Förnyelse

[Anna Sara]

Jag har en djup personlig klyvning i relation till förändring/förnyelse -min centrala medvetenhet törstar efter det, det ÄR dess eget jag skulle jag vilja säga, som dock mycket klurigt mobiliseras genom min personliga sentimentala åsikt eller beröring av detta, som istället ser det som något "sorgligt".. och i min desperata ytliga livstörst så har jag "tömt ut" min "sinnliga" känsliga inre natur, då jag velat balanseras.. och detta har väl istället luckrat upp grundkomplextet, genom negativa fördunklade attacker.

Hur som helst, jag tror det handlar om att man förstår att vi inte BEHÖVER tillfredställelse, vilket vi ofta filsofiskt målar upp. Tillfredställelsen ger oss TRYGGHET, och därför fortsätter vi att "söka den", även då "den" inte ger oss något längre.

Först när man inte är "denna tillfredställelse" längre, är man tillfredställd, man "BLIR" till genom det, och därför är det "attraktivt", men inget "behov" (som i nuläget, det enda man rättfärdigar sig genom, t.ex. genom att prata om det).


Man söker mycket en "skönhetsupplevlese", även då man integrerar mentalt. Det är en egen resurs, men även andras.

[Anna Sara]

Den estetiska personliga "sorgen" över att "mista ett jag" (som en historia, osv) kan ses ytlig eller "felförstådd" på ett själsligt plan.. det här handlar mycket om att "placera" det vi ser som sanningen och man gör detta i många former. Jag "höll på" intensivt med detta förut.

Men det känns som om allt "hänger löst".


Vet inte varför jag säger detta, men jag försöker bara förstå.. vad "sanningen" är i det här, det känns som om man försöker "attrahera" något (tillbaka) och att detta är fullt väsentligt i byggandet/helandet av sin egen känslonatur. En manifestation ("tradition") av egen närvaro som "måste" finnas där.

Sanning handlar mycket om "healande". Jag relaterar mer detta till "händelser" dock, och det är väl det vi försvarar (gamla) och försöker aktualisera.

[Anna Sara]

Allting som någonsin kommer hända (du själv t ex) händer HÄR OCH NU, för evigt.

Och "när" det vi alltid letat efter "inträffar", är vi förvånande, (av just denna anledning).





Vi är alltså INTE förvirrade! Lita på mänskligheten! Jag vill bara säga det.

[Anna Sara]

När vi "ändå" s.a.s böjer oss under filosofi, för att höja oss över oss själva.. borde vi då inte, med tanke på "det förflutna", seperationens tidsuppfattning, etc.. prata om denna vår kollektiva dysfunktion, centralt?

Borde vi inte alltid göra det, påminna varandra om det här, när konflikter uppstår på forumet? Är "argumenten" så "sant viktiga", för oss när vi ändå inte kan uttrycka vad "själen menar med detta"...?

Är inte det mesta av det vi skapar (vårt kollektiv, vår ras, skapar konstant btw alla krig, smärtan, etc etc), i ord och uttryck och så att säga onaturliga strukturer, en förvridning, eftersom våra känslor/reaktioner/frånkopplade åsikter... är minnet av seperationen och förlusten i röran av "sagor"..?


Skulle snarare säga (än något annat): bejaka ångest! Tror det är en kollektiv SKULD..