunda är någon dans på rosor att födas rik. Man försöker trumma in bilden av att en stor förmögenhet alls inte innebär ett liv i lyx och överflöd. Inget är gratis, inte ens för de stormrika. Goda ekonomiska förutsättningar betyder bara ökat ansvar och högre press från omgivningen som kräver kraftprov av oanade mått. Successivt glider man över i en version där den privata egendomen har omdefinierats till något mindre fördelaktigt ”förvaltningsföretag” i det allmännas tjänst.
Just begreppet ”self-made man” kan sägas sammanfatta den ekonomiska elitens mest centrala dygder i det moderna kapitalistiska samhället. Beteckningen ger associationer till handlingskraft och målmedvetenhet, liksom till oberoende och självständighet. Man målar upp en bild av en man utan några privilegier i bagaget, och som förmår höja sig över mängden. En man som med list och järnvilja banar sig uppåt i samhällspyramiden. Denna idealbild till trots så är det ytterst få rika som vandrat denna väg, knappt var tjugonde ur den ekonomiska eliten har tagit sig upp denna väg, de övriga 19 har ärvt sina privilegier. Och de få som tagit sig fram genom egen kraft har oftast blivit hjälpta av slumpen.
Samtidigt vill den ekonomiska elitens påskyndare få det att verka som om eliterna framstår som egotrippade figurer som inte skyr några medel i kampen om privilegier och rikedomar. Men det är svårt att dölja de rikas ursprung – som arvtagare till föräldrarnas förmögenheter.
MVH
bigj
Jepp, man kan antingen välja att beskriva direktörerna som egoistiska - eller som giriga! Skillnaden mellan dem och vanligt folk är att de är mer giriga än folkflertalet, och att de försetts med möjligheter att klättra socialt. De har alltså oftast fötts med guldskeden i munnen! :lol:
Det är denna gyllene uppväxt vi lite skall spana in, liksom processen ur en psykologisk vinkel se hur man som direktör förvandlas från en relativ medelmåtta till en egotrippad figur som till varje pris måste ha ett alibi för sin ekonomiska, inte sällan brottsliga, klåfingrighet!
Selfmade-man och den kapitalistiska mytbildningen....
Bland kapitalismens förespråkare är det inte alls populärt att tala om arvingarna till familjeägda bolag eller rent av dynastier. Det låter bättre i dessa kretsar att kapitalisten är en ”selfmade-man”. Den heroiserade mytologin inom den borgerliga kulturen som hela tiden framhävdar en start med ”två tomma händer”, där man betonar arbetet och inte arvet av en förmögenhet. Men dessa berättelser om hjältar som Rockefeller eller Wallenberg är inte bara godis för den egna kretsen. De har även ett större syfte, ett slags legitimering för den ekonomiska makten i ett kapitalistiskt samhälle. Man försöker inbilla dem som inte har makt att de stackars arvtagarna minsann haft känslokalla uppväxtmiljöer som varit plågsamma – allt i syfte att ingalunda är någon dans på rosor att födas rik. Man försöker trumma in bilden av att en stor förmögenhet alls inte innebär ett liv i lyx och överflöd. Inget är gratis, inte ens för de stormrika. Goda ekonomiska förutsättningar betyder bara ökat ansvar och högre press från omgivningen som kräver kraftprov av oanade mått. Successivt glider man över i en version där den privata egendomen har omdefinierats till något mindre fördelaktigt ”förvaltningsföretag” i det allmännas tjänst.
Just begreppet ”self-made man” kan sägas sammanfatta den ekonomiska elitens mest centrala dygder i det moderna kapitalistiska samhället. Beteckningen ger associationer till handlingskraft och målmedvetenhet, liksom till oberoende och självständighet. Man målar upp en bild av en man utan några privilegier i bagaget, och som förmår höja sig över mängden. En man som med list och järnvilja banar sig uppåt i samhällspyramiden. Denna idealbild till trots så är det ytterst få rika som vandrat denna väg, knappt var tjugonde ur den ekonomiska eliten har tagit sig upp denna väg, de övriga 19 har ärvt sina privilegier. Och de få som tagit sig fram genom egen kraft har oftast blivit hjälpta av slumpen.
Samtidigt vill den ekonomiska elitens påskyndare få det att verka som om eliterna framstår som egotrippade figurer som inte skyr några medel i kampen om privilegier och rikedomar. Men det är svårt att dölja de rikas ursprung – som arvtagare till föräldrarnas förmögenheter.
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Alla beskrivningar är förenklingar. Det handlar bara om vad man vill lyfta fram, vilken tendens man vill ha. Jag ville lyfta fram några synsätt som jag tror inte är så ovanliga. Men jag har inte gjort någon enkät.
Ja, det finns säkert idealistiska direktörer, drivna av högre syften än att tjäna pengar. Världen är ju inte svartvit utan i gråskalor eller kanske som en regnbåge med kontinuerligt färgspel...
Bilden av verkligheten kan alltid nyanseras, preciseras. Och bilden är något annat än det som den avbildar.
Är min bild helt fel, den förenklade bild jag gav? Kapitalister brukar framhålla girighet och egoism som en mycket relevanta och nyttiga drivkraft i deras verksamhet. Är det inte kapitalismens grund rentav? Eller är det global smarthet och rättvisa? Fan trot!
Den bild du ger är naturligtvis också en förenkling, relativt en ännu mer komplex bild och denna i sin tur är en förenkling av själva verkligheten... men vari denna består är vi ju sällan överens...
MVH
Algotezza
Ja, det finns säkert idealistiska direktörer, drivna av högre syften än att tjäna pengar. Världen är ju inte svartvit utan i gråskalor eller kanske som en regnbåge med kontinuerligt färgspel...
Bilden av verkligheten kan alltid nyanseras, preciseras. Och bilden är något annat än det som den avbildar.
Är min bild helt fel, den förenklade bild jag gav? Kapitalister brukar framhålla girighet och egoism som en mycket relevanta och nyttiga drivkraft i deras verksamhet. Är det inte kapitalismens grund rentav? Eller är det global smarthet och rättvisa? Fan trot!
Den bild du ger är naturligtvis också en förenkling, relativt en ännu mer komplex bild och denna i sin tur är en förenkling av själva verkligheten... men vari denna består är vi ju sällan överens...
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Avantgardet skrev:Är det inte så att pengar, i ett fenomenologiskt perspektiv, ändrar karaktär när man inte längre behöver tänka sig dem som svarandes mot värden vilka man har behov av? Dvs. när man har dem i överflöd.
Självfallet, men hur?
Att man kan kosta på sig att påstå att "pengar har ingen betydelse - man kan vara lycklig utan dem"? Och att skänka några millar till välgörenhet utan att det känns i plånkan men märks i media, ger cred...stärker ens varumärke...
Änkans skärv osv...
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Kan endast spekulera här, aldrig haft några pengar att tala om. Hade varit intressant att veta. Inbillar mig också att människosynen förändras när man har anställda under sig, människor blir medel istället för mål. Detta är ju egentligen självklarheter men kan vara av intresse här.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Guldskedsbarnen...
Hejsan!
Ångest och självlögner bland den rika direktörsparnassen.
För kapitalisterna, liksom den ekonomiska eliten, blev tingen det fundamentala i deras tillvaro. Max Weber fångade det hela på ett bra sätt när han såg den protestantiska moralen sammanblandas med den nya ekonomiska ordningen i det framväxande industrisamhället under 1700- och 1800-talen. Under den process som fortgår förlorar de religiösa bevekelsegrunderna i värde och faller i glömska, istället koncentrerar man på det jordiska, på materiellt överflöd. Det hela blir i allt snabbare takt en jakt på prylar och omedelbar tillfredsställelse. Teknologiseringen av produktionen under 1800-talet och än mer under 1900-talet har ställt konsumtionen i centrum, även om produktionen omtalas oftare. I kapitalismen är det tingen det handlar om, och för att erhålla dem skyr eliterna inga som helst medel.
På sätt och vis blev direktörerna den nya tidens profeter, deras makt var stor, men den var ofta ifrågasatt. Därför behövde man livslögner. Det är dem vi ibland hör talas om när direktörerna blir sentimentala.....
Snart går vi vidare...
MVH
bigj
Ångest och självlögner bland den rika direktörsparnassen.
För kapitalisterna, liksom den ekonomiska eliten, blev tingen det fundamentala i deras tillvaro. Max Weber fångade det hela på ett bra sätt när han såg den protestantiska moralen sammanblandas med den nya ekonomiska ordningen i det framväxande industrisamhället under 1700- och 1800-talen. Under den process som fortgår förlorar de religiösa bevekelsegrunderna i värde och faller i glömska, istället koncentrerar man på det jordiska, på materiellt överflöd. Det hela blir i allt snabbare takt en jakt på prylar och omedelbar tillfredsställelse. Teknologiseringen av produktionen under 1800-talet och än mer under 1900-talet har ställt konsumtionen i centrum, även om produktionen omtalas oftare. I kapitalismen är det tingen det handlar om, och för att erhålla dem skyr eliterna inga som helst medel.
På sätt och vis blev direktörerna den nya tidens profeter, deras makt var stor, men den var ofta ifrågasatt. Därför behövde man livslögner. Det är dem vi ibland hör talas om när direktörerna blir sentimentala.....
Snart går vi vidare...
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Skogsälvan skrev:Jag har hört att dessa ofta gärna vill bli trampade på pungen av stilettklackar, bära blöjor och sådana där märklighet i det sexuella rummet. Kanske Makterna har någon statistik om hur vanligt det är, eller om det är en skröna?
Jo, det finns ju en mekanism som säger att människor som har en högre social ställning än vad de känner sig tillfreds med, gärna söker sig till att bli "degraderade" sexuellt. Det finns mig veterligen ingen undersökning som besvarar exakt denna fråga, men eftersom jag är såpass insatt i ämnet kan jag köra lite kvalificerade spekulationer. Jag skulle bedöma att om 3-7% av befolkningen tänder på att bli dominerade i största allmänhet så är det kanske 0.2-0.5 procent som direkt tänder på den här typen av förnedring/degradering, och kanske är då 0.02% av dem direktörer, politiker eller motsvarande. Det låter kanske lite men det finns ju många sexuella avvikelser att "välja" på om man säger så. Mörkertalet är stort eftersom många människor inte känner sin egna sexualitet. Om man vänder på statistiken så kanske 10-15% av alla direktörer tänder lite smått på att bli hunsade av en framåt fru, medan kanske bara 1-4% bejakar detta i sängen, varav kanske 0.1-0.3% av direktörerna kör fullt ut med "stilettklackar" och motsvarande.
Blöjor är mindre vanligt inom dominanssex, går säkert 30 stilettklacksdirektörer per blöjdirektör.
-
What Gives?
- Inlägg: 495
- Blev medlem: 05 aug 2006 19:30
Re: Ångestens landskap hos direktörerna......
Du har inte funderat på att det finns olika sorters moraliska värderingar, och att >95% av alla människor anser sig vara goda. Resterande människor har vad man kan kalla negativ självbild, dvs de anser sig själva stå i strid med deras egna uppfattning om vad som är gott. Exempel på stereotyper av människor med negativ självbild är typ emos, satanister, death metal, alternativa, kriminella, prostituerade, etc. Kort sagt, människor som inte mår så bra psykiskt, oftast med ångestproblem etc. Människor som typ skäms för att de ens finns till. Undrar om det inte finns en stor andel såna här.
Ser man däremot på människor med bra karriär tror jag inte man kan gå såpass långt om man har dessa psykiska problem. Man skulle undermedvetet känna att man inte "förtjänar" en hög position vilket skulle bli en självuppfyllande profetia.
Ser man däremot på människor med bra karriär tror jag inte man kan gå såpass långt om man har dessa psykiska problem. Man skulle undermedvetet känna att man inte "förtjänar" en hög position vilket skulle bli en självuppfyllande profetia.
Den egna fasaden...
Hejsan!
Vi går vidare med direktörernas självbilder - vilka samtidigt avslöjar deras självlögner!
Aktiebolagen och de svåridentifierade makthavarna
Aktiebolagsformen har under 1900-talet inneburit att maktstrukturerna blivit mer svåridentifierade. Det institutionella ägandet samt småspararnas investeringar i fondbolag och aktier har grumlat den tidigare bilden av de skarpa klassgränserna som fanns tidigare. Denna grumlighet har blivit en tacksam grogrund för den retorik och framtoning som är så vanlig bland företagare och kapitalister. Dessa män, för oftast är det män, söker frambära en bild av dem själva som enkla tjänstemän i det allmännas intresse och inte som kortsiktiga, egoistiska profitörer som skulle kunna gå över lik för att tillskansa sig förmögenheter. Det handlar inte sällan om män som iklär sig rollen som visionärer. De säger sig vara besatta av en idé som man måste genomföra. Då är kapitalet bara det medel som leder till målet – inte att kapitalet är målet i sig. Så säger de själva, men är det sant?
De krassa vinstintressena skjuts i bakgrunden och en närmast andlig dimension för det hela att mer likna en högre makts sfär. Företagarretoriken kan därmed föras in i en västerländsk idétradition som kan ledas tillbaka ända till antiken där en överjordisk idévärld har sin motpart i en jordisk verklighet. Företagandet får här en legitimitet byggd på en högre form av mening, fri från den jordiskt krassa, det mänskliga.
Men hur storstilade dessa projekt ändå är, går de inte att koppla loss från den kapitalistiska logikens grundprinciper. Historien visar att ett projekt bara lever så länge det är lönsamt, så länge det investerade kapitalet växer. En företagsledare kan klaga över mycket, men aldrig ifrågasätta den princip som säger att kapitalet placeras där det ger störst avkastning.
Minsann, nu vet vi det också, men det finns mer.....
MVH
bigj
Vi går vidare med direktörernas självbilder - vilka samtidigt avslöjar deras självlögner!
Aktiebolagen och de svåridentifierade makthavarna
Aktiebolagsformen har under 1900-talet inneburit att maktstrukturerna blivit mer svåridentifierade. Det institutionella ägandet samt småspararnas investeringar i fondbolag och aktier har grumlat den tidigare bilden av de skarpa klassgränserna som fanns tidigare. Denna grumlighet har blivit en tacksam grogrund för den retorik och framtoning som är så vanlig bland företagare och kapitalister. Dessa män, för oftast är det män, söker frambära en bild av dem själva som enkla tjänstemän i det allmännas intresse och inte som kortsiktiga, egoistiska profitörer som skulle kunna gå över lik för att tillskansa sig förmögenheter. Det handlar inte sällan om män som iklär sig rollen som visionärer. De säger sig vara besatta av en idé som man måste genomföra. Då är kapitalet bara det medel som leder till målet – inte att kapitalet är målet i sig. Så säger de själva, men är det sant?
De krassa vinstintressena skjuts i bakgrunden och en närmast andlig dimension för det hela att mer likna en högre makts sfär. Företagarretoriken kan därmed föras in i en västerländsk idétradition som kan ledas tillbaka ända till antiken där en överjordisk idévärld har sin motpart i en jordisk verklighet. Företagandet får här en legitimitet byggd på en högre form av mening, fri från den jordiskt krassa, det mänskliga.
Men hur storstilade dessa projekt ändå är, går de inte att koppla loss från den kapitalistiska logikens grundprinciper. Historien visar att ett projekt bara lever så länge det är lönsamt, så länge det investerade kapitalet växer. En företagsledare kan klaga över mycket, men aldrig ifrågasätta den princip som säger att kapitalet placeras där det ger störst avkastning.
Minsann, nu vet vi det också, men det finns mer.....
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst