Hjälp mig! Jag får ångest av filosofiska funderingar! =(

[A och O]

Hej förresten!  :) Är ny på denna sida!

Sökte mig hit då jag i 3 års tid brottats med "grubblerier" och ångest.
Just idag har jag ångest i magen och vill bara gråta. Gråta då jag inget förstår, men har ändå en hjärna som verkar kräva "svar".  :cry:
Jag menar alltså ingen "låtsasångest", utan den här sorten som präglar min vardag och som förföljer mig hela min vakna tid..

Läste nyss en intressant tråd här ovanför i forumet om rätten att skaffa barn. (typ nåt sånt). Exakt det jag grubblar på! Grejen är dock att jag har två små barn, och är så sugen på ett tredje. (Endast för att vi vill!) Men jag kan inte förmå mig att hitta en "ursäkt" till att bara skaffa ett till barn..

Sedan har jag mycket tankar kring det här med existens kontra icke-existens. Jag är okunnig på "riktiga" termer, så ni får ursäkta mina dåliga ordval emellanåt. Får se om jag ens får pränt på det som snurrar i skallen.

Det är lätt att liksom sammanfatta det hela till "vad är meningen med livet?-funderingar. Men det finns ju ett svar där; jag vet inte! Och så får det vara bra med det.
Utan det är just det här med om hur kan man säga att jag kan njuta av livet då jag faktiskt inte har något att jämföra med. Jag kan ju inte jämföra min existens (livet) med en icke-existens (aldrig bli född), för icke-existens finns ju inte.

Äsch, jag vet att jag låter väldigt amatörmässig nu, men jag kan inte förklara mig bättre.

Känner mig bara så ledsen och uppgiven.  :cry: Hur och vem ska kunna hjälpa mig att bena upp mina tankar. (Psykologer är ju bara att glömma. De hängde ju inte alls med i mina tankegångar = ångesttankar.)

Tänkte då att kanske det finns en bunt kloka människor här inne som förstår vad jag menar..?

P.S Hoppas detta inlägg ligger rätt nu.

[Algotezza]

Hej förresten!  :) Är ny på denna sida!

Sökte mig hit då jag i 3 års tid brottats med "grubblerier" och ångest.
Just idag har jag ångest i magen och vill bara gråta. Gråta då jag inget förstår, men har ändå en hjärna som verkar kräva "svar".  :cry:
Jag menar alltså ingen "låtsasångest", utan den här sorten som präglar min vardag och som förföljer mig hela min vakna tid..

Läste nyss en intressant tråd här ovanför i forumet om rätten att skaffa barn. (typ nåt sånt). Exakt det jag grubblar på! Grejen är dock att jag har två små barn, och är så sugen på ett tredje. (Endast för att vi vill!) Men jag kan inte förmå mig att hitta en "ursäkt" till att bara skaffa ett till barn..

Sedan har jag mycket tankar kring det här med existens kontra icke-existens. Jag är okunnig på "riktiga" termer, så ni får ursäkta mina dåliga ordval emellanåt. Får se om jag ens får pränt på det som snurrar i skallen.

Det är lätt att liksom sammanfatta det hela till "vad är meningen med livet?-funderingar. Men det finns ju ett svar där; jag vet inte! Och så får det vara bra med det.
Utan det är just det här med om hur kan man säga att jag kan njuta av livet då jag faktiskt inte har något att jämföra med. Jag kan ju inte jämföra min existens (livet) med en icke-existens (aldrig bli född), för icke-existens finns ju inte.

Äsch, jag vet att jag låter väldigt amatörmässig nu, men jag kan inte förklara mig bättre.

Känner mig bara så ledsen och uppgiven.  :cry: Hur och vem ska kunna hjälpa mig att bena upp mina tankar. (Psykologer är ju bara att glömma. De hängde ju inte alls med i mina tankegångar = ångesttankar.)

Tänkte då att kanske det finns en bunt kloka människor här inne som förstår vad jag menar..?

P.S Hoppas detta inlägg ligger rätt nu.

Dialog är vägen både in i och ut ur filosofiska och existentiella problem. Att på en gång få närhet och distans, inkännande närhet från andra (kanske - fast ofta nog ironi och sarkasm) och distans att sätta in saker och ting, tankar och känslor, i större sammanhang. Att ta upp problem till diskussion på ett sådant här forum kan vara ett effektivt och väl fungerande steg. Mycket beror på en själv, hur ärlig man är, vad man gör av andras svar. Det kan hjälpa en att förstå att det finns många perspektiv på livets problem genom att ta upp ämnen här, både personliga och mer allmänna. Även om vi sällan här direkt löser någons problem (vad jag känner till) är det ju en bit på väg att kunna diskutera problemen.

För att hjälpa dig bena upp dina tankar är det ju bra att få dem serverade mer en och en. Så exakt vad är det du finner så jobbigt i din tillvaro? Skaffa barn eller ej? Existentiella problem?

Med vänlig hälsning

Algotezza

PS! Välkommen hit! DS

[A och O]

Låter löjligt kanske, men jag sitter här med tårar i ögonen över att någon tar sig tid att föra en dialog med mig! Trycket inombords lättar något, bara av det!  8-[

Hmm, ska se nu var jag ska börja..'

Jag har nyss läst en tråd under "Filosofi" om antinatalister och den där boken "Better Never To Have Been".
Där speglas mycket av det som tryckt och trycker mig.

Där fick jag både en lättnad av igenkännandet i mångas inlägg, men samtidigt ångest över att jag "gjort fel" som faktiskt satt två barn till världen..

Jag har ända sen vårt andra barns födelse för 3 år sedan ifrågasatt mitt (vårt) val att skaffa barn. "Pga av mig så kommer ju våra barn också att få uppleva lidande.. åh gud vad har jag gjort?!" (så har alltså tanken gått ständig i skallen)

Rent egoistiskt och fri från tanke på lidande för framtida barn  så vill jag ha fler barn för att jag tycker det är mysigt med en baby i min famn, livet för mig är/ blir roligare med våra barn i min närhet.
Men så länge jag har dessa tankegångar finner jag det svårt att skaffa fler, åtminstone inte utan rejäl ångest i medföljande bagage. Och så ska det väl inte behöva vara?

Sedan är det här grubblandet över vår existens som finns nu med. T.ex. så sitter jag nu på jobbet och grubblar över alla existensiella frågor med medföljande ångest, och kan inte för mitt liv koncentrera mig på mitt jobb. Jag känner, enkelt uttryckt, en stor meningslöshetskänsla i kroppen. (vet att ångest kan ge såna känslor också.)

Tycker att sådan här diskussioner är intressanta, men önskar innerligt att jag slapp ångesten av det.

Det känns ungefär som att min hjärna håller på att tänka en massa tankar av ovanstående art, men att de är för komplexa för mig att formulera i ord. Det ovanstående är allt jag kan få fram just nu.

Jag önskar finna en sorts acceptans över att vi lever här och nu vilket som!

Så för att svara på din fråga; ja, det är existensiella problem som är mitt största problem..

Och tack för välkomnandet!

[Algotezza]

Låter löjligt kanske, men jag sitter här med tårar i ögonen över att någon tar sig tid att föra en dialog med mig! Trycket inombords lättar något, bara av det!  8-[

Hmm, ska se nu var jag ska börja..'

Jag har nyss läst en tråd under "Filosofi" om antinatalister och den där boken "Better Never To Have Been".
Där speglas mycket av det som tryckt och trycker mig.

Där fick jag både en lättnad av igenkännandet i mångas inlägg, men samtidigt ångest över att jag "gjort fel" som faktiskt satt två barn till världen..

Jag har ända sen vårt andra barns födelse för 3 år sedan ifrågasatt mitt (vårt) val att skaffa barn. "Pga av mig så kommer ju våra barn också att få uppleva lidande.. åh gud vad har jag gjort?!" (så har alltså tanken gått ständig i skallen)

Rent egoistiskt och fri från tanke på lidande för framtida barn  så vill jag ha fler barn för att jag tycker det är mysigt med en baby i min famn, livet för mig är/ blir roligare med våra barn i min närhet.
Men så länge jag har dessa tankegångar finner jag det svårt att skaffa fler, åtminstone inte utan rejäl ångest i medföljande bagage. Och så ska det väl inte behöva vara?

Sedan är det här grubblandet över vår existens som finns nu med. T.ex. så sitter jag nu på jobbet och grubblar över alla existensiella frågor med medföljande ångest, och kan inte för mitt liv koncentrera mig på mitt jobb. Jag känner, enkelt uttryckt, en stor meningslöshetskänsla i kroppen. (vet att ångest kan ge såna känslor också.)

Tycker att sådan här diskussioner är intressanta, men önskar innerligt att jag slapp ångesten av det.

Det känns ungefär som att min hjärna håller på att tänka en massa tankar av ovanstående art, men att de är för komplexa för mig att formulera i ord. Det ovanstående är allt jag kan få fram just nu.

Jag önskar finna en sorts acceptans över att vi lever här och nu vilket som!

Så för att svara på din fråga; ja, det är existensiella problem som är mitt största problem..

Och tack för välkomnandet!

Eftersom jag tror på reinkarnation och karma menar jag inte att barn sätts till världen mot deras vilja. De kommer till världen därför att de längtar hit, sedan de "haft sommarlov" på "andra sidan" efter föregående jordeliv. Deras karma avgör i vilken livssituation de föds, vilka föräldrar de får, vilka möjligheter de får. På så sätt är var och en ytterst ansvarig för sitt liv, både vad gäller lycka, glädje och lidande.

Hade du inte blivit förälder till dina barn när du blev det, hade de sökt sig någon annanstans för att inkarnera, med passande föräldrar och livssituation.

Det kanske inte alls är som jag skriver och kanske handlar det mest om önsketänkande från min sida, men så länge man inte kan bevisa motsatsen på ett frö mig övertygande sät,t är det vad jag tror, för det är tankar som passar mig och mitt kynne, skänker tröst och hopp och gör att jag kan fortsätta leva detta mitt liv utan att deppa ihop.

Det fysiska livet är en skola för oss alla och vi söker oss hit för att vi vill fortsätta lära vad vi kan lära här. Mellan jordeliven har vi sommarlov. Efterhand flyttas vi upp till högre, mer avancerade årskurser, när vi lärt vad vi skall här. Det är en symbolik jag gillar, för jag jobbar som lärare och är gift  med en lärare, har själv tre barn ihop med henne och en katt. Min far var också lärare.

Ha det bra önskar

Algotezza

[A och O]

Okej Intressant att höra hur du tänker!

Den "varianten" har jag hört. Att det föds inga barn som inte vill det.

Om jag bara kunde tro det jag med fullt ut så skulle det inte vara nåt problem!  Tröstad blir jag dock av tanken att det kan ju vara så här.

Det som fastnat hos mig nu är det här med antinatalism.
Och av det kan jag utläsa att det bästa jag kan göra för mitt ev. framtida ofödda barn är att inte föda det. Och det känns bara så jädrans ledsamt..

Och sedan nästa sak: OM jag skulle förlora livet bara så där - knall och fall - så skulle jag inte sakna det. Och likadant om jag aldrig hade blivit född så hade jag inte saknat någonting. Hur kan jag då värdesätta livet? I det perspektivet så blir livet så... meningslöst.
Och där har vi den andra tanken som stör mig!

Uppskattar svar väldans mycket!

[Zokrates]

Okej Intressant att höra hur du tänker!

Den "varianten" har jag hört. Att det föds inga barn som inte vill det.

Om jag bara kunde tro det jag med fullt ut så skulle det inte vara nåt problem!  Tröstad blir jag dock av tanken att det kan ju vara så här.

Det som fastnat hos mig nu är det här med antinatalism.
Och av det kan jag utläsa att det bästa jag kan göra för mitt ev. framtida ofödda barn är att inte föda det. Och det känns bara så jädrans ledsamt..

Och sedan nästa sak: OM jag skulle förlora livet bara så där - knall och fall - så skulle jag inte sakna det. Och likadant om jag aldrig hade blivit född så hade jag inte saknat någonting. Hur kan jag då värdesätta livet? I det perspektivet så blir livet så... meningslöst.
Och där har vi den andra tanken som stör mig!

Uppskattar svar väldans mycket!

Vad hände med kärleken? Du borde sluta grubbla och krama om dina barn istället, visa dem hur mycket du tycker om dem, uppskattar att de finns. Gå ut och lek med dem vet jag, gör roliga saker tillsammans, ta vara på varje liten stund, det är värt mer än allt annat.

[A och O]

[quote="Zokrates


Vad hände med kärleken? Du borde sluta grubbla och krama om dina barn istället, visa dem hur mycket du tycker om dem, uppskattar att de finns. Gå ut och lek med dem vet jag, gör roliga saker tillsammans, ta vara på varje liten stund, det är värt mer än allt annat. [/quote]

Att jag borde! Men nånting verka rju gått snett i min skalle då jag inte verkar kunna "släppa" detta..

Men ATT jag älskar mina barn! Mer än nånting annat!
Blir så ledsen bara att dessa grubblerier ska grumla "allt"..

Tusen tack för inlägget!

[Algotezza]

Okej Intressant att höra hur du tänker!

Den "varianten" har jag hört. Att det föds inga barn som inte vill det.

Om jag bara kunde tro det jag med fullt ut så skulle det inte vara nåt problem!  Tröstad blir jag dock av tanken att det kan ju vara så här.

Det som fastnat hos mig nu är det här med antinatalism.
Och av det kan jag utläsa att det bästa jag kan göra för mitt ev. framtida ofödda barn är att inte föda det. Och det känns bara så jädrans ledsamt..

Vad är det för logik i att det är bättre att vara född än ofödd, oavsett om man tror på reinkarnation eller ej? Om man inte lever, inte finns till alls, är man ju bortom lycka och olycka och inget är sagt att detta är detsamma som lycka... Det är... ingenting alls att inte leva, inte finnas till...

Är inte antinatalism en form av utilitarism som hamnat snett?

Och sedan nästa sak: OM jag skulle förlora livet bara så där - knall och fall - så skulle jag inte sakna det. Och likadant om jag aldrig hade blivit född så hade jag inte saknat någonting. Hur kan jag då värdesätta livet? I det perspektivet så blir livet så... meningslöst.
Och där har vi den andra tanken som stör mig!

Så ser inte jag på det. Det någonting vi är i livet kan inte bli ingenting bara därför att kroppen dör. Någonting lever kvar. Så ser jag på det. Någonting som kan känna lättnad av att slippa det fysiska livet eller sakna det.

Uppskattar svar väldans mycket!

Håller med Zokrates om att du kanske borde leka med dina barn... det är härligt att göra det, läsa sagor med "konstiga röster", som jag gjorde när mina barn var små och allt annat vi gjorde, badade, spelade boll, spelade sällskapsspel. När min yngste son blivit lite äldre var det härligt att helt gå upp i Monopolspelande om jag haft en mörk dag på jobbet!

Man går helt upp i nuet tillsammans med barnen. Barnen kan lära en det, att finna "livets fasta punkt". För dem finns bara nuet. Det är ju bara det som egentligen finns, detta nu som vi inte bara lever och verkar i utan som vi också fyller med minnen av det förgångna och planer och farhågor inför framtiden.

Man kan också göra som Jan Myrdal, leka med ungarna för att skapa framtida lyckliga barndomsminnen åt dem. Fast det är nog lite väl beräknande för min smak.

Med vänlig hälsning

Algotezza

[Fication]

Hej och välkommen,

Det är intressant att läsa dina inlägg och en del saker känner jag igen. Jag kan själv hypertänka på olika saker och kan ha mycket svårt att släppa saker. Ofta handlar det om inre motsättningar, uppfattningar eller åsikter som skaver mot varandra som kontinentalplattor, en stark känsla av att det inte stämmer, att man inte får ihop det. Som att man resonerat sig fram till någon uppfattning om vad livet innebär som i en viss situation leder till absurda slutsatser som går rakt emot intuitionen.

Hjärnan går på högvarv och kroppen reagerar också med en stark känsla. Då lägger det sig inte förrän jag löst problemet eller kommit till någon sorts insikt. I regel handlar det om att jag måste ändra min uppfattning om världen eller mig själv. Och jag är väldigt beroende av en sammanhängande bild, känsla eller berättelse. En sorts sammanhängande logik.

Jag har inga direkta strategier att ta hand om sånt här utan det fixar sig av sig själv, men det kan nog vara bra att försöka bena ut vad man har för uppfattningar och varför, som du gör här i tråden. Man måste inte ifrågasätta dem och bekämpa dem, det räcker ofta med att bara iaktta dem utan att värdera eller döma.

[Algotezza]

Hej och välkommen,

Det är intressant att läsa dina inlägg och en del saker känner jag igen. Jag kan själv hypertänka på olika saker och kan ha mycket svårt att släppa saker. Ofta handlar det om inre motsättningar, uppfattningar eller åsikter som skaver mot varandra som kontinentalplattor, en stark känsla av att det inte stämmer, att man inte får ihop det. Som att man resonerat sig fram till någon uppfattning om vad livet innebär som i en viss situation leder till absurda slutsatser som går rakt emot intuitionen.

Hjärnan går på högvarv och kroppen reagerar också med en stark känsla. Då lägger det sig inte förrän jag löst problemet eller kommit till någon sorts insikt. I regel handlar det om att jag måste ändra min uppfattning om världen eller mig själv. Och jag är väldigt beroende av en sammanhängande bild, känsla eller berättelse. En sorts sammanhängande logik.

Jag har inga direkta strategier att ta hand om sånt här utan det fixar sig av sig själv, men det kan nog vara bra att försöka bena ut vad man har för uppfattningar och varför, som du gör här i tråden. Man måste inte ifrågasätta dem och bekämpa dem, det räcker ofta med att bara iaktta dem utan att värdera eller döma.

Jag brukar försöka bena upp mina problem inte bara via tankeältande utan genom skrivande, skrivande, skrivande: då ser man sina tankar rent konkret och kan lättare bena upp dem. En terapiform som funkar bra: papperet som bollplank (datorskärm funkar ej, det skall vara ett han(d)t-verk).

Med vänlig hälsning

Algotezza

[A och O]

Vet ni vad? Idag känns det mycket bättre i "maggropen" bara för att jag fått ur mig det som stört, och framför allt för att ni verkligen förstår hur jag menar och kommer med så klok respons.

Jag försöker ser på "saken" som att livets och existensens paradox är just det som gör att man kan "njuta av livet" även om (eller inte Algotezza ) jag skulle sluta existera och därmed inte sakna det.

Existens kan alltså inte jämföras med icke-existens. De är inte varandras "baksidor". Eller, vad tycker ni?

Det tåls att upprepas: Tack snälla ni som tar er tid att svara!

[Fication]

Algo, jag har ofta svårt att sätta ord på inre konflikter. Det är snarare molande känslor och former. Inte förrän efteråt kan jag formulera vad det är som "ältats" då jag har distans till det och kan iaktta det.

A och O, bra att du kommer framåt.

En intressant tendens hos vårt tänkande är att vi gärna skapar motsatsförhållanden, dikotomier: ljus - mörker, gott - ont, gud - satan, existens - ickeexistens, lycka - lidande, kärlek - hat. Sedan tenderar vi att klamra oss fast vid den ena av dem som verkar bäst: ljus, lycka osv. Efter ett tag så kanske man genomskådar dikotomin, eller man blir nyfiken på den där andra, tex genom att man börjar undersöka sina mörka sidor. Målet med detta är att försöka bli hel, att bejaka såväl sina ljusa som mörka sidor, sin lycka och sitt lidande.

Men för att undersöka den andra sidan måste man först släppa tag om den första, eller i alla fall ifrågasätta den. Att ifrågasätta existens låter ju onekligen som en tung pusselbit att flytta runt, men det måste nog göras för att förstå vad det innebär att existera och hur det hänger ihop med icke-existens.

[A och O]

Tack Fication!

Men vad säger du om just detta då:"Existens kan alltså inte jämföras med icke-existens. De är inte varandras "baksidor".

(nähä du, kan icke släppa detta helt ändå.)

[Fication]

Klart jag inte kan släppa det. Jag är tungt beroende av sånt här.

Jag kan ju inte jämföra min existens (livet) med en icke-existens (aldrig bli född), för icke-existens finns ju inte.

För mig är det du beskriver som icke-existens lurigt och jag håller med om att det inte är varandras baksidor, att man gör antingen eller. Betydelsen av ordet existens kommer från att "träda ur", att ta en form. Vad är det då man träder ur från? Vad är denna icke-existens? Från vad föds man?

Om jag har en form - en människa, en identitet, det jag kallar jag - så kan jag tänka mig den formen. Jag kan omfamna formen med min tanke. Formen och existensen är begränsad, finit. Vad är icke-existens då? Det måste vara något oändligt som vi försöker fånga med ett begrepp. Hade vi kunnat fånga det, hade vi kunnat peka på det och säga "Där är icke-existensen" eller "Där har vi ett exempel på icke-existens", men det kan vi inte. Vi kan bara ge små hintar som att kalla det formlöshet, icke-existens eller någon annan negation. Och frågan är om existens utesluter icke-existens, för då begränsar man icke-existensen.

The tao that can be described
is not the eternal Tao.
The name that can be spoken
is not the eternal Name.

The nameless is the boundary of Heaven and Earth.
The named is the mother of creation.

[A och O]

he he Vad bra (för mig) att du inte kan släppa det!

"Och frågan är om existens utesluter icke-existens, för då begränsar man icke-existensen."

Om man överför det du skriver här till mina tankar om född vs. ofödd, hur blir det då? *känner mig trög nu* *

Kanske jag också kan tänka som så, att jag (vi) som människor faktiskt träder ur någonting, fast det nu råkar vara så att just jag inte vet vad det är. (helt enkelt)

Som du märker så letar jag febrilt efter ett förhållningssätt som löser upp ångestens knutar.