En novell jag gjorde i skolan(Låt den narraktige hållas...)

[Restless]

Lägger in en del av texten, läses den lägger jag in resten efteråt.


Låt den Narraktige Hållas.....

Stämningen hade blivit spänd, som om han dragit tillbaka hanen på en 50 kalibers dessert eagle. Situationen absurd, som om han stuckit in pipan i munnen på ett litet svagt barn och metallen skrapade av emaljen på dess små sköra mjölktänder. Den var normbrytande. Publiken kring bordet började bli illamående av tystheten. De befann sig i ett tidlöst lidande i skärselden. Tyst ovisshet. Egentligen ingenting som existerade.  Men ändå så tryckte den på deras tålamod som ett hårt bildäck mot en ömtålig bröstkorg – bröt sakta ett revben i taget.  

Ynkryggar. Deras veka nerver var inte gjorda för det här. Förbannade vare de slavar som hade infört medlidandet som ett fundament i moralen. Hade de inte insett att deras väg till frihet kostat framtiden ett orealistiskt pris.  

Men av någon anledning hade han inte längre kunnat förmå att tygla den växande känslan av äckel med den där strategiska tanken. Eller hade han i själva verket kanske använt den där tanken som en primitiv försvarsmekanism för att dölja sitt just så hatiska och förbjudna förakt?

Du trasslar bara till det för dig själv, tänkte den unge mannen djupt innanför de vinterkalla, sneddragna och frostiga blå ögonen. Dessutom är det nog mest sannolikt så att det är min samtid som inom ramarna av ett (” mänskligt, alltför mänskligt”) vetenskapligt paradigm, etnocentriskt övertygats tro på lögnerna av ett penisdyrkande och promiskuöst nonsens vars öde var dömt att hånas som ett åtlöje långt in i framtiden. I vilket fall så hade det stackars försvaret aldrig haft en chans mot denna imbecilla idiot.

Den mänskliga evolutionen hade just fått sig en akilleshäl. Han bestod av en fet, oduglig, inkompetent och skrytande människoapa som troligen inte ens kunde klara av ett toalettbesök utan att gapa efter sin ständigt självuppoffrande fru om hjälp. Hans enorma kroppshydda var ett hån mot det mänskliga förnuft som klarade av att klyva atomer och göra månresor men inte att värna om sin egen hälsa. Det var som om hans vikt hade en egen primitiv auktoritet som satte sin husägare i centrum av det stora julbordets relativt små gäster. Det var nästan pinsamt att se hur dem urgamla djungelmekanismernas krafter styrde och ställde över dessa damer och herrar som denna mörka julaftonkväll skulle få uppleva mer än dem kunde ha drömt om när familjen Hedin hade bjudit in ett 15- tal vänner och bekanta ifrån ortens församling till julbord och fest.

Apans ansikte tillhörde numera en gammal gubbes, hans muns linjer såg nästan alltid ansträngt besvärade ut och blicken var okoncentrerad och flackande. Nedför nästippen hade de runda gubbglasögonen på honom medvetet hasats ner och framhävde med den rynkade pannan och höjda ögonbrynen en form av fånigt skeptisk överlägsenhet. Som om en liten aristokratiskt snobbig schimpans stod på telefonkataloger och undervisade nanovetenskap för studenterna på KTH.

Man kan nog minst sagt konstatera att han var besynnerlig, denna människoapa. För trots de fakta att han numera inte ägde ett arbete, aldrig haft en lovande yrkeskarriär eller för den delen utbildat sig mer än till grundskolans nivåer så besatt han för sin olyckliga situation ändå en ovanligt grandios självbild. Som om han å ena sidan mådde dåligt över sig själv och sina misslyckanden men på något sätt ändå var för inbilsk för att sluta älska sig och inse sina brister.

Sina dagar slösade han bort i det lilla vemodiga småstadstorget utanför sitt hem, där alla andra ”arbetssökande” befann sig. Där sysselsatte han sig gärna med att underhålla detta ”folket” med stora, kryddade och så förstås aldrig hända historier om sina äventyr och enorma bedrifter.  

Årstiderna spelade aldrig någon större roll för en person som levde oreflekterat på instinktiva impulser och han brukade därför, till skillnad ifrån sina åhörare, sitta kvar på sin tron likasåväl som under den ljuva vårsolens värme som i den lekande sommarbrisens bus och genom höstruskets melankoliska accapella, trotsigt och solo ända in i den stränga vintertidens vrede.

Faktum var att han inte för en dag i sitt fullvuxna liv lyckats uträtta någonting utanför den gamla Volvofabriken han förr arbetade i, trots att han faktiskt deltagit och tillhört många organisationer. Så viljan hos stackaren fanns där men inte handlingskraften.  Ändå så förväntade han sig, ska inte blandas ihop med betedde sig, att han skulle behandlas som en kejsare. Och som en kejsare blev han behandlad – en kejsare med nya kläder.

Men det var någonting mer bakom denna runda, gycklande och högfärdiga fasad, och det var det att han verkligen trodde på sin allsmäktige roll. Han inte bara spelade den, utan levde den. Var övertygad av sin egen lögn och verkligen älskade sig själv.

Den senaste finanskrisen hade gjort honom arbetslös. Men han hade fått sig en ny bibel. Den var hans svärd, sköld och spegel. Med den skulle han slåss mot de kapitalistiska svinen och spegla sig i folkets knäbugande vördnad. Nu hade han suttit runt julbordet och excellerat med dem enda tre sidorna han någonsin hade läst i Kapitalet och utnämnt sig själv till det revolutionära avantgardets messias.

Med den ena handen dominant på bordskivan och den andra vevande i stora rörelser med pekfingret i riktning mot den absoluta sanningen hade han talat i så hög och mäktig röst för sin lilla skara trogna (och snart döva) åhörare att den gott hade räckt ut till ett par tusen lyssnare.

”Finanskrisen är de imperialistiska och kapitalistiska marknadskrafternas stora misslyckande! Det är beviset för att systemet är till för att utarma den lilla människan och gynna den redan välmående. Det är samma krafter som använde sig av sitt militära industrikomplex för att mörda Che Guevara. Samma krafter bakom den lobbyism som reviderade om historien om kamrat Lenin till inget annat än en simpel spion, tyrann och massmördare. Som om någon annan konstruerad ideologi som praktiserats av människan hittills inte också haft blod på sina händer!”

Nu efteråt betraktade den unge deras publik på nytt, varligt men omsorgsfullt. Dem satt hopträngda i varandra runt två bord men som hade suttits ihop till ett och på dem fanns det inte sånär som en endaste kvadratcentimeters yta som inte var täckt med något av julens alla läckerheter. Gästerna ifrån församlingen satt mittemot honom i bordet längst ut. Dem bestod av en äldre herre med nedsatt hörsel och tandprotes och tre äldre, mycket elegant klädda damer med grått kortklippt hår och som var gång dem fick något i sina händer tackade Herren i en tyst böneramsa, något som av dem andra bordsgästerna intet uppfattades högre än ett flugsurr. Längs deras sida satt också den tjockes fru och hennes dotter och den unge kramade i ett vredesmod den kalla gaffeln i sin hand varm när han märkte hur mycket denna förr så vackra kvinna föråldrats och slitits sedan han såg henne sist . Längs hans egen sida satt det två medelålders par till vänster om honom, reserverade med skarpa blickar som var säkrade innanför en stark och självsäker utstyrsel och med dyra bilar parkerade på villans uppfart – det stank akademisk medelklasselitism om dem.

Han lade också märke till att dem äldre gästerna var konservativa ända in i smaklökarna och gärna åt av den inlagda sillen och av grynkorven men hela tiden i så ett försiktigt tempo att det liknade ett par dödsdömdas sista måltid. Dem under 40 åren levde däremot efter mer syndiga och frosseririka mönster och hade täckt upp sina fat med berg av prinskorvar och köttbullar som då och då rullade ner ifrån bergstoppen likt laviner. Julskinkan låg förstås bredvid den tjocke, som om han övertygat dem andra att det var dess naturliga plats och skulle den räckas över till någon så hamnade den som en återvändande och lojal bumerang alltid tillbaka i händerna på sin rättmätige ägare när ”låntagaren” var klar med den. Det var verkligen ett mäktigt julbord, värt en kung att servera. Den unge tänkte på vilken möda det måste ha krävt att förbereda och trots att han själv numera hade sitt hem i huvudstaden kunde han ändå föreställa sig hur det tragiska händelseförloppet måste ha gått till.  

Han, den där, liggandes halvnaken i bara underkläderna framför tv: soffan tills dem första gästerna ringt på dörrklockan. Hon, och hennes dotter jäktandes mellan att slita och stressa i mataffärerna och köket hela förmiddagen. Alltid ensamma och ute i sista sekund.

Längst ut utifrån hans bordssida kände han hur ett par besvikna ögon fästes på hans profil, det var för deras förvaltare, sin fästmö Katarina som han hade kommit hit. Han hade lovat henne att behärska sig och härda ut denna plågsamma kväll men intill henne satt det en Kejsare på bordets kortsida vars härskande dominans muckade gräl och inte tänkte tillåta honom att hålla sitt löfte. Jag är ledsen Katarina men inte ikväll, inte längre – ikväll måste kappor dras av och leenden förvrängas.

Den unges tallrik stod tom och han hade hittills bara fyllt upp sitt glas med vatten, inte för att han var törstig utan bara för att fukta sin tunga med liv för den strid som nu komma skulle . För han hade svarat den tjocke, men alltför öppet och känslosamt.

”Det var ett väldigt dumt påstående till och med för att komma ifrån dig” hade han sagt. ”Men inte helt oväntat och alltför olikt de stackars utarmade och idealistiska nyttiga idioter som utnyttjades av den kommunistiska makteliten för att sprida propaganda åt dem. För kan man kallas annat än en nyttig idiot om man förnekar kommunismens brott mot mänskligheten, deras upprätthållande av 1000 tals koncentrationsläger och systematiska massmord på flera hundra tusentals människor?”

Dem hade blivit illa berörda av det svaret. Som om det var deras ansvar att skämmas för apans idioti. Varför? Trots oförståelsen för publikens beteende så började han den här gången känna ett slags skuld över hur obekväma han gjort dem. Det var som om dem inte längre kunde få ut en njutning av den orgie av smaker som blandades i deras munnar, det som egentligen inget annat var än impulser till hjärnan. Han kände sig skyldig att bryta deras förbannelse. Samtidigt stod det då också plötsligt klart för honom, han kände ett förakt mot denna motbjudande narcissistiska apa. Han var fienden – och som en fiende skulle han förgöras!



”Jag ber om ursäkt för vad jag sa tidigare, ämnet var en aning känslosamt och jag överreagerade en aning”, orden riktades mot den tjocke och pressades ut med en hårt sammanbiten ton . ”Jag tyckte förresten att det faktiskt var väldigt intressant att du var inne på Dostojevskijs författarskap innan, för jag med kan väl sägas vara en fantast av hans verk. Är ni möjligtvis bekant med Brott och straff?” av någon anledning hade röstläget nu ändrat karaktär och lät mer vänligt sinnat än innan.  

Den tjocke vred sig en aning på stolen innan han gav frihet till ett torrt och respektlöst svar. ”Nåja trots allt, att fela är ju bara mänskligt men att förlåta är gudomligt! Sen är det ju klart att jag har läst Brott och straff, jag tror faktiskt det är få människor som förstått sig på hårdanalysen av den boken lika bra som jag. ”

”Då antar jag också att ni minns den sorgliga karaktären herr Marmeladov som Raskolnikov stöter på i den lilla puben i början av berättelsen?”

”Hur kan man glömma bort den uslingen!” en ny glad och mer hånande energi hade fyllt hans lungor. ”Det var ju den där gamla försupna tjänstemannen som gjort av med sin fattiga familjs sista besparingar på alkohol och som inte vågade gå hem och berätta det för sin gamla kärring. Så han föredrar hellre att sitta kvar på krogen med sin rädsla och fortsätta supa och när Raskolnikov träffar honom har gubben konstant suttit kvar på samma plats, smutsig och sliten i ett beteende han inte vågar lämna”. Han skrockade högt och skadeglatt åt den stackars människans patetiska misär.

”Ja just det, någonting sånt. Men det intressanta är ändå att hans usla handlingar alltid på något sätt rättfärdigas av honom själv genom att hans medvetande känner skuld och skam. Så länge han kan skratta åt sig själv som ett gammalt alkoholistsvin så tycks han också kunna fortsätta vara just ett alkoholistsvin, som super sin familj till hemlöshet och hunger.”  

Plötsligt ropades en ny röst ut ifrån runt det festdukade och avlånga bordet – nästan vädjandes desperat. ”Kanske har han inte fått sina basbehov tillfredsställda!” den ljusa stämman tillhörde den tjocke apans lilla flicka. Egentligen var hon inte längre en liten flicka utan en ung kvinna i samma halvvuxna ålder som den odrägliga apans numera – antagonist. ”Kanske är drickandet ett uttryck för frustration och man skulle kunna hjälpa honom genom att han får förverkliga sig själv och utveckla sina inre resurser!”. Hon var en vacker varelse och hade inte ärvt ett minsta spår av den tragiska varelsens dumma anletsdrag. Men det var som om en olidlig sorg eller tung hemlighet beslöjade hennes utstrålning och vägrade låta hennes skönhet skina ut helt.  

”Kanske det”. Sa den unga mannen med en nästan trött, bitter och ironisk röst. ”Eller så kanske han bara är en svag och egoistisk människa som njuter av att dricka och kanske än mer än det, att få folks uppmärksamhet – medlidande inget undantag. Men frågan är nu om denna människa då han så uppenbart känner till bristerna om sig själv, ändå kan blunda för dem genom sin stora förälskelse i sig själv. För vore det då inte höjden av fåfänga? En svag och simpel människa som är medveten om sina brister men ändå kan älska sig själv så mycket att han tycker sig få förtjäna sin alkohol till priset av att hans familj går under. För mig låter han mer som en svag parasit som skojar till tillvaron för att förneka den! Det är nästan som om pesten hade gått på psykoterapi och lärt sig acceptera och älska sig själv till den graden att den finner det rättfärdigat att få existera och mörda. Nej, vi måste se tingen för vad de verkligen är, inte för vad vi vill att dem ska vara. Som den självälskande pesten är människan utan en fast moral, hård disciplin, strikta principer och skötsam ordning. Ett kaos i sina medmänniskors liv. Ett virus som hotar hennes arts utveckling!”

Han sade dem sista meningarna med rösten av den desperata unga fåraherden som ropade ut till byfolket om vargen som rev hans får men bara bemöttes tillbaka av hånskratt. Vargen rev hans lamm!

Som väntat var blickarna som riktades mot honom förvånade och oförstående, men de skrattade i alla fall inte längre. Idioter.

Människoapan glufsade högt, oberört och nonchalant på julskinkan som om han inte hört den unge mannens sista ord och medan läpparna började artikulera ett par tankar till ord pressade han med sina flottiga fingrar in mer föda i den redan stackars överfulla munnen. ”Mat först – moral sen.”  

”Jag har också hört; att moralen sjunker allt djupare hos människor, många kvinnor bedrar till och med sina älskare med sina äkta män!” Stämmorna av ett högt skratt i rummet bildade en gemensam handflata som klappade till den unga på kinden. Råttfångaren spelade åter på sin flöjt.

”Och jag har hört; att vad apan är för människan, dvs. en löjlig figur, skulle människan nu själv framstå som för övermänniskan”. Trots att han var säker på att det i rummet bara fanns två till som verkligen hade förstått vad han menat så skrattade alla de andra i rummet nu ännu högre som om han dragit århundradets vits. Det var surrealistiskt. Han vet att han hörde skratten, men kunde inte rå för att han bara såg klumpar av kött och blod flyta runt och släppa ifrån sig ångest. Och ju högre dessa skratt kom i tonläge så förstärktes bara känslan av empati inom honom. Deras övertrycksventil gick på högvarv, fångna i tiden – stilla i rummet.



Medan han återigen fumlade runt långt ut i analyserandets mörka och surrealistiska labyrinter, så fick han som ett åskmoln ifrån klar himmel en oväntad och plötslig insikt. Det var genialt. Ondskefullt. Mästerligt. Nästan som att knycka en pingvinstång ifrån en barnrumpa (eller apa). Dem hade hittills kört ett schackspel på en psykologisk nivå, de små konversationerna var såsom bönderna avklarade och borta ifrån brädan, nu var det äntligen matt- dags. Med en lugn stämma men ändå med en sådan oerhörd kraft, smekte han åter igen rummets robusta laddade energi med sina ord. Det påminde om hur mjuk vind måste bryta ner och forma om bergens högfärdiga resning ur marken för att påminna de om att deras plats fortfarande är hos det jordiska och inte bland gudarnas.

”Jamen just det! Jag får väl lov att gratulera för dina framgångar i politiken. Jag fick höra ifrån Katarina, strax innan vi var på väg hem till er, att ni hade valts in i kommunfullmäktige”

Den fetes fru reste sig hastigt upp och rusade ut ur matrummet med en sådan fart in i köket att det såg ut som hon precis kommit ihåg att hon brände mjölk på spisen. När hon lika snabbt och jäktat rusade in i matrummet igen så hade hon den här gången husets största gryta i händerna. Den var fylld med glögg som hon spetsat med tillräckligt mycket alkohol för att morgondagen skulle garantera dem nödvändiga minnesluckor som hon i sitt alltför långa äktenskap med den tjocke lärt sig att uppskatta så mycket.  

Glöggen spred varma och nostalgiska aromer av apelsin, kanel, nejlikor och så förstås rödvin och sherry i det stora matrummet. Några av dem äldsta damerna som envist överlevt seklernas gång och skrämt iväg döden ur deras öde på det sätt som bara gamla tjatiga kärringar kunde klara av, berömde nu den mysteriösa sammansättningen och mumlade litet svagt om det inte kunde vara frågan om det urgamla recept ifrån trakterna av Lycksele där det enligt gammal hörsägen lär ha funnits en häxa som kokade ihop ett afrodisiakum på glögg under julhelgerna och som hon sparsamt delade ut till dem gubbar vars kärringar hon avskydde. Frun i huset bemödade sig med att inte slösa bort värdefull tid på att berätta att hon egentligen tagit receptet ifrån senaste numret av Ica tidningen; Buffé, utan lät sig charmas av det spännande lugn som kittlade hennes fingertoppar medan hon fyllde på sitt glas med sin medicin med den stora silversoppsleven.

”Jo minsann, så är det! Nu fan ska den svenska politiken få sig en rejäl omvälvning. Jag och mina bröder i det kommunistiska avantgardet ska nog allt se till att ska avskaffa det privata jordägandet i kommunen och dra ut några kapitalistsvin för att halshugga dem blodiga i snön på stadstorget” ett högt och buffligt kraxande spred sig runt öronen på den unge som inte lät sig beröras utan fortsatte med sitt smicker i samma ödmjuka anda.

”När jag tänker efter så inser jag att det är synd att en sådan enastående och folkkär politiker som dig inte är i riksdagen och får utveckla din potential till fullo”.

”Äh, Stockholm kan ta sig i brasan! Det fattar väl till och med Fillipa Reinfeldt att det är i dem små kommunerna som dem riktiga förändringarna sker det var ju därför hon belägrade Täby så länge, det är därför Arnold Schwarzenegger är kvar i Kalifornien och inte vill till vita huset och det är därför som jag avböjde regeringens önskan att lämna Vännäs för andra internationella diplomatuppdrag! Det här berättade min gamle barndomskompis Olof Palme redan på 70- talet ser du. Innan Alliansen tillsammans med Bert Karlsson anlitade PKK för att sätta igång ett gerillakrig på Sveavägen. Nej ni, riksdagen är bara ett spel för gallerierna så att fokus ska komma ifrån de verkliga frågorna, ta av dig propagandaglasögonen du lille naive träpojke.”

”Vilka frågor det än må vara så är jag säker på att ni kommer sköta dem alldeles elegant! Men kan ni specificera er en aning kring vilka dessa frågor är som erat avantgarde ska slåss för, ni får ursäkta mitt begränsade kunskapsförråd.”