Holografiska principen

[freddemalte]

Hej på er

Jag är lite nyfiken på vad du har för åsikter om den Holografiska principen?

Läs gärna på lite här eller forska vidare själv för fördjupad information:

http://en.wikipedia.org/wiki/Holographic_principle

http://homepage.mac.com/photomorphose/d ... s/qpdf.pdf

Det jag är nyfiken på är följande:

1. Ser du detta som seriös vetenskap eller flummeri?

2. Känner du att du kan ta till dig denna typ av vetenskap? Jag menar alltså om den går att förstå på samma sätt som du (ev.) t.ex. förstår Newtons mekanik eller Einsteins relativitetsteori etc?

3. Kan du ser några praktiska användningsområden för detta (om det visar sig stämma)?

4. Känns det som denna information är koherent med den gängse världsbilden av idag?

5. Ytterligare tankar och idéer kring detta?

Vänligen

Fredrik

[Justin Case]

Läs gärna på lite här eller forska vidare själv för fördjupad information:

http://en.wikipedia.org/wiki/Holographic_principle

In a larger and more speculative sense, the theory suggests that the entire universe can be seen as a two-dimensional information structure "painted" on the cosmological horizon, such that the three dimensions we observe are only an effective description at macroscopic scales and at low energies.

Man borde kunna ta ett steg till i samma riktning, så att man får en teori som "suggests that the entire universe can be seen as a one-dimensional information structure, such that the two dimensions we observe" - och med "observe" syftar jag här på vad vi observerar med ögonen, för vi ser ju faktiskt inte saker tredimensionellt, vi ser t.ex. inte kärnhuset i ett äpple genom att titta på äpplet, utan vi får bara en tvådimensionell yta av pixlar in i ögonen - är en "effective description" endast för seende människor (eller i vart fall bara för människor).

I så fall skulle universum uttömmande kunna beskrivas med en oändligt lång rad ettor och nollor. I själva verket kan man skriva ett endast runt 100 tecken långt datorprogram som, om det kördes i evighet, skulle producera - bland annat - en serie ettor och nollor som uttömmande skulle beskriva universum, givet att universum är oändligt stort. Det är bara att skriva ett datorprogram som skriver alla binära tal från 1 och uppåt, i binär form, utan något mellanrum eller annat tecken mellan talen. Det programmet, skulle, när det kördes, börja med att skriva ut "1101110010111011110001001101010111100110111101111" ... och med tiden gå igenom samtliga ändligt många tecken långa kombinationer av ettor och nollor som kan existera, och så småningom samtliga oändligt långa dito. Det datorprogrammet skulle, trots att det bara vore några rader långt, beskriva hela universum uttömmande och in i minsta detalj. Som beskrivning av universum uppfyller det därmed Ockhams rakkniv bättre än någon annan plausibel beskrivning av universum någon hittills tänkt ut. Som jämförelse kan noteras att om universum vore endast t.ex. 100 miljarder ljusår stort (och alltså till största delen bestod av det vi kan observera av det), skulle det krävas ett bortemot en googol (eller fler) tecken långt datorprogram för att uttömmande beskriva det.

Om universum kan vara vilken storlek som helst (med storleken på det observerbara universum som nedre gräns), och inget i övrigt talar för att universum skulle ha någon särskild av dessa storlekar mer än för att det skulle ha någon annan av dessa storlekar, talar Ockhams rakkniv för att universum är oändligt stort. Och redan med tanke på att det finns oändligt många gånger fler oändliga storlekar som universum kan ha om det är oändligt stort, än vad det finns ändliga storlekar som universum kan ha om det är ändligt stort, förefaller det mig oändligt mycket mer godtyckligt att utgå från att universum är endast ändligt stort än att utgå från att universum är oändligt stort.

Men ovan nämnda korta datorprogram skulle inte bara beskriva ett enda oändligt stort universum, utan det skulle även beskriva alla andra sätt på vilka universum skulle ha kunnat vara beskaffat, inklusive alla de alternativa vändningar våra liv skulle kunna ta i varje ögonblick men som våra liv "inte tar" (d.v.s. även alla andra vändningar än de som vi (specifika livsförgreningar som vi är) tycker att det verkar som att våra liv tar). Dessutom (eller "rättare sagt", om man hellre vill uttrycka det så) skulle det beskriva ett universum där alla dessa potentialiteter och hypotetiska universa ingår som faktiska beståndsdelar i det (alltså i universum), som realiteter, och inte bara som potentialiteter.

En måhända irriterande (eller välkommen?) implikation av en sådan världsbild är att den tycks innebära att allt som kan ske sker (oundvikligen), och att det även torde vara så att allt som kan ske sker i opåverkbar omfattning, oavsett vad vi gör, d.v.s. att det aldrig går att få det att "bli si snarare än så", och aldrig ens att få något att ske i fler exemplar eller i färre exemplar (eller "tätare" eller "mindre tätt", eller "oftare" eller "mindre ofta") i universum än vad som hade blivit fallet om man hade valt annorlunda.

Varje ögonblick upplever vi visserligen att vissa saker är fallet snarare än andra saker (jag upplever mig t.ex. nu sitta och skriva på en dator snarare än paddla kanot eller glidflyga eller bada bastu), men det innebär (givet den här världsbilden) inte att vi i något ögonblick har någon möjlighet att påverka vad som ska ske med oss respektive inte ske med oss i nästa ögonblick. Allt som kan ske med oss i nästa ögonblick sker med oss i nästa ögonblick, alla de sakerna parallellt, både i nästa ögonblick och i alla andra ögonblick, och i samma omfattning oavsett vad vi "väljer att göra".

För att göra det överskådligare, kan vi extremförenkla och hypotetiskt föreställa oss hur det vore om varje människoliv bara bestod av två bitar information - två utrymmen som vardera kan vara fyllt av antingen en etta eller en nolla. Ett människoliv hade då bara kunnat utveckla sig på fyra olika sätt: 00, 01, 10 och 11. För att även försöka få med den fria viljan på något sätt i en sådan här extremförenklad modell av människan, föreställer vi oss att den första av dessa två siffror står för "vad vi väljer att göra med våra liv" (alltså själva väljandet, själva beslutsfattandet, inte dess konsekvenser) och att den andra siffran står för konsekvenserna av det valet, alltså "vad som blir av våra liv som resultat av vad vi valde att göra med våra liv". Anta alltså att våra liv bara kan gå på två olika sätt (eller mer exakt uttryckt: på endera det ena eller det andra av endast två möjliga sätt) som vi själva orsakar med ett val, nämligen sätten 00 och 11, och att de två andra sätten som våra liv kan gå på, 01 och 10, utgörs av att våra val inte lyckas ha någon påverkan på hur våra liv blir. Anta alltså att vi under våra liv bara har en enda chans att (om vi har tur, lyckas) påverka hur våra liv ska gå på, och att det inte ens är säkert att vi lyckas få någon påverkan på hur våra liv ska gå. Anta att vi nu vill veta om vi har någon fri vilja (ens i en så snäv utsträckning), d.v.s. att vi vill veta om vi gör en korrekt bedömning när vi bedömer att vi har möjlighet att påverka "vad som blir av våra liv". Vi vill då veta om vi, när vi står inför valet av siffra på den första av de två positionerna, har någon möjlighet att påverka sannolikheten för 00 snarare än 01, och/eller så kanske vi vill veta om vi har någon möjlighet att påverka sannolikheten för 11 snarare än 10. Vi betänker sedan att universum består av en oändlig serie ettor och nollor, en serie ettor och nollor där samtliga möjliga kombinationer av ettor och nollor förekommer - oändligt många gånger vardera. Då inser vi att även om det för oss kanske tycks troligast att vi, om vi väljer 0 som den första av våra två siffror, får t.ex. 0 som andra siffra, respektive att vi, om vi väljer 1 som den första av våra två siffror, får 1 som andra siffra (anta att dessa förhållanden är analogier för vad som tycks bruka ske när vi gör si respektive så i våra liv), är det, i universum på det stora hela, inte vanligare att en 0:a följs av en 0:a än att en 0:a följs av en 1:a, och inte vanligare att en 1:a följs av en 1:a än att en 1:a följs av en 0:a. Vi kan inte veta var i serien av ettor och nollor (var i universums all rumtid) vår första siffra befinner sig, så om den är t.ex. en 0:a, säger det faktum att den är en 0:a ingenting om vad nästa siffra (i serien) kommer att bli (eller är, eller hur man nu vill uttrycka det), eller ens med vilken sannolikhet nästa siffra kommer att bli en 0:a respektive 1:a. Till skillnad från determinism, som går ut på att kausalitet styr allt, medan någon fri vilja inte existerar, innebär alltså den här världsbilden att varken kausalitet eller fri vilja existerar. Allting bara är som det är, så att säga. Så även om determinism kanske inte utesluter att det är rimligt att resonera "som om" man hade fri vilja, och i någon meningsfull betydelse "motivera varför man gör si snarare än så", innebär den här världsbilden att inte ens det är rimligt. Det finns, enligt den här världsbilden, ingen som helst anledning att tro att man kan göra något snarare än något annat. Man gör i alla händelser allt, oundvikligen. All diskussion om vad vi bör göra framstår då som meningslös.

Mig tycks att hur sannolikt det än är att den världsbild jag beskrivit ovan är korrekt, så bör vi ändå inte utgå från att den är korrekt. Om den är korrekt, fanns det nämligen ingenting vi kan påverka genom att välja att tro rätt respektive fel beträffande huruvida den är korrekt eller inte. Endast om den inte är korrekt kan det spela roll vad vi väljer att tro om saken, och därför bör vi utgå från att den inte är korrekt. Paradoxalt nog borde vi således utgå från att den inte är korrekt även om den framstod som korrekt med hur nära 100 procents sannolikhet som helst.

Fortfarande talar dock Ockhams rakkniv för ett oändligt stort universum, av tidigare nämnda skäl. Det är bara det att vi bör utgå från att det oändligt stora universum emellertid inte är så stort (har så stor kardinalitet (eller ordinalitet (ordinaltal))) att det i det finns lika stort antal identiska exemplar av varje enskilt tänkbart fenomen. Du bör t.ex. antagligen utgå från att det i universum finns fler asteroider än vad det finns identiska exemplar av dig, samtidigt som du bör utgå från att båda dessa fenomen finns i oändligt stort antal exemplar vardera. Då är det fortfarande möjligt att du kan påverka framtiden, trots att universum är oändligt stort. Att du kan påverka framtiden är en förutsättning för att det ska vara någon mening med någonting alls av det du gör.

Jag är inte helt säker på att Ockhams rakkniv verkligen talar mer för att universum har någon storlek som är kompatibel med det sistnämnda (alltså oändlig men inte hur stor som helst) än vad det talar för att universum har någon ändlig storlek - men om en slumpgenerator fick slumpa fram hur länge datorprogrammet i beskrivningen ovan skulle köras, och talen den slumpgeneratorn hade att välja på sträckte sig från 0 och upp till (eller mot, eller hur man ska säga) hur stora oändliga tal som helst (snarare än bara upp till någon viss oändligt stor kardinalitet eller något visst oändligt ordinaltal), skulle det datorprogrammet med en sannolikhet oändligt nära 100% producera åtminstone oändligt många ettor och nollor, och även oändligt många upprepningar av varje möjlig unik ändlig följd av ettor och nollor - dock kanske inte lika många av varje?

[Mr.M]

Jag använder än idag idéer från boken Det holografiska paradigmet.
jag läste boken för drygt 20 år sedan, och min kunskap var på den tiden mycket bristfällig, på gott och ont.
Men den gav mig idéer om att världen kanske inte ser ut som vi tror att den gör.

Jag tycker att universums svarta hål och dess händelsehorisont är ett bra exempel på den holografiska världs bilden. Allting tenderar att upprepar sig, i det lilla som det stora, likaså borde holografiska alltets upprepningar också vara rimligt att anta. är alltet en holografisk 'effekt' ?
Det jag gillar mest med denna världs bild är att den gör det lättare att förstå vissa paranormala fenomen som tex telepati.

Detta är en hypotes som jag inte hört många prata om med vetenskaplig syn.
Jag vet inte var vetenskapen ställer sig till David Bohm's teorier.
Men spontant gillar jag själv denna typ av vetenskap.

Jag har många gånger funderat på att läsa om boken, men det vilar i framtiden.


Att låsa sig till en teori är inte bra, och alternativa idéer ger  mig en bredare uppfattning om hur lite jag egentligen vet.

Det som är intressant är samverkan i tid och rum inte alltid är som det verkar vara med dom verktyg vi använder oss av idag. kan vi kommunicera utan tid och rum ? (personligen tror jag det)
och andra frågor det har skapat är, vad är egentligen tid och rum ?

[offroff]

Jag betraktar detta som seriöst och ganska lätt att ta till sig även om jag är tveksam till att det kan kallas "vetenskap". Här kan man i alla fall se Raphael Busso, professor i teoretisk fysik, sammanfatta: http://www.youtube.com/watch?v=GHgi6E1ECgo

Om man vill vara "vetenskapligt korrekt" bland fysikerna tror jag det är viktigt att hålla tungan rätt i mun, den holografiska principen är en matematisk modell som är ganska accepterad som teori betraktat men att därifrån gå till att tala om att vårt universum faktiskt är holografiskt accepteras inte riktigt tror jag. (Det kan kanske bero på att en bok som kallas the Holographic Universe skrevs av en person som spekulerade kraftigt i religös riktning)

Nyttan av sådana här teorier kan kanske ligga i att den hjälper oss att rucka på våra invanda föreställningar vilket ibland kan vara nödvändigt för att hitta på bättre teorier. Sen har vi en hollänsk snubbe som heter Verlinde som använder den holografiska principen för att hitta på en helt ny gravitationsteori:

http://www.wired.com/beyond_the_beyond/ ... formation/

Vi behöver förmodligen förstå gravitationen bättre innan vi kan bygga effektiva antigravitationsmojänger, men om detta spår är värt något kan jag inte alls bedöma.

Jag gillar i alla fall denna typen av spår, jag gillar egentligen det mesta i den moderna fysiken för det borde rucka på föreställningarna hos alla som tror på naiva former av realism (något jag välkomnar).