Hejsan!
Här tänker jag fortsätta en tråd som egentligen startades av Avantgardet och Karl Marx skrift "Kapitalet".
I den tråden kom vi i på olika sidospår, och ett sådant stod jag själv för, nämligen den marxistiska teoretiska utvecklingen under 1900-talet. Tråden stördes av en del tjommar som nu är försvunna och skall eventuellt stängas vad jag förstår.
Nåväl nog om detta, denna tråd skall fördjupa sig i den filosofiska ådra som vi var på väg in uti i den förra tråden. Vi skall här fortsätta, men först några inlagor om marxistisk teoribildning under det förra seklet.
Tillblivelsen, och variationen, av de marxistiska teorierna
Marxismen är en socialism som försöker se utvecklingen på ett vetenskapligt korrekt sätt. Huruvida detta lyckas beror helt på läsarens egna preferenser och ideologiska hemvist! Marx efterlämnade en ekonomisk teori om det kapitalistiska produktionssättet, men ingen politisk teori om den borgerliga statens struktur. Inte heller kom Marx med någon allmän beskrivning av den historiska materialismen som sådan. Han efterlämnade bara en del kryptiska förutsägelser under 1840-talet och en del lakoniska principer på 1870-talet. Det var Engels som fick föra arbetet vidare efter Marx död 1883. Bägge var i en mening internationalister och tillhörde aldrig något parti eller någon nationell klubb. Deras första efterträdare, och delvis samtida, Kautsky, Labriola, Mehring och Plechanov, försökte sedan systematisera den historiska materialismen till en omfattande teori om människan och naturen som kunde ersätta de rivaliserande borgerliga disciplinerna och därmed förse arbetarrörelsen med en helgjuten världsuppfattning som lätt kunde omfattas av deras aktivister.
Mot slutet av Marx och Engels liv märktes redan en förskjutning av deras marxism mot det centraleuropeiska området, trots att de i praktiken beskrev det brittiska samhället och dess ekonomiska system. Den andra generationen marxistiska teoretiker härstammade från områden öster om Berlin, och de framkom ur den medelklass som växte fram under 1800-talet. Lenin, Luxemburg, Trotskij, Hilferding, Bauer och Bucharin var födda mellan 1870 och 1888, och således träffade de aldrig Marx eller Engels. Samtliga dessa skulle spela ledande roller i de framväxande partier de var medlemmar i, roller som var mer centrala och styrande än vad socialister någonsin tidigare lyckats uppnå. Dessa teoretiker såg sig tvungna att utveckla Marx och Engels idéer pga två omständigheter som Marx knappast riktigt insåg och Engels bara anade. För det första antog kapitalismen en imperialistisk och monopoliserande fas efter 1880 i och med den nya massproduktionen och kolonialismen, vilka bägge levde av, och samtidigt krävde, råvaror och avsättningsområden för sina produkter. Dessutom började Marx verk kring sekelskiftet bli utsatt för professionell kritik från akademiska ekonomer, bl.a. från österrikiskt håll (exempelvis Böhm-Bawerks alster som utkom1896).
Flera av de efterträdande teoretikerna intresserade sig för jordbruket, vilket var naturligt då de härstammade från agrara samhällen med liten industriell påverkan ännu vid sekelskiftet. Andra teoretiker sysslade med den imperialistiska och finansiella utvecklingen som svar på den närmast statsunderstödda kapitalism som nu drabbade nästan hela världen. Samtidigt hade det marxistiska ekonomiska tänkandet flyttat än längre österut fram till 1915 – ända till Ryssland.
Strax före 1914 började teoretiker som Rosa Luxemburg att polemisera emot det tyska socialdemokratiska partiet och beskyllde det för att gå en väl reformistisk väg och därmed förråda den marxistiska saken och arbetarklassens maktövertagande. Under första världskriget skulle en brytning komma mellan de reformistiska grupperingarna och de radikala inom arbetarrörelsen i både Tyskland och Österrike och snart också i Frankrike. Också den marxistiska teorin splittrades upp på ungefär samma sätt. Denna splittring mellan olika ledare för partierna och teoretikerna gick till en början mer inom de olika ländernas grupper än mellan länderna. De socialdemokratiska partierna i Tyskland, Österrike och Frankrike förblev lojala mot sina statsmakter, medan ledare som Lenin, Luxemburg och Trotskij var emot kriget och fördömde deras västligare teoretiska fränder. När den ryska revolutionen sopade bort tsardömet och där sedan bolsjevikerna tog makten hösten 1917 ledde detta till en imperialistisk blockad, intervention och inbördeskrig redan år 1918 och detta våldsamma kaos varade till 1922. Under dessa år delades de marxistiska teoretikerna upp sig i de östliga förkämparna för en utvidgad revolution och de västliga som accepterade en formell parlamentarisk demokrati. Åter andra forna socialistiska teoretiker sadlade om till nationella ledare, särskilt i de nya östeuropeiska staterna. I söder, främst Italien, försökte de socialistiskt inspirerade arbetarna och bönderna skapa egna socialistiska samhällen i kamp mot konservativa grupper och snart även fascistiska våldsverkare. I Tyskland förekom det flera resningar från arbetarleden åren 1918-1919 men också de slogs ned, delvis med hjälp av socialdemokraterna. I Ungern skapades för en tid en socialistisk republik år 1919, men även den slogs ned av konservativa trupper vilka hade rumänsk och fransk assistans. Den kontrarevolutionära inringningen och terrorn i Ryssland åren 1918-1921 åsamkade den ryska befolkningen miljoner dödsoffer, men den lyckades inte störta den nya bolsjevikiska makten. Men den avskar effektivt vidare revolutionär hjälp från öster under samma tid då den kapitalistiska ordningen var som mest hotad även i Västeuropa, och man förhindrade ytterligare proletära resningar i den imperialistiska lejonkulan. Rosa Luxemburg frigavs under en av de tyska resningarna, och började omedelbart organisera den revolutionära vänstern i Tyskland. Men hon mördades av de kontrarevolutionära frikårerna under ett hungeruppror i Berlin – på den socialdemokratiska regeringens order.
Lenin hade år 1921 författat en skrift – ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” – som hade udden riktad mot de radikala och socialistiska partierna som vid det här laget fanns överallt i de ”avancerade” kapitaliststaterna Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Nederländerna och Skandinavien. Lenin angrep i denna skrift den marxistiska strategins problem i en mer kapitalistisk omgivning än det forna Tsarryssland. Länder där den borgerliga parlamentarismen var långt starkare och arbetarklassens reformism mer djupgående än han insett före 1914. Lenin försökte peka framåt, och göra sina teoretiska arbeten till vägledningar för aktivister i västra Europa. Ett tag såg det ut som om en förnyad marxistiskteori skulle sammanlänka teorin med massornas dagliga kamp. Dels hade inringningen, och blockaden, av Ryssland blivit effektiv redan år 1920, landets industri ödelagd, jordbruket likaså och arbetarklassen kraftigt decimerad efter åratal av krig och inbördeskrig. Inte nog med det, bondeklassen blev alltmer fientligt inställd sedan man på sina håll försökt kollektivisera jordbruket. När det yttre greppet började släppa år 1923, och kontakterna med omvärlden sakta återetablerades, började ett nytt hot, inifrån.
Partiapparatens maktgrepp hårdnade, och förtrycket av arbetarklassen ökade liksom en ökande chauvinism välde fram redan i slutet av 1922 när de yttre hoten äntligen föll bort. Lenins sjukdom började visa sig allt mer mot slutet av 1922 och han tappade successivt en del av greppet över utvecklingen och statsapparaten. Hans sista skrifter under år 1923 visar att han troligen insåg farorna och sökte finna former som kunde återuppliva en politisk vilja hos befolkningen som kunde leda till att byråkratin sopades bort och oktoberrevolutionens enhet och demokrati återuppstod. Lenin dog i början av 1924 och inom tre år beseglade Stalins övertagande av makten inom kommunistpartiet marxismens och socialismens öde i Sovjetunionen för årtionden framåt. Stalins politiska apparat undertryckte aktivt den revolutionära masspraktiken i Ryssland och avskräckte den även utanför jätteriket. Därmed förstördes den revolutionära enheten av teori och praktik av Stalins polisstat – en revolutionär praktik som några år tidigare gjort den klassiska bolsjevismen möjlig. Massorna lamslogs, deras spontanitet utplånades av den byråkratiska kasten som tog makten i landet åren 1923-1928. Allt seriöst teoretiskt arbete upphörde efter kollektiviseringen, och absolut efter 1927 då ”lillefar Stalin” började sitta säkert i sadeln som Rysslands nye härskare, precis tio år efter revolutionen. De sista ledarna från Lenins tid tystades genom olika hotelser och trakasserier, andra fängslades eller försvann medan åter andra, som exempelvis Trotskij år 1929, drevs i landsflykt.
Västmarxismen och dess problematik
Åren efter 1920 försköts åter den marxistiska traditionens teorimakare och teoretiska fortsättningsprocedurer västerut och uttolkare/vidareutvecklare från Tyskland, Frankrike, Italien tog över de nydanande teorierna. Nu härstammade bara ett fåtal teoretiker från öster, främst kom de från Ungern, Ryssland och Rumänien – som flyktingar undan fascismen och kontrarevolutionen. Det var män födda åren 1885-1924; Lukács, Gramsci, Benjamin, Marcuse, Althusser, Sartre och Colletti bland andra. De började framföra sina marxistiskt influerade teorier efter 1930, och fortsatte att göra så till 1960-talet. De kom emellertid fram till sin marxism senare i livet, och deras politiska erfarenheter kretsade kring första världskriget, ryska revolutionen och mellankrigstidens fascistinfluerade centraleuropeiska värld för att i de flesta fall avslutas under andra världskriget och det kalla krigets kallaste tid som varade från 1945 till mitten av 1960-talet. Ett av västmarxismens kännetecken blev allt mer tydligt - teorins avskiljande från ”praktiken”. Västmarxisterna var till en början ledare inom sina egna partier; Gramsci i Italien, Lukács i det revolutionära Ungern och sedan i Tyskland och Ryssland liksom Korsch också i Tyskland, verkade främst under mellankrigstiden. I övrigt var de nya teoretikerna främst knutna till universitet och lärosäten.
Dessa marxistiska teoretiker tvingades alla att fly undan den fascistiska makten i Italien efter 1924 och den nazistiska makten i Tyskland från 1933 och fram till de sista krigsåren 1944-1945. Eller så fängslades de, eller mördades som exempelvis Gramsci. En del tog sig till USA där de sökte fortsätta sina arbeten, även om de tvingades tona ned sina socialistiska ansatser för att inte stöta sig med lokala företagarintressen och lokala akademiska intressen, främst i New York-området. Dissidenterna och marxisterna Horkheimer och Adorno från Tyskland fortsatte i hemlighet att förhålla sig fientliga även till det amerikanska samhället, och i ett arbete dessa försiktigtvis utgav i Nederländerna, ”Upplysningens dialektik”, likställde de den nordamerikanska liberalismen med den tyska fascismen. År 1949 flyttade många dissidenter i USA åter till Tyskland, men nu var den förnazistiska tidens tyska vänsterinriktade arbetarrörelse nedtryckt av anglosaxiskt förtryck och många av statsmaktens institutioner styrda av forna nazister, vilket gjorde det dåtida Västtyskland reaktionärt – och således svårt att bedriva marxistisk forskning i.
I Frankrike var socialismens idéer starka även under mellankrigstiden och deras rötter gick tillbaks till det tidiga 1800-talets arbetarrörelser. Frankrikes socialister var faktiskt föregångare under perioden 1820-1850, då dess ledande teoretiker fann många lärjungar bland det växande antalet arbetare i Paris och de andra större städerna. Dessa rörelser var inte marxistiska utan fick sin teoretiska bas från franska socialister som Proudhon, Blanqui och anarkosyndikalistiska idéer som påminde om de spanska anarkistiska idéerna under 1920-1930-talen. Det var en socialism av det äldre slaget, där idealismen och det filosofiska var framträdande medan mer detaljerade skrivningar och teorier om den reella framtida socialistiska politiken och ekonomin var ganska så frånvarande och bara antydda på ett diffust och mångtolkbart sätt. Några ansatser till någon slags ”vetenskaplig” socialistisk analys av samhället eller de rådande ekonomiska systemen likt den marxistiska fanns inte alls. Dessutom fanns det under hela 1800-talet borgerliga radikala närmast jakobinska rörelser som lockade till sig många arbetare och en del intellektuella, exempelvis Juarès som blandade samman de franska socialistiska idéerna med jakobinismen till en provinsiell och idealistisk samhällslära. Marxismens texter blev inte översatta till franska före 1914, och det dröjde till slutet av 1920-talet innan marxismen blev mer allmän bland de franska intellektuella och ännu längre dröjde det innan arbetarna bekantade sig med dess huvudteser. När intellektuella såsom Lefebvre, Politzer, Nizan och Guterman inträdde i det franska kommunistpartiet sammanföll det med den internationella kommuniströrelsens stalinisering. Alla partier som ingick i Komintern var tvungna att följa den strikta stalinistiska tolkningen och analysen av kapitalismens utveckling – därmed krympte handlingsutrymmet inom marxismen till nära nog noll. Inte förrän under den tyska ockupationen skapades förutsättningar för spridandet av marxismen som teori, då det franska kommunistpartiet blev den ledande kraften i motståndsrörelsen. Efter 1945 drogs Sartre och andra intellektuella till rörelsen, men den förblev märkligt statisk och delvis underställd Komintern och den sovjetiska politiken. Under 1950-talet skar det sig mellan de intellektuella och kommunistpartiet och därmed hamnade teoretikerna ute bland universiteten och lärosätena med liten samverkan med den reella kampen bland arbetarna. Med Althusser började åter en ny intellektuell våg av marxistiska teoretiker framträda i Frankrike, men de hamnade oftast på kollisionskurs med det franska kommunistpartiet som förespråkade en mer reformistisk och närmast humanistisk framtoning under 1960-talets första två tredjedelar. De intellektuella drogs inte sällan till den under senare delen av 1960-talet så omtalade kinesiska marxismen och maoismen, särskilt under den s.k. ”kulturrevolutionen”. Därmed kan man säga att det åter skar sig mellan Frankrikes kommunistparti, dess arbetare och den intellektuella skaran av teoretiker, lärofäder och skrivbordsrevoltörer. Samtidigt som det under åren 1967-1968 plötsligt framträdde en ungdomsgeneration som gjorde uppror mot det bestående, och inte sällan var dessa ungdomar elever till de intellektuella marxistiska teoretikerna. Inte nog med det, senvåren 1968 gjorde arbetare och ungdomar plötsligt en gemensam revolt som nästan ledde till revolution i Frankrike – varken de intellektuella marxisterna eller kommunistpartiet hängde dock riktigt med i svängarna.
Den italienska marxistiska traditionen sträckte sig till 1800-talets sista år då marxisten Labriolas skrifter hade övertagits av Mondolfo, den senare en före detta hegeliansk filosof. Gramsci hade inspirerats av dessa båda tidiga marxister men fascismens långa mellanspel hade isolerat Gramscis fängelseskrifter och även orsakat dennes död i fängelset år 1937. Liksom i Frankrike spreds den italienska kommunismens lära som en löpeld under krigets två sista år då kommunisternas styrka växte lavinartat, och efter freden var det landets starkaste politiska kraft bredvid katolska kyrkan. Den italienska kommunismen upptäckte Gramscis skrifter efter kriget och deras publicering innebar faktiskt att partiet motstod den stalinisering som drabbade det franska partiet och hela Östeuropa under samma tid. Trots detta förvandlades Gramsci till en partipolitisk ikon vilket steriliserade hans skrifter en hel del, men delvis innebar hans skrifter och popularitet att det italienska kommunistpartiet tillät en viss intellektuell handlingsfrihet. Men snart nog, i början av 1950-talet, förvandlades dessa ironiseringar till en reaktion mot både Labriolas och Gramscis arv. År 1944 anslöt sig den forne fascisten Della Volpe till kommunistpartiet, och hans ande skulle styra över partiet i närmare två årtionden, inte så mycket som direkt ledande, men som inspiratör till en ny generation teoretiker som framträdde från 1950-talets senare halva och framöver. Från slutet av 1950-talet började Volpes falang att mer anamma en linje där ”demokratiska” snarare än ”socialistiska” krav framfördes. Detta skulle några årtionden senare leda fram till den politik som kallades ”den historiska kompromissen” i italiensk politik.
Den marxistiska teorin tog en tudelad omväg kring all revolutionär politisk praktik mellan 1924 och 1968, men utvecklades en del trots alla de nya teoretiska ansatserna. Den tudelade vägen var den reella praktiken i öster och den teoretiska vägen i väster. Djupast berodde marxismens öde i Europa på frånvaron av revolutionära omvälvningar efter 1920, utom då i kulturellt perifera länder som Spanien 1936-1939, Jugoslavien 1944-1946 och Grekland 1946-1949. Två av dem misslyckades medan den tredje stelnade i en ”stalinism utan Stalin”. Men den tudelade vägen innebar även att Stalins maktapparat och staliniseringen av kommunistpartierna omöjliggjorde substantiella teoretiska arbeten inom politiken – något som i sig bidrog till att förhindra nya resningar. Västmarxismens präglas till stor del av nederlaget, men också av den socialistiska revolutionens misslyckande att sprida sig utanför Ryssland pga dess stalinistiska tvångströja. De viktigaste teoretiska arbetena tillkom i en situation av politisk isolering från ”massornas” praktik och i andra fall av ren desperation. Lukács skrev sitt främsta verk år 1923 i landsflykt, Gramscis ”Anteckningar” skrevs i fängelse i Italien medan Frankfurterskolans två viktigaste arbeten skrevs under den värsta reaktionen i Västtyskland, då bl.a. kommunistpartiet förbjöds 1951, samt år 1954 under den värsta McCarty-hysterin i USA. Sartre kom ut med sitt kanske främsta politiska verk 1960 mitt under Algeriet-kriget och efter den gaullistiska statskuppen 1958 medan OAS terror förlamade arbetarklassen i Frankrike. Althusser påbörjade sitt originella verk 1962, då det auktoritära presidentstyret ”Femte republiken” infördes i Frankrike. Dessa politiska nederlag för både arbetarklassen och socialismen satte sina spår i den marxism som formades under denna långa tid. Staliniseringen i öster och nederlagen i väster innebar att det var närmast omöjligt att förena marxistisk teori med någon slags masskamp. Det gick så långt att antingen anslöt man sig till ett kommunistparti, och lät sig tystas, eller så blev man en frilansare utan kontakter alls till den samhällsklass man kämpade för. Sartre förestod den senare linjen och skrev essäer om olika länder och deras behov av socialism – men han hade föga kunskaper om marxismens arv i sitt eget hemland Frankrike. Marcuse representerade den andra ytterligheten, och han hade stora kunskaper i den marxistiska traditionen och skrev böcker om både USA och Sovjetunionen. Men han utvecklade en teori som i praktiken frånkände industriarbetarklassen någon som helst socialistisk potential. Ett sista alternativ fanns, att helt avstå från allt deltagande i politiken – en linje Adorno förde i efterkrigstidens Västtyskland.
Detta innebar en medveten tystnad inom den västerländska marxismen på de områden som var mest centrala för den historiska materialismens klassiska traditioner – granskningen av de ekonomiska rörelselagarna hos kapitalismen som produktionssätt, vidare en analys av den borgerliga statens politiska maskineri och en strategi för den klasskamp som krävdes för att störta den. Gramsci föreslog en revolutionär enhet av teori och praktik vilket han kunde göra genom sina erfarenheter av att delta i de italienska arbetarnas resningar 1919-1920 samt hans organisatoriska ledning av det italienska kommunistpartiet åren 1924-1926. Därefter satt han fängslad i fascisternas fängelse åren 1926-1937, fram till sin död. Över huvud taget formades, och förlamades, den generation marxistiska teoretiker som drabbades av fascismen och nazismen liksom andra världskriget perioden 1924-1945.
Men de institutionella svårigheterna som följde efter 1945 var inte de enda orsakerna till den marxistiska teorins sterilitet i Västeuropa. Bara några år efter kriget startade en formlig och tidigare aldrig skådad kapitalistisk återhämtning och ekonomisk högkonjunktur som i praktiken höll i sig i mer än två decennier. Dessa framgångar innebar att välståndet snabbt steg i Västeuropa och till synes omintetgjorde de klassiska marxistiska förutsägelserna som hade ekat i närmare ett århundrade vid mitten av 1950-talet. Teoretikern Sweezys arbete från 1942 ställde nya frågor och problem för den marxistiska vetenskapliga analysen och menade att Keynes idéer faktiskt fungerade i USA – när han tjugo år senare återkom till samma ämne hade han i praktiken avfört en hel del av den klassiska marxismens begreppsapparat. Även uppgången i Stilla havsregionen efter 1950 utgjorde snart en väldig utmaning för den historiska materialismens utveckling. Efter 1945 konsoliderades de västerländska demokratierna, och borgerligheten accepterade den representativa demokratin, baserad på allmän rösträtt, även om avvikelser från demokratin fanns i USA (viktade röster, rösträtten fråntagen delar av den fattiga andelen av befolkningen, demokratin ofta satt ur spel av HD o.s.v.), Japan (viktade röster) och Västtyskland (ej tillåtet att rösta på alla politiska alternativ). England erhöll allmän och lika rösträtt 1929, Japan, Frankrike och Italien erhöll allmän rösträtt 1945. Analysen av den borgerligt demokratiska staten som sådan var aldrig föremål för Marx eller Engels, vilka aldrig ens fick se den förverkligad, eller av Lenin, vars fiende var en helt annan, agrarkonservativ, stat. Inte heller utvecklades det någon marxistisk analys av den representativa demokratins natur och mekanismer, liksom en mogen analys av den borgerliga makten.
En inlaga till från den förra tråden kommer, och sedan djupdyker vi ned i den intressanta filosofiska strid som försigått sedan 1950-talet i de kretsar som sysslar med europeisk och västerländsk filosofi och filosofiutveckling!
MVH
bigj
Marx mot strukturalister och postmodernister....
Moderator: Moderatorgruppen
Marx mot strukturalister och postmodernister....
Att verka för det goda...
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
J R Auk skrev:Det jag undrar är vad marxismen har för vetenskapsteori, hur de rättfärdigar kunskapen, i sina materialistiska historiska analyser.
Hur ser metoden ut för denna vetenskaplighet? Är det någon som kan summera den?
Kortfattat, skissartat.
Marxismen indelar historien i fyra huvudgrupper beroende på produktivkrafternas utveckling, Ursamhället, slavsamhället, feodalismen, kapitalismen (snabbt marscherat genom människans historia och här finns säkert fog för kritik).
I produktivkrafternas utveckling är produktionsmedlens utveckling helt avgörande, helt enkelt teknikens utveckling i klartext.
Marx menade att varje samhällsform måste motsvara produktivkrafternas utvecklingen, annars blir formen för samhället en hämsko och därför gör sej omöjlig. Därför måste det gamla samhället, den gamla strukturen, ge vika för mer dynamiska krafter. Varje sådan omvandling av samhället är progressiv menade Marx. Kapitalismen är progressiv, framåt, jämfört med feodalismen.
Marx idé var alltså att samhället som form, med sina institutioner, lagar osv. måste motsvara den verkliga utvecklingsnivån. Inget konstigt med detta och jag tror att även borgerliga ideologer skriver under.
Nå, detta var lite stelt och skissartat men kanske inte helt fel.
Kan tillägga i sista stund att marxismen nog inte har egen kunskapsteori, mej veterligen, men uppfattade din fråga som att du vill veta om "historiematerialismen", denna omstridda, konstiga...ja, ja, fältet är väl öppet för vidare diskussion, är inte själv haj på ämnet.
Tack för svar Such, men jag känner mig inte riktigt tillfredställd. Jag känner att det där mera gav bilden av fundamentet för den ekonomiska teorin.
Jag tänker främst på dess vetenskapsanspråk, som för mig framstått som det som ifrågasätts.
Jag menar hur kommer de till exempel fram till vad som krävs av samhället för att matcha produktionskrafterna?
Har de "kvantitativa" eller "kvalitativa" studier?
De måste väl också ha någon teori för att förklara strukturen, alltså hur summan av individer kan skapa något som inte låter sig förklaras utifrån en ensam individ.
Jag tänker främst på dess vetenskapsanspråk, som för mig framstått som det som ifrågasätts.
Jag menar hur kommer de till exempel fram till vad som krävs av samhället för att matcha produktionskrafterna?
Har de "kvantitativa" eller "kvalitativa" studier?
De måste väl också ha någon teori för att förklara strukturen, alltså hur summan av individer kan skapa något som inte låter sig förklaras utifrån en ensam individ.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Hejsan!
Förskjutningar bort från den ekonomiska och politiska analysen....marxismen söker sina "rötter"....
Det gradvisa övergivandet av de ekonomiska och politiska strukturerna som teorins viktigaste uppgifter försköt hela den europeiska marxismen mot filosofin. Inriktningen mot en professionell filosofi ledde in teoretikerna till den akademiska världen, något som fick andra socialister, Luxemburg och länge även Kautsky, att kalla dessa för ”katedersocialister” eller ”professionella socialister” vilka föreläste på universiteten, utan partianknytning. De marxistiskt intellektuella som tillhörde generationen före 1939 hade aldrig integrerats i den central- och östeuropeiska universitetssystemet. Deras politiska erfarenheter och tillämpning av teori och praktik var i grunden oförenlig med akademiska befattningar. I stället undervisade de i partiskolor eller frivilliga arbetarskolor, och var inne i ett partiaktivt liv. Hilferding och Luxemburg undervisade i politisk ekonomi vis SPD-skolan i Berlin medan Lenin och Rjazanov föreläste för bolsjevikiska arbetare i Schweiz och Bauer gav kurser vid ÖSPD-centrat i Wien och så vidare där många andra ur denna generation stod närmare den praktiska verkligheten än vad senare tiders teoretiker skulle komma att göra.
Efter 1945 flyttade nästan all marxistisk nydanande forskning och teori in på universitet runt om i Västvärlden. Inte nog med det, också en annan förändring märktes nu.
Under 1950-1960-talen undervisade dessa teoretiker nästan undantagslöst i ämnet filosofi. Man lämnade ekonomin som marxismens tyngdpunkt till förmån för filosofin, från partisammankomsternas till de akademiska institutionernas värld. En stor anledning var att finna i den marxistiska kulturen självt. Det hela byggde på att man år 1932 upptäckte, och publicerade Marx viktigaste ungdomsskrift – Parismanuskripten från 1844. Deras omedelbara verkningar hindrades av nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 liksom förföljelserna i Sovjetunionen 1934-1938. Några tänkare tog intryck av dem, Lukács som varit med och översatt dem redan 1931 under sin landsflykt i Ryssland, blev påverkad av dem. Marcuse ansåg efter att ha läst Marx ungdomsskrifter 1932 att detta gav hela teorin om den ”vetenskapliga socialismen en ny grundval.” Lefebvre i Frankrike påverkades också av dem när han översatte och skapade sina marxistiska alster åren 1934-1935 men även efter kriget var han klart påverkad av Marx ungdomsskrifter. I Italien blev Della Volpe helt betagen i den unge Marx skrifter och påverkades efter kriget av dem till sin död 1968. Dessa nya ”insikter” innebar att marxismen rörde sig mer mot det filosofiska hållet eftersom Marx ungdomsskrifter i praktiken mer var av gissningar och viljeyttringar om framtiden och i svepande drag målade en bild av vad som måste göras. Detaljer, ekonomiska beräkningar och annat grovarbete fanns inte i dessa skrifter, därför passade de så bra till en mer filosofisk utläggning av marxismen. Marx ungdomsskrifter spreds och fick ett stort inflytande på alla som var intresserade av marxismen, särskilt under 1950-talets andra halva.
Marx kan sägas ha gått från sin ungdoms filosofi till politik och slutligen till ekonomin i sin centrala tankeutveckling. Hans efterträdare efter 1920 gick nästan åt motsatt håll, särskilt de s.k. västmarxisterna som befann sig utanför Sovjetimperiet, och dess satelliter efter 1945. De gick från ekonomi till filosofi, och övergav det direkta engagemanget nästan lika fullständigt som Marx hade avstått att vidareutveckla sin ungdoms tankegångar. Marx filosofiska projekt hade syftat till att göra upp räkningen med Hegel och inte minst dennes arvtagare, Feuerbach i Tyskland. Marx teoretiska tänkande byggde på Hegels teslära, men syftade till att förändra det så att det gynnade hans eget tänkande. Västmarxisterna, som kände till Hegel, var mer inriktade på Marx eget tänkande. Man ville utveckla Marx tänkande, utveckla de kunskapsteoretiska principerna och med hjälp av dem skapa nya tolkningar och värden – principer som Marx aldrig själv fastställde helt och hållet. Därmed föll västmarxisterna till att söka fullborda Marx verk – och således föll de snart till en utdragen och invecklad metoddiskussion. Detta hade varit helt främmande för Marx, men i början av 1960-talet började den metodistiska litteraturen, som främst behandlade metoder och metodik, att vara på modet inom västmarxismen. Dessutom hade denna specialisering ännu en konsekvens – det språk som dessa alster skrevs på blev alltför specialiserat och otillgängligt för vanliga läsare. Samtidigt ledde teorin bort från huvudområdet för marxismen – nämligen politiken och samhällsekonomin. Marx hade också varit svår att läsa, särskilt hans ekonomiska alster, men han byggde på äldre och kända förlagor såsom Hegel och Ricardo. Marx var dessutom medveten om svårigheterna för vanligt folk att förstå hans skrifter och teoretiserande, men han sökte så långt möjligt förklara dem i en presentation som kunde förstås av alla.
Alla sådana ansatser lyste med sin frånvaro hos västmarxisterna, deras språk förblev närmast ett svårforcerat chiffer för den vanliga arbetaren eller proletären.
Denna utveckling kom även att gynna den borgerliga kulturens grepp över arbetarna och de lägre klasserna i samhällena runt om i västra Europa. Den proletära praktikens förbindelse med marxistisk teori ersattes långsamt men säkert av en ny förbindelse mellan marxistisk teori och borgerlig teori. Hindrandet av ett socialistiskt framåtskridande i väst berodde inte minst på det totala kulturella mönstret i dessa samhällen. Imperialismens ”frukter” och framgångsrika stabilisering efter år 1900 samt staliniseringen av den kommunistiska rörelsen från mitten av 1920-talet innebar att det borgerliga tänkandet fick en renässans efter 1920. Det borgerliga tänkandet fick ny livskraft medan det socialistiska alternativet splittrades och hamnade i en slags återvändsgränd. Detta räddade ironiskt nog den kapitalistiska och imperialistiska ordningen i Västeuropa. Den borgerliga ordningen överlevde således två världskrig och förnyade därefter sin utveckling så att den framstod som dynamisk och skapande. Efter 1945 började kapitalismen åter tappa greppet över kolonierna och på andra håll drevs den bort av kommunistiska eller nationella revolter. Men trots att kapitalismen tappade mark under efterkrigstidens två första decennier, framstod socialismen som än mer försvagad – stalinismens tvångströja ersatte kapitalismen i främst Eurasiens mest outvecklade områden. Detta fick till följd att västmarxismen fick ett drag av idealism över sig. Marxismen lånade av den borgerliga kulturen liksom den senare lånade begrepp och annat från marxismen. Borgerliga filosofer som Max Weber och Simmel påverkade marxister som Lukács, medan fientligheten mot naturvetenskaperna växte hos de marxistiska teoretiker som framträdde efter 1920. Gramscis ”Anteckningar från fängelset” byggde på en slags dialog med den idealistiske Croce, den tidens främste italienske filosof. Gramsci var även påverkad av den från en tidigare generation härstammande litteraturkritikern De Sanctis idéer och metoder. Frankfurterskolans kollektiva arbete genomsyrades från 1930-talet av den freudianska psykoanalysens begrepp och teser. Även Marcuse var påverkade av Freud och dennes vokabulär med ”förträngning”, ”sublimering”, ”eros” och ”prestationsprincip”. Sartre var inspirerad av Heidegger och Husserl innan han övergick till marxismen. Även Sweezy byggde en del av sin ekonomiska teori på Schumpeter. Detta ständiga tankeflöde med andra tankesystem utanför den historiska materialismen, ibland utpräglade antagonister till denna, var delvis okänd för den marxistiska teorin före första världskriget.
Den västmarxistiska traditionen efter första världskriget och framöver, sökte sig även till filosofer och teoretiker ur det socialistiska lägret vilka hade verkat före Marx. Marx själv återvände aldrig till den rena filosofin efter sina yngre dagar, eller så fullbordade han aldrig sina ansatser till filosofiskt skrivande, tvärtom rörde han sig mot politiken och ekonomin. Engels teser i filosofisk riktning, vilka avsåg att delvis fylla i där Marx inget skrev, hamnade efter första världskriget i vanrykte då de gick emot den naturvetenskapliga forskningens landvinningar. Västmarxismen kom efter 1920 att mer eller mindre ta avstånd från Engels filosofiska skrifter, vilket förde dessa ut ur debatten. Det visade samtidigt begränsningarna i Marx eget tänkande – och behovet hos många teoretiker att komplettera det ännu större. Marx själv var inte överdrivet förläst på andra filosofer än Hegel och Feuerbach, därför kan ett sökande efter en filosofisk utveckling av marxismen delvis vara naturlig. Andra, senare tiders marxister varnade samtidigt för en långsam återgång till förmarxistiska traditioner, då dessa dominerades av idealistiska och även religiösa motiv som kunde förta det rent ”vetenskapliga och materialistiska” i marxismen.
Idéer som både var religiöst färgade men samtidigt påminnande om socialistiska idéer fanns långt före Marx. Fredsrörelser fanns redan för 1000 år sedan, inte minst i Italien och Frankrike. En sådan fredsrörelse grundades officiellt vid ett möte i Charroux i västra Frankrike år 989. Syftet var att sätta stopp för godsägarnas och de stora feodalherrarnas interna fejder och plundringar som ständigt drabbade den övriga befolkningen. Rörelsen hade från början stöd av den etablerade kyrkan men gick snart sin egen väg. De aktiva märkte snart att det behövdes organiserad makt för att sätta stopp för riddarna. En falang av fredsrörelsen ansåg att ökad demokrati och organiserade bönder och borgare skulle kunna riva ner riddarnas borgar och tvinga dem att hålla fred. Denna fredsrörelse levde vidare under några generationer och gav upphov till ”kommunrörelsen” när denna år 1077 samlade alla invånare i staden Cambrai i Flandern runt ett löfte att solidariskt sätta ett stopp för riddarbråken i grannskapet. Kommunrörelsen spred sig snabbt och tog på sig allt större ansvar i fredens tjänst. Så stor att den etablerade kyrkan skyndade sig att bannlysa rörelsen - men den kunde inte hindra kommunrörelsen från att med tiden sätta upp jämlikheten och medborgarandan som ett politiskt ideal som bröt sönder feodalsystemets över- och underordning. Alltså socialistiska krav som vi kan känna igen även i vår egen tid.
Andra delvis socialistiskt inspirerade rörelser tog militant avstånd från kyrkan och byggde upp egna ideologier, ibland som hos ”katharerna” under 1200-1300-talen, grundade på gnostiska tankar om det materiellas orenhet, ibland med andra fokus.
Under medeltiden framträdde folkliga och antiklerikala, d.v.s. antiprästliga och munkfientliga rörelser runt om i Europa, både som reformivrare inom kyrkan och som konkurrerande organisationer till samma kyrka. Typiskt är att det som börjar som en reformrörelse snart drivs ut till sektbildning av prästerna och de kyrkliga prelaterna, själva militant vakande över sina monopol och privilegier. Ett exempel var ”valdenserna”, en lekmannarörelse som år 1179 begärde tillstånd att agitera för kristendomen i Lyon. Den förbjöds av katolska kyrkan och dess medlemmar förföljdes sedan i århundraden.
Förebilden och inspirationskällan för många senmedeltida bonderörelser var de sydtyska Alp-bönderna, som i början av trettonhundratalet slog tillbaka de aristokratiska maktanspråken. Alp-bönderna hade, till skillnad från de flesta bönder i Kontinentaleuropa, ekonomiska resurser eftersom de kontrollerade alp-passen, och ansågs därför av handelsstäder i närheten, som Zürich och Bern, som värdefulla allierade. Städerna ville själva bli kvitt aristokraterna och slippa leva under dessas dominans. När upprorsbönderna år 1315 förintade en aristokratisk ryttararmé gav detta eko i hela Europa. Böndernas och städernas gemensamma rörelse kunde därefter på ett par hundra år befria alpdalarna från aristokrater och undgå de kungliga militärdiktaturerna som stärkte sitt grepp om Europa under femton- och sextonhundratalen. Också här kunde man ana socialistiska idéer blandade med religiösa tankegångar som var så vanligt på medeltiden.
Det var de flamländska hantverkarna som besegrade den franske kungen, då han ville visa Flandern vem som var kung. De flamländska städerna besegrade den franska adeln i et berömt slag år1302. Flanderns människor upplevde ytterligare ett bittert uppror åren 1323-1328, till slut nedslaget av aristokratin och de styrande men där upprorsmännens ideologiska hemort var klart socialistisk. Men det fortsatte att jäsa i Flanderns städer och helt kuvade blev inte dess arbetare och bönder. Liknande revolter från arbetarnas sida drabbade textilstaden Brygge. Inkomstskillnaderna i inkomst mellan handelsmän och adliga var stor. Våldsamma revolter, en år 1280 och en annan åren 1436-1438, slogs ned av adeln och städernas högre borgerskap. Det var uppror som påminde om arbetarrevolter under det sena 1800-talet och 1900-talet – och programmen var inlindade i ett religiöst språk, men innehållen var ofta rent socialistiska.
Många andra bondeuppror, såsom jacqueriet i Frankrike åren 1358-1359, liksom bondeupproret i England 1381, men även Nils Dacke ledde ett bondeuppror i Småland under 1540-talet som hade socialistiska drag. Snapphanarna var en liknande rörelse under 1670-talet. Thomas Müntzer var ledare för det tyska bondeupproret 1524-1525 som framförde en ideologi som påminner om socialismens budskap. Det långvariga och samhällsomstörtande Tai Pingupproret i Kina åren 1852-1864 är ett annat exempel på socialistiska tankegångar blandade med religiösa föreställningar. Jakobinernas diktatur under den franska revolutionens dagar anses av många historiker vara en slags arkaisk variant till den kommunistiska makten i Sovjetunionen under Lenins och Stalins dagar. Andra anser tvärtom att jakobinerna förebådade den radikala borgerliga ideologin som ett drygt århundrade senare formerade sig till de fascistiska och nazistiska rörelserna i Europa. Även de grekiska, ungerska och polska upproren var egentligen inte från början ”nationalistiska” utan de var sociala och politiska uppror mot de styrande eliterna, både de egna och de utländska herrarna – nationella blev de först sedan dessa länders styrande skrivit om historieböckerna.
MVH
bigj
Förskjutningar bort från den ekonomiska och politiska analysen....marxismen söker sina "rötter"....
Det gradvisa övergivandet av de ekonomiska och politiska strukturerna som teorins viktigaste uppgifter försköt hela den europeiska marxismen mot filosofin. Inriktningen mot en professionell filosofi ledde in teoretikerna till den akademiska världen, något som fick andra socialister, Luxemburg och länge även Kautsky, att kalla dessa för ”katedersocialister” eller ”professionella socialister” vilka föreläste på universiteten, utan partianknytning. De marxistiskt intellektuella som tillhörde generationen före 1939 hade aldrig integrerats i den central- och östeuropeiska universitetssystemet. Deras politiska erfarenheter och tillämpning av teori och praktik var i grunden oförenlig med akademiska befattningar. I stället undervisade de i partiskolor eller frivilliga arbetarskolor, och var inne i ett partiaktivt liv. Hilferding och Luxemburg undervisade i politisk ekonomi vis SPD-skolan i Berlin medan Lenin och Rjazanov föreläste för bolsjevikiska arbetare i Schweiz och Bauer gav kurser vid ÖSPD-centrat i Wien och så vidare där många andra ur denna generation stod närmare den praktiska verkligheten än vad senare tiders teoretiker skulle komma att göra.
Efter 1945 flyttade nästan all marxistisk nydanande forskning och teori in på universitet runt om i Västvärlden. Inte nog med det, också en annan förändring märktes nu.
Under 1950-1960-talen undervisade dessa teoretiker nästan undantagslöst i ämnet filosofi. Man lämnade ekonomin som marxismens tyngdpunkt till förmån för filosofin, från partisammankomsternas till de akademiska institutionernas värld. En stor anledning var att finna i den marxistiska kulturen självt. Det hela byggde på att man år 1932 upptäckte, och publicerade Marx viktigaste ungdomsskrift – Parismanuskripten från 1844. Deras omedelbara verkningar hindrades av nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 liksom förföljelserna i Sovjetunionen 1934-1938. Några tänkare tog intryck av dem, Lukács som varit med och översatt dem redan 1931 under sin landsflykt i Ryssland, blev påverkad av dem. Marcuse ansåg efter att ha läst Marx ungdomsskrifter 1932 att detta gav hela teorin om den ”vetenskapliga socialismen en ny grundval.” Lefebvre i Frankrike påverkades också av dem när han översatte och skapade sina marxistiska alster åren 1934-1935 men även efter kriget var han klart påverkad av Marx ungdomsskrifter. I Italien blev Della Volpe helt betagen i den unge Marx skrifter och påverkades efter kriget av dem till sin död 1968. Dessa nya ”insikter” innebar att marxismen rörde sig mer mot det filosofiska hållet eftersom Marx ungdomsskrifter i praktiken mer var av gissningar och viljeyttringar om framtiden och i svepande drag målade en bild av vad som måste göras. Detaljer, ekonomiska beräkningar och annat grovarbete fanns inte i dessa skrifter, därför passade de så bra till en mer filosofisk utläggning av marxismen. Marx ungdomsskrifter spreds och fick ett stort inflytande på alla som var intresserade av marxismen, särskilt under 1950-talets andra halva.
Marx kan sägas ha gått från sin ungdoms filosofi till politik och slutligen till ekonomin i sin centrala tankeutveckling. Hans efterträdare efter 1920 gick nästan åt motsatt håll, särskilt de s.k. västmarxisterna som befann sig utanför Sovjetimperiet, och dess satelliter efter 1945. De gick från ekonomi till filosofi, och övergav det direkta engagemanget nästan lika fullständigt som Marx hade avstått att vidareutveckla sin ungdoms tankegångar. Marx filosofiska projekt hade syftat till att göra upp räkningen med Hegel och inte minst dennes arvtagare, Feuerbach i Tyskland. Marx teoretiska tänkande byggde på Hegels teslära, men syftade till att förändra det så att det gynnade hans eget tänkande. Västmarxisterna, som kände till Hegel, var mer inriktade på Marx eget tänkande. Man ville utveckla Marx tänkande, utveckla de kunskapsteoretiska principerna och med hjälp av dem skapa nya tolkningar och värden – principer som Marx aldrig själv fastställde helt och hållet. Därmed föll västmarxisterna till att söka fullborda Marx verk – och således föll de snart till en utdragen och invecklad metoddiskussion. Detta hade varit helt främmande för Marx, men i början av 1960-talet började den metodistiska litteraturen, som främst behandlade metoder och metodik, att vara på modet inom västmarxismen. Dessutom hade denna specialisering ännu en konsekvens – det språk som dessa alster skrevs på blev alltför specialiserat och otillgängligt för vanliga läsare. Samtidigt ledde teorin bort från huvudområdet för marxismen – nämligen politiken och samhällsekonomin. Marx hade också varit svår att läsa, särskilt hans ekonomiska alster, men han byggde på äldre och kända förlagor såsom Hegel och Ricardo. Marx var dessutom medveten om svårigheterna för vanligt folk att förstå hans skrifter och teoretiserande, men han sökte så långt möjligt förklara dem i en presentation som kunde förstås av alla.
Alla sådana ansatser lyste med sin frånvaro hos västmarxisterna, deras språk förblev närmast ett svårforcerat chiffer för den vanliga arbetaren eller proletären.
Denna utveckling kom även att gynna den borgerliga kulturens grepp över arbetarna och de lägre klasserna i samhällena runt om i västra Europa. Den proletära praktikens förbindelse med marxistisk teori ersattes långsamt men säkert av en ny förbindelse mellan marxistisk teori och borgerlig teori. Hindrandet av ett socialistiskt framåtskridande i väst berodde inte minst på det totala kulturella mönstret i dessa samhällen. Imperialismens ”frukter” och framgångsrika stabilisering efter år 1900 samt staliniseringen av den kommunistiska rörelsen från mitten av 1920-talet innebar att det borgerliga tänkandet fick en renässans efter 1920. Det borgerliga tänkandet fick ny livskraft medan det socialistiska alternativet splittrades och hamnade i en slags återvändsgränd. Detta räddade ironiskt nog den kapitalistiska och imperialistiska ordningen i Västeuropa. Den borgerliga ordningen överlevde således två världskrig och förnyade därefter sin utveckling så att den framstod som dynamisk och skapande. Efter 1945 började kapitalismen åter tappa greppet över kolonierna och på andra håll drevs den bort av kommunistiska eller nationella revolter. Men trots att kapitalismen tappade mark under efterkrigstidens två första decennier, framstod socialismen som än mer försvagad – stalinismens tvångströja ersatte kapitalismen i främst Eurasiens mest outvecklade områden. Detta fick till följd att västmarxismen fick ett drag av idealism över sig. Marxismen lånade av den borgerliga kulturen liksom den senare lånade begrepp och annat från marxismen. Borgerliga filosofer som Max Weber och Simmel påverkade marxister som Lukács, medan fientligheten mot naturvetenskaperna växte hos de marxistiska teoretiker som framträdde efter 1920. Gramscis ”Anteckningar från fängelset” byggde på en slags dialog med den idealistiske Croce, den tidens främste italienske filosof. Gramsci var även påverkad av den från en tidigare generation härstammande litteraturkritikern De Sanctis idéer och metoder. Frankfurterskolans kollektiva arbete genomsyrades från 1930-talet av den freudianska psykoanalysens begrepp och teser. Även Marcuse var påverkade av Freud och dennes vokabulär med ”förträngning”, ”sublimering”, ”eros” och ”prestationsprincip”. Sartre var inspirerad av Heidegger och Husserl innan han övergick till marxismen. Även Sweezy byggde en del av sin ekonomiska teori på Schumpeter. Detta ständiga tankeflöde med andra tankesystem utanför den historiska materialismen, ibland utpräglade antagonister till denna, var delvis okänd för den marxistiska teorin före första världskriget.
Den västmarxistiska traditionen efter första världskriget och framöver, sökte sig även till filosofer och teoretiker ur det socialistiska lägret vilka hade verkat före Marx. Marx själv återvände aldrig till den rena filosofin efter sina yngre dagar, eller så fullbordade han aldrig sina ansatser till filosofiskt skrivande, tvärtom rörde han sig mot politiken och ekonomin. Engels teser i filosofisk riktning, vilka avsåg att delvis fylla i där Marx inget skrev, hamnade efter första världskriget i vanrykte då de gick emot den naturvetenskapliga forskningens landvinningar. Västmarxismen kom efter 1920 att mer eller mindre ta avstånd från Engels filosofiska skrifter, vilket förde dessa ut ur debatten. Det visade samtidigt begränsningarna i Marx eget tänkande – och behovet hos många teoretiker att komplettera det ännu större. Marx själv var inte överdrivet förläst på andra filosofer än Hegel och Feuerbach, därför kan ett sökande efter en filosofisk utveckling av marxismen delvis vara naturlig. Andra, senare tiders marxister varnade samtidigt för en långsam återgång till förmarxistiska traditioner, då dessa dominerades av idealistiska och även religiösa motiv som kunde förta det rent ”vetenskapliga och materialistiska” i marxismen.
Idéer som både var religiöst färgade men samtidigt påminnande om socialistiska idéer fanns långt före Marx. Fredsrörelser fanns redan för 1000 år sedan, inte minst i Italien och Frankrike. En sådan fredsrörelse grundades officiellt vid ett möte i Charroux i västra Frankrike år 989. Syftet var att sätta stopp för godsägarnas och de stora feodalherrarnas interna fejder och plundringar som ständigt drabbade den övriga befolkningen. Rörelsen hade från början stöd av den etablerade kyrkan men gick snart sin egen väg. De aktiva märkte snart att det behövdes organiserad makt för att sätta stopp för riddarna. En falang av fredsrörelsen ansåg att ökad demokrati och organiserade bönder och borgare skulle kunna riva ner riddarnas borgar och tvinga dem att hålla fred. Denna fredsrörelse levde vidare under några generationer och gav upphov till ”kommunrörelsen” när denna år 1077 samlade alla invånare i staden Cambrai i Flandern runt ett löfte att solidariskt sätta ett stopp för riddarbråken i grannskapet. Kommunrörelsen spred sig snabbt och tog på sig allt större ansvar i fredens tjänst. Så stor att den etablerade kyrkan skyndade sig att bannlysa rörelsen - men den kunde inte hindra kommunrörelsen från att med tiden sätta upp jämlikheten och medborgarandan som ett politiskt ideal som bröt sönder feodalsystemets över- och underordning. Alltså socialistiska krav som vi kan känna igen även i vår egen tid.
Andra delvis socialistiskt inspirerade rörelser tog militant avstånd från kyrkan och byggde upp egna ideologier, ibland som hos ”katharerna” under 1200-1300-talen, grundade på gnostiska tankar om det materiellas orenhet, ibland med andra fokus.
Under medeltiden framträdde folkliga och antiklerikala, d.v.s. antiprästliga och munkfientliga rörelser runt om i Europa, både som reformivrare inom kyrkan och som konkurrerande organisationer till samma kyrka. Typiskt är att det som börjar som en reformrörelse snart drivs ut till sektbildning av prästerna och de kyrkliga prelaterna, själva militant vakande över sina monopol och privilegier. Ett exempel var ”valdenserna”, en lekmannarörelse som år 1179 begärde tillstånd att agitera för kristendomen i Lyon. Den förbjöds av katolska kyrkan och dess medlemmar förföljdes sedan i århundraden.
Förebilden och inspirationskällan för många senmedeltida bonderörelser var de sydtyska Alp-bönderna, som i början av trettonhundratalet slog tillbaka de aristokratiska maktanspråken. Alp-bönderna hade, till skillnad från de flesta bönder i Kontinentaleuropa, ekonomiska resurser eftersom de kontrollerade alp-passen, och ansågs därför av handelsstäder i närheten, som Zürich och Bern, som värdefulla allierade. Städerna ville själva bli kvitt aristokraterna och slippa leva under dessas dominans. När upprorsbönderna år 1315 förintade en aristokratisk ryttararmé gav detta eko i hela Europa. Böndernas och städernas gemensamma rörelse kunde därefter på ett par hundra år befria alpdalarna från aristokrater och undgå de kungliga militärdiktaturerna som stärkte sitt grepp om Europa under femton- och sextonhundratalen. Också här kunde man ana socialistiska idéer blandade med religiösa tankegångar som var så vanligt på medeltiden.
Det var de flamländska hantverkarna som besegrade den franske kungen, då han ville visa Flandern vem som var kung. De flamländska städerna besegrade den franska adeln i et berömt slag år1302. Flanderns människor upplevde ytterligare ett bittert uppror åren 1323-1328, till slut nedslaget av aristokratin och de styrande men där upprorsmännens ideologiska hemort var klart socialistisk. Men det fortsatte att jäsa i Flanderns städer och helt kuvade blev inte dess arbetare och bönder. Liknande revolter från arbetarnas sida drabbade textilstaden Brygge. Inkomstskillnaderna i inkomst mellan handelsmän och adliga var stor. Våldsamma revolter, en år 1280 och en annan åren 1436-1438, slogs ned av adeln och städernas högre borgerskap. Det var uppror som påminde om arbetarrevolter under det sena 1800-talet och 1900-talet – och programmen var inlindade i ett religiöst språk, men innehållen var ofta rent socialistiska.
Många andra bondeuppror, såsom jacqueriet i Frankrike åren 1358-1359, liksom bondeupproret i England 1381, men även Nils Dacke ledde ett bondeuppror i Småland under 1540-talet som hade socialistiska drag. Snapphanarna var en liknande rörelse under 1670-talet. Thomas Müntzer var ledare för det tyska bondeupproret 1524-1525 som framförde en ideologi som påminner om socialismens budskap. Det långvariga och samhällsomstörtande Tai Pingupproret i Kina åren 1852-1864 är ett annat exempel på socialistiska tankegångar blandade med religiösa föreställningar. Jakobinernas diktatur under den franska revolutionens dagar anses av många historiker vara en slags arkaisk variant till den kommunistiska makten i Sovjetunionen under Lenins och Stalins dagar. Andra anser tvärtom att jakobinerna förebådade den radikala borgerliga ideologin som ett drygt århundrade senare formerade sig till de fascistiska och nazistiska rörelserna i Europa. Även de grekiska, ungerska och polska upproren var egentligen inte från början ”nationalistiska” utan de var sociala och politiska uppror mot de styrande eliterna, både de egna och de utländska herrarna – nationella blev de först sedan dessa länders styrande skrivit om historieböckerna.
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Hejsan!
Det blir några anhopningar text ytterligare innan vi går in på djupet!
Fler omtolkningar och nya perspektiv...rotandet i den "urmarxistiska" dyn...
Lukács var troligen den förste marxistiske teoretiker som sökte omtolka marxismen genom att använda sig av Hegel. Även om självaste Lenin ”upptäckte” Hegel redan år 1916. Detta sysselsatte honom under 1930-talet igenom. Därmed gjordes Hegel, av Lukács, till den mest dominerande föregångaren till Marx och hans tänkande. Denna omvärdering av Hegel fick ett långvarigt inflytande på den västliga marxismen. Hegels tankar kring historiens subjekt-objekt liksom alienationen som en objektivering av människan vilken genom en förnyelse skulle återgå till en slags ursprunglig subjektivitet. Arbetarklassen skulle med hjälp av ett sant medvetande göra revolution och förverkliga sig själva. Fyrtio år senare ansåg Lukács att han nog försökte ”överträffa Hegel i hegelianism”. Lukács sysselsatte sig dock under olika perioder med att söka spåren efter en direkt kontinuitet mellan Hegel och Marx genom att lusläsa vad Hegel skrev om ekonomiska begrepp såsom exempelvis ”arbete”. Även Marcuse sysslade med Hegel åren 1941-1942 under sin exil i USA. Adorno var mer kritiskt inställd till Hegel, men inte desto mindre med ”Hegels metod” i sin skrift ”Andens fenomenologi”. Della Volpe i Italien var starkt kritisk till Hegel och dennes filosofiska ansatser, han menade att Marx tänkande egentligen var en fullständig brytning med Hegel. Det var Volpes elev Colletti som på bred front attackerade Hegel i sitt verk ”Hegel och marxismen”. Hegel beskylldes av Colletti vara en kristen filosof, vars syfte var att nedvärdera den objektiva verkligheten och i religionens tjänst nedvärdera intellektet. Colletti hävdade istället att det var Kant som var Marx sanne föregångare, även om den senare själv aldrig fattade det. Likaså menade både Della Volpe och Colletti att Marx politiska teori hade en självklar föregångare – Rousseau. Medan Kant accepterade det liberalkapitalistiska samhällets utbytesprinciper, avvisade Rousseau hela den borgerliga staten, menade Volpe och Colletti.
I början av 1960-talet var det fransmannen Althussers tur att komma med en annan aspirant till Marx företrädare – Spinoza. Ja, för Althusser var Marx bara den moderna tidens uttalare av Spinozas filosofi. Althusser menade att de flesta begrepp i Marx skrivande var hämtat från denne 1600-tals portugis, vars filosofi kan beskrivas på följande sätt: den vilar på två huvudprinciper, rationalism och en idé om all materia som delar av Gud. Spinozas rationalism har Euklides geometri som modell; axiom är grunden på vilken kunskap måste byggas. Från "all materia är Gud" är steget inte långt till monismen, där denna står i motsatsförhållande till dualism och pluralism. Här anar man Marx, och Hegels, tankar om tes, antites och syntes.
Althusser kom snart i konflikt med de franska kommunisterna när han ansåg att erfarenheten bara var en illusion medan vetenskaplig kunskap bara kunde nås genom teorin. När han drog till med att människor och klasser bara är ofrivilliga bärare av sociala relationer, och alls inga medvetna historiska subjekt, tog det hus i helvete. Nu råkade han i strid med både de arbetare som fattade vad han skrev liksom fackföreningar och nästan hela den franska vänstern. Införlivandet med Spinoza var ett försök att skapa en tidigare filosofisk föregångare till Marx och därifrån utveckla helt nya teoretiska riktlinjer för den samtida marxismen. Snart kompletterade Althusser Marx släkttavla med ytterligare en tidig filosof – Montesquieu. Andra manade fram andra föregångsmän till den dialektiska teorin samt Marx föregångare. Goldmann hade filosofen Pascal, Lefebvre hade filosofen Schelling som filosofins stamfader, vilket även Adorno, Marcuse och Horkheimer hade. Adorno, Althusser och Sartre hade Nietzsche som en kandidat till den marxistiska filosofins grundare. Gramsci var till skillnad från de ovan nämnda en politiker, och hans ivriga lånande från en annan politiker från 1500-talet förvånar – nämligen Machiavelli. Och Machiavelli kritiserar i sin bok ”Fursten” sin tids trångsynta italienska stadsstater, och han hade planer att samla städernas proletariat och bondeklassen till en florentinsk ”folkmilis” för att föra samman Italiens olika delar till en enhet. Därmed hade de marxistiska teoretikerna nästan grävt fram varenda filosof västerlandet kände till som Marx egentliga föregångare. Därmed kan man ju nästan påstå att Marx i själva verket symboliserar hela det västerländska tänkandet – om man skojar till det lite.
Enligt många marxister, exempelvis den sympatiske materialistiske historikern Perry Anderson, skapades med tiden motsättningar inom den marxistiska teoribildningen. Nu (d.v.s. 1950-1960-talen), omkring 100 år efter Marx mest produktiva period, kunde man ana att Marx själv och hans texter närmast för tankarna till en slags förgudning när man läser alla lärjungarnas tolkningsförsök och metodiska försök till nya vinklingar och riktningar. Men allt detta var dock inte enbart av ondo, menade Perry Anderson, dessa tolkningar ledde samtidigt till en vitalisering och mångfald inom den marxistiska traditionen, menade den gode Anderson vidare. Vad som fattades var dock en mer noggrann och detaljerad ”karta” över det intellektuella marxistiska landskapet. Det ledde till att internationalismen tonades ned efter 1920, liksom det innebar avsteg från den klassiska marxismens läror. Marx och Engels var internationalister, de korresponderade med folk från alla delar av världen. Efterträdarna var än mer agerande på den internationella scenen. Den tredje generationen marxister var också ute på den internationella banan, men efter ”socialismens seger i ett land” vände det ordentligt – inåt.
Därefter tenderade teorin att dra sig till den egna nationen, och den blev alltmer avskuren från den internationella horisonten. Teoretikerna läste varandras verk i mindre omfattning än vad fallet varit före 1914, då alla läste allas alster. Det enda som hände efter 1930 var att en del av de marxistiska teoretikerna ibland nedlät sig till förtal om varandra. Men några riktiga frontalangrepp på varandras teoretiska alster förekom inte alls. På sin höjd, som i Althussers och Collettis fall, ansåg man att de andra ihopsamlades till en klump medan deras egna verk minnsan anknöt direkt till Marx. Althusser placerade Lukács, Gramsci, Sartre och Colletti i en slags ”historicism” härstammandes från Hegel och den unge Marx skrifter. Colletti i sin tur bakade ihop de ovan nämnda plus några till en grupp materialismförnekare, även detta härstammandes från Hegels metafysik. Men det fanns fler skiljelinjer i den västliga marxismen, och man kan skönja ett mer positivt bemötande av Hegels tankegångar hos de tysktalande teoretikerna än hos de fransktalande och de italienska tänkarna. Hegel var ju trots allt tysk. Flera av dessa efterkrigsteoretiker gled mot ett omfamnande av tanken att teorin egentligen är en del av praktiken, praktiken som ”ett teoretiskt grepp”, som Adorno skrev.
MVH
bigj
Det blir några anhopningar text ytterligare innan vi går in på djupet!
Fler omtolkningar och nya perspektiv...rotandet i den "urmarxistiska" dyn...
Lukács var troligen den förste marxistiske teoretiker som sökte omtolka marxismen genom att använda sig av Hegel. Även om självaste Lenin ”upptäckte” Hegel redan år 1916. Detta sysselsatte honom under 1930-talet igenom. Därmed gjordes Hegel, av Lukács, till den mest dominerande föregångaren till Marx och hans tänkande. Denna omvärdering av Hegel fick ett långvarigt inflytande på den västliga marxismen. Hegels tankar kring historiens subjekt-objekt liksom alienationen som en objektivering av människan vilken genom en förnyelse skulle återgå till en slags ursprunglig subjektivitet. Arbetarklassen skulle med hjälp av ett sant medvetande göra revolution och förverkliga sig själva. Fyrtio år senare ansåg Lukács att han nog försökte ”överträffa Hegel i hegelianism”. Lukács sysselsatte sig dock under olika perioder med att söka spåren efter en direkt kontinuitet mellan Hegel och Marx genom att lusläsa vad Hegel skrev om ekonomiska begrepp såsom exempelvis ”arbete”. Även Marcuse sysslade med Hegel åren 1941-1942 under sin exil i USA. Adorno var mer kritiskt inställd till Hegel, men inte desto mindre med ”Hegels metod” i sin skrift ”Andens fenomenologi”. Della Volpe i Italien var starkt kritisk till Hegel och dennes filosofiska ansatser, han menade att Marx tänkande egentligen var en fullständig brytning med Hegel. Det var Volpes elev Colletti som på bred front attackerade Hegel i sitt verk ”Hegel och marxismen”. Hegel beskylldes av Colletti vara en kristen filosof, vars syfte var att nedvärdera den objektiva verkligheten och i religionens tjänst nedvärdera intellektet. Colletti hävdade istället att det var Kant som var Marx sanne föregångare, även om den senare själv aldrig fattade det. Likaså menade både Della Volpe och Colletti att Marx politiska teori hade en självklar föregångare – Rousseau. Medan Kant accepterade det liberalkapitalistiska samhällets utbytesprinciper, avvisade Rousseau hela den borgerliga staten, menade Volpe och Colletti.
I början av 1960-talet var det fransmannen Althussers tur att komma med en annan aspirant till Marx företrädare – Spinoza. Ja, för Althusser var Marx bara den moderna tidens uttalare av Spinozas filosofi. Althusser menade att de flesta begrepp i Marx skrivande var hämtat från denne 1600-tals portugis, vars filosofi kan beskrivas på följande sätt: den vilar på två huvudprinciper, rationalism och en idé om all materia som delar av Gud. Spinozas rationalism har Euklides geometri som modell; axiom är grunden på vilken kunskap måste byggas. Från "all materia är Gud" är steget inte långt till monismen, där denna står i motsatsförhållande till dualism och pluralism. Här anar man Marx, och Hegels, tankar om tes, antites och syntes.
Althusser kom snart i konflikt med de franska kommunisterna när han ansåg att erfarenheten bara var en illusion medan vetenskaplig kunskap bara kunde nås genom teorin. När han drog till med att människor och klasser bara är ofrivilliga bärare av sociala relationer, och alls inga medvetna historiska subjekt, tog det hus i helvete. Nu råkade han i strid med både de arbetare som fattade vad han skrev liksom fackföreningar och nästan hela den franska vänstern. Införlivandet med Spinoza var ett försök att skapa en tidigare filosofisk föregångare till Marx och därifrån utveckla helt nya teoretiska riktlinjer för den samtida marxismen. Snart kompletterade Althusser Marx släkttavla med ytterligare en tidig filosof – Montesquieu. Andra manade fram andra föregångsmän till den dialektiska teorin samt Marx föregångare. Goldmann hade filosofen Pascal, Lefebvre hade filosofen Schelling som filosofins stamfader, vilket även Adorno, Marcuse och Horkheimer hade. Adorno, Althusser och Sartre hade Nietzsche som en kandidat till den marxistiska filosofins grundare. Gramsci var till skillnad från de ovan nämnda en politiker, och hans ivriga lånande från en annan politiker från 1500-talet förvånar – nämligen Machiavelli. Och Machiavelli kritiserar i sin bok ”Fursten” sin tids trångsynta italienska stadsstater, och han hade planer att samla städernas proletariat och bondeklassen till en florentinsk ”folkmilis” för att föra samman Italiens olika delar till en enhet. Därmed hade de marxistiska teoretikerna nästan grävt fram varenda filosof västerlandet kände till som Marx egentliga föregångare. Därmed kan man ju nästan påstå att Marx i själva verket symboliserar hela det västerländska tänkandet – om man skojar till det lite.
Enligt många marxister, exempelvis den sympatiske materialistiske historikern Perry Anderson, skapades med tiden motsättningar inom den marxistiska teoribildningen. Nu (d.v.s. 1950-1960-talen), omkring 100 år efter Marx mest produktiva period, kunde man ana att Marx själv och hans texter närmast för tankarna till en slags förgudning när man läser alla lärjungarnas tolkningsförsök och metodiska försök till nya vinklingar och riktningar. Men allt detta var dock inte enbart av ondo, menade Perry Anderson, dessa tolkningar ledde samtidigt till en vitalisering och mångfald inom den marxistiska traditionen, menade den gode Anderson vidare. Vad som fattades var dock en mer noggrann och detaljerad ”karta” över det intellektuella marxistiska landskapet. Det ledde till att internationalismen tonades ned efter 1920, liksom det innebar avsteg från den klassiska marxismens läror. Marx och Engels var internationalister, de korresponderade med folk från alla delar av världen. Efterträdarna var än mer agerande på den internationella scenen. Den tredje generationen marxister var också ute på den internationella banan, men efter ”socialismens seger i ett land” vände det ordentligt – inåt.
Därefter tenderade teorin att dra sig till den egna nationen, och den blev alltmer avskuren från den internationella horisonten. Teoretikerna läste varandras verk i mindre omfattning än vad fallet varit före 1914, då alla läste allas alster. Det enda som hände efter 1930 var att en del av de marxistiska teoretikerna ibland nedlät sig till förtal om varandra. Men några riktiga frontalangrepp på varandras teoretiska alster förekom inte alls. På sin höjd, som i Althussers och Collettis fall, ansåg man att de andra ihopsamlades till en klump medan deras egna verk minnsan anknöt direkt till Marx. Althusser placerade Lukács, Gramsci, Sartre och Colletti i en slags ”historicism” härstammandes från Hegel och den unge Marx skrifter. Colletti i sin tur bakade ihop de ovan nämnda plus några till en grupp materialismförnekare, även detta härstammandes från Hegels metafysik. Men det fanns fler skiljelinjer i den västliga marxismen, och man kan skönja ett mer positivt bemötande av Hegels tankegångar hos de tysktalande teoretikerna än hos de fransktalande och de italienska tänkarna. Hegel var ju trots allt tysk. Flera av dessa efterkrigsteoretiker gled mot ett omfamnande av tanken att teorin egentligen är en del av praktiken, praktiken som ”ett teoretiskt grepp”, som Adorno skrev.
MVH
bigj
Att verka för det goda...
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
jbig skrev: I början av 1960-talet var det fransmannen Althussers tur att komma med en annan aspirant till Marx företrädare – Spinoza. Ja, för Althusser var Marx bara den moderna tidens uttalare av Spinozas filosofi. Althusser menade att de flesta begrepp i Marx skrivande var hämtat från denne 1600-tals portugis, vars filosofi kan beskrivas på följande sätt: den vilar på två huvudprinciper, rationalism och en idé om all materia som delar av Gud. Spinozas rationalism har Euklides geometri som modell; axiom är grunden på vilken kunskap måste byggas. Från "all materia är Gud" är steget inte långt till monismen, där denna står i motsatsförhållande till dualism och pluralism. Här anar man Marx, och Hegels, tankar om tes, antites och syntes.
Intressant läsning.
Men att Marx skulle ha varit påverkad av Spinoza? Tror jag inte på. Var finns beläggen?
Engels däremot påverkades starkt av densamme och överallt i Engels skrifter finns en stänk Spinoza's ,"causa suit", "tinget är sin egen orsak". Engels övergav här den enkla kausaliteten och påverkad av Spinoza var nu växelverkan som gällde.
Systembyggarens dilemma här.
Hejsan!
Hejsan suchanother. Marx hade vad man vet visserligen läst Spinoza, men det gav troligen inga kända spår. Vad jag skriver i texten är att Alhusser trodde detta själv. Han såg troligen någon slags för-teser i Spinozas teorier, och trodde Marx hittade tesläran där. Men det var vad Alhusser trodde - inte vad någon vet! Förstår du? :wink:
MVH
bigj
Hejsan suchanother. Marx hade vad man vet visserligen läst Spinoza, men det gav troligen inga kända spår. Vad jag skriver i texten är att Alhusser trodde detta själv. Han såg troligen någon slags för-teser i Spinozas teorier, och trodde Marx hittade tesläran där. Men det var vad Alhusser trodde - inte vad någon vet! Förstår du? :wink:
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Med Marx genom 1900-talet...
Hejsan!
Förnyelsen av teorierna i väster – nya perspektiv efter 1968
Resultatet av all denna filosofiska inriktning vad gäller västmarxismen innebar att man avskärmades allt mer från de stora ekonomiska och politiska problem som marxismen egentligen var tänkt att angripa. Efter att ha studerat metoderna i femton-tjugo år, började de västliga marxisterna alltmer intressera sig för – överbyggnaden. Den ekonomiska infrastrukturen lämnades nästan åt sidan, liksom även forskandet kring Lagen och Staten lades åt sidan – man intresserade sig från 1960-talet alltmer för kulturen. I synnerhet var man intresserade av – konsten. Lukács var en stor älskare av att studera litteratur, inte minst romanen som form. Lukács mest omfattande verk hette ”Estetik”, och kom ut 1963. Theodor Adorno var en hejare på att skriva böcker om musik, och han fullbordade sin litterära bana med verket – ”Estetisk teori”, utkommen 1970, knappt ett år efter hans bortgång. På detta sätt kan vi räkna upp dem allihopa, dessa litterärt kunniga och produktiva marxister; Benjamins intresse var också musik, Goldmanns intressen fanns även inom teatern och romanen, Della Volpes intressen sökte sig till estetiken men även poesin. Marcuse ansåg att konsten och estetiken var själva nyckeln till förståelsen av samhället, medan Gramsci var intresserad av kulturens ”totala struktur och funktion” i Europas maktsystem ända från renässansen. Gramsci såg dock problematiken i att överbyggnaden i samhället byggde murar mellan klasserna, något han ständigt grubblade på. Althusser var nyfiken på utbildningens roll i samhället. Västmarxismens kulturella och ideologiska intressen dominerade hela dess tankeverksamhet. Estetiken, filosofins brygga till den konkreta världen, utövade en speciell dragningskraft på dessa marxistiska teoretiker. Här kommer de nya begreppen in i bilden, begrep som inte fanns i den klassiska marxismen före 1920. Begrepp som i sig själva lade grunden för nya tolkningar och nya infallsvinklar i marxismen.
Här måste vi analysera begreppet – hegemoni – flitigt använt av Gramsci. Ordet användes först av ryssarna Plechanov och Axelrod när de diskuterade ett framtida arbetarstyrt Ryssland. Gramsci gjorde om begreppet till att förklara och analysera den politiska strukturen hos kapitalistmakten. Gramsci använde sig av Machiavellis analyser av våld och list när han beskrev den västeuropeiska borgarklassens större styrka, vilken hade förhindrat revolutioner likt den ryska i Europas utvecklade kapitalistiska stater. Detta hegemoniska maktsystem utmärktes genom den grad av samtycke det fick av den majoritet systemet behärskade, samtidigt som den reducerade det tvång som krävdes för att förtrycka denna majoritet. Kontrollmekanismerna som garanterade detta samtycke fanns i ett nät av kulturella institutioner – skolor, kyrkor, dagstidningar, partier, organisationer – som i de utsugna inpräntade en passiv underkastelse med hjälp av en samling ideologier, hämtade ur historien och förmedlade av de intellektuella grupper som stod den härskande klassen nära. Dessa grupper kunde vara inlemmade under tidigare epoker, eller så skapades de ur de mellanled som fanns – det var alltså fråga om läkare, advokater, statstjänstemän, byråkrater, vissa hantverkare och besläktade grupperingar. Även andra sekundärt anslutna klasser, såsom bönder, högre militärer, poliser och kulturellt arbetande grupper samt småbutiksägare har i väst sammansvetsats till ett socialt block under den kapitalistiska elitens politiska ledning allt sedan början av 1900-talet. Denna flexibla och dynamiska hegemoni som kapitalet i väst utövade över arbetarna genom en konsensusstruktur var ett större hinder för socialisterna än det motstånd man mötte i Ryssland. Ekonomiska kriser som tidigare marxister såg som hävstänger för revolutionen under kapitalismen kunde bemästras och oskadliggöras av denna kapitalistiska politiska ledning.
Gramscis hegemoniteori var dock underbygd med studier av den europeiska historien, den var en vetenskaplig studie av empiriskt material på ett sätt som för tanken till Marx tankar om den materialistiska historieuppfattningen. De övriga västmarxisternas alster var i olika skiftningar faktiskt bara spekulativa konstruktioner för att förstå historien, och inte nödvändigtvis oförenliga med fakta, men heller aldrig belagda av sådana. Dessa analyser saknade i stort sett helt all periodisering som kunde omvandla dem till historiografiska kategorier. Mest svepande var teorierna som härstammade från Frankfurterskolans teoretiker, inte minst förhållandet ”människan och naturen”. Ursprunget går tillbaks till filosofen Schelling, eftersom han hade anammat en kontraevolutionistisk metafysik där den skrivna historien sågs som ett fall från ett högre till ett lägre tillstånd av ”fallen natur”, därför att gudomen drog sig tillbaka från världen. Man väntade istället på en naturens ”återuppståndelse” då allt åter förenades med gud och universum. Detta gav Adorno och Horkheimer uppslag till en världslig ”upplysningens dialektik”. Här kan vi skjuta in att förspelet till postmodernismen rent av kan anas i dimmorna. Marschen från de primitiva till kapitalismen, enligt den klassiska marxismen, betonade människans behärskande av naturen, med produktivkrafternas utveckling som det mänskliga samhällets progressiva befrielse från naturnödvändighetens tyranni. Men frukterna av detta framåtskridande konfiskerades av på varandra följande förtryckande klasser genom den samhälleliga arbetsdelningen, men med kommunismens uppkomst skulle de återvinnas av producenterna själva och naturen skulle åter behärskas och allt skulle leda till frihetens rike.
Detta omvandlade Adorno och Horkheimer till något mer negativt då det för dem innebar att människans brytning med naturen och behärskandet av den alls inte var ett framsteg i den mänskliga frigörelsen. Priset för dominansen över naturen, som människan självt var en del av, var en social och psykisk arbetsdelning som bara innebar ännu mer förtryck av människan – trots att det på samma gång skapade möjligheter för hennes befrielse, menade Adorno och Horkheimer. Ju mer man dominerade naturen, desto mer utvecklades klassklyftorna. Teknologins framsteg hade hittills bara fulländat tyranniets maskineri, menade de båda herrarna vidare.
Förnuftets instrumentella förfining till logik och vetenskap reducerade undan för undan naturvärlden utanför människan till enbart manipulerbara objekt och utplånade skillnaden mellan ting och kognitiva begrepp till en operationell identitet. Detta ledde till att naturen slog tillbaka genom att allt detta plötsligt fann sin form i fascismen, där det råa barbariet hämnades på den civilisation – en degraderad naturs vilda hämnd på förnuftet, som Adorno och Horkheimer uttryckte det i en skrift från 1973. Detta skulle rent av leda till ett planetärt självmord.
Marcuse gillade att plocka ifrån Freud och här ledde det hela fram till ett lyckorike där själen befriades från sin ångest och där lustprinciperna till slut nådde fram till en ”överflödssocialism” där både arbete och annat slit avskaffades. Men först måste man avskaffa kapitalismen enligt Marcuse, eftersom denna förhindrade en verklig sexualitet och hindrar alla uppror från de erotiska impulserna.
Althusser var som vanligt ute på sitt eget spår, och han gick emot allt, eftersom han ansåg att ”ideologin inte har någon historia”. Althusser lånade också lite från Freud enär han föreställde sig att ur det omedvetna utarbeta en ny ideologiteori. Ideologin var ju orörlig till sin struktur och funktion precis som Freud talade om att det omedvetna var ”evigt”. Ideologin var för Althusser en uppsättning mystiska avbildningar av verkligheten, men att dessa ändå ingick i människornas direkta erfarenheter. Ideologin var därmed så viktig, och allsmäktig, att den överlevde in i det klasslösa samhället – eftersom den var osynlig och ogenomtränglig för individerna i den, menade Althusser. Marxismen skulle aldrig överensstämma med de idéer och föreställningar massorna hade under kommunismen, menade Althusser vidare.
Ett annat begrepp stod J P Sartre för – knappheten. Begreppet härstammade från upplysningstiden, där det stod för förhållandet mellan nytta och knapphet i varje ekonomiskt system, enligt den italienske filosofen Galiani. Detta begrepp omnämndes flyktigt av Ricardo, nästan inte alls av Marx men dök upp som en central kategori i den neoklassiska skolan under 1900-talet. Marx var lite tvetydig i huruvida urmänniskan levde i överflöd eller knapphet, medan Galiani helt och klart ansåg att människorna hade levt i överflöd en gång i tiden. För Sartre var knappheten i själva verket utgångspunkten för ”den passiva motorn” i all historisk utveckling. Det existerade ingen ursprunglig enhet mellan människan och naturen, tvärtom, ansåg Sartre, förutbestämde existensen av knappheten redan från början naturen till ”människans negation” och historien omvänt till anti-natur. Här skiljde han sig alltså rejält från Frankfurterskolans ”naturvänner”. Kampen mot knappheten var orsak till arbetsdelningen och därmed till kampen mellan klasserna – och således var människan själv människans negation. Också allt våld och utsugning på samhällsnivå kunde härledas ur knappheten, menade Sartre. Lösningen är att skapa kollektiva grupper som gör uppror mot dessa anti-kollektiva samlingar. Statsmaktens topp måste störtas, eftersom den är auktoritär och manipulerande genom sin byråkratiska hierarki och repressiva terror. Samtidigt utgör samhällets klasser inga sammansmälta grupper, tvärtom är de instabila. Den klassiska marxistiska uppfattningen om ”proletariatets diktatur” var därför en omöjlighet, menade Sartre. Ingen klass kan som sådan sammanfalla med en stat, och den politiska makten kan då inte heller utövas av hela arbetarklassen, enligt Sartre. Så länge knappheten existerar, så länge blir statens byråkrati motståndare till socialismen, menade Sartre slutligen – rejält påverkad av den då pågående kinesiska kulturrevolutionen som just framförde liknande texter och trossatser med udden riktad mot byråkratin.
Men samtidigt får vi även erkänna att dessa teoretiker tidigt såg de nya problemen som hotade i framtiden – Adornos frågeställningar kring naturen, då ett sidospår i Frankfurterskolan, återkom plötsligt med full kraft i den ekologidebatt som sedan 1970-talet har dominerat all politisk och ekonomisk diskussion i världen. Marcuses analyser av sexualiteten förebådade de friare sexuella normerna idag, liksom feminismen. Althussers tankar inspirerade till revolterna inom de högre utbildningssystemen i hela västvärlden. Sartres knapphetsbegrepp visade på den byråkratisering som inträffade i de socialistiska länderna efter 1945, medan hans dialektik av serier och grupper föregrep de folkliga resningarna mot kapitalismen i västvärlden, exempelvis i Frankrike 1968 och USA mot slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
Hur olika de västliga marxisterna och teoretikerna än var under perioden 1960-1980, så delade de ett grundläggande kännetecken – en gemensam och inte sällan latent pessimism. Medan den klassiska historiska materialismen var positiv till framtiden, är dess efterträdare 70-80 år senare påfallande dystra i sina slutsatser.
I väst förändrades långsamt den optimism som den historiska materialismens grundare hade känt kring sekelskiftet 1900. Mellan åren 1920 och 1960 blev profetiorna allt dystrare och förlorade sakta mark till en allt starkare kapitalistisk struktur, åtminstone i Västvärlden. Många, Adorno, Horkheimer och Marcuse började under 1950-talet förlora hoppet om att alls kunna förändra arbetarklassen i väst under överskådlig tid. Althussers och Sartres pessimism hade en annan allvarlig horisont, själva den socialistiska strukturen. Sartre menade att en verklig proletär diktatur var en omöjlighet eftersom byråkratiseringen hade fördärvat de socialistiska samhällena som existerade i Östeuropa under 1960-1970-talen. Problemet var knappheten som inte skulle ta slut under det återstående 1900-talet, och rent av även efter detta århundrade. Under perioden 1960-1980 började den västliga marxismen förändras, en del av teoretikerna började till och med tvivla på om de var rätt ute.
MVH
bigj
Förnyelsen av teorierna i väster – nya perspektiv efter 1968
Resultatet av all denna filosofiska inriktning vad gäller västmarxismen innebar att man avskärmades allt mer från de stora ekonomiska och politiska problem som marxismen egentligen var tänkt att angripa. Efter att ha studerat metoderna i femton-tjugo år, började de västliga marxisterna alltmer intressera sig för – överbyggnaden. Den ekonomiska infrastrukturen lämnades nästan åt sidan, liksom även forskandet kring Lagen och Staten lades åt sidan – man intresserade sig från 1960-talet alltmer för kulturen. I synnerhet var man intresserade av – konsten. Lukács var en stor älskare av att studera litteratur, inte minst romanen som form. Lukács mest omfattande verk hette ”Estetik”, och kom ut 1963. Theodor Adorno var en hejare på att skriva böcker om musik, och han fullbordade sin litterära bana med verket – ”Estetisk teori”, utkommen 1970, knappt ett år efter hans bortgång. På detta sätt kan vi räkna upp dem allihopa, dessa litterärt kunniga och produktiva marxister; Benjamins intresse var också musik, Goldmanns intressen fanns även inom teatern och romanen, Della Volpes intressen sökte sig till estetiken men även poesin. Marcuse ansåg att konsten och estetiken var själva nyckeln till förståelsen av samhället, medan Gramsci var intresserad av kulturens ”totala struktur och funktion” i Europas maktsystem ända från renässansen. Gramsci såg dock problematiken i att överbyggnaden i samhället byggde murar mellan klasserna, något han ständigt grubblade på. Althusser var nyfiken på utbildningens roll i samhället. Västmarxismens kulturella och ideologiska intressen dominerade hela dess tankeverksamhet. Estetiken, filosofins brygga till den konkreta världen, utövade en speciell dragningskraft på dessa marxistiska teoretiker. Här kommer de nya begreppen in i bilden, begrep som inte fanns i den klassiska marxismen före 1920. Begrepp som i sig själva lade grunden för nya tolkningar och nya infallsvinklar i marxismen.
Här måste vi analysera begreppet – hegemoni – flitigt använt av Gramsci. Ordet användes först av ryssarna Plechanov och Axelrod när de diskuterade ett framtida arbetarstyrt Ryssland. Gramsci gjorde om begreppet till att förklara och analysera den politiska strukturen hos kapitalistmakten. Gramsci använde sig av Machiavellis analyser av våld och list när han beskrev den västeuropeiska borgarklassens större styrka, vilken hade förhindrat revolutioner likt den ryska i Europas utvecklade kapitalistiska stater. Detta hegemoniska maktsystem utmärktes genom den grad av samtycke det fick av den majoritet systemet behärskade, samtidigt som den reducerade det tvång som krävdes för att förtrycka denna majoritet. Kontrollmekanismerna som garanterade detta samtycke fanns i ett nät av kulturella institutioner – skolor, kyrkor, dagstidningar, partier, organisationer – som i de utsugna inpräntade en passiv underkastelse med hjälp av en samling ideologier, hämtade ur historien och förmedlade av de intellektuella grupper som stod den härskande klassen nära. Dessa grupper kunde vara inlemmade under tidigare epoker, eller så skapades de ur de mellanled som fanns – det var alltså fråga om läkare, advokater, statstjänstemän, byråkrater, vissa hantverkare och besläktade grupperingar. Även andra sekundärt anslutna klasser, såsom bönder, högre militärer, poliser och kulturellt arbetande grupper samt småbutiksägare har i väst sammansvetsats till ett socialt block under den kapitalistiska elitens politiska ledning allt sedan början av 1900-talet. Denna flexibla och dynamiska hegemoni som kapitalet i väst utövade över arbetarna genom en konsensusstruktur var ett större hinder för socialisterna än det motstånd man mötte i Ryssland. Ekonomiska kriser som tidigare marxister såg som hävstänger för revolutionen under kapitalismen kunde bemästras och oskadliggöras av denna kapitalistiska politiska ledning.
Gramscis hegemoniteori var dock underbygd med studier av den europeiska historien, den var en vetenskaplig studie av empiriskt material på ett sätt som för tanken till Marx tankar om den materialistiska historieuppfattningen. De övriga västmarxisternas alster var i olika skiftningar faktiskt bara spekulativa konstruktioner för att förstå historien, och inte nödvändigtvis oförenliga med fakta, men heller aldrig belagda av sådana. Dessa analyser saknade i stort sett helt all periodisering som kunde omvandla dem till historiografiska kategorier. Mest svepande var teorierna som härstammade från Frankfurterskolans teoretiker, inte minst förhållandet ”människan och naturen”. Ursprunget går tillbaks till filosofen Schelling, eftersom han hade anammat en kontraevolutionistisk metafysik där den skrivna historien sågs som ett fall från ett högre till ett lägre tillstånd av ”fallen natur”, därför att gudomen drog sig tillbaka från världen. Man väntade istället på en naturens ”återuppståndelse” då allt åter förenades med gud och universum. Detta gav Adorno och Horkheimer uppslag till en världslig ”upplysningens dialektik”. Här kan vi skjuta in att förspelet till postmodernismen rent av kan anas i dimmorna. Marschen från de primitiva till kapitalismen, enligt den klassiska marxismen, betonade människans behärskande av naturen, med produktivkrafternas utveckling som det mänskliga samhällets progressiva befrielse från naturnödvändighetens tyranni. Men frukterna av detta framåtskridande konfiskerades av på varandra följande förtryckande klasser genom den samhälleliga arbetsdelningen, men med kommunismens uppkomst skulle de återvinnas av producenterna själva och naturen skulle åter behärskas och allt skulle leda till frihetens rike.
Detta omvandlade Adorno och Horkheimer till något mer negativt då det för dem innebar att människans brytning med naturen och behärskandet av den alls inte var ett framsteg i den mänskliga frigörelsen. Priset för dominansen över naturen, som människan självt var en del av, var en social och psykisk arbetsdelning som bara innebar ännu mer förtryck av människan – trots att det på samma gång skapade möjligheter för hennes befrielse, menade Adorno och Horkheimer. Ju mer man dominerade naturen, desto mer utvecklades klassklyftorna. Teknologins framsteg hade hittills bara fulländat tyranniets maskineri, menade de båda herrarna vidare.
Förnuftets instrumentella förfining till logik och vetenskap reducerade undan för undan naturvärlden utanför människan till enbart manipulerbara objekt och utplånade skillnaden mellan ting och kognitiva begrepp till en operationell identitet. Detta ledde till att naturen slog tillbaka genom att allt detta plötsligt fann sin form i fascismen, där det råa barbariet hämnades på den civilisation – en degraderad naturs vilda hämnd på förnuftet, som Adorno och Horkheimer uttryckte det i en skrift från 1973. Detta skulle rent av leda till ett planetärt självmord.
Marcuse gillade att plocka ifrån Freud och här ledde det hela fram till ett lyckorike där själen befriades från sin ångest och där lustprinciperna till slut nådde fram till en ”överflödssocialism” där både arbete och annat slit avskaffades. Men först måste man avskaffa kapitalismen enligt Marcuse, eftersom denna förhindrade en verklig sexualitet och hindrar alla uppror från de erotiska impulserna.
Althusser var som vanligt ute på sitt eget spår, och han gick emot allt, eftersom han ansåg att ”ideologin inte har någon historia”. Althusser lånade också lite från Freud enär han föreställde sig att ur det omedvetna utarbeta en ny ideologiteori. Ideologin var ju orörlig till sin struktur och funktion precis som Freud talade om att det omedvetna var ”evigt”. Ideologin var för Althusser en uppsättning mystiska avbildningar av verkligheten, men att dessa ändå ingick i människornas direkta erfarenheter. Ideologin var därmed så viktig, och allsmäktig, att den överlevde in i det klasslösa samhället – eftersom den var osynlig och ogenomtränglig för individerna i den, menade Althusser. Marxismen skulle aldrig överensstämma med de idéer och föreställningar massorna hade under kommunismen, menade Althusser vidare.
Ett annat begrepp stod J P Sartre för – knappheten. Begreppet härstammade från upplysningstiden, där det stod för förhållandet mellan nytta och knapphet i varje ekonomiskt system, enligt den italienske filosofen Galiani. Detta begrepp omnämndes flyktigt av Ricardo, nästan inte alls av Marx men dök upp som en central kategori i den neoklassiska skolan under 1900-talet. Marx var lite tvetydig i huruvida urmänniskan levde i överflöd eller knapphet, medan Galiani helt och klart ansåg att människorna hade levt i överflöd en gång i tiden. För Sartre var knappheten i själva verket utgångspunkten för ”den passiva motorn” i all historisk utveckling. Det existerade ingen ursprunglig enhet mellan människan och naturen, tvärtom, ansåg Sartre, förutbestämde existensen av knappheten redan från början naturen till ”människans negation” och historien omvänt till anti-natur. Här skiljde han sig alltså rejält från Frankfurterskolans ”naturvänner”. Kampen mot knappheten var orsak till arbetsdelningen och därmed till kampen mellan klasserna – och således var människan själv människans negation. Också allt våld och utsugning på samhällsnivå kunde härledas ur knappheten, menade Sartre. Lösningen är att skapa kollektiva grupper som gör uppror mot dessa anti-kollektiva samlingar. Statsmaktens topp måste störtas, eftersom den är auktoritär och manipulerande genom sin byråkratiska hierarki och repressiva terror. Samtidigt utgör samhällets klasser inga sammansmälta grupper, tvärtom är de instabila. Den klassiska marxistiska uppfattningen om ”proletariatets diktatur” var därför en omöjlighet, menade Sartre. Ingen klass kan som sådan sammanfalla med en stat, och den politiska makten kan då inte heller utövas av hela arbetarklassen, enligt Sartre. Så länge knappheten existerar, så länge blir statens byråkrati motståndare till socialismen, menade Sartre slutligen – rejält påverkad av den då pågående kinesiska kulturrevolutionen som just framförde liknande texter och trossatser med udden riktad mot byråkratin.
Men samtidigt får vi även erkänna att dessa teoretiker tidigt såg de nya problemen som hotade i framtiden – Adornos frågeställningar kring naturen, då ett sidospår i Frankfurterskolan, återkom plötsligt med full kraft i den ekologidebatt som sedan 1970-talet har dominerat all politisk och ekonomisk diskussion i världen. Marcuses analyser av sexualiteten förebådade de friare sexuella normerna idag, liksom feminismen. Althussers tankar inspirerade till revolterna inom de högre utbildningssystemen i hela västvärlden. Sartres knapphetsbegrepp visade på den byråkratisering som inträffade i de socialistiska länderna efter 1945, medan hans dialektik av serier och grupper föregrep de folkliga resningarna mot kapitalismen i västvärlden, exempelvis i Frankrike 1968 och USA mot slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
Hur olika de västliga marxisterna och teoretikerna än var under perioden 1960-1980, så delade de ett grundläggande kännetecken – en gemensam och inte sällan latent pessimism. Medan den klassiska historiska materialismen var positiv till framtiden, är dess efterträdare 70-80 år senare påfallande dystra i sina slutsatser.
I väst förändrades långsamt den optimism som den historiska materialismens grundare hade känt kring sekelskiftet 1900. Mellan åren 1920 och 1960 blev profetiorna allt dystrare och förlorade sakta mark till en allt starkare kapitalistisk struktur, åtminstone i Västvärlden. Många, Adorno, Horkheimer och Marcuse började under 1950-talet förlora hoppet om att alls kunna förändra arbetarklassen i väst under överskådlig tid. Althussers och Sartres pessimism hade en annan allvarlig horisont, själva den socialistiska strukturen. Sartre menade att en verklig proletär diktatur var en omöjlighet eftersom byråkratiseringen hade fördärvat de socialistiska samhällena som existerade i Östeuropa under 1960-1970-talen. Problemet var knappheten som inte skulle ta slut under det återstående 1900-talet, och rent av även efter detta århundrade. Under perioden 1960-1980 började den västliga marxismen förändras, en del av teoretikerna började till och med tvivla på om de var rätt ute.
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Vidare vi går...
Hejsan!
1968 – räddande ängel eller budbärare av evighetens mörker?
Vänstern och den kommunistiska rörelsen togs på sängen år 1968, och revolten under maj månad samma år blev på sätt och vis en vattendelare och vändpunkt även för de västmarxistiska teoretikerna. För första gången på närmare femtio år inträffade en revolutionär resning i den kapitalistiska världen. Denna revolt sågs som ett förebud av många marxister, som en möjlig utveckling mot att den stora klyftan mellan teori och praktik kanske ändå kunde överbryggas. Snart visade det sig att exempelvis majrevolten inte var en revolution, men det minskade avståndet mellan revolutionär teori och praktik mer än vad som varit fallet sedan Turin-strejken besegrades år 1920. Oroligheterna år 1968 spred sig dock till andra kapitalistiska länder, och året efter inleddes en stor strejkvåg i Italien. År 1972 inleddes en liknande strejkvåg i Storbritannien, och som lamslog landets ekonomi. År 1973 gjorde stora delar av de japanska arbetarna revolt mot kapitalismen, och år 1974 utsattes den kapitalistiska världsekonomin av den första nedgången sedan 1945. Marxisterna vädrade under dessa år morgonluft, och tilltron till att teori och praktik kunde förenas tilltog i dessa kretsar.
Vad som dock hos en del marxister redan 1968 gav ett oroande bud om en möjlig framtid var att hela folket även reste sig i Tjeckoslovakien, man gjorde revolt mot den socialistiska maktapparaten. Tjeckoslovakiens folk ville ha en ”socialism med mänskligt ansikte” och man stöttade sin ledare Dubcek i dennes strävan att förverkliga sina landsmäns drömmar. Det hela slogs ned i blod av ”brödrafolkens” tanks. Här förlorade inte bara det tjeckoslovakiska folket sin emotsedda nya frihet och socialism – här dog det sista hoppet för socialismen i Östeuropa. Från och med nu var det bara en tidsfråga innan hela den stalinistiska kolossen skulle rasa samman. Det kunde marxisterna själva läsa i sina egna teoretiska skrifter – ett folk som förlorar tron på det rådande systemet kommer till slut att skaka av sig det. Så löd den marxistiska teorin – och ironiskt nog besannades denna tro just i de socialistiska staterna ett tjugotal år senare. Gorbatjov ville införa denna socialism med mänskligt ansikte, men då hade tiden gått förbi honom, han kom in för sent. När det plågade ryska folket till slut fick välja – då åkte Marx, Engels och alla deras teorier ut genom köksutgången tillsamman med Lenin och alla ryssars ”lillefar” – djävulen själv, Stalin!
Samtidigt kom en annan riktning i ropet från 1968 och några år framöver – Trotskijs teori och arv. Trotskij hade mördats i Mexiko redan år 1940, på Stalins order, och hans texter var mer eller mindre bortglömda under de efterföljande 25 åren. Denna praktik utgår från Trotskijs eget liv och den kamp han ansåg sig föra mot byråkratin. Han sysselsatte sig efter sin flykt från Sovjetunionen med att författa texter om nazismens uppkomst i Tyskland, han beskrev Frankrikes, Spaniens och Englands samhällsformationer. Han skrev även om Sovjetunionen under Stalins välde, en dokumentation som än idag håller. Trotskij kritiserade Stalin och fick efterföljare i detta i Östeuropa, exempelvis Isaac Deutscher från Krakows närområde och Roman Rosdolsky från Lvov också i Polen. Dessa var i början lojala med Stalin men övergav denne pga den terror som urartade i början av 1930-talet. De arbetade i det lilla polska kommunistpartiet under Pilsudskis diktatur, och hamnade mot slutet av 1930-talet i de små trotskiströrelser som fanns i Polen och angränsande länder. Rosdolsky skrev i sin exil i USA en ekonomisk redogörelse om den europeiska utvecklingen och Marx ekonomiska tänkande. Dessa alster kom ut postumt år 1968, och syftet var att återknyta den samtida marxismen med den historiska marxismen. Ett annat syfte för Rosdolsky var att för eftervärlden bevara en del av den östeuropeiska kultur som en gång frambar bolsjevismen och den centraleuropeiska marxistiska teorin. År 1972 publicerade Ernest Mandel, en belgisk trotskist, motståndsman och nazistisk fånge under kriget, en omfattande studie av ”senkapitalismen”, direkt inspirerad av Rosdolsky. Det var den första teoretiska analysen av det kapitalistiska produktionssättets utveckling ur global synvinkel efter 1945 som utgick från de klassiska marxistiska kategorierna.
Den tradition som utgår från Trotskij var en kontrast till västmarxismen, den var koncentrerad på politik och ekonomi, inte filosofi. Texterna var konsekvent internationalistiska och inte begränsade till en kultur eller nation. Språkbruket var lätt att förstå, och dess anhängare – små grupper lite varstans – hade inga universitetsposter. Snarare var anhängarna jagade och fredlösa, i öster reellt, i väster genom utfrysning. Dess anhängare var förbjudna att öppet verka i Östeuropa efter 1945, Ernest Mandel var otillåten att komma in i Frankrike, Västtyskland och USA. Anhängarna till Trotskij kände sig onekligen jagade, men deras tid skulle komma, och deras politisktteoretiska arv blev en av hörnstenarna till en ny, revolutionär, marxism efter 1970. De skrifter Trotskij skrev hade naturligtvis sina brister, inte minst en del av hans analyser om andra världskriget, delvis Frankrike och Spanien och likadant var det med Deutschers tilltro till att Sovjetunionen skulle förändras till det bättre efter Stalin. Många av de samtida marxistiska teoretikerna var avogt inställda till trotskismen och i öster var den förbjuden. Trotskismen ville mer bevara det klassiska arvet än att utveckla det, vilket snart ledde till ett slags konservativt drag över hela trotskismen. En av de skarpaste marxistiska materialisterna är britten Perry Anderson, och han ansåg att tiden efter 1968 och fram till 1980-1990-talen var en slags ”övergångstid” för marxismen. De nya teoretikerna har efter 1970 allt mer börjat betona politiken och ekonomin igen, och man rör sig åter bort från filosofin. Denna förskjutning har åtföljts av att referensramarna byts ut från Sovjetunionen till Maos Kina. Både Althusser och Sartre bytte ut Sovjetunionen mot Kina under 1960-talets slutskede. Men det var knappast byte av utgångsläge eller insikt, det strukturella släktskapet bestod. Så länge man inte byter fokus och kommer med något i grunden nytt, så länge förblir västmarxismens väg en ständig upprepning av de filosofiska trenderna, menade Perry Anderson vidare.
De stora frågorna Marx, Lenin och andra ställde redan vid sekelskiftet 1900 var fortfarande obesvarade mot slutet av 1960-talet. Dessa frågor ligger inte inom filosofins område, de gäller de centrala politiska och ekonomiska problemen som dominerat världshistorien sedan 1920, om inte tidigare.
Vilken är egentligen den verkliga strukturen och karaktären hos den borgerliga demokrati som i väster blivit mer eller mindre normalmodell för kapitalistisk makt?
Vilken typ av revolutionär strategi är kapabel att störta denna historiska statsform, som avgjort är så olik den gamla tsarryska?
Vilka former skulle därefter den socialistiska demokratin ta i väst?
Den marxistiska teorin har knappt berört dessa tre frågor i deras inbördes sammanhang. Vidare vill människor ha svar på också dessa frågor:
Vilken ställning har nationen som social enhet i en klassdelad värld?
Vilka är de mekanismer hos nationalismen som sedan omkring år 1800 gjort den till ett massfenomen nästan av en naturkrafts styrka?
Ingen av dessa frågor har fått några tillfredsställande svar sedan Marx dagar. Men det finns fler frågor att behandla för en marxism som utger sig för att vara den riktiga vägen till mänsklig befrielse.
Vilka är de nutida rörelselagarna hos kapitalismen som produktionssätt?
Finns det nya former av kriser specifika för dem?
Andra frågor som också söker sina svar är vilka de grundläggande egenskaperna och dynamiska lagar som styr de statsbyråkratier som utvecklats i de stater som blev socialistiska. Hur kunde det komma sig att den proletära demokratins krossande i Ryssland under 1920-talet kunde följas av revolutioner utan proletär demokrati från början i Kina och annorstädes?
Förutsättningarna för att lösa dessa frågor och problem är en ny massrörelse, fri från organisatoriska bojor, i kapitalismens kärnländer, menar historikern Perry Anderson redan under 1970-talet. Hur detta i framtiden kan gestalta sig vet ingen, och det vore förmodligen ett misstag att tro att man måste upprepa de klassiska marxistiska modellerna för att nå dit. Alla den marxistiska teorins framträdande teoretiker kom ju från en samhällsklass som närmast kan betraktas såsom högborgerlig, ja rent av från delar av elitskiktet. Det gäller även Marx, Engels och många andra, få kom från arbetarklass eller bondeklass – Gramsci är det enda kända undantaget, hans familj var fattig, även om också han var född långt ifrån proletariatet. I Ryssland var det lätt för de ledare ur borgarklassen som tog ledningen över arbetarklassen att få dem att tro på den väg som startades – eftersom den ryska arbetarklassen på den tiden var oskolad och därmed lätt att leda. Arbetarna var dessutom mer vana vid att bli hunsade och dirigerade i Ryssland än man var i västra Europa. Därför lyckades Stalin med att ta över styret så lätt under 1920-talets andra halva. En arbetarklass som uppnått en varaktig frigörelse som i Västeuropa kommer inte att upprepa dessa misstag. En revolutionär teori kan utvecklas i relativ isolering – men den kan bara få sin slutliga form om den länkas samman med människornas praktiska verklighet. När massorna sedan tar över kommer troligen de marxistiska teoretikerna att vara tysta, förpassade till läktaren.
MVH
bigj
1968 – räddande ängel eller budbärare av evighetens mörker?
Vänstern och den kommunistiska rörelsen togs på sängen år 1968, och revolten under maj månad samma år blev på sätt och vis en vattendelare och vändpunkt även för de västmarxistiska teoretikerna. För första gången på närmare femtio år inträffade en revolutionär resning i den kapitalistiska världen. Denna revolt sågs som ett förebud av många marxister, som en möjlig utveckling mot att den stora klyftan mellan teori och praktik kanske ändå kunde överbryggas. Snart visade det sig att exempelvis majrevolten inte var en revolution, men det minskade avståndet mellan revolutionär teori och praktik mer än vad som varit fallet sedan Turin-strejken besegrades år 1920. Oroligheterna år 1968 spred sig dock till andra kapitalistiska länder, och året efter inleddes en stor strejkvåg i Italien. År 1972 inleddes en liknande strejkvåg i Storbritannien, och som lamslog landets ekonomi. År 1973 gjorde stora delar av de japanska arbetarna revolt mot kapitalismen, och år 1974 utsattes den kapitalistiska världsekonomin av den första nedgången sedan 1945. Marxisterna vädrade under dessa år morgonluft, och tilltron till att teori och praktik kunde förenas tilltog i dessa kretsar.
Vad som dock hos en del marxister redan 1968 gav ett oroande bud om en möjlig framtid var att hela folket även reste sig i Tjeckoslovakien, man gjorde revolt mot den socialistiska maktapparaten. Tjeckoslovakiens folk ville ha en ”socialism med mänskligt ansikte” och man stöttade sin ledare Dubcek i dennes strävan att förverkliga sina landsmäns drömmar. Det hela slogs ned i blod av ”brödrafolkens” tanks. Här förlorade inte bara det tjeckoslovakiska folket sin emotsedda nya frihet och socialism – här dog det sista hoppet för socialismen i Östeuropa. Från och med nu var det bara en tidsfråga innan hela den stalinistiska kolossen skulle rasa samman. Det kunde marxisterna själva läsa i sina egna teoretiska skrifter – ett folk som förlorar tron på det rådande systemet kommer till slut att skaka av sig det. Så löd den marxistiska teorin – och ironiskt nog besannades denna tro just i de socialistiska staterna ett tjugotal år senare. Gorbatjov ville införa denna socialism med mänskligt ansikte, men då hade tiden gått förbi honom, han kom in för sent. När det plågade ryska folket till slut fick välja – då åkte Marx, Engels och alla deras teorier ut genom köksutgången tillsamman med Lenin och alla ryssars ”lillefar” – djävulen själv, Stalin!
Samtidigt kom en annan riktning i ropet från 1968 och några år framöver – Trotskijs teori och arv. Trotskij hade mördats i Mexiko redan år 1940, på Stalins order, och hans texter var mer eller mindre bortglömda under de efterföljande 25 åren. Denna praktik utgår från Trotskijs eget liv och den kamp han ansåg sig föra mot byråkratin. Han sysselsatte sig efter sin flykt från Sovjetunionen med att författa texter om nazismens uppkomst i Tyskland, han beskrev Frankrikes, Spaniens och Englands samhällsformationer. Han skrev även om Sovjetunionen under Stalins välde, en dokumentation som än idag håller. Trotskij kritiserade Stalin och fick efterföljare i detta i Östeuropa, exempelvis Isaac Deutscher från Krakows närområde och Roman Rosdolsky från Lvov också i Polen. Dessa var i början lojala med Stalin men övergav denne pga den terror som urartade i början av 1930-talet. De arbetade i det lilla polska kommunistpartiet under Pilsudskis diktatur, och hamnade mot slutet av 1930-talet i de små trotskiströrelser som fanns i Polen och angränsande länder. Rosdolsky skrev i sin exil i USA en ekonomisk redogörelse om den europeiska utvecklingen och Marx ekonomiska tänkande. Dessa alster kom ut postumt år 1968, och syftet var att återknyta den samtida marxismen med den historiska marxismen. Ett annat syfte för Rosdolsky var att för eftervärlden bevara en del av den östeuropeiska kultur som en gång frambar bolsjevismen och den centraleuropeiska marxistiska teorin. År 1972 publicerade Ernest Mandel, en belgisk trotskist, motståndsman och nazistisk fånge under kriget, en omfattande studie av ”senkapitalismen”, direkt inspirerad av Rosdolsky. Det var den första teoretiska analysen av det kapitalistiska produktionssättets utveckling ur global synvinkel efter 1945 som utgick från de klassiska marxistiska kategorierna.
Den tradition som utgår från Trotskij var en kontrast till västmarxismen, den var koncentrerad på politik och ekonomi, inte filosofi. Texterna var konsekvent internationalistiska och inte begränsade till en kultur eller nation. Språkbruket var lätt att förstå, och dess anhängare – små grupper lite varstans – hade inga universitetsposter. Snarare var anhängarna jagade och fredlösa, i öster reellt, i väster genom utfrysning. Dess anhängare var förbjudna att öppet verka i Östeuropa efter 1945, Ernest Mandel var otillåten att komma in i Frankrike, Västtyskland och USA. Anhängarna till Trotskij kände sig onekligen jagade, men deras tid skulle komma, och deras politisktteoretiska arv blev en av hörnstenarna till en ny, revolutionär, marxism efter 1970. De skrifter Trotskij skrev hade naturligtvis sina brister, inte minst en del av hans analyser om andra världskriget, delvis Frankrike och Spanien och likadant var det med Deutschers tilltro till att Sovjetunionen skulle förändras till det bättre efter Stalin. Många av de samtida marxistiska teoretikerna var avogt inställda till trotskismen och i öster var den förbjuden. Trotskismen ville mer bevara det klassiska arvet än att utveckla det, vilket snart ledde till ett slags konservativt drag över hela trotskismen. En av de skarpaste marxistiska materialisterna är britten Perry Anderson, och han ansåg att tiden efter 1968 och fram till 1980-1990-talen var en slags ”övergångstid” för marxismen. De nya teoretikerna har efter 1970 allt mer börjat betona politiken och ekonomin igen, och man rör sig åter bort från filosofin. Denna förskjutning har åtföljts av att referensramarna byts ut från Sovjetunionen till Maos Kina. Både Althusser och Sartre bytte ut Sovjetunionen mot Kina under 1960-talets slutskede. Men det var knappast byte av utgångsläge eller insikt, det strukturella släktskapet bestod. Så länge man inte byter fokus och kommer med något i grunden nytt, så länge förblir västmarxismens väg en ständig upprepning av de filosofiska trenderna, menade Perry Anderson vidare.
De stora frågorna Marx, Lenin och andra ställde redan vid sekelskiftet 1900 var fortfarande obesvarade mot slutet av 1960-talet. Dessa frågor ligger inte inom filosofins område, de gäller de centrala politiska och ekonomiska problemen som dominerat världshistorien sedan 1920, om inte tidigare.
Vilken är egentligen den verkliga strukturen och karaktären hos den borgerliga demokrati som i väster blivit mer eller mindre normalmodell för kapitalistisk makt?
Vilken typ av revolutionär strategi är kapabel att störta denna historiska statsform, som avgjort är så olik den gamla tsarryska?
Vilka former skulle därefter den socialistiska demokratin ta i väst?
Den marxistiska teorin har knappt berört dessa tre frågor i deras inbördes sammanhang. Vidare vill människor ha svar på också dessa frågor:
Vilken ställning har nationen som social enhet i en klassdelad värld?
Vilka är de mekanismer hos nationalismen som sedan omkring år 1800 gjort den till ett massfenomen nästan av en naturkrafts styrka?
Ingen av dessa frågor har fått några tillfredsställande svar sedan Marx dagar. Men det finns fler frågor att behandla för en marxism som utger sig för att vara den riktiga vägen till mänsklig befrielse.
Vilka är de nutida rörelselagarna hos kapitalismen som produktionssätt?
Finns det nya former av kriser specifika för dem?
Andra frågor som också söker sina svar är vilka de grundläggande egenskaperna och dynamiska lagar som styr de statsbyråkratier som utvecklats i de stater som blev socialistiska. Hur kunde det komma sig att den proletära demokratins krossande i Ryssland under 1920-talet kunde följas av revolutioner utan proletär demokrati från början i Kina och annorstädes?
Förutsättningarna för att lösa dessa frågor och problem är en ny massrörelse, fri från organisatoriska bojor, i kapitalismens kärnländer, menar historikern Perry Anderson redan under 1970-talet. Hur detta i framtiden kan gestalta sig vet ingen, och det vore förmodligen ett misstag att tro att man måste upprepa de klassiska marxistiska modellerna för att nå dit. Alla den marxistiska teorins framträdande teoretiker kom ju från en samhällsklass som närmast kan betraktas såsom högborgerlig, ja rent av från delar av elitskiktet. Det gäller även Marx, Engels och många andra, få kom från arbetarklass eller bondeklass – Gramsci är det enda kända undantaget, hans familj var fattig, även om också han var född långt ifrån proletariatet. I Ryssland var det lätt för de ledare ur borgarklassen som tog ledningen över arbetarklassen att få dem att tro på den väg som startades – eftersom den ryska arbetarklassen på den tiden var oskolad och därmed lätt att leda. Arbetarna var dessutom mer vana vid att bli hunsade och dirigerade i Ryssland än man var i västra Europa. Därför lyckades Stalin med att ta över styret så lätt under 1920-talets andra halva. En arbetarklass som uppnått en varaktig frigörelse som i Västeuropa kommer inte att upprepa dessa misstag. En revolutionär teori kan utvecklas i relativ isolering – men den kan bara få sin slutliga form om den länkas samman med människornas praktiska verklighet. När massorna sedan tar över kommer troligen de marxistiska teoretikerna att vara tysta, förpassade till läktaren.
MVH
bigj
Att verka för det goda...
-
PostDebornit
- Inlägg: 109
- Blev medlem: 06 feb 2005 19:27
den här tråden är konstig. Du (jbig) beskriver ju marxismens idéhistoriska utveckling, men där är ju ingen som sagt något annat. Du svarar ju inte heller koncist på suchs frågor. Är det meningen att man ska säga "jag håller inte med om din syn på Althussers påverkan på marxismen" eller lägga till marxistiska sub-strömningar som du inte tagit upp, eller...?
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Vi har inte kommit dit ännu, detta är bara något av en sammanställning av vissa läsningar av marxismen som presenterades i den tråd vilken denna är en uppföljare till och som sökte finna kritiker av Marx. Det är ju ett ganska smidigt sätt att finna saker att ta fasta på eller bygga vidare på, ett slags underlag.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Hejsan!
Ja, det är rätt PostDerbonit, tråden är lite klurig i det att den är delad i två delar. Det ser du om du kollar in under "Filosofi". I denna del lägger jag upp det hela, i den andra svarar vi. Det är inte jag som skapat denna tudelning, det är admin!
Men jag kan svara dig ändå på din fråga. Jag vet inte huruvida Marx var påverkad av Spinoza eller inte. Har inte en aning. Har bara läst att Marx tydligen skall ha läst Spinoza i yngre dagar. Mer vet jag inte!
Nu vidare...
Västmarxismen teoribildning efter 1975 – en kort analys
Västmarxismens utveckling efter ryska revolutionen och de upprepade nederlag arbetarrörelsen led i väster tog sig snåriga vägar och tre stora vågor av nederlag. Det första nederlaget kom när den centraleuropeiska vågen av proletära uppror åren efter första världskriget – i Tyskland, Österrike, Ungern och Italien – slogs tillbaka och beredde vägen för den fascistiska kontrarevolutionen som femton år efter krigsslutet kunde triumfera i dessa länder.
För det andra gick 1930-talets folkfronter i Spanien och Frankrike om intet genom den spanska republikens fall 1939 och den franska vänsterns sammanbrott 1940 som jämnade vägen för falangisterna i Spanien och Vichyregeringen i Frankrike.
Den tredje vågen av nederlag inträffade när de av kommunister och socialister ledda motståndsrörelserna i Västeuropa var oförmögna att omsätta sitt stora inflytande från motståndskampen mot nazismen under kriget åren 1945-1946 till en varaktig politisk hegemoni. Högkonjunkturen från 1947 inordnade gradvis arbetarna under kapitalets ledning i takt med de stabiliserade parlamentariska demokratierna och det framväxande konsumtionssamhället inom OECD under 1950-talet. Dessa erfarenheter utkristalliserade ett nytt slag av marxistisk teori. Östra Europa konsoliderades åren 1945-1948 under den sovjetiska stalinismen. I väst förblev de två äldsta kapitalistiska samhällena – England och USA – närmast oberörda av revolutionära hot underifrån.
Mellan dessa två flyglar blomstrade en efterklassisk form av marxism i de länder där arbetarrörelsen var stark nog att utgöra ett reellt revolutionärt hot mot kapitalet – men där man ändå inte mäktade med att störta kapitalismen utan istället led flera nederlag. Tyskland, Italien och Frankrike var de tre huvudländerna där den västerländska marxismen fann sitt hem mellan 1918 och 1968. En marxism som inte kunde undgå att präglas av de katastrofer som åtföljt och omgett den. Framför allt utmärktes den av upplösningar av de band som skulle ha förbundit den med de folkliga rörelserna för en revolutionär socialism. Sådana band hade i början av denna tidsepok funnits för tre av grundläggarna av denna västerländska marxism – Lukács, Korsch och Gramsci, vilka alla var ledande i sina länders kommunistiska rörelser de första åren efter 1918. När dessa pionjärer tvingades i landsflykt eller fängelse drev teorin och praktiken isär av händelsernas tryck. Detta hade även att göra med att deras motståndare kom att inta en mer våldsbenägen fientlighet mot hela den socialistiska tanken som sådan – fascismen växte sig i Central- och Sydeuropa snabbt stark och innebar att motståndet inte bara blev ideologiskt som i väster, utan även dödligt i ordets riktiga bemärkelse. Marxismen försköts från fackföreningar och politiska partier till forskningsinstitut och universitetsinstitutioner. Denna förändring kommer omkring 1930, men accentueras ännu mer på 1950-talet då den blev total. Det kalla kriget härjade då som värst och varenda marxistisk teoretiker fanns nu i den akademiska världen och inte i klasskampen.
Efter 1970 bröts denna negativa trend till något mer positivt vad gäller förnyelse och samtidigt en återgång till de klassiska marxistiska ämnesområdena politik och ekonomi liksom den sociala sfären. De gamla ”pessimisterna” – Lukács, Goldmann, Della Volpe, Adorno och Horkheimer hade gått bort redan före 1968 och år 1980 hade även Bloch, Marcuse och Sartre följt efter. I praktiken fanns bara Althusser och Colletti kvar, men de skapade inget nytt efter 1960-talet, bara upprepningar och förnekelser. Mitten av 1970-talet kan sägas vara den vattendelare som var gränsen mellan de nya och de äldre marxisterna. Nu var det män som Harry Braverman och Michel Aglietta som kom med nya banbrytande arbeten vilka behandlade det kapitalistiska ekonomiska systemet ur det politiska och sociala perspektivet. Morishima, Steedman, Roemer, Lippi, Krause med flera yngre marxistiska teoretiker har trängt igenom och med sina alster förnyat de historiska undersökningarna av kapitalismen och utarbetat nya begreppsapparater och metoder. Den västerländska kapitalistiska staten har analyserats av Nicos Poulantzas som genom sina fem böcker har undersökt den kapitalistiska statens hela skala av paralmentaristiska, militära och fascistiska former, men också britten Ralph Milibands empiriskt baserade arbete om kapitalismen, liksom den s.k. ”kapital-logiska” skolans debatter i det dåtida Västtyskland. Andra banbrytare var Eric Olin Wright i USA, men även Cardechis, Establets och Baudelots arbeten om den franska kapitalistiska apparaten har varit viktiga i förnyelsearbetet. Rudolf Bahros verk ”Alternativet” var banbrytande genom att den ställde den reella socialismen i öst mot ett av honom framskisserat system som skulle vara bättre. Samtidigt frodades den filosofiska och kulturella västmarxismen åter och nya böcker utkom, bl.a. Raymond Williams materialistiska kulturstudier liksom amerikanen Fredric Jamesons studier av den marxistiska litteraturen, samt G A Cohens filosofiska arbete, en analys av marxismens grundbegrepp från år 1978.
Faktiskt har de många små vänstertidskrifter och forskning i Storbritannien och Nordamerika allt sedan 1950-talet fortsatt att ymnigt breda ut sig och under senare delen av 1970-talet har hela det marxistiska nytänkandet förskjutits västerut. De engelsktalande marxisterna och socialisterna, särskilt de brittiska, har rent av dominerat den materialistiska historieskrivningen från 1960-talet och framöver. Britten Maurice Dobb gav ut sin ”Studier i den kapitalistiska utvecklingen” redan år 1947, vilken behandlar tiden från senmedeltiden till de moderna bolagen under 1900-talet. Därefter var det Dobbs lärjungar i ”Kommunistiska partiets historikergrupp” som omvandlade många tolkningar i Englands och Europas förflutna till marxistiskt präglade förlopp. Här ser vi allt ifrån början av 1950-talet namn som Christopher Hill, Eric Hobsbawm, Edward Thompson, George Rudé, Rodney Hilton, Victor Kiernan, Geoffrey de Ste-Croix och andra. Dessa började publicera sina alster efter 1960, men de fick ett rejält genomslag först under 1970-talet. Under 1970-talet slog även Raymond Williams igenom med sitt verk ”Staden och landet”, liksom Perry Andersons epokgörande alster ”Övergångar från Antiken till Feodalismen” och ”Den absoluta statens utveckling”, alla tre publicerade mellan 1973 och 1980. Under 1970-talets andra halva kan man rent av påstå att den marxistiska kulturen var som starkast i Storbritannien än i någon annan stat på fastlandet.
Samtidigt sker en liknande, men mer begränsad, förändring i USA och Kanada. Även där har historieskrivningen varit den ledande sektorn i den då nya vänsterns frammarsch, och då inte enbart begränsad till USA:s historia utan hela Amerikas historia. Namn som Eugene Genovese, Eric Foner, David Montgomery, Robert Brenner, David Abraham är några av de mest kända. Andra, alla inte marxister dock, personer som publicerat viktiga arbeten är; Immanuel Wallerstein och Theda Skocpol - historisk sociologi, James O´Connor – politisk ekonomi, Paul Sweezy och Harry Magdoff – kulturkritik. Ja det har gått så långt att ”Business Week” år 1982 klagade över att den historiska materialismen penetrerade på de amerikanska universiteten - bara fyra år efter att tidningen ”Time” konstaterade att Marx äntligen var död.
Den engelsktalande världens historiskt inriktade marxism har inte blivit begränsad till det egna språkområdet – som i och för sig är ganska så omfattande. Ofta är denna engelskspråkliga litteratur en hopkoppling mellan filosofi och historieskrivning, vilket kan sägas ha påbörjats med Edward Thompsons långvariga och intensiva polemik med Louis Althusser. Denna dispyt ledde till att efter detta var marxistisk historia mer av teori samtidigt som teorin blev historia på ett sätt som tidigare inte hade visats. Thompsons angrepp på Althusser innebar även att marxismens nationella sammanhang förbyttes till ett internationellt perspektiv. Den västerländska marxismen hade sedan 1920-talet genererat en ömsesidig okunnighet eller tystnad om världen utanför hemlandet, något som i grunden skadade och begränsade marxismen och den marxistiska teoribildningen under decennier. Under 1970-talet förändrades detta radikalt. Debattens vågor inom den marxistiska ”familjen” har sedan 1980 svallat fritt på många håll – i Japan, USA, Storbritannien, Belgien, Kanada, Italien, Tyskland och Latinamerika.
Ett säreget undantag från den annars så rigida marxistiska tolkningen i Sovjetunionen, och av dess tolkningar av den historiska materialismen, var Aaron Gurevitj, en ryss som redan 1970 kom ut med en mycket intressant bok om den feodala statens uppkomst i Europa (Feodalismens uppkomst i Västeuropa). Boken behandlar den feodala statens och det feodala systemets uppkomst på ett närmast ostalinistiskt sätt, och för mig är det en gåta att den slank igenom den dåvarande censuren. Men boken var samtidigt ett led i en historiematerialistisk anda, nästan lik de brittiska historiematerialistiska skrifterna som kom under 1970-1980-talen. År 1997 kom Gurevitj ut med en ny bok i materialistisk anda, denna gång fri från den sovjetiska censuren. Boken behandlar individens framträdande i den feodala och medeltida europeiska världen (Den svårfångade individen). Gurevitj visar hur den medeltida människan i Västeuropa utvecklades psykologiskt och i en social ram som hade formats av samverkan mellan tre olika kulturer; den germanska, den antika och den kristna. Ur detta spänningsfält utkristalliserade sig en människa som under högmedeltiden och senmedeltiden på flera sätt skilde sig från sitt ursprung - liksom från nästan alla övriga kulturer i världen. Från det germanska - barbariska - arvet hade hon fått med sig en sorts individualitet som sammanhängde med den sociala värld som omgav människorna i detta samhälle. Det individuella tilläts här till viss del komma fram, även om den också samtidigt trycktes tillbaks av gruppens och samhällets moral och sociala gränser, menade Gurevitj.
Båda böckerna rekommenderas de läsare som intresserar sig för den europeiska medeltiden och dess sammansatta värld av de många lagren av de samhällsstrukturer vilka på samma gång befann sig i ett slags sömnigt tillstånd av stillastående men samtidigt var i ständig rörelse.
MVH
bigj
Ja, det är rätt PostDerbonit, tråden är lite klurig i det att den är delad i två delar. Det ser du om du kollar in under "Filosofi". I denna del lägger jag upp det hela, i den andra svarar vi. Det är inte jag som skapat denna tudelning, det är admin!
Men jag kan svara dig ändå på din fråga. Jag vet inte huruvida Marx var påverkad av Spinoza eller inte. Har inte en aning. Har bara läst att Marx tydligen skall ha läst Spinoza i yngre dagar. Mer vet jag inte!
Nu vidare...
Västmarxismen teoribildning efter 1975 – en kort analys
Västmarxismens utveckling efter ryska revolutionen och de upprepade nederlag arbetarrörelsen led i väster tog sig snåriga vägar och tre stora vågor av nederlag. Det första nederlaget kom när den centraleuropeiska vågen av proletära uppror åren efter första världskriget – i Tyskland, Österrike, Ungern och Italien – slogs tillbaka och beredde vägen för den fascistiska kontrarevolutionen som femton år efter krigsslutet kunde triumfera i dessa länder.
För det andra gick 1930-talets folkfronter i Spanien och Frankrike om intet genom den spanska republikens fall 1939 och den franska vänsterns sammanbrott 1940 som jämnade vägen för falangisterna i Spanien och Vichyregeringen i Frankrike.
Den tredje vågen av nederlag inträffade när de av kommunister och socialister ledda motståndsrörelserna i Västeuropa var oförmögna att omsätta sitt stora inflytande från motståndskampen mot nazismen under kriget åren 1945-1946 till en varaktig politisk hegemoni. Högkonjunkturen från 1947 inordnade gradvis arbetarna under kapitalets ledning i takt med de stabiliserade parlamentariska demokratierna och det framväxande konsumtionssamhället inom OECD under 1950-talet. Dessa erfarenheter utkristalliserade ett nytt slag av marxistisk teori. Östra Europa konsoliderades åren 1945-1948 under den sovjetiska stalinismen. I väst förblev de två äldsta kapitalistiska samhällena – England och USA – närmast oberörda av revolutionära hot underifrån.
Mellan dessa två flyglar blomstrade en efterklassisk form av marxism i de länder där arbetarrörelsen var stark nog att utgöra ett reellt revolutionärt hot mot kapitalet – men där man ändå inte mäktade med att störta kapitalismen utan istället led flera nederlag. Tyskland, Italien och Frankrike var de tre huvudländerna där den västerländska marxismen fann sitt hem mellan 1918 och 1968. En marxism som inte kunde undgå att präglas av de katastrofer som åtföljt och omgett den. Framför allt utmärktes den av upplösningar av de band som skulle ha förbundit den med de folkliga rörelserna för en revolutionär socialism. Sådana band hade i början av denna tidsepok funnits för tre av grundläggarna av denna västerländska marxism – Lukács, Korsch och Gramsci, vilka alla var ledande i sina länders kommunistiska rörelser de första åren efter 1918. När dessa pionjärer tvingades i landsflykt eller fängelse drev teorin och praktiken isär av händelsernas tryck. Detta hade även att göra med att deras motståndare kom att inta en mer våldsbenägen fientlighet mot hela den socialistiska tanken som sådan – fascismen växte sig i Central- och Sydeuropa snabbt stark och innebar att motståndet inte bara blev ideologiskt som i väster, utan även dödligt i ordets riktiga bemärkelse. Marxismen försköts från fackföreningar och politiska partier till forskningsinstitut och universitetsinstitutioner. Denna förändring kommer omkring 1930, men accentueras ännu mer på 1950-talet då den blev total. Det kalla kriget härjade då som värst och varenda marxistisk teoretiker fanns nu i den akademiska världen och inte i klasskampen.
Efter 1970 bröts denna negativa trend till något mer positivt vad gäller förnyelse och samtidigt en återgång till de klassiska marxistiska ämnesområdena politik och ekonomi liksom den sociala sfären. De gamla ”pessimisterna” – Lukács, Goldmann, Della Volpe, Adorno och Horkheimer hade gått bort redan före 1968 och år 1980 hade även Bloch, Marcuse och Sartre följt efter. I praktiken fanns bara Althusser och Colletti kvar, men de skapade inget nytt efter 1960-talet, bara upprepningar och förnekelser. Mitten av 1970-talet kan sägas vara den vattendelare som var gränsen mellan de nya och de äldre marxisterna. Nu var det män som Harry Braverman och Michel Aglietta som kom med nya banbrytande arbeten vilka behandlade det kapitalistiska ekonomiska systemet ur det politiska och sociala perspektivet. Morishima, Steedman, Roemer, Lippi, Krause med flera yngre marxistiska teoretiker har trängt igenom och med sina alster förnyat de historiska undersökningarna av kapitalismen och utarbetat nya begreppsapparater och metoder. Den västerländska kapitalistiska staten har analyserats av Nicos Poulantzas som genom sina fem böcker har undersökt den kapitalistiska statens hela skala av paralmentaristiska, militära och fascistiska former, men också britten Ralph Milibands empiriskt baserade arbete om kapitalismen, liksom den s.k. ”kapital-logiska” skolans debatter i det dåtida Västtyskland. Andra banbrytare var Eric Olin Wright i USA, men även Cardechis, Establets och Baudelots arbeten om den franska kapitalistiska apparaten har varit viktiga i förnyelsearbetet. Rudolf Bahros verk ”Alternativet” var banbrytande genom att den ställde den reella socialismen i öst mot ett av honom framskisserat system som skulle vara bättre. Samtidigt frodades den filosofiska och kulturella västmarxismen åter och nya böcker utkom, bl.a. Raymond Williams materialistiska kulturstudier liksom amerikanen Fredric Jamesons studier av den marxistiska litteraturen, samt G A Cohens filosofiska arbete, en analys av marxismens grundbegrepp från år 1978.
Faktiskt har de många små vänstertidskrifter och forskning i Storbritannien och Nordamerika allt sedan 1950-talet fortsatt att ymnigt breda ut sig och under senare delen av 1970-talet har hela det marxistiska nytänkandet förskjutits västerut. De engelsktalande marxisterna och socialisterna, särskilt de brittiska, har rent av dominerat den materialistiska historieskrivningen från 1960-talet och framöver. Britten Maurice Dobb gav ut sin ”Studier i den kapitalistiska utvecklingen” redan år 1947, vilken behandlar tiden från senmedeltiden till de moderna bolagen under 1900-talet. Därefter var det Dobbs lärjungar i ”Kommunistiska partiets historikergrupp” som omvandlade många tolkningar i Englands och Europas förflutna till marxistiskt präglade förlopp. Här ser vi allt ifrån början av 1950-talet namn som Christopher Hill, Eric Hobsbawm, Edward Thompson, George Rudé, Rodney Hilton, Victor Kiernan, Geoffrey de Ste-Croix och andra. Dessa började publicera sina alster efter 1960, men de fick ett rejält genomslag först under 1970-talet. Under 1970-talet slog även Raymond Williams igenom med sitt verk ”Staden och landet”, liksom Perry Andersons epokgörande alster ”Övergångar från Antiken till Feodalismen” och ”Den absoluta statens utveckling”, alla tre publicerade mellan 1973 och 1980. Under 1970-talets andra halva kan man rent av påstå att den marxistiska kulturen var som starkast i Storbritannien än i någon annan stat på fastlandet.
Samtidigt sker en liknande, men mer begränsad, förändring i USA och Kanada. Även där har historieskrivningen varit den ledande sektorn i den då nya vänsterns frammarsch, och då inte enbart begränsad till USA:s historia utan hela Amerikas historia. Namn som Eugene Genovese, Eric Foner, David Montgomery, Robert Brenner, David Abraham är några av de mest kända. Andra, alla inte marxister dock, personer som publicerat viktiga arbeten är; Immanuel Wallerstein och Theda Skocpol - historisk sociologi, James O´Connor – politisk ekonomi, Paul Sweezy och Harry Magdoff – kulturkritik. Ja det har gått så långt att ”Business Week” år 1982 klagade över att den historiska materialismen penetrerade på de amerikanska universiteten - bara fyra år efter att tidningen ”Time” konstaterade att Marx äntligen var död.
Den engelsktalande världens historiskt inriktade marxism har inte blivit begränsad till det egna språkområdet – som i och för sig är ganska så omfattande. Ofta är denna engelskspråkliga litteratur en hopkoppling mellan filosofi och historieskrivning, vilket kan sägas ha påbörjats med Edward Thompsons långvariga och intensiva polemik med Louis Althusser. Denna dispyt ledde till att efter detta var marxistisk historia mer av teori samtidigt som teorin blev historia på ett sätt som tidigare inte hade visats. Thompsons angrepp på Althusser innebar även att marxismens nationella sammanhang förbyttes till ett internationellt perspektiv. Den västerländska marxismen hade sedan 1920-talet genererat en ömsesidig okunnighet eller tystnad om världen utanför hemlandet, något som i grunden skadade och begränsade marxismen och den marxistiska teoribildningen under decennier. Under 1970-talet förändrades detta radikalt. Debattens vågor inom den marxistiska ”familjen” har sedan 1980 svallat fritt på många håll – i Japan, USA, Storbritannien, Belgien, Kanada, Italien, Tyskland och Latinamerika.
Ett säreget undantag från den annars så rigida marxistiska tolkningen i Sovjetunionen, och av dess tolkningar av den historiska materialismen, var Aaron Gurevitj, en ryss som redan 1970 kom ut med en mycket intressant bok om den feodala statens uppkomst i Europa (Feodalismens uppkomst i Västeuropa). Boken behandlar den feodala statens och det feodala systemets uppkomst på ett närmast ostalinistiskt sätt, och för mig är det en gåta att den slank igenom den dåvarande censuren. Men boken var samtidigt ett led i en historiematerialistisk anda, nästan lik de brittiska historiematerialistiska skrifterna som kom under 1970-1980-talen. År 1997 kom Gurevitj ut med en ny bok i materialistisk anda, denna gång fri från den sovjetiska censuren. Boken behandlar individens framträdande i den feodala och medeltida europeiska världen (Den svårfångade individen). Gurevitj visar hur den medeltida människan i Västeuropa utvecklades psykologiskt och i en social ram som hade formats av samverkan mellan tre olika kulturer; den germanska, den antika och den kristna. Ur detta spänningsfält utkristalliserade sig en människa som under högmedeltiden och senmedeltiden på flera sätt skilde sig från sitt ursprung - liksom från nästan alla övriga kulturer i världen. Från det germanska - barbariska - arvet hade hon fått med sig en sorts individualitet som sammanhängde med den sociala värld som omgav människorna i detta samhälle. Det individuella tilläts här till viss del komma fram, även om den också samtidigt trycktes tillbaks av gruppens och samhällets moral och sociala gränser, menade Gurevitj.
Båda böckerna rekommenderas de läsare som intresserar sig för den europeiska medeltiden och dess sammansatta värld av de många lagren av de samhällsstrukturer vilka på samma gång befann sig i ett slags sömnigt tillstånd av stillastående men samtidigt var i ständig rörelse.
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Jag tror nog att tanken var att här fortsätter vi diskussionen kring Marx, och det som diskuterades i andra tråden, som härör från politik tråden eller allmänt tjafs hålls där.
Alltså är det väl avsett att denna skall vara den huvudsakliga tråden.
Alltså är det väl avsett att denna skall vara den huvudsakliga tråden.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
suchanother skrev:jbig skrev: I början av 1960-talet var det fransmannen Althussers tur att komma med en annan aspirant till Marx företrädare – Spinoza. Ja, för Althusser var Marx bara den moderna tidens uttalare av Spinozas filosofi. Althusser menade att de flesta begrepp i Marx skrivande var hämtat från denne 1600-tals portugis, vars filosofi kan beskrivas på följande sätt: den vilar på två huvudprinciper, rationalism och en idé om all materia som delar av Gud. Spinozas rationalism har Euklides geometri som modell; axiom är grunden på vilken kunskap måste byggas. Från "all materia är Gud" är steget inte långt till monismen, där denna står i motsatsförhållande till dualism och pluralism. Här anar man Marx, och Hegels, tankar om tes, antites och syntes.
Intressant läsning.
Men att Marx skulle ha varit påverkad av Spinoza? Tror jag inte på. Var finns beläggen?
Engels däremot påverkades starkt av densamme och överallt i Engels skrifter finns en stänk Spinoza's ,"causa suit", "tinget är sin egen orsak". Engels övergav här den enkla kausaliteten och påverkad av Spinoza var nu växelverkan som gällde.
Systembyggarens dilemma här.
Tror nog snarare att det var äldre antikens filosofer som båda tagit del av. Själva frågan dualism eller monism verkar vara bottnad i frågan om förändring. Hur något övergår i något annat. Och detta var väl på Heraklitos och Parmenides uttolkare av. Två olika system för att medvetandegöra världen. Dess framträdelse eller negationen av dess framträdelse. Den empiriska och den dogmatiskt rationalistiska.
Hegel måste väl definitivt gå att härleda till någon av dessa antikens tänkare?
Gör vi inte bäst att inse våran relativitet gentemot det vi söker, förändringens orsak, och göra oss alla modeller vi kan för att sedan samköra dem?
Det är egentligen här som jag undrar vad marxismen står för.
Vilken reduktion gör den? Sållar den sig till empirin eller förnuftet, eller försöker den sig på en syntes. Och om den gör så, hur ser syntesen ut?
Vad möjliggör ett rationellt grepp om erfarenheten?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag tror det är vilseledande att försöka passa in den i någon av de där två traditionerna, just eftersom marxismen är dialektisk. Det bygger på Hegels dialektik, givetvis, med den skillnad att för Marx är det inte frågan om en objektiv ande som söker förverkliga sig själv i det materiella, utan det materiella som lämnar sina spår i subjekten. Dialektiken beskriver hur vi erfar "verkligheten". Hur den faller sönder, från ett ursprungligt helt (alltet), till "detaljer", och rör sig mellan olika nivåer för att greppa dessa, vilket är detsamma som kunskapandet. Kunskapen är för båda dessa tänkare, skulla jag påstå, det enda som vi har någon anledning att anta. Vad världen i sig skulle vara är en skenfråga, skulle de nog påstå. Betänk det faktum att Hegels fenomenologi kom precis i kölvattnet av Kants "kopernikanska vändning", där han åtskiljer just tinget-för-oss, och tinget-i-sig (och tinget-i-sig, kunna vi aldrig veta något om). Detta tar Hegel hänsyn till och grundlägger alltså sin filosofi just i anslutning till denna sanning (såsom den då formulerades), han talar om just det enda som vi kunde ha kunskap om, om tinget-för-oss, något annat är inte intressant.
Tillägg: Man skulle kunna uttrycka det som så att det är inte "vad" vi upplever, utan "hur" vi upplever som dialektiken ger oss svar på. Men i den mån det är frågan om ett "vad" så sållar sig Hegel och Marx till olika traditioner (idealist - materialist). Ett typexempel på någon som utgått ifrån "vad" vi kan veta och sedan dragit vitt gående absurda slutsatser av detta är ju Berkley, och religionen i allmänhet gör ju detta misstag (tar vetandets "vad" för dess "hur"). Det är skillnaden mellan form och innehåll. Problemet är att "vad" är långt mycket rörligare än man vill tro, form och innehåll betingar varandra, och om vi inte fäster fokus på "hur" så kommer detta alltid redan likväl göra sig gällande i vårt "vad", men då med stor risk för att vara byggt på helt galna premisser.
Tillägg: Man skulle kunna uttrycka det som så att det är inte "vad" vi upplever, utan "hur" vi upplever som dialektiken ger oss svar på. Men i den mån det är frågan om ett "vad" så sållar sig Hegel och Marx till olika traditioner (idealist - materialist). Ett typexempel på någon som utgått ifrån "vad" vi kan veta och sedan dragit vitt gående absurda slutsatser av detta är ju Berkley, och religionen i allmänhet gör ju detta misstag (tar vetandets "vad" för dess "hur"). Det är skillnaden mellan form och innehåll. Problemet är att "vad" är långt mycket rörligare än man vill tro, form och innehåll betingar varandra, och om vi inte fäster fokus på "hur" så kommer detta alltid redan likväl göra sig gällande i vårt "vad", men då med stor risk för att vara byggt på helt galna premisser.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 22 och 0 gäster