Okej... tar detta i kortfattade bilder. Var lite "klyven" hurvida det är positivt om jag skriver ner mina bildliga tankar "hela tiden" eller ej, eftersom jag nyss reflekterat över min relativitet/dualitet av "det goda & onda" kanaliserat genom kroppens mentala handlingar (primitivitet) och relationsobjektets själ (andlighet).. och försökte besluta mig i mitt omedvetna för en motivation om att överlämna "mig själv" till "oss", dvs livet, som står med de bästa omständigheterna för ögonblicket (nu är väl det här det då, trots).
Vill alltid "få ut" teorier/skisser jag reflekterar fram, eftersom jag blir "hyperaktiv" och orolig om jag inte delar dem..
Här är en enkel skiss, kring "ömheten" mellan ORDEN och ORDET.
Det här är alltså en RÖRELSE;
(Jag har de sista åren i mitt liv kanaliserat min emotionella natur, kriser och involveringa av identiteten, genom tankens "motorik", därmed kunnat "fly runt" mycket i mig själv, och här förstås mer eller mindre hittat på en mening kring varför. Det finns ingenting jag identifierar mig så mycket med som analys och tankar, att sätta ord på inre former/själ).
Detta börjar UPPLÖSAS och mattas av, vilket lett till "panik" och "ångest". Jag funderade bildligt på vad jag "nu sen" skulle göra med mina upplevelser, när jag inte längre kunde "nå upp" till en lika inflytelserik och kraftfull handling av meningsfull/strukturerande impuls av verbalisering/språk, som förut då mitt omfång var mindre. Det här alltså som min "medvetna mask/relaterade navigering", som mitt jag/tillvaro mycket varit beroende av, och är (men, som blir bredare och mer komplex, vilket upplevs som "kaos").
Orden är en förgrund till ordets (sammanslutning/helhet) upplevelse av FRIHET, som måste omfamnas för att skapa sann flexibilitet och "ärlighet". Det finns en enorm skönhet av PERSONLIG FRIHETSNATUR, som det känns som om jag har väntat på i hela mitt liv, när SJÄLEN kan uttrycka JORDISKA FORMER av en inre relation, i föreningen och balansen mellan högt utvecklad dualism, och kompromisslös holism (steg längre opersonliga "hippeformer" av upplysning).
Tankarna, orden och språket blir en tafatt förmedling inför det andliga behovet tillslut, vilket leder till en "kris"/meningslöshet, där egots konkreta mentala aktivitet måste ge upp inför en högre logik ("sanningen"). Kanske just att sanningen inte kan förstås på det "intellektuella" planet, mentala former kan ju också vara känslomässiga och fysiska, andliga.
Vad denna envisa kryptiska aktivitet (jagprofil) så i hemlighet tjänat, är alltså det som skapas när sinnet, memoreringen av "döden" (livstråden/själsrörelsens topp) når en förening, och först då kan VARA MED OM sin historia/myt, och gå in i en högre, större form som "ser" det som "såg", och helar bristen som intensivt halvt- eller ickevarande, i logikens första form av sig själv.
Jag (som upplever denna rörelse specifikt i det intellektuella) har, inser jag nu, en BESATTHET över andliga arketyper som ärlighet/öppenhet/språklig autentcitet (och att eliminera dess dualitet/motsats) -eftersom här uttrycks den enda levande IMPULSEN av "budskapet"/meddelandet, jag "lyfter upp" mitt förflutna som något som "händer" (potentiellt!) fast det redan har hänt (jag måste alltså senare inse att jag inte kan göra ägandeanspråk på det, utan måste öppna mig för livet själv)...
Dessa tankar "försvinner inte", utan dess historias frukter mognar i en potentiell transcendens, först utdelade när jag kan "MINNAS" dem själva i form av känslor/FÖDELSE (tankarna tjänade en skönhetsform, logik, intelligens och "uppblandning i allmänhetens livlighet").. Men fragmenten som "stöts ihop", själva MEDVETENHETEN (opposition/balans -då man "får tillbaka" själ, i frukterna), måste våga vara redo att ta ansvar för historian (tanktens/språkets emotionella myt/insikt) och gå vidare, genom det "OKÄNDA".
Detta är för dunkelt för att "räkna ut" mer än såhär (och där, här, är jag, alltid), men det är också mysteriet och tacksamheten i tiden, och det plötsliga (kan upplevas just som frälsning eller uppenbarelser) eftersom detta just handlar om eller är ren LEVANDE energirymd.
Som jag tidiagare skrev, om dualitet/relativitet.. blir "händelsen" synlig just i "toppen" -SÖKANDET EFTER BALANS (på en mycket mer DJUP nivå än vad det i det döda upplevs som, och kan bara "röra på sig" i dessa personliga former); kärlek (strävandet)/en livsrelation, helandet och enheten i dualiteten mellan själva dualismen och sanningen, som i födelsen är en plattform för själen att uppfylla sin mening/kreativitet genom. Att hitta tillbaka till det STÖD som övervinner avsaknaden/galenskapen, och istället får rätt att beskriva det, kreativiten och det rebelliska.
En skiss (varför tänker vi så mycket/vad är sanningen)
Moderator: Moderatorgruppen
Mitt "problem" är alltså en nästan total OMEDVETENHET.
Anledningen till att jag kan uttrycka saker, är en mental inutition och filosofiskt minne av konkreta "glömda" upplevelser.
Saker jag "förstår utan att förstå" bara dyker upp utan att jag gör något och jag upplever dem inte (mötet) innan jag tar dem i handling men det är aldrig märkvärdigt ("vet" väl någonstans att det handlar om det omedvetna, hur mycket jag tränger undan eller inte), det är allt och ingenting "som" ingenting istället för allting (medvetet), allting är alltid väldigt eller helt DUNKELT ("finns inte"), vilket alltid gjort att jag aldrig satsar på saker och bara oroar mig inför min ständiga kris "tomhet".
(Det här är en slags Neptunusarketyp..)
Jag har en vetskap men denna vetskap är ännu inte MIG SJÄLV/min känsel "där ute där tanken ligger"..
Jag är dock inte så oroad kring detta.
En låt till mig själv och gud/min själ; http://www.youtube.com/watch?v=yYp4tpXgidU
Anledningen till att jag kan uttrycka saker, är en mental inutition och filosofiskt minne av konkreta "glömda" upplevelser.
Saker jag "förstår utan att förstå" bara dyker upp utan att jag gör något och jag upplever dem inte (mötet) innan jag tar dem i handling men det är aldrig märkvärdigt ("vet" väl någonstans att det handlar om det omedvetna, hur mycket jag tränger undan eller inte), det är allt och ingenting "som" ingenting istället för allting (medvetet), allting är alltid väldigt eller helt DUNKELT ("finns inte"), vilket alltid gjort att jag aldrig satsar på saker och bara oroar mig inför min ständiga kris "tomhet".
(Det här är en slags Neptunusarketyp..)
Jag har en vetskap men denna vetskap är ännu inte MIG SJÄLV/min känsel "där ute där tanken ligger"..
Jag är dock inte så oroad kring detta.
En låt till mig själv och gud/min själ; http://www.youtube.com/watch?v=yYp4tpXgidU
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster