Några målningar (Johan Ågren).

[Johan Ågren]

Tog några foton i ateljen idag. Ett par är en medveten lek med abstrakta naturmotiv, de andra är inte abstraktioner utan bara rörelse. Har alltid haft en identitetskris med detta och sett det som något ytterst subjektivt jag ska hålla för mig själv, ungefär som dansen. Sedan har jag fått påtalat att jag ska sträcka mig utåt och kommunicera med andra genom konsten, och att det finns ett värde i det. Så jag kanske ska jobba ihop en utställning i alla fall. Det var riktigt länge sedan sist.

           

[seekeroftruth]

jag har själv varit intressant av konst... har lite talang för det också.. men jag tänker mig att man måste inrikta sig på en sak och bli bra på det, och inte spräta ut sig alltför mycket så jag har inte gjort mycket konst på länge.

hur tänker du själv?

ser ut som fina tavlor..

[Johan Ågren]

jag har själv varit intressant av konst... har lite talang för det också.. men jag tänker mig att man måste inrikta sig på en sak och bli bra på det, och inte spräta ut sig alltför mycket så jag har inte gjort mycket konst på länge.

hur tänker du själv?

ser ut som fina tavlor..

Utifrån hur du resonerar så skulle jag fortsätta och vara spretig, och så att säga se vad det utmynnar i. Skulle vara synd om du förekom processen och valde att "satsa" på någonting. Till slut så måste man hitta något som har betydelse, främst för en själv. Jag ritade väldigt mycket som barn (sökte bekräftelse och självkänsla i detta). Sedan gick jag konstskolor i 5 år. Jag vaggades in i en skolad roll som "konstnär". Bröt så småningom med detta och gick igenom ett par olika faser. Har gått från realism/naturalism till symbolism och slutligen till en form av automatism som man kan finna senast hos surrealisterna. Medan surrealisterna uttryckte sig i  drömmar och symboler de tog fram ur det omedvetna så försöker jag tillåta en opåverkad rörelse som jag inte medvetet styr över (har även dansat och sökt denna rörelse i dansen). Detta möter sedan det kultiverade i mig och det uppstår en kamp som jag kan se i mina bilder. Det fyller således en funktion för mig.

Jag har jobbat med konst i 16 år på framstående konstinstutitioner i Sverige och träffat väldigt många konstnärer, varav jag har utbytt tankar med många (ofta intima och intensiva arbetsperioder när man producerar en utställning). Jag vet hur konstvärlden resonerar, både utifrån instutitionerna men också olika konstnärers inställning. Jag kan säga att det inte finns något eftersträvansvärt annat än att försöka finna en funktion i konsten för just dig. Finns där ett "kall" och konsten kan bli ett redskap, så använd den. Du kan också försöka göra "karriär" genom att hålla dig uppdaterad och skaffa dig meriter och auktoritet, men det är naturligtvis inte mer värt än någon annan karriär man gör för sekundära belöningar.

[seekeroftruth]

Johan...

jag har en tanke som jag kanske skall satsa på.. konst är att försköna verkligheten.. det är något jag skall försöka mig på.. men personligen söker jag inspiration från andra men ser inget värde i att studera historia kring konst eller så.. bryr mig faktiskt inte om vad andra tycker.. ifall jag upplever något skönt och vackert så räcker det för mig..

[Skogsälvan]

Hade gärna sett tavlorna i större format. Nåja, flimsade runt med muspekaren i de linjer som syns, kändes bra.

[kort]

Väldigt roligt att se, jag tycker att det är intressant att diskutera konst och tycker att det är viktigt att konst fyller en positiv funktion!

[seekeroftruth]

kort...

välkommen till FF...

harald skriver som han känner
skogsälvan är en skuggkramare
seekeroftruth har en optimist tro
zokrates är zokrates
algotezza är gammal o vis
jr auk skriver krypterat
justin chase är en utilirarist
marksa är en världsmedborgare
johan äger forumet
sailaways skriver poesi
kallekula har 5000+ posts

avantgarde lämnade forumet men han hade nästan 10000 posts!

och de andra lär du känna snart nog...

[kort]

Tack så mycket!

[Skogsälvan]

Varför kallar du dig patetisk, seeker?

Johan, vad kostar dina tavlor? Du har vid det här laget blivit en del av mitt liv och min inspiration.

[seekeroftruth]

Skogsälvan...

vad tycker du jag borde skrivit istället?

[Skogsälvan]

Det ska väl inte jag bestämma:)?

[Johan Ågren]

Ni vet väl att det här att konsten ska "försköna" och vara "positiv" inte i sig säger något om innehållet? Det är ganska givet att konsten ska medföra något skaparen finner är av godo. Intressant blir det därför först när man klargör för sig vilken reell funktion konsten har både för skaparen och för världen.

Jag själv är i grunden postmodernist, men jag ser ändå det postmodernistiska utgångsläget som en "skärseld" och inte slutstationen. Jag tror inte postmodernismen definierar det ultimata förhållningssättet på samma sätt som t.ex existentialismen ger oss ultimatum. På det hela taget ser jag samtida livsskeenden inklusive konsten som ett interim. Detta är ett praktiskt förhållningssätt. I teorin vill underkasta mig förståelse och harmoni när denna ges. Men jag har kommit dithän att jag inte låter mig meddryckas så lätt.

Det största "kvantsprång" (egentligen ett korkat uttryck, men som ändå alla förstår) jag gjort är när jag under 90talet på fullt laglig väg beställde cubensissvampar på internet och mumsade i mig (jag är inte drogliberal). Dagen före hade jag en uppfattning om konst, och dagen efter en helt annan. Det här är faktiskt avgörande för mitt skapande. Detta samt de många år av meditation jag hade bakom mig som antagligen möjliggjorde själva genombrottet. Min upplevelse lyckas fortfarande Claes Janssen bäst sätta ord på. Och den här texten är fortfarande den bästa reflektionen av ett innerligt tillstånd som jag stött på (har klippt ut det centrala ur en mycket längre artikel):

"Jag föddes 1940 och blev intellektuellt medveten om detta faktum 1954. De tolv år sedan dess har jag sysslat med att fundera ut hur jag skulle utnyttja det. För att skaffa mig kunskap om människans villkor utbildade jag mig till psykolog. Jag har framlagt en licentiatavhandling med titeln "Förhållandet mellan viljan att censurera och föreställningar om verkligheten." (1966) Undersökningen är emellertid bara till hälften en uppgörelse med förljugenhet. Den andra hälften handlar om outsiderupplevelsen. Outsidern är, bland annat, en människa som inte censurerar verkligheten, och detta skapar konflikter.

En disig oktobersöndag svalde jag 100 mikrogram av det så kallade "vansinnesgiftet" LSD i ett glas mellanöl. Därefter satte jag mig till bords för att äta lunch med en god vän, vars gäst jag var, hans hustru och deras två år gamla dotter. Klockan var ungefär tolv. Vi åt fiskgratäng. Bordet vi satt vid var paprikarött, och på det låg - något som jag snart skulle bli varse - bland annat två äpplen.
Vilka föreställningar om vad som hände uppväcks hos er själv? Någon, som har fått veta att drogen skapar förvrängningar av verkligheten liknande schizofreni, tror kanske att jag blev vansinnig. Om ni är introspektiv, har ni sannolikt i stället uppfattat att LSD ger upphov till en djupdykning i det omedvetna, varvid vederbörande upptäcker känslor, tankar och bortglömda minnen hos sig själv. Sysslar ni med estetiska upplevelser, vet ni att dessa liksom alla sinnesintryck blir starkare, så att människor i timmar kan sitta och fascineras av den geometriska skönheten hos ett gruskorn. Eller ni kanske har hört smeknamnet "Instant Zen", som syftar på att LSD kan ge upphov till mystiska upplevelser och på ett ögonblick skjuta den som sväljer det rakt ut i det tillstånd av jagets död och uppgående i alltet som de österländska mystikerna kallar satori, den sanna kunskapen.

Ingen av dessa uppfattningar är felaktig. Men i sig själv skapar inte drogen någon av upplevelserna. I själva verket trycker den bara ihop uppmärksamhetsspannet. Detta ger förutsättningar för olika upplevelser, vars karaktär är beroende av vederbörande själv, av hans kunskaper, förväntningar och försvarsmekanismer.

Jag ska försöka skildra en aspekt av upplevelsen, själva utskjutningen. Som jag minns det nu var det som om verkligheten sprängdes sönder och alla aspekter av ögonblicket brakade in över mig på en gång - minnesfragment, häftiga känslor, sinnesintryck, tankar, iakttagelser av nuet dubbelexponerade med förflutna ögonblick.

Äpplena rörde sig och lyste. Jag tänkte: detta liknar gåtan om ingenting vad i helvete är det som händer jag får inte glömma att hon är hans hustru och inte min mor fast jag upplever detta som en gåva friheten jag lekte någonstans riddaren vände på huvudet det är vad jag alltid har gjort dessa minnen går igen som om man hade kvar smaken av gråt vad är det jag talar om javisst jag är psykolog och sysslar med ett LSD-experiment på mig själv jag förklarar nu mina upplevelser ord bara ord men det rör på sig i mina diencephala strukturer diencephalon låter som ett urtidsdjur hur känns det gamla best äpplet har stannat kan jag inte få det att röra sig igen så att dom inte ifrågasätter min goda vilja tacksamhet känslighet för sinnesintryck eller vad det nu är jag tänker att dom kanske ifrågasätter nej det låter sig inte förvandlas det bara ligger där och är sig självt ingenting är i själva verket förvandlat utom jag själv jag? vem är det? vad i helvete är det som händer?

Utskjutningen är obeskrivbar. I en bild har den beskrivits som jagets död. Förintelsekänslan var stark. För mig var den ett sammanbrott av abstraktionerna.

Jag sa: "Allting har förändrats men jag vet inte vad det är för skillnad." Jag skrattade åt detta, men i samma ögonblick började jag tala hetsigare - det kändes som om det var orden som ökade sin hastighet så att jag var tvungen att göra det. Orden rusade lösryckta fram och tillbaka, ett virrvarr av uppbrutna satser, ordfragment. Jag såg dem i tryck framför mig, som jag alltid har gjort. Jag har alltid ord, har alltid älskat ord, innan dess lekte jag med utklippta bokstäver. Jag har fortsatt att leka med orden, förankrat mig vid verkligheten genom att kringbygga den med ord. Men nu glömde jag gång på gång vad jag talade om. Ordstrukturerna bröts sönder. Orden tycktes bli större, jag var inne i dem och staplarna tycktes ofantliga som pelarna i katedraler. Det var som när man var liten och urholkade ett ord genom att säga det för sig själv gång på gång tills det lät alldeles absurt. Ljudet av min och särskilt min väns röst förstärkte detta, rösterna fick orden att leva för sig själva. Jag upptogs mot min vilja av den subtilt gråblå tonen hos ett litet bindeord, "så" - det liknande en lera jag sett någonstans; s var en vacker bokstav för övrigt, silvergrå och mjuk som ett rovdjur i rörelserna. Alltjämt talade jag, utmattad lyftande dessa gigantiska ord som Portos, musketören, sina klippblock i grottan; jag försökte sätta ihop dem till någonting, i alla fall ledtrådar så att jag efteråt skulle kunna söka mig tillbaka till upplevelsen, men det gick inte.

Jag tystnade. Detta om något var overklighet. Ett ögonblick upplevde jag vansinnets tänkbarhet, kände att jag rörde mig vid gränsen av det. Jag upptäckte att jag började förlora självkontrollen. Upplösningen tycktes gå hastigare och hastigare. Jag visste inte var jag var. Missförstå mig inte: jag visste utmärkt väl var jag var, eller snarare var min kropp, detta fragment av mig själv, uppehöll sig i tid eller rum, men det hade inte med saken att göra.

En isande skräck, olik alla känslor jag upplevt, fladdrade igenom mig.

"Ska det kännas så här", frågade jag min vän.

"Ja, ungefär" Han betraktade mig lugnt, rökande sin pipa.

Hans försäkran hade, oberoende av sin brist på logik, en lugnande inverkan på mig. Jag började iaktta min skräck utifrån. Det var skräck, ingen tvekan om det. Men känslan var paradoxalt nog inte negativ, snarare tvärtom. Den var saklig. Jag visste att förintelsen ingick i förutsättningarna . Jag tänkte att eftersom förintelsen var jagets död som är försvarsmekanismernas sammanbrott så var min känsla ett gott tecken. Varefter jag iakttog denna fladdrande tomhet, som jag gled ut i, blev jag med en annan bit av mig själv allt upprymdare. Det var en euforisk skräck, tänkte jag.

Med ens sköts jag ut i en ofattbar frihet. Det var som i en av dessa drömmar när man klättrar på skakiga vindeltrappor rakt upp i ingenting och förlorar fotfästet och börjar falla - men i samma ögonblick upptäcker att det är en dröm, så att svindeln förvandlas till en svävningskänsla. Nu visste jag inte var mina gränser gick. Jag var bortkopplad från min kropp. I stället tycktes jag sväva omkring som en personifikation av den "fritt flytande uppmärksamheten" (Sigmund Freud) någonstans vid toppen av en björk (blekgyllene och svagt rostig nu i oktober) som stod utanför fönstret. Tyngdlagen var upphävd, tiden stannade, jag försvann in i en djup tystnad och upptäckte att evighten mest liknade ett djupperspektiv (som på surrealistiska tavlor) - och att detta djupperspektiv i själva verket alltid dolt sig bakom upplevelserna, i alla ögonblick av mitt liv, fast jag inte sett det.

Uppe i evigheten, utanför tiden, försvunnen i denna tystnad eller var jag nu var, upptäckte jag någonting. Det går inte att uttrycka. Jag kan formulera det så att jag upptäckte att allting var självklart. Det låter absurt. Det är det också; absurditet och självklarhet var ur detta perspektiv samma sak. Det var som varenda aspekt av verkligheten - detta äpple, alla människor och deras liv, jag själv och allt som hänt mig, vartenda ord jag uttalat, varenda känsla, allting ner till någon halvkvävd fjärt jag kanske släppte den 16/10 1954, exempelvis - allt detta var som det var, givet från början, ingenting var förvånande, ingenting var negativt, ingenting gick att ifrågasätta. Det var en upplevelse av genomskådande som var så ofattbar djup att den förändrade allting, och på samma gång idiotisk, ungefär som att lösa sfinxens gåta och upptäcka att den hade samma svårighetsgrad som folkskolans läsebok: far ror mor är rar o mor orm. Inte heller detta var emellertid förvånande. Jag upptäckte också att jag alltid levat i självförsvar, gömd i ordgrottor, och att det nu inte fanns något skäl att upprätthålla detta försvar. Ingen sökte några förklaringar, och jag var inte tvungen att ge några. Denna upptäckt var emellertid alldeles likgiltig i förhållande till alltings självklarhet.

Jag kunde inte förklara detta. Jag sa bara någonting om att alla abstraktioner var förfalskningar, för verkligeten var något annat. Detta äpple, till exempel, det var verkligheten, och jag tog äpplet och dunkade det i det paprikaröda bordet, som alltjämt var självlysande rött, rött, rött; och ur äpplet, som hade spruckit, rann vit saft.

Upplevelsen av ljus hos tingen är inte likgiltig. Äpplet var en utmaning, fast saklig: Här har du ditt liv!

Det är just utskjutningen som är det fantastiska. Abrupt var jag tillbaka i verkligheten, likt Odysseus som vaknar i sin lövhög, ilanddriven på Nausikaas ö. Jag upptäckte att min kropp darrade svagt och att jag hade gråtit, varför vet jag inte.

Så gick jag omkring hela söndagen innesluten i en fantastisk klarhet, i en djup ensamhet, på samma gång som jag kände en stark (mest indirekt) kontakt med min vän och hans hustru. Jag lekte upptäcka-varandras-händer med den lilla flickan, betraktade tavlor. lyssnade till indisk musik, njöt av alla sinnesintryck. Jag upptäckte verkligheten, och dess genomslagskraft var ofattbar: allt var fascinerande. Om man talar om upplevelsetäthet - den specifika vikten av en upplevelse definierad som kvoten mellan dess styrka och utsträckningen i tid - är det ingen tvekan om att denna dag är den mest kompakta i mitt liv.

Nu efteråt minns jag vardagsrummet vi satt i som genomsköljt av ljus. På natten sov jag lugnt. Nästa dag målade jag ett svart nattduksbord (vid vilket jag brukar dricka morgonkaffet) paprikarött, och började skaffa massor av musik.

I efteråtperspektiv är det ingen tvekan om att denna upplevelse verkat subtilt livsförändrande. Förändringen tycks gå tillbaka på upptäckten av alltings självklarhet: det är som om ett eko av denna självklarhet dröjt sig kvar hos mig."


av Claes Janssen

Ord & Bild nr 1 1967

[seekeroftruth]

skogsälvan...

bättre nu?  :D

[Skogsälvan]

Ok, jag är beredd att pröjsa tusen pix för ditt tumavtryck med signatur, Johan.

[Skogsälvan]

skogsälvan...

bättre nu?  :D

Vad menar du?