född i fel värld, förlamad av den kvävande meningslösheten

[främling överallt]

I det grå rummet, där syret tog slut någon gång för länge sedan, sitter flickan, vars hjärta genomborras av en svart spik. Den har funnits där länge nu, så länge att hon inte minns hur det var att leva utan den. Spiken är en helt vanlig svart 90 mm spik, vars främsta uppgift är att orsaka smärta. Inga läkare kan se spiken, men hon behöver inga bekräftelser från dem, hon vet att den finns där. Hon är inte som andra, hon var inte menad för denna världen, hon hamnade fel den dagen då alla öden avgjordes och alla färger försvann. Hon skulle ha levt någon annanstans var det meningen, någonstans där endast drömmare bor, där inga spikar slås igenom hjärtan.  När hon sitter där bland allt det gråa och stirrar på den kalla världen ser hon människor utan ögon, som iakttar henne. Hon tänker att visst finns det ögon även i denna kalla värld, men det är blinda ögon, de ser henne inte. Ögonen slår spiken ännu djupare in i hjärtat, och hon tänker att snart sprängs hjärtat och blir till en stor frusen blodpöl i vit snö.
Det har snöat länge nu, så länge att snön bildar murar av is som avtecknar sig mot horisonten som en enda stor vägg. Hon frågar sig; Om det inte vore för ismurarna, skulle de blinda ögonen se då? Skulle världen vara villkorslös då?
Är det bara hon som ser världen som den verkligen är? Är det bara hon som ser murarna som hänsynslöst fördömer känslor, och gör bottenlösa ögon blinda?
Det finns bara en lösning nu.
Hon ska skrika tills spiken försvinner, hon ska skrika tills hon inte längre har någon röst. Sedan ska hon falla, falla i all oändlighet tills allt upphör att existera, tills allt är tyst.

   

[Avantgardet]

Själv vill jag nog påstå att överdramatiserandet av Känslan är en av förutsättningarna för detta "känslans förtryck", det är ju nämligen den gest som i ett slag gör distinktionen mellan "förnuft" och "känsla" möjlig. Så vill man upprätthålla distinktionen för att kunna utforska sin alientation närmre (och kanske kunna efterlämna sig vackra lyriska sediment), eller vill man söka sig bortom denna dikotomi?