Att konfrontera sin maktvana/rädsla

[Åkes granne]

Skrev förut:

LEK INTE:

DÖ FRÅN BEROENDE

OCH

RITUAL.

Du fattar ju inte!!!

PENGAR ÄR "Du" -RÄDSLAN du inte vill ERKÄNNA; du "ljuger":

det är din ANDEL!

Det är vår rädsla: kontrollen.

Sex I RELATION till Kärlek: är en relation i sig; balansen

Vårt kontrolltvång FÖLJER ett esoteriskt marknadsvärde som gör att vi känner "självkänsla", "fyllda" -detta är ENERGI (andelar) vi försöker TA TILLBAKA från andra, och denna besatthet gör vår tillit mer och mer ihålig. De flesta människor står UTANFÖR sig själva.


Börjar försöka bli mer allvarlig med allting. Detta är inte verkligheten, för felet är att den inte beskriver mig sant. Jag har tagit på mig en tro som något väldigt knepigt -FATTAR nästan inte hur jag faktiskt klarat av att "tackla" detta, men förstår själens plan att innifrån avsaknaden få ett djupt behov av att SÖKA SANNINGEN -just genom de relationer (specifikt mitt hem/barndom) som hypnotiserat mig till minnesförlust och "substitut" (makt)..


Hur ANVÄNDER vi år INTUTION egentligen? Hmm... "jag tror att...", osv..

Vi försöker avslöja oss själva, genom händelsen/rummet vi skapat med vårt eget emotionella (sexuella) avstånd.


Alla "vet" vi ju -det är en primära upplevelsen. Det ÄR det vi BESITTER; vår andel. Vi sitter och "vet vad vi gör" men upprepar oss statiskt.


Kan föreställa mig hur JAG verkligen "ser ut" i min döda vaneritual -för vad identifierade jag mig med "senast" liksom? Alienation, "övermedvetenhet", avlägesenhet. Tänker på upplevelsen av enheten med Gud jag hade, när jag såg mig själv som den enda levande i rummet och de andra som "gråa" (rent fysiskt), helt döda, som pappdockor, inget energiutbyte -vi bär alltså på helt dött material och MÅSTE införliva den MYT vi upprätthåller, genom döden. Vi nadvigerar oss inom ett "rum" av den tidigare FORMEN. Hotet att ge upp är den förlusten vi redan gjort -som vi försöker "täcka över" genom "makt" som bara gör allt ännu mer plant och meningslöst.


Vill verkligen tränga bortom allt det här nu. Alltså fullständigt seriöst.

[Åkes granne]

Man mystificerar sig själv som något "som går att förstå"; och marknadsför denna glaumorösa invit för massan, för att inte dö.



Kvasi-religiösa människor upplevs som barnsliga och hypnotiserade av expanderade meningskapare, eftersom de (de kvasi-religiösa alltså) tror att det finns något "mystiskt", och gör alltså något så töntigt som att imitera den sexuella naturen, och vill inte förstå sig själva.

Allting handlar om att börja uttrycka den vetskap som är "rörlig" -att "sträcka den vidare", och tillslut inse att DET är den riktiga källan, utanför den gamla zonen/formerna.


Vi kan aldrig "uppvigla" eller "söka"/"nå in i" det mystiska så därför behöver vi inte heller försöka "beskriva det" -det kan bara uppenbara sig genom det oväntade, bara finnas. Det naturliga och uppenbara kommer BLI det mystiska. Det är det alla religiösa ledare VET, de gör inget "särskilt". Vi söker från fel väg. Det finns (tyvärr) inget "spännande" i vår döda ritual. Sanningen är att man kan SE IGENOM den största maktmissbrukaren.


1. Känner ni verkligen att det fortfarande finns något "spännande" "någonstans där inne" att FÖRSTÅ?

2. Varför sitter ni här? Vad har ni blivit lovade?


(Jag vet själv inte varför jag är här egentligen.)

[Åkes granne]

Alltså ursäkta -men jag reagerar inte över någonting. Jag minns inte vad jag precis skrivit och när jag läser igenom det för att se "vad det är jag vill förstå" så är intrycket tomt.


Jag vill inte syssla med någon annan sorts filosofisk aktivitet än den rena och spontana numera.


Vi JAGAR -vi försöker alltså FÖRKLÄ oss i vår dödenergi genom att "förflytta oss" genom att vi "vet" olika saker, vilket ger oss en speciell identitet genom olika sorts "potentialer". Var tror vi att vi kommer egentligen?


Det finns ju bara en sanning och det är den rena verkliga sanningen.


Nyckelord: Uttryck INGET som du inte har själva syftet med -som KÄNNS igen som evolution -att gå rakt mot döden.

[Åkes granne]

Detta är inte verkligheten, för felet är att den inte beskriver mig sant.

Allting handlar om att börja uttrycka den vetskap som är "rörlig" -att "sträcka den vidare", och tillslut inse att DET är den riktiga källan, utanför den gamla zonen/formerna.

Vi är alla Gud, ingen är mindervärdig, det finns ingen åtskillnad mellan något.

[Åkes granne]

Bara lite reminders:

Kan ni ibland känna en stark vilja till att verkligen VARA ÄRLIGA? Det ligger en väldigt befriande tillfredställelse i det.

Ofta hamnar vi i begränsande mentala vanor av miljöer som hotar oss på något plan, vi har en tendens att skapa mentala modeller som utgör ett slags "försvarstal" som bygger på att man uttrycker ett minne av att tvingas säga det andra vill höra för att "inte dömmas" -alltså omedvetet/tvångsmässigt, även i relation till oss själva.

Jag har lagt märke till att det ofta är i "utmanande" (där man tvingas till akut handling/val/rörelse) miljöer som jag "får insikter" -mitt sökande är konstant i hela tillvaron.

Det jag menar är att den RAKA rena vägen till GUD vilar i vår INTUTION, att ständigt "nappa" på de nyaste idéerna/tankarna och glädjas åt varje utmaning eftersom det innebär förändring som vi inte känner till -det är tillit.


"Innebörden" av tillvaron utgörs av vårt VETANDE -som är vår identitet. Vetandet är Guds sanning -livet.


Ofta känner man att det finns något som ligger i vägen för ens fullt ärliga presentation, man vet med sig att man lurar sig själv på något sätt. Det jag menar är att VILJAN ATT FULLSTÄNDIGT BLI ÄRLIG är samma sak som att NÅ INSIKT -man kommer närmare MIG; DIG; OSS. Det är den renaste vägen till FLÖDET.. tillslut är det upplysning eftersom man vet att man INTE KAN "ljuga" -tänk tanken att det mesta du säger och uttrycker när du befinner dig i lögnen om att vara den du egentligen inte är -är en manifestation av den; du äter en banan men upplever smaken av päron, och det finns inget "knep" att besvara "gåtan".


Det är ganska intressant att tänka på vilka det är som är politiker osv.

[Åkes granne]

Känner att jag verkligen behöver "transformera" genom SPRÅKET -hitta en ny överföring för budskapet; intution/vetande-byggt, även i en annan sorts "miljö".

Känner det som om jag "bär" på detta, känns som jag använt "bokstäverna" i "hundra år", det är inte jag längre, det är som ett "stopp". Känner en viss panik över att behöva försöka "leta" efter en "ny konst", nya "ord".. jag är klar med aktiviteten som bygger på normer, strukturer bundna i olika "kommandon" som inte uttrycker LIVET längre, eftersom man inte längre "är här" för att "säga något" utan för att "prata" utifrån "en säck med pusselbitar".

Faktiskt är det mycket viktigare att lägga energin i MENINGEN; betydelsen, och inte "kommunikationen" -som bara istället "är" en del av meningen/symbolen, i sig. Jag behöver HÖJA UPP min "sensor" -men inte bara för sakens skull för att tro att leken med en nå kontaktform ska förmedla något av sig själv.


Vi ÄR kraften i BUDSKAPET -i summan av integreringen som livsrörelsen utgör.

[Åkes granne]

Exempel:

..jag är klar med aktiviteten som bygger på normer, strukturer bundna i olika "kommandon"

..som inte uttrycker LIVET längre, eftersom man inte längre "är här" för att "säga något" utan för att "prata" utifrån "en säck med pusselbitar".

Här uttryckte jag utan att jag tänkte på det, min vilja att BYTA FORM på det jag tidigare identifierat mig med -jag beskriver att jag kan inte NÅ livet längre, det finns ingenting att "dela ut" längre genom "bana" jag följt.

(Känner liksom att jag "släpar" på hela mig -hela kommunikationen är DÖD -jag TALAR inte om något längre, jag sitter bara och imiterar mina tidigare uttryck av "något" som jag försöker "nå" och bli, för att "göra något annat".)

[Åkes granne]

Transformation är att du för fram hela betydelsen av din livsimpuls inför det okända, att dina linor att brunnit ned -du ser att du inte möts av ett ljus i omfamningen, det finns ingenstans du "kan gå" och ingenstans där du vill/kan förmedla dig själv -du "återgår" och "överräcker" detta dig själv.

[Minded]

ett slags mellanting, från att alltid ha varit beskrivande, till att inte längre beskriva.

Två olika extrema förhållningssätt att genomgå en/alla upplevelse/r:
1. Att minnas, att bedöma den, att beskriva den. Att göra den logisk och sammanhängande, att tillfoga den till det stora mönstret, livet, för att - faktiskt - make sense out of it. Att fästa vikt vid den, att göra den till en sanning. Även om hjärnan i sig inte gör skillnad mellan verklighet och fantasi.
2.

[Åkes granne]

Transformation är att du för fram hela betydelsen av din livsimpuls inför det okända, att dina linor att brunnit ned -du ser att du inte möts av ett ljus i omfamningen, det finns ingenstans du "kan gå" och ingenstans där du vill/kan förmedla dig själv -du "återgår" och "överräcker" detta dig själv.

Låt ingen få dig att tro att du inte vet det du redan vet. Hur man man vara så dum?

Du kanske tänker på det som kommer sen, ja.. jag vet. Men du MÅSTE hålla i repet först. Annars faller du.


Man ska ICKE: Planera "transformation". (Vanligt misstag!) För då dras allt igång igen. Skadan får inte slå ut igen! Den SKA BALANSERAS AV DIG SJÄLV.

Jag har glömt bort detta! Lögnen slår ut igen -det går inte; det är en återvändsgränd/psykisk kollaps, människan (allt jag är) är bara ett uttryck av en ritual -som endast TJÄNAR att FRAMKALLA ett budskap som jag är "budbärare" åt innifrån -som det jag skriver här, t.ex. -meningen är en slags AKTION, en stöt utåt som uttrycker en direkt instinktiv IMPULS till villkorsskapande av en ny manifestation som ska lyckas realisera den nya formen/meningen med livet. Allt det man tidigare ägnat sin mening åt skapar nu en substans/energi som utgör det nya "behovet" -begrunda ordet "budskap"!

Mina hinder innehåller levande symboliker som jag långsamt integrerat genom tidigare liv, osv. Mina personliga filsofiska svar uttrycker alltså ett löfte/en historia från mitt förflutna som jag behöver återinförliva i en levande tid/kropp och ge "meningen"...



Råkade av en slump se denna rad som jag skrivit någon gång i vintras, i min mailbox:

Jag tror grejen är att jag måste krossa mitt sökande efter att "vara klar/förberedd", för att istället med uppriktighet/autentiskt  "slänga mig ut" i massan (trots inbillning att jag kommer bli sjuk av mina vulgära uttryck och bristen på perfektion.)

Vi kan hela tiden "missa" det som händer här.

Allting handlar om att man BJUDER IN och ÖPPNAR för tillvarons relation att "strömma mot en". Jag har e-x-t-r-e-m-t svårt att "bjuda in" andra människor i min värld, jag är för frenetiskt upptagen mentalt med att förstå hela tiden och försöker "styra livet" -jag har försatt mig i en slags autism och måste låta tillvarorelationen synkroniceras genom den stora religiösa sanningen, genom min emotionella investering, för att jag sla släppa taget -relationen ÄR att FÖRSTÅ; eller börjar med.


Jag imiterar förkastliga relationsbilder från tidigare krismiljöer av förtryck, skräck och besvikelse och visar ingen RESPEKT för livet eftersom sanningens flöde motsätts av alla mina tvångsföreställningar. Jag sitter på "andra sidan" och "försöker veta mer", jag tror på något sätt att jag är "åskådare" åt sanningen.


Jag mådde förut dåligt och i mitt trots gick det inte att komma längre. Jag nådde Gud genom att lyssna på musik (ville låta min verklighet upphöra att existera) -fick kontakt genom att förstå att alla relationer är från en och samma källa, och kunde relatera till mänskligheten.

Ascendenten (närvaron) i Skorpionen [livsrörelsen]; Descendenten (de andra) i Oxen;

Oxen = JORDISK BALANS/konst.

Man måste kunna FÖRSTÅ tillvarons LEVANDE NATUR/substans; möta och TA IN den "fulhet" (skräcken/förnedringen) och råhet som man projicerat som sitt livsbudskap genom känslig anpassning..


Exempelfiering, det jag menar (skrevs till mig av en astrolog för något år sen):

I ditt horoskop ser vi t.ex. att din Venus är under stark anspänning. Din Venus fungerar som fokusplanet till din t-kvadratur som den bildar tillsamman med Pluto och Mars. Oppositionen mellan de två senare skapar en oerhörd frustration över hur den enormt råa och potentiellt transformerande kraft, som de tillsammans genererar, bäst appliceras inom personliga relationer och/eller i relation till allmänheten (sjunde huset). Destruktivitet, dekonstruktion, maktkamp, aggressivitet, och avsaknad av perspektiv kan lätt bli följden om inte Plutoenergin lyckas förnya känslan av själv eller identitet utan istället försöker defensivt försvara den samma (första huset)och som därför skapar svårigheter med samarbete och att öppna upp inför andras värderingar och den möjlighet till reflektion av ens själv som mötet med andra förser (och som Pluto i första huset desperat behöver). Cykler av aggressivt attackerande och söndersmulande av andras värderingar (Mars i Oxen), varvat med defensivt tillbakadragande, stagnation eller psykologisk implosion blir ett troligt scenario, och det är in i all denna komplexa virvel av starka begär (eller alternativt avsägandet och förträngandet av dessa emotioner), som Venus ”tvingas” in i.


Din Venus blir med andra ord ”attackerad” av dessa urenergier; energier som inte har något mellanregister utan fungerar genom principen antingen-eller. Det är inte svårt att tänka sig att denna Venus i Vattumannen försöker hantera denna anstormning av komplexa och starka krafter genom att ”koppla ifrån” och att ta sin tillflykt i de mer kyliga och distanserade mentala planen och därför ”höja sig över” det primala, sexuella, och ”primitiva” och istället kanalisera denna starka kraft genom mentala ansträngningar. Fokusplaneten för en t-kvadratur uttrycker sig oftast i början (innan vi har arbetat med dess energier) genom sitt teckens negativa kvaliteter eller arketyper. Följaktligen kan vi kanske förvänta oss att Venus i Vattumannen uttrycker den kraft som den måste hantera från Pluto-Mars oppositionen, genom: elitism, snobbism, intensifierad men dunkel och formlös excentricitet, ett behov av att vilja vara annorlunda för sakens skull snarare än som en reflektion av en starkt utmejslad individualiserad genuin inre natur, onåbarhet, opersonlighet (”kollektivt fragment”), diffushet, eller ett planlöst irrande och vacklande.


Eftersom det är Venus det handlar om kommer dessa uttryck att märkas tydligast i sökandet efter personliga värderingar i och genom relationer (Venus styr sjunde huset och planeterna Mars, Månen, och Jupiter i Oxen i sjunde huset). Och eftersom Venus är placerad i tredje huset är det främst genom kommunikation och idéer som detta sökande efter relevanta och genuina personliga värderingar (Oxen) i relationer (sjunde huset) kommer att aktualiseras. Din Jupiter-Måne konjunktion i sjunde huset med Månen som styrare över nionde huset (publicering, filosofi etc.) och denna konjunktion i kvadratur med MC, stärker dessa tendenser ytterligare och gör dig till en stark röst med mycket transformativ potential som når direkt och tydligt ut till allmänheten/offentligheten och indikerar även ett stort behov av exponering av dina mentala resurser. Pluto i första huset är en potentiell pionjär och skoningslös sanningssägare, och med all din Vattuman- och Stenbockenergi, behöver du lära dig att effektivt kanalisera dessa transformativa energier genom kreativ vision på ett sätt som gagnar samhällets evolutionära behov av förnyat förhållningssätt till bla livets fysiska former (pengar, ägodelar, dvs. Oxen), och undvika att fastna i alltför mycket privata grubblerier och projekt präglad av själv-absorbering orsakad av föräldramässiga dysfunktioner (en stor risk eftersom nästan alla dina planeter är ”nedsänkta” och samlade runt horoskopets ”nattpunkt” I.C.).

Men låt oss gå tillbaks till Venus sabianska symbol (se ovan) och se ifall den kan kasta ytterligare ljus på det som jag precis har beskrivit. Jag ser den som en potentiell lösning eller hjälp till att undvika att fastna i fruktlösa konflikter och maktkamper (Pluto-Mars opposition) med andra (sjunde huset) över vilka värderingar (Oxen) som är de ”rätta” eller sanna eller mest sofistikerade (Venus i Vattumannen). Att förstå att alla personer förhåller sig till livet och värderar olika saker beroende på vilken evolutionär nivå de befinner sig på (se den sabianska symbolen) och att det är rätt för dem att göra så, är en oerhört viktig lärdom för oss alla att inse. Den insikten gör det möjligt att inte bara hjälpa och samarbeta med andra utifrån vad DE behöver (inte vad VI anser att de behöver), utan ger oss också möjlighet att konfrontera och ifrågasätta de personer som INTE accepterar detta faktum utan istället försöker dominera och styra över vad andra personer ska strukturera sitt liv kring vad för typ av värderingar (och den obalans i maktfördelning som detta medför).

Har tittat igen min "blogg" som jag höll på med i somras lite -det ser ut som om jag instinktivt/omedvetet suttit och markerat min "existensiella image", mening för den STABILITET som söker att förankra "estetiskt" innan jag kan "ta nästa steg"..

-graden innan min Ascendenten (där "återgången", mötet med den okända genom "mediation"/inspiration äger rum) beskriver "The inertia of all institutionalized procedures."

[Åkes granne]

Jag imiterar förkastliga relationsbilder från tidigare krismiljöer av förtryck, skräck och besvikelse och visar ingen RESPEKT för livet eftersom sanningens flöde motsätts av alla mina tvångsföreställningar. Jag sitter på "andra sidan" och "försöker veta mer", jag tror på något sätt att jag är "åskådare" åt sanningen.

Relationen bygger på den tidigare erfarenheten av min MOR, och det dunkla trauma hon överfört på mig, som bl.a speglar att jag upplever mig var åskådare åt sanningen (distans = Vattumannen), jag fick mina jordiska tillit- och närhetsbehov avvisade, och förvrängda till något dunkelt, sjukt och krävande [HENNES behov av mig som "behagare"] (min personliga mening blev att ta ansvar för mina föräldrars [Stenbocken] egna syfte med mig -jag blev hatad av min flyktiga och psykiskt labila/dualistiska pappa (psykopati och cykler av förlåtande) som barn och var tvungen att tillslut BLI hans IDENTITETSMYSTERIUM för att försöka "rättfärdiga" och förstå "vad jag är värd" i min förvirring..

Har skrivit om detta i block osv, i mycket komplexare detaljrikedom, av någon anledningen fortsätter jag alltid att gräva i detta. Det handlar grovt om att heala den oförenliga relationen (budskapsstationer -mor-far; Sol/Måne i kvadratur) genom att förstå "likaskapet" som symboliseras av min fars (Solen) stora feminitet (IC) för att "förlåta" och förena det med mamma (Månen) -jag TAR ALLTSÅ IN hela hennes neuros över att inte vara älskad. Jag behöver avslöja Solens maskulina ljus som kvnnligt; vilket gör att Solen och Månen kan harmonera/komma överens.

Handlar om det jag INSÅG ESOTERISKT förra gången -skrev typ "hur kan man göra så med kärleken" -Månen söker alltså att UPPLYSA (Jupiter) Solenergin genom Pluto (som Venus kanaliserar) och dess IDENTITET; mamma och pappas "likhet" är JAG (Pluto i första huset); allt det jag uttrycker är dem också, fast latent/abstrakt, vilket jag vidareutvecklar. Jag måste uppnå en transmutation där principen uttalas -Solen måste BLI Månen (sanningen); genom att förstå sin misshandel av kvinnan (Månen) som talar om detta för honom -Månen är den personliga studien som försöker "attrahera" in Solen; Månen TJÄNAR alltså Solen i detta specifika ärende -allting handlar om att förstå VEM JAG ÄR; Solen har missförstått allting och ÄR en teori (Vattumannen) och förstår inte att den ÄR ALLTING detta som jag talar om och håller på med; kärleken.

För pappa lämnade mig "utan svar" och jag hänvisades istället till att kapitulera vår relation (som utgjorde min kreativitet = Solen) och söka mamma som "berättade sanningen" (Jupiter) -som i indirekt innehåller svaret om pappa, mamma skickar alltså ut en "kod" till mig att "förena dem". Det pågår alltså ett förtroende/misstänksamhets-drama; en inre extrem konflikt i min kärnnatur. När mamma LA SIG I min relation med pappa i sin svartsjuka hatade jag henne. "Förståelsen" (Jupiter-Månen) och "den andra" (sjunde huset) kom klumpigt och olämpligt in i bilden -skapde en total polarisering. Dvs. inte som ett STÖD och substans till den centrala kreativiteten -men det måste vara så för att de två excentriska potentialerna ska "tillfredställa" min stora ambition, genom fullständig kris.

Min Måne STUDERAR som sagt febrilt Solen (meningen med livet) för att förstå den som Solen ÄR -och kunna erbjuda denna relation till Solen för att ge den en harmonisk förankring i livet och tjäna uttrycket av dess frihet. Jag har alltså skapat en uppgivt som jag måste lösa genom att gå in i Pluto; mitt mål = dvs. den enda som VET den esoteriska hemlighet som kan realisera Solens plan.

Problemet är att Sol/Måne agerar på olika planhalvor med samma projekt fast i två olika "kön" eller "riktningar". Allting är motsägelsefullt, jag har blivit erbjuden två olika riktningar och är splittrade i dubbla betydelser som slutar i MITT EGET ANSVAR -mysteriet; som måste gå ner i sina urrötter för att beskriva "teorin".

Detta uttrycker sig helt absurt och är anledningen till min frustration och inåtdragning i egenstudier -vilket är så långt jag kommer. Jag är ständigt "omotiverad" och upplever "kreativ meningslöshet" när jag ägnar mig åt jordiska praktiska behov (och t.o.m relationer) -Solen vill inte förlika sig med de stöd som Månen skapar för den utan försvarar bara sin självständighet, för att inte känna sig dränkt. Jag är alltså på "två ställen" samtidigt; jag känner ett relaterande/fysiskt behov (Månen i Oxen) samtidigt som jag känner behovet av att FRIGÖRA (Vattumannen) mig från det och hitta en annan mening, för att inte få min individualitet dränkt. Jag ser hindret hela tiden och kan inte beskriva min intention.

Det neurotiska handlar om att jag tvingades "testa" min mamma som barn -när jag levde tillfälligt realiserad genom pappa projicerades mammas närvaro en skuld på "felet" jag gjorde i allting, och jag pendlade ständigt mellan de två betydelserna min uppmärksamhet skapde. Dvs. = JAG TROR ATT JAG ÄR "NÅGOT ANNAT" ÄN DEN VARANDE-AKTIVITET SOM ÄR JAG, och lever alltså i en ständig alienerad vanföreställning som gör att jag bortprioriterar verkliga behov.

Jag kan inte SE min Sol genom Månen -jag arbetar alltså med att förstå att två inviders förmulering av ett syfte kan vara SAMMA SAK. Solen ÄR den sanning som utgör Månens inre resurs, den är så ren att den inte finns -det är en REFLEKTION (Imun Coeli) på själva existensbudskapet. Solen SPEGLAR Månen -precis som Månen gör i sig själv. Jag har alltså fastnat i en tvångstanke om att vänta in det "andra" -men jag är redan "henne". Solen är alltså min INTUTION! (Uranus + IC = kollektiv självbild) -alltså det formlösa irrande och sökande jag håller på med; men utan tid/substans, en "idé" som söker PERSONLIG FÖRANKRNING (Oxen)... Solens identitet är alltsp FÖRENDERLIG (IC) och beroende av VERKLIGHETENS substans (Saturnus/Neptunus) -eftersom Saturnus/Neptunus "är" hela horoskopet (förutom Pluto) och främst kanaliseras genom Venus upphöjda men intensiva aktivitet bidrar det till att föra in Solen i relationen (genom Oxeplaneterna i sjunde huset). Man måste alltså "GÅ TILLBAKA" och tillbaka igen. Eftersom dramat skapdes i en SCEN utanför mig själv finner jag ritualen/svaret i min VÄRLD och verklighet som något som ser ut att ligga utanför mig själv (Pluto).. jag förstår alltså här att JAG ÄR LIVET. Lösningen imiteras utifrån anden-i-rörelsen i de fält som utgjorde min tidigaste existensiella grund. Föräldrarna speglade med en palett av färger en unik uppstättning kavliteter och budskap som utgör verktygen i skådespelet. Vi SVARAR (dna) alltså VERKLIGHETEN.

[Åkes granne]

Både min Sol och Måne uttrycks genom min Uranus (Sol och Venus i Vattumannen) som är extremt dominant, genom att den är oaspekterad intensifierar det sin redan självständiga/"erratic" natur som kännetecknar allting jag gör. Oaspekterade planeter ser ofta inte sin egen natur som ofta tar över livsprofilen, eftersom uttrycket är så rått och nära. Har räknat ut vad det handlar om.. Uranusenergin som kanliseras i Saturnus-Neptunus-konjunktionen (den andliga tolkningen och kreativa meningen med verklighetens strukturer/mentala programmeringar) är alltså ett uttryck av den FRISTÅENDE tolkningen-teorin som måste "IN I TIDEN".. genom INTUTION (som ÄR den); kan liknas vid en enorm "virvel" som söker ett "beskydd" i en "ny värld".. Det är Uranus som informerar Sol-Måne om den HÖGRE TILLHÖRIGHETEN; den egna /unika sanningen med evolutionen-inkarnationen, som INTE har med barndommens "fälla" i sin bundehet att göra -vilket annars har tagit över och lagt en depression över hela mitt horskop, med Vattumannes behov av avancerad förståelse/sanningen med människan.. Det är alltså Uranus som gör att Solen-Månen "egentligen" (från första början -"tillbaka i tiden") väljer att profilera en EGEN mening av den kreativa kärnnaturen (som kan ha något att ERBJUDA den verkliga kärnan som människan KOMMER IFRÅN).. Detta är perspektiv som har att göra med vår högre mening -vår KOLLEKTIVA-HISTORISKA (Uranus i Stenbocken) "familj".

Min INDIVIDUALITET blir alltså olycklig och skrämd av att dras ned i den oerhört dominanta studien av den familjära sanningen/uppväxtpsykologiska bilden -vilket gör att Uranusenergin försvarar sitt LIV genom extremt "avancerade" förklaringsmodeller UTAN FÖRANKRING i den "allmänna uppfattningen" (Stenbocken); för att "komma bort" från det FAKTISKA (Stenbocken) som upprorsmakaren faktiskt behöver HARMONISKT (i hus 2), för att förstå sina RÖTTER (Uranus styr fjärde huset =rötter); som en vidaregången energi från universum/historian.

Ett "stöd" som Uranus behöver för att MOTIVERAS att transformera Saturnus-Neptunus (inom vår aukoritära allmänhet) -genom utvecklandet av en NY SANNING. För att få "komma in", dela ut kärlek -VERKLIGHETSFÖRANKRAD genom de naturliga principerna (!), som tidigare utestängts och "dömts" (Stenbocken/Saturnus)...

Detta är en EXTREMT djup ÖVERLEVNADS-INTENTION (oaspekterad planet i andra huset.) Orsaken till att jag faktiskt väljer att "leva" trots oerhört traumatisk "misshandel" av dess frihetssökande livskraft. (Givande att ta redan på VARFÖR denna energi inte har "godkänts".)

Uranus är det vi kallar "galenskap"; det excentriska och bortstött-övermogna. Det som har hänt tidigare t.ex. är att min Uranus blivit "galen" när HISTORIAN (Stenbocken) inte längre har levande energi att BESKRIVA "fortsättningen" med -när omgivningen (fjärde huset) inte stödjer förändring (Uranus/IC) -kanaliserat mentalt; försöker Uranus försvata sin aggressiva individualitet genom att BRYTA NED "den kollektiva döden" (och utgör ett HOT) -speciellt när Uranusenergin inte har ett EGET SPRÅK för din visionära mening, utajn tvingas använda de byggstenar som kollektivet lämnat kvar från sin tidigare "tid", som en paraodi, den "stora ambitionen" (Stenbocken) i sin perversa självdistans (Uranus) som nöjer sig med vad som helst som beskriver ALIENATION (Uranus) -genom provokation av "sanning".

Min lycka och mening med livet handlar om att involvera Uranusenergin i en LEVANDE INSPIRATION -göra kreativiteten verklig. Det är denna energis förståelse som gör att jag INTE länner mig som "arketypen Vattumannen" -eftersom den ser det "naturliga" utifrån TIDEN. Uranus "vet" att det är en energi från universum som beskriver en arketyp, och vill göra MENINGEN MED dess betydelse verklig "på jorden". Jag är tids-alienerad och frånkopplat "konkret". Uranus känner hela tiden att ingen "tror på" den -den är som sagt intution som söker en FORM som utgörs av resten av horoskopet.

Den tar åt sig (fjärde huset) av hela kollektivets (Uranus) röst (av dess sorg) -förlusten och distansen av att vi inte förstår Gud, egentligen.

Manifesteras som kronisk "ensamhet" (eller å andra sidan: olyckliga relationer som speglar problem med samhällets hyckleri -eller visionärt men utan substans, floder av meningsfulla betydelser av potential efter potential av individualistisk mänsklighet som utgörs av traumat av att inte kollektivt kunna erkänna sanningen [dvs. den faktiska sanningen] i det verkliga livet, genom andra.)

Genom att lpna OMGIVINGEN (fjärde huset) och ANDRA (Venus; sjunde huset) gestalta Uranus kan man föra in hjälp (Neptunus), kunskap (Saturnus) och förbättring (Uranus) inom den naturliga miljön för att väcka "likaskap" (även genom det etablerade) och HITTA framgången (Stenbocken) inom GRUPPEN (Uranus) som en reflektion på dess önskningar och behov. Som den delade tryggheten och KÄRNAN av allt.

(Har alltid haft en omogen frustration över att inte kunna hjälpa att bidra med verkliga resurser för att höja upp de "begåvningar" som mänskligheten besitter. Tycker dagens "alla arbetar för sig själva"-arrogans känns väldigt hindrande, eftersom det speglar en sådan osäkerhet.)

Ofta var det så att jag som yngre tvingades "möjliggöra" mina småsyskons (tredje huset = Saturnus/Neptunus) kreativitet (femte huset =styrs av Neptunus) med min egen "plats"/roll (Saturnus) -jag var som förälder (Saturnus) för dem, när de blev lite äldre tog mina föräldras manipulativa förtryckande roller över vilket skapade seperation/alienation mellan mig och dem; som blev "rivalitet" -vilket gjorde att de dominerade ut mig som "störd", och jag fick ta skulden för ALLT som hände bundet till familjen -vilket gör att jag alltid "skuldbelägger" mig för de osynliga (Neptunus) psykologiska hinder/upprepningar (Saturnus) som jag själv inte har utgjort från första början.

Den senaste tiden har jag i min uppgivenhet haft tankar på "självmord (fast ändå inte, mer "medvetet" för att jag "inte lyckats") -samtidigt har det uppkommit mycket kristna influenser i de symboliska ritualerna, genom invadering utifrån, och i min studie av "solen", etc. Det verkar som om vi har en historia inom oss som söker att VIDAREBEFORDAS -när det då inte finns någon egen kreativ vision, då genom TEORI.

Menar alltså att det var något som i min låga livslåga uppstod eftersom det var slut på material för budskapet/misslyckad framgång.

Det känns som denna energi behöver en slags kris (depressionsartad = Saturnus), att RESURSEN (andra huset) kommer innifrån detta, som faktiskt innebär VILJAN ATT LEVA, genom att ge upp (Neptunus)..

[Åkes granne]

Min rastlösa flyktighet och kroniska depression handlar om att jag sett igenom struktursystemet (i bl.a samhällsformer/föräldrar) som en bluff, vilket gjort att jag inte upplever någon utkomst/kreativ vidaregång för min mödan, vilket gjort mig omotiverad/avtrubbad inom det konventionella -missanpassad, samtidigt som jag är extremt ambitiös ..jag försöker uppnå någonting; dvs. vända på inre och yttre struktur -just nu ser jag strukturen i kaoset, samtidigt som det är för djupt och intutivt för att förmedla en påtaglig bild av, och upplever allting som ett fängelse -utvägen är blockerad av min egen fixering.

I min barndom kränktes mitt intellekts naturliga frihetsbehov, genom att  t.ex. min pappa presenterade kunskap som skapade "beundran" och belöningar, samtidigt som svaren bakom detta var "mystiskt" -tills jag såg igenom allt detta som HANS egen stolthet, och kunde inte längre assimilera kreativieten genom att beundras och vilja lära mig. Jag började känna ett extremt motstånd mot skolans kunskapsupplägg i högstadiet, eftersom jag upplevde allting som falskt. Jag är alltså medveten om min illusion av mig själv samtidigt som den är min "säkerhet".

Formens svar handlar alltså helt uppenbart om Gud; det som är högre än mig själv; det mystiska som jag skrev -som inbegriper en "förlåtelse" av det svek som min far och därmed auktoritetsvärld gjorde. Så länge mystiken fanns behöll jag alltså disciplinen, var brådmogen och ambitiös som barn. Nu handlar bara allting om att se baksidorna av, och felen med allting.

Min syn på världen är en projektion av min intellektuella självrelation, jag ser den alltså som en plats där befrielse är nästintill omöjligt att nå, samtidigt som det är det enda jag intresserar mig för -"bluffen" FÖRFÖR alltså fortfarande, men en FORMLÖS vision utan substans. Har inga praktiska ambitioner alls, -min depression startade i mitten av tonåren när jag började konfronteras med praktiska misslyckanden, vilket gjorde mig extremt frustrerad och inåtvänd, tills jag gav upp och ville förstå allting istället.

Jag måste alltså sluta fly och själv UTGÖRA strukturens kontraktform; metodik, och transcendendera. Genom den kreativa inspirationen; jag måste alltså bära på ett snickeri och använda mig själv för att manifestera -jag fortsätter att trappan och resultatet ligger utanför mig.

Förut såg jag min rastlöshet som en nackdel, jag tar alltid den lättaste vägen fram och undviker allting som innebär motstånd, gör ingenting av det jag planerar rent praktiskt, och även om jag "tar mig i kragen" är jag frånvarande i aktiviteten och försöker hitta undanflykter. Vet inte vad det är jag hela tiden VILL ÅTERGÅ till egentligen -det verkar alltså som den KREATIVA IMPULSEN kräver en sant andligt inspirerad involvering i rot-integreringen (istället för att utgöra alienationens sökande).. Menar att det finns en anledning till motstånd; processen är SPONTAN och religiös och kan inte disciplineras i en bild. Jag är mycket koncentrerad på förståelseambitionen hela tiden annars; så det handlar alltså om en SPLITTRING, som jag måste ta hänsyn till genom att ansvara för den egenskapade metodiken.

Vi kan inte anamma någonting; det är FLYTANDE och måste gå från KÄRNAN -som en "tanke" befriad från en garderob. Det är som mina tankar är min skugga.

Fan -jag känner mig väldigt mycket hämmad nu filosofisk, förut upplevde jag i mitt tänkande att jag förstod "former" perfekt, men kunde inte riktigt förmedla strukturen, nu är det omvänt -allting är "öppet" och orden räcker inte till för att beskriva dess komplexitet som övergår mig.



Jag uppnådde en gång transcendens förra våren, genom att jag VÄNDE på strukturen-utvägen; genom att TA IN den och BLI UPPLÖST; och låta strukturen utgöra kunskapen -uppenbarad INOM mig; ett med världssjälen.

Jag skapade genom penetrerande kontemplation en MYSTISK LÖSNING (betänk i vilken atmosfär behovet började) på gåtan; av hur man ANVÄNDER sina FÖRDOMMAR.

[Åkes granne]

Tror t.ex. att människor uppväxta i rika kretsar ofta har dessa erfarenheter (sett igenom auktoriteten), vilket skapat en laglydighet, vilja att göra vad man vill -samtidigt är det dessa människor som styr världen.

Har försökt förstå sådana här saker på djupet förut, men ser bara relativiteten i de olika metoderna/uppväxt. Jag har aldrig fattat vad det stora felet är, vilket gjort mig olycklig, alltså "förvirrad".

Eller så handlar det om att vi inte är upplysta kort och gott, det kanske är mycket enklare. Bara för att en dysfunktionell psykologisk atmosfär härleds till barndommen, så kanske den redan "bara fanns" där, eftersom allting börjde då. Vi kanske bör förlåta våra auktoriteter av den anledningen att det är mycket större än vi förstår, att det är evolutionärt betingat och latent uppviglat av vår ständiga oupplysta miljö.

[Åkes granne]

I min barndom kränktes mitt intellekts naturliga frihetsbehov, genom att  t.ex. min pappa presenterade kunskap som skapade "beundran" och belöningar, samtidigt som svaren bakom detta var "mystiskt" -tills jag såg igenom allt detta som HANS egen stolthet, och kunde inte längre assimilera kreativieten genom att beundras och vilja lära mig.


Jag uppnådde en gång transcendens förra våren, genom att jag VÄNDE på strukturen-utvägen; genom att TA IN den och BLI UPPLÖST; och låta strukturen utgöra kunskapen -uppenbarad INOM mig; ett med världssjälen.

Nu fattar jag vad jag har gjort, jag har lagt mig själv utanför mig själv att brottas med, gått ut och in, för att jag ska se igenom mitt själv på ett andligt plan -den enda utvägen; källan -det FULLA ANSVARET och resultatmässiga autenciteten; en själv.







Och nu börjar jag förstå....

Saken är att orsken till min upplevelse av lidande började med en rent estetisk avsikt, jag började läsa saker och tyckte att existensiella tolkningar var vackra -"att förstå", och bröt igenom på det sättet kan man säga. Det estetiska inbjudandet till mina egna strukturer var den raka vägen som sig själv, och ultimat koncentration kunde alltså skapas. Nu är det alltså ännu värre i sin flyktighet.

"att förstå" ?

Hmm, ja, eller hur..


Jag började alltså integrera mig i relationen, genom personliga filosofiska värderingar, för att utmejsla en IDENTITET för min inre relation till mig själv med dessa verktyg som "samband"..

Jag har alltså skapat ett inlärt beteende för att tolka existensens värde.

Den där glaumoren dog förstås tidigt och blev vanlig/konkret..

En identitet -just det! Då behöver vi även ta hänsyn till något som heter psykologisk död.


Neptunus = upplösningen/kaoset/livets inpersonella flytande former; lidande och redemption (läs min tråd om buddhismen..)

Alla bör förstå detta -och ja, jag råder er att begripa tillvarons mönster utifrån det linjär perspektivet. Vet ni vad? Saken är den att våra existensiella tolkningar -speciellt de som är fixerade i strukturer -obarmhärtigt bjuder in den vilsna eleven i något mycket stort och ganska riskabelt.

Anar ni dualismens "pre/post-religiösa" inflytande här? Med förståelse för den centrala väg denna flod väcker.

Ja, vi är alltid PÅ VÄG någonstans. Om vi läser filosofiforums tolkningar av existensiella problem så influeras vi snart av samma "ande"-rum -man ser samma mönster i sig själv genom estetiken/filosofin som Gud; och inte nog med det så blir det ännu mer begränsande då man ser formen som det yttersta uttrycket av "det konkreta budskapet"

Man tror att man "vet allt" eftersom man ger mediumet dessa kvaliteter.

(Hade jag börjat med konstärligt utövande för typ 3 år sen hade jag kanske skapat andra premisser.)


Det man nu måste göra är att göra den närvarande naturen levande, börja "kommunicera" med konstformens utveckling av egen identitet, och fullfölja dess potential -gå igenom den och förnya sin upplevelse av självet.


Var finns essensen, vilken är inspirationen och vad "är" detta?



Neptunus gestalt:

Det är alltså att känna DEN känslan som delas av alla individer i mänskligheten, men det är INGEN individuell känsla.. (Därför en medvetenhet som är mycket central i artistiskt/konstnärligt/poetiskt utövande.)

Förstår ni?


Nu är det alltså SPRÅKETS vikt som utgör min begränsning för att transcendendera, eftersom det är en del av mig själv, nämligen den relaterande balansen, som inte förmedlar den osynliga sanningen obegränsat, utan blockerat min mentala transformation -genom dess bild av det hela som är mindre än vad allt egentligen är.


Kommentarer?