Lite reflektioner..

[Åkes granne]

(Texten är egentligen sprungen ur reflektioner från ett annat forum där marijoriteten har en självrättfärdig "mystiskt" bild av hälsa och det dem tror är evolutionen. Formuleringarna är ganska "enkla". Det jag skriver här är det vi redan vet, men i alla fall.)

Bakrund: Har börjat känna ett läckage från mina verkliga moraliska värderingar som annars är dolda, i mina drömmar. Drömmer att jag känner problemet med mänsklighetens primitivitet/missförstånd, i mördandet av djuren, i fas med vår -hör och häpna: EVOLUTION. (Det går ju inte att undkomma, att detta är tvivelaktigt, livet är inget omedvetande.) Att jag på något sätt "tvingats" underordna mig det fysiska/praktiska genom rädslor, vilket hindrat mig från tillfredställelsen i att leva genom mina personliga värderingar och inre talanger. DÄRFÖR leder detta till olycka. Och ja, det kan faktiskt vara omedvetet.

Mitt medvetande uppmärksammar omedvetet mycket ofta detta tema (vegetarianism kontra köttätande), invaderas ständigt av dessa budskap.


Jag tror att vi i framtiden kommer förstå vår fysiska balans genom ökad medvetenhet....

Det råder brist på uppfinningsrikedom. Ni förklarar "helande" genom att man genom att äta SIG SJÄLV (djur-djur) återupphåller fettbalans. Det är DÖD och inte liv. Första rädslan, första illusionen: överlevnad. Behov är smärta. Livet får ingen chans eftersom man klassar det som "villkorligt".



Hur kan harmoni vara att INTE vara överens? Fortfarande tror vi att det måste finnas en "lag" (hmm..?)


Man svarar "behoven" för att "bli tillfredställd". Men den enda tillfredställelsen som finns är att inte behöva någonting.. Motsatsen till detta är de "tunga svårigheterna och "ansträngningarna", och den rejäla smärtan. Tillslut är det detta vi klamrar oss fast vid eftersom det inte verkar finnas något som längre värderar oss, vi har förlorat vår källa. Det är då vi inte längre har någon personlig moral.

När vi släpper rädslan och bryter igenom till enheten blir vi på samma gång varse om den jordiska kroppsliga identifikationen med MATERIAN. Det är därför man försöker känna sig VÄRD något genom ÄGODELAR, men fortfarande är det någon utanför oss, makten (döden), som "satt stämpel" på resurserna. Vi är alltså på en omedveten nivå förenad med djuret, vilken förnekelse vi försöker "balansera". Det allra mest PERSONLIGA är alltså DEN ANDRES PRIVATLIV. Det är så kärleken är evig. Sinnliga njutningar attraherar intimitet och inte tvärtom.

Upplevelsen av självkänsla är att vara "nöjd", att redan ha -oavsett, eller särskilt då någon "hotar" oss. Problemet är att vi kan inte älska oss själva eftersom vi inte ser att allt är ETT, vi tror att allt är "uppdelat" -och därför hänger vi oss till sådana filosofier; att vi "måste" ta för att få. Vi förknippar freden med offrande genom vår kulturhistoria; den kulturhistoria som vi på ett djupt plan skapade för att vi skulle förstå vad vi INTE är -DET är offrandet, vi har aldrig realiserat något unikt. Detta är vår själ som förför genom att alltid innehålla en liten del av minnesförlust. Det finns en mycket djupare förbindelse mellan allt det här, en formula, över hur vi ritualiserar behovet genom vår historia-fysiologi som jag inte kan förmedla i språket.

När vi befriats från vår irrande jakt efter vinst och säkerhet kommer vi ta död på de ritualiserande/föråldrande processer som underordnat sig födobehovet. Har ni tänkt på att det är växter och örter (alltså materia med väldigt liten volym och energi) som man upptäcker myriader av "speciella", "unika" läkedygder hos? En del människor kan redan nu välja sin mat genom INTUTIONEN, detta växer fram i samma stadie av upplysning som skapar kärleken till djuren.

Kanske kan vi inte ens TILLGODOGÖRA oss maten och ämnena eftersom vi TVINGAS äta den, det finns ingen "meningsfullhet" i kravet. Harmonin kommer uppstå när vi inte behöver någonting och läker oss själva genom kärleksfull serendipitet.

Jag tror det är denna konflikt som den kvinnliga sidan känner i sin klyvning mellan adaption av den maskulina kulturen (köttätande) och mer "behövande" ätande av sött (frukt), eftersom det feminina är det som föder och "ger" maskuliniteten eller egot, som blir extremt i sig själv, vilket symboliserar den typiskt kvinnliga "sockermissbruket". Det är alltså total obalans och avidentifikation, där man bara kan identifiera sig som en "övervikt av", en "sådan sort/läggning" där man är överlägsen eller underlägsen andra och ingenting. Då är det lika bra att ge upp.