De bortkomna livsfrågorna

[Sceptisk]

Det som slår mig då jag jämför olika folk och kulturer är hur annorlunda Svensk kultur är i ett avseende och det är i sådan hög grad som man, avsiktligt eller inte, undviker de grundläggande frågorna i livet. Man diskuterar sällan eller aldrig och aldrig med verkligt allvar livet. Man bejakar aldrig livsfrågor och man nuddar aldrig vid samvetsfrågor. Ifall någon skulle försöka introducera en livsfråga angående döden eller trosföreställningar eller en mer allvarlig diskussion om politiska ståndpunkter eller analysera olika tankesystem och världsbilder så får de inte plats och folk blir märkbart obekväma med sådana frågor.

Även jag känner mig obekväm när någon annan försöker diskutera något med allvar - dock bara då jag befinner mig i Sverige. På något sätt så går det emot den kulturform som vi fostrats i. Vi anser av någon anledning att det inte är fint att diskutera religion och politik och jag tycker det är svårt att diskutera ämnen med allvar utan att de slår hårt i golvet då det inte finns någon annan där som kan fånga upp dem. De tillhör märkligt nog "det privata". Men är det verkligen sant? Är inte livsfrågor något allmänt? Hur har de då kunnat bli av ensidigt privat angelägenhet och hur formas människors livssyn då livsfrågorna ständigt måste behandlas som en egen angelägenhet?

Det jag tror händer är att folk till sist kommer fram till ett val; att antingen leva för stunden eller att bli religiösa. Och de flesta väljer att bara leva för stunden och ignorera vad som kommer hända sen. Oavsett vad man väljer att koncentrera sig på istället, att koncentrera sig på arbetet, familjelivet eller att festa. Livsfrågorna hamnar ständigt utanför.

Är det verkligen så att de är genuint ovälkomna, men varför skulle de vara det? Är det inte bättre att söka veta något kring sin tillvaro än att avsky sådana frågor? Varje sekund är ett försvinnande ögonblick som aldrig kommer tillbaka, varje stund så befinner vi oss i rörelse på väg mot ett okänt mål. Det är en allmän sanning, oavsett om man är Svensk eller Turk, Jude eller Grek.

[J R Auk]

Jag får uppfattningen att vi alltid skyr frågorna för "någon annans skull". Själva vill vi ofta tillskriva oss att vi diskuterar frågorna, eller åtminstone kan göra så, men mer sällan gör vi faktiskt så.

Själv tycker jag att jag märker att folk svarar positivt på att diskutera sådana frågor. Man måste ge legitimitet till dem bara.

Sen finns det förstås många som tagit sig an en slags antikultur mot dessa frågor. Oftast övergående, och underhållen under tonår, och paradoxalt förknippat med ett faktiskt behandlande av frågorna, om än i förnekelse.

Det är åtminstone mina erfarenheter, om nu det låter sig fångas något sådant generellt som vi nu talar om.